Under förra året lade jag all min tid och energi på att försöka komma bort, försöka hitta ett sätt, en väg ut. Allt mer desperat ju längre tiden gick. Jag sökte en del andra jobb, sökte kurser på universitetet, men inget var rätt väg. Ville inte kasta mig in i något annat, bara för att. Satt fast, stod still. Panik.
Efter kraschen i september har jag haft en annan inställning och vinkling till livet och jobbet. Det har gått bra, det tuffar på. Jag känner mig tryggare och starkare och det gör att jobbet bara är som det är. Det är min försörjning. Jag vet hur läget är, men det känns ok. Läget är under kontroll.
Men. Men så klart inte hur länge som helst. Det här kan inte vara allt. Jag kan inte se mig själv i samma klassrum i trettio år till eller ens två år till. Men jag känner mig handlingsförlamad, och inte kommer det andra möjligheter flygande. Jag måste vara aktiv och fånga möjligheter, men ändå inte jaga. Ta mig nånstans till något annat, men jag vet inte hur man gör. Jag har aldrig bytt jobb, har egentligen aldrig sökt jobb, jag har bara fått jobb. Och så verkar det ju inte gå till nu.
Jag drömmer om utmaningar. Något nytt. Förändra banorna lite. Få se saker från ett annat perspektiv. Utnyttja mina styrkor till fullo. Göra skillnad.
Sen ska jag inte sticka under stol med att jag faktiskt inte fick något av jobben jag sökte förra året. Och det är rätt knäckande för självförtroendet att bli bortvald om och om igen.
En av kurserna jag sökte på universitetet har jag kommit in på, att läsa utöver mitt jobb, på deltid. Men hur vet jag att det är det jag vill och inte bara ett sätt att få göra något annat? Går det lätt så är det rätt? Eller hur vet jag om jag bara är rädd för något nytt och något som blir jobbigt och obekvämt vad gäller resande och tid? Nästa vecka börjar kursen och jag vet inte!
Och så tänker jag att jag är otacksam och kräsen, som har ett fast jobb, en anställning, som så många inte har. Jag som jobbar deltid redan, en deltid som är för min skull, för att jag ska må bra och hinna med. Måste jobbet vara så himla bra hela tiden? Det är ju bara ett jobb. Eller? Jag är mer på mitt jobb än jag träffar min man och min son under veckorna.
Och jag tänker mig att ni kanske har några kloka tankar om detta? Ni kanske kan ge mig några handfasta råd eller tips? Hur hade ni gjort? Hjälp!
Jag är i en osäker jobbsituation just nu, vi kommer få besked i veckan gällande avtalet, kanske blir jag arbetslös i februari. Har innan dess jobbat här i 20! år. Ganska många år misstrivdes jag då jag hade en kollega som ville att man bara skulle sköta sitt. Sedan hon slutade har allting blivit bättre och bättre rena drömjobbet. Men nu är det dags för något nytt! Spännande tider. Jag tycker du ska lyssna på ditt hjärta! Men jag har ju själv varit kvar när jag inte har trivts så vem är jag att uttala mig. Jag har också sökt jobb tidigare som jag inte fått... men det är bara att keep up. Är det lätt så är det rätt! Kram och kul att du delar med dig av dina funderingar
SvaraRaderaTack för dina tankar, jag uppskattar det verkligen. Jag läste ditt inlägg på din blogg och då föll det på plats, det jag har grunnat på. Om jag grubblar på kursen jag sökt så är den inte rätt. Om jag försöker tvinga fram en förändring så kommer det inte att bli bra. Jag tror att universum kommer att lösa det om jag har lite tålamod. Stort tack, Ulrika!
RaderaJag tror att man ska lyssna på magkänslan, den stämmer oftast. Sedan är det inte så lätt att ge råd för det låter som att du vill byta bana helt ? och då vet jag inte hur det ser ut eller vad man kan göra. Själv är jag av den åsikten att det ska kännas kul att gå till jobbet eftersom man spenderar så mkt tid där och när det inte gör det så är det dax att byta. Jag bytte senast (från trygg fast anställning nära hemmet) och vann verkligen. Men så gillar jag mitt jobb (på bvc) väldigt mycket. Däremot har jag börjat fundera mycket på hur mycket det är värt att arbeta mindre etc. Känner mig stressad och otillräcklig men det är en annan sak, själva jobbet stressar mig inte mera att dygnet bara har 24 timmar. Hatar stress! Lycka till iallafall och hoppas du kommer på något.
SvaraRaderaTack för att du tog dig att läsa, fundera och skriva, jag uppskattar det så! Bvc verkar så roligt, förstår att du trivs med ditt jobb. Jag har också en väldigt trygg anställning 5 minuter från hemmet, men som du säger kan man vinna även genom att byta bort det. Det känns skönt att läsa. För mig är det guld värt att arbeta 4 dagar i veckan, det ger hela familjen bättre förutsättningar (och inte minst mig, ha ha) . Jättetack för dina ord!
Raderaåh vad jag känner igen mig i det du skriver! Har förvisso ett jobb som jag stortrivs med, fantastiska kollegor och makalöst flexibel arbetsgivare, men ändå finns där känslan av att jag inte är där jag borde vara. Att jag går och väntar på något. Något helt annat!
SvaraRaderaUnder tiden njuter jag av att ha gått ner lite i arbetstid och ordnat med arbete hemifrån så att jag kan vara hemma varje onsdag. Bara det är guld värt!
Kram
P.S Har börjat blogga lite i smyg igen...
Läste i Olof Röhlanders peppbrev som kommer varje måndag: "att inte fråga "Vad tjänar jag här?" utan "Vem blir jag här?" Om jag talar för mig är det inget svar jag gillar, jag är inte på rätt plats. Men, precis som du, väntar jag in tiden då det kommer förändring, men vet inte vad. Spännande! Härligt att du fått gå ner i tid och jobba hemma, vilken arbetsgivare!
SvaraRaderaOch du bloggar igen, ikväll ska jag sätta mig och läsa, kul!!