tisdag 24 februari 2015

Jag springer!

Jag har inte velat skriva något om det än förrän jag varit riktigt säker på att det faktiskt går men idag vågar jag. Jag springer igen! Nu har jag sprungit några gånger och det är precis som innan graviditeten. Eller, sprungit och sprungit, men joggat i alla fall. Idag stack jag ut efter en lång dag där jag bara burit bebis. Burit i sjalen, burit i babybjörnen och burit med armarna. Och tänk att när jag springer nu är det precis som om jag inte varit gravid, trots min långa tid som barbamamma utan rörelse och med alla krämpor.

Jag följer min träningsplan till punkt och pricka, och bara det är skönt. Bra att luta sig mot när det känns som om det går så långsamt. Jag är på rätt ställe vid rätt tid, och det har faktiskt inte gått mer än knappt fyra månader sen kejsarsnittet. Energin behöver inte läggas på att kolla runt hur andra tränar efter förlossning utan jag har min plan, som passar för bara mig. Håller fast vid planen.

Det jag har sysslat med hittills är uppbyggande träning och jag har bemödat mig om att lyssna på kroppen i stället för knoppen. Just nu vill jag ha mycket hög puls, svett och utmaning. Har till och med längtat efter crosstrainern här hemma just för detta. För några veckor sen började kroppen ropa efter att springa, och jag kände mig faktiskt redo. Så jag testade, och det gick bra, inga känningar i vare sig bäckenbotten eller i snittet. Och idag sprang jag spåret med exakt samma känsla som innan jag blev gravid. Ett varv var inget utan jag hade kunnat ta ett varv till. Känslan när man tränar exakt det kroppen vill, och det som är roligt, den slår allt, och passar perfekt för mig nu. Att springa är inte det jag normalt gillar allra mest, men kroppen har senaste tiden bett om både det, crosstrainer och skivstångsträning. Bara att lyssna.

Kroppen är verkligen fantastisk! Jag kan nästan inte förstå hur bra det går, hur otroligt det går att återhämta sig och komma tillbaka. Och den känslan man får av att röra sig, av den friska luften, är oslagbar!




torsdag 19 februari 2015

Att göra en resa

I min Daily greatness yoga journal får jag varenda vecka fylla i meningen "What I love about my work is..." Då menas nog inte vad jag älskar med mitt jobb utan mer hur arbetet med mig själv går. Precis varje gång jag ska skriva måste jag fundera hur jag ska tänka. Vad är det jag älskar egentligen? Vad då "my work"? Jo, kanske mest av allt älskar jag att det går att förändra sig, att jag har min framtid i mina händer.

Nästan dagligen tänker jag på allt jag upptäcker om mig själv. Jag ser det i bilder, som att jag går i en korridor där det finns en massa stängda dörrar. Jag öppnar en dörr i taget och upptäcker vad som finns där inne. Ibland blir jag överraskad över vad som fanns, över min reaktion, och ibland är det igenkänning. Ofta utmaning. Så tänker jag mig min resa, som är resten av mitt liv, att det finns så mycket att upptäcka om mig själv. Så mycket som kan utveckla mig och överraska mig. Om jag orkar och vågar.

Tidigare, innan allt det här startade för sisådär ett och ett halvt år sedan, så såg jag mig som Lotta med ett antal egenskaper som var jag. Jag hade också tanken att jag fick acceptera att jag var som jag var, med alla bra och dåliga sidor, en statisk person.

Men så började jag glänta på första dörren, försiktigt. Det var då, i september 2013. Allt rämnade, fasaden föll eller första dörrarna började öppnas. Jag började ana att där fanns saker att upptäcka, nya vägar att gå. Man måste inte alltid vara samma, eller man kan nog inte alltid vara samma. Man utvecklas och är inte likadan hela livet. Man möter nya människor och tar andra vägar än några. Man är med om saker. Livet händer.

Det var en aha-upplevelse, som jag fortfarande är. Jag blir ofta fascinerad över mina egna reaktioner numera, och tycker det är rätt coolt att jag är på den här resan. Det är jag som går, det är jag som öppnar mina dörrar. Tittar in i rummen, reflekterar, utforskar, kanske agerar på ett nytt sätt. Kanske bara iakttar lite och stänger igen. Men jag älskar att jag faktiskt vet om att dörrarna går att öppna nu. Och jag älskar att jag kan utvecklas.

Nina skrev för ett tag sen om att förändra sig. En sak hon skrev fastnade, fast jag läst orden och siffrorna förut.

40 dagar för att förändra ett beteende
90 dagar för att förankra det
120 dagar för att integrera det
1000 dagar för att bemästra det

Jag har skrivit i min dagbok varje dag i ett och fem månader. Det är i runda slängar drygt 500 dagar. Inte så konstigt då att jag verkligen kan känna helt och fullt att jag har integrerat den här resan i mitt liv. Jag är halvvägs till att bemästra det, fast det känns som om jag precis har startat. Jag har inte öppnat alla dörrar än och det känns lite spännande att veta att korridoren med dörrar är jättelång. Den tar aldrig slut. Om jag bara vågar öppna dem. 





måndag 16 februari 2015

Livet and stuff

Sportlovet är över och livet kom emellan lite grann. Har haft det oförskämt bra faktiskt. Att vara alla tillsammans kan vara det allra bästa som finns. Inte för att vi gjort så hemskt många häftiga saker, utan för att livet pågått. Med kramar och tid för varandra. Tid för träning, prat och promenader. Yoga. Ge tid till varandra och lyssna på riktigt. Frukost, lunch, fika och middag ihop. Ta dagen som den kommer. Bokning av sommarens semester. Det blir en fin sommar, det känner jag.

Jag har haft underbara dagar med ren och skär vardagslycka. Lycka över mitt fina liv. Jag är så glad över att det går att känna sån oerhörd glädje över pyttesmå vardagliga saker som leenden, skratt och barn. Jag visste inte att livet kunde bli ännu bättre än vad det var.

Men jag har också haft tvivel, som kommit då och då. Jag har tvivlat på mig själv och bloggen och tvivlat över min kropp (kommer den någonsin bli som den var?). Oroat mig över vad andra tänker om mig. Oroat mig över att jag uttryckt mig fel, vill inte att någon ska bli ledsen. Förvirrat mig i kosttankar som jag egentligen inte behöver fundera över. Haft svårt att ta beslut, svårt att säga vad jag egentligen vill.

Fast jag har lättare nu att stoppa allt det där, har i alla fall inte låtit det ta för stor plats, som jag kunde göra förut. Det som är, är. Det är en skön tanke, att jag har kommit någonstans, även om det finns en bit till att gå. Och det kanske är viktigt, att även den delen av livet får finnas.

Jag har verkligen laddat energi inför resten av våren. Jag har fått smak på hur viktigt det är för mig att få röra på mig, hur bra jag mår av det. Frisk luft. Yogarutinen. Och om ett tag har jag något riktigt, riktigt härligt att se fram emot, en resa bara jag och storis. Och sommaren, ja, det känns riktigt, riktigt bra, fast jag suger på den lite till.

Livet, ja, det känns allt riktigt fint.


Längs med en trail i Fort Myers, där det var alligatorer, sköldpaddor och fåglar kunde man här och var hitta kloka ord. Fint ide tycker jag. 

tisdag 10 februari 2015

En föraning

Det ligger verkligen energi i luften just nu. Har nog sällan känt en föraning om våren så starkt som nu, och njutit så mycket av det. Och känt hur mycket energi det ger, med solen, plusgraderna och fågelkvittret. Och energi föder energi, helt klart. Jag vill bara ut!

Det är sportlov och vi är hemma hela familjen en vecka. Ser statusuppdatering efter statusuppdatering från olika fjällsemestrar på Facebook. Det gör mig ingenting, jag längtar ingen annanstans just nu. Jag njuter av att vara tillsammans, njuter av att ha tid. Njuter av rörelse och energi! Min kropp vill bara röra sig: promenera, träna, böja, lyfta, vara ute. Och för mig är det lyx värt mer än någonting annat att kunna sticka ut nästan när jag vill, och inte ha ensamansvar hemma hela dagarna.

Idag sken solen för fjärde dagen i rad och det var det mest underbara väder. Huvudet tyckte att jag skulle åka till gymmet när jag hade möjlighet men kroppen bad om att få på sig löparkläder och åka till kullen en bit bort för backträning. Jag har sån hatkärlek till backintervaller men ändå är det det jag längtar efter. Knasigt.

Utan att tänka för mycket var det bara att dra på sig kläder, ta med sig hunden och köra. Jag joggade nedför och gick uppför. Är inte redo att springa än på ett bra tag, men kände på det lite försiktigt, och det gick. Det var tungt, tungt, men härligt, härligt. Flås, tunga ben och ett arbetande hjärta. Fokus på knip och hjälp av hårda stödtrosor för magen (ursäkta informationen). Och fokus på hunden som var lite varstans.

Hunden tröttnade efter knappt två vändor och ville åka hem. Men inte jag. Jag var så glad och lycklig att min kropp bar mig. Att den fungerar, kan och vill. Att den samarbetar och bär mig uppför och nedför backar. Att allt mitt förarbete med basövningar och enkel träning gör så att jag klarar det här. Det är lycka, det. Och snart kommer våren.



fredag 6 februari 2015

Min livsyoga

Det var ju ett tag sedan jag yogade en längre kurs. Har gått några Iyengar yoga-workshops senaste året men i övrigt yogat hemma. Innan dess har jag hattat lite mellan hatha (göterborgsvits :-) ) och andra yogaformer utan att egentligen förstå skillnaden. Yoga var yoga. Men så äntligen var allt rätt för att kunna gå en kurs! Jag kunde till och med välja och vraka i vår lilla stad. Yin, mjuk, hatha, hormon, livs, medicinsk, iyengar... Jag har en vän som är en sån där hängiven person, som lever och andas yoga och träning, är personlig tränare, yogainstruktör och crossfitfrälst. Och just hon hade livsyoga på en tid som passar mig, 90 minuter egotid varje vecka.

Livsyogan har sin bas i kundaliniyogan och mediyogan. Jag hoppade in i en fortsättningsgrupp, men väl på kursen kände jag mig fullt säker och på helt rätt nivå, för allt vi gör är sådant jag gör vareviga dag hemma. Från basövningar och andning till mantrasång och meditationer. Sången och att mantra tillsammans med andra är ju det jag inte kan åstadskomma hemma, och det är en rätt häftig känsla att låta tillsammans. Sen är det ju en ynnest att få 90 minuters yoga i ett svep, hemma tar jag mig mellan 3-15 minuter varje dag.

Yogarummet är nedsläckt, om inte helt mörkt så nästan och utöver det så blundar jag nästan hela passet. Det är så annorlunda och skönt att bara fokusera inåt, på hur det känns, i stället för att tänka på om jag håller positionen rätt i jämförelse med andra. Om jag klarar det "bättre" än grannen. Tack och lov har jag släppt de tankarna, jag fokuserar på mig och inte på någon annan. Och det fina att i min grupp är det inga flashiga yogakläder. Folk kommer bärande på sina liggunderlag, iförda något mjukt och bekvämt. För två år sedan hade jag avskytt det.

Dock har jag två problem som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. Det ena är eldandningen, som är lätt att undvika hemma. Jag kan eldandas en liten stund innan jag blir så yr att fingrar och fötter domnar och jag får blodtrycksfall (har väldigt lågt blodtryck). Har via facebook och yogobe fått lite coachning av Emma Öberg, men jag tycker att det fortfarande är obehagligt och byter ut eldandningen mot långa djupa andetag. Vet i ärlighetens namn inte om jag ens vill eldandas, då det ger en sån obehaglig känsla.

Det andra problemet just nu är mina höfter. Under graviditeten fick jag ondare och ondare i dem. Både runt höftkulorna och i musklerna som går från höften ner till utsidan på knäna. Det räcker att jag sitter i lätt meditationsställning med korsade ben en liten stund, så blir jag helt låst och kan knappt resa mig. Ni kan ju tänka er hur det är efter längre stunder som på kursen, även om det blivit bättre sedan jag börjat ta med mig mitt bolster att sitta på. Hemma sitter jag bara på bolstret eller en stol. Ska tilläggas att jag också får ondare av mina långa promenader, men det blir bättre efter hård massage och vila.

Nåväl, jag visste när jag anmälde mig till kursen att jag skulle älska det. Jag älskar att komma iväg en stund, att ladda mina egna batterier. Jag känner mig hemma i det vi gör, det känns så självklart och enkelt och är helt utan prestation. Jag mår bättre i kroppen men inte minst mår jag bättre i mig själv. Det ger mig ett lugn.


Tänkte haka på trenden och dela med mig av en yogabild ur min vardag. Jag får fånga möjligheten just nu. Inga huvudståenden och inga fräcka kläder utan bh-lös i mysbrallor och sovlinne när lugnet lade sig en stund. Tvätten ligger kvar i vardagsrummet. Ryggvridningar efter över en lång dag ensam, med 12 timmar av bärande av sexkilosperson. En bild direkt ur mitt liv. 



måndag 2 februari 2015

Self-trust och en vinnare!

Jag är inte den som säger ifrån i större sammanhang. Är rädd för att stöta mig. Rädd för diskussion, att inte tycka samma. Rädd för vad folk ska säga. Rädd för att de andra ska märka att jag är så "annorlunda" som alltid tycker tvärtom. Så jag håller ofta tyst och tänker en massa saker som jag sen ångrar att jag inte sagt högt. Går hem med klump i magen och grubblar. Önskar ofta att jag hade haft modet att säga min åsikt, eller det kanske jag gör, men önskar att jag hade sagt ifrån och emot.

Som på min yoga i söndags. Läraren frågade om vi ville ha uppehåll under sportlovet eller inte. Eftersom jag hörde en del personer som ville ha uppehåll vågade jag inte säga att jag ville köra, vill få kontinuitet i yogan. Rädd för att det bara skulle vara jag som tyckte så. Ny i gruppen, varför skulle min åsikt vara värd något? Och om det ändå inte blev som jag ville skulle jag bara bli ännu mer besviken, bäst att hålla tyst. Och sen hem och gräma mig.

Men nu hände en sak där jag kände att det inte gick längre. Har nästan aldrig känt så starkt. Utan att berätta om sammanhanget var jag på en sammankomst där vi tog upp en sak som rörde en annan människa. Stämningen piskades upp bakom ryggen på personen och utan att de flesta visste något i frågan eller hade några erfarenheter själva drogs det igång en häxjakt. Redan där kände jag att jag var tvungen att säga ifrån, och jag försökte verkligen få stopp på eländet. Tyvärr var det bara jag som tyckte som jag gjorde och jag gick hem med en riktigt obehaglig känsla i magen. Tänkte först att jag är så jobbig, som inte bara kan tycka samma som de andra, ska alltid vara så tvärtom. Men sen ändrade jag mig och blev ännu mer förbannad, för att alltihop var så fel.

Jag var alldeles upprörd hela kvällen och natten och kände att jag inte kunde vara med om den här häxjakten, så jag mailade de andra som varit med och sa vad jag kände och hur jag tänkte. Och ju mer jag tänkte på det efteråt så kände jag att jag hoppar av den här gruppen om man beslutar sig för att driva frågan vidare. Jag kan helt enkelt inte ställa upp på det. Det går så emot vad jag står för.

Vilken frustrerande känsla det här är. Och jag som är så rädd för konflikter. Men det här var allt för viktigt för mig för att jag skulle kunna låta bli. Det kanske är det, att det inte är ofta saker är så viktiga för mig att jag ska säga ifrån. Eller så handlar det helt och hållet om rädsla, jag vet inte.

Kanske någon har tips till mig som gärna vill utveckla den här förmågan, att säga ifrån. Att våga tycka olika. Att tänka att min åsikt också är viktig, även om den allt som oftast är tvärt emot alla andras. Jag försöker att träna, men blir så orolig, så liten inombords. Går igenom det som sagts (eller skrivits för den delen) för mig själv om och om igen. Hurdan är du? Och hur gör man för att inte älta allt efteråt, vad som sagts och hur det var. Det kan äta upp mig och jag har svårt att stänga av.

Den här gången blev allt till slut för mycket. De andra i gruppen körde vidare med sin linje. Efter flera turer fram och tillbaka märkte jag hur mycket negativ energi allt det där gav mig. Mitt under meditationen på mitt yogapass kom det bara till mig som en klar blixt. Jag hoppar av. Det jag inte kan förändra får inte äta upp mig. Så jag kom hem, hörde av mig till berörda personer och berättade att jag inte kommer att fortsätta mitt uppdrag. Punkt slut, axlarna ner och en skön, varm känsla i magen. Jag gick ut i köket, gjorde mig en kopp yogite och fick följande till mig på tepåsen:


There is nothing more precious than self-trust.

Och min lilla tävling då. 5 tävlande från norr till söder. Jag skrev alla orter på varsin lapp, vek ihop och drog en. Och vinnaren är...Ulrika. Grattis! Skicka din adress på fb eller i kontaktformuläret här på bloggen så kommer vinsten snart.