Yogalärarutbildning del 2

Jag ska erkänna att det har varit det svåraste och tuffaste jag någonsin gjort.

Jag visste så klart att det inte skulle vara superenkelt men jag hade inte kunnat förbereda mig på vad som skulle komma. När man går en sån komprimerad och intensiv utbildning kommer man inte undan. Den första veckan sov jag nästan ingenting alls tack vare jetlagen. Allt blev för mycket, den långa resan, tidsomställningen, värmen och alla nya intryck, gjorde att jag inte kom ner i varv. Så jag bara grät och grät och grät i början. Lärarna ordinerade vila och köpte melatonin åt mig för att få dygnsrytmen rätt. Efter ett par nätter med sömn började jag känna mig som vanligt igen, och långsamt anpassade jag mig till nya mattider och värmen.

Att umgås i grupp 12 timmar om dagen, att berätta för andra ens innersta rädslor och blotta sig själv är supersvårt. Inte bara för mig, som både är introvert, behöver mycket återhämtningstid och är rätt blyg och nervös av mig, utan för de flesta. Det som hände var att när vi avslutade dagarna med yinyoga låg jag allt som oftast och hulkade av gråt. Det bara kom, och min lärare sa att det var min lärarutbildning, att acceptera och inte kämpa emot. Att låta det som är, vara.

Jag känner mig ju allt som oftast utanför och annorlunda och medans alla andra verkade njuta jättemycket och uttryckte tacksamhet att få vara där, kände jag mig arg och frustrerad och höll mig min vana trogen lite utanför. Det där har jag reflekterat mycket över, varför jag gör så. Varför jag ställer mig längst bak, låter de andra gå först, varför jag inte känner mig värd att få vara med på riktigt och att ingen riktigt vill vara med mig om de får välja.

Första veckan kom jag hem varje rast och på kvällarna och sa till familjen att jag ville ge upp. Grät! Jag ville verkligen inte fortsätta! Jag försökte övertyga mig själv om att jag inte var tvungen att göra detta. Andra veckan likadant, men jag höll av någon anledning i. När vi passerade två veckor åkte vi till kusten en natt och bodde på lyxhotell för att fira, och där någonstans började jag väl känna att jag kanske kunde slutföra utbildningen ändå. När fjärde veckan började visste jag att det skulle gå, och då vände det, jag började känna stolthet och glädje över att få vara där i den fantastiska miljön och gå den utbildningen.

Störst problem hade jag med min fysiska kropp. Förutom sömnlösheten drogs jag med huvudvärk och så ont i höfterna och bäckenet att jag periodvis varken kunde sitta, stå eller ligga. Jag var så frustrerad att tårarna bara kom när jag tänkte på det. Min lärare sa som slutfeedback till mig att hon visste hur jag kämpat med eller mot min kropp och att jag kunde använda det i framtiden, att hjälpa andra att yoga utifrån sina förutsättningar, att yoga speciellt för kvinnor. Att jag hade fått värdefull kunskap som inte alla andra har. Och då kändes det ju lite lättare.

På examen sa huvudläraren Simone: "Ni trodde att det här skulle handla om yoga, va?" Ingen hade kunnat tänka sig att vi skulle dyka så djupt in i oss själva tror jag, även om vi nog alla var där av anledningen att vi ville förändra något, utvecklas, låta livet ta nya vändningar.

Yogalärarutbildning del 1

Ja, jag är här! Konstigt! Det har hänt så mycket och jag hade ingen alls plan att skriva igen, någonsin. Men så har jag gått den här lovsomvälvande yogalärarutbildningen och jag kände att jag behövde sätta ord på allt. Så här är jag.

För ett halvår sedan bestämde vi oss för att göra ett äventyr tillsammans, en längre resa hela familjen. Vi har diskuterat vart, när och hur, tills vi pratade om Bali och min man tyckte att jag ju kunde göra den där yogalärarutbildningen (som jag aldrig ens tänkt gå, vet inte varför han sa så). I alla fall bestämde vi oss för det och jag började leta rätt utbildning. Det finns en uppsjö av yogalärarutbildningar på Bali! Jag går numera mest på magkänsla och mitt val föll på School of Sacred Arts, som skulle hålla en utbildning i Ubud i hatha/vinyasa/yin/restorative yoga. Snabbt som attan bad jag om referensbrev, skrev en ansökan och blev antagen. Sen var det rullans med att söka ledigt från högstadiet för storis (vilket var resans krångligaste moment), ledigt för oss vuxna och fixa allt från visum och vaccinationer till internationella körkort. Strax innan vi skulle åka kom jag på att jag glömt kolla upp vad det var för utbildning och skola jag skulle gå men min magkänsla skulle senare visa sig ha guidat mig rätt.

I september reste vi den långa vägen från Landvetter till Bali, vilket tog ett dygn ungefär. Vi reste med Singapore Airlines som var ett alldeles fantastiskt val. Vi startade med några knasiga vakna jettlagade nätter i Sanur som är en mysig strandstad nära flygplatsen för att sen ta oss vidare till huset vi hade hyrt i Ubud. Ett jättefint hus med två våningar, två badrum, kök och pool, på 7 minuters gångavstånd från Yogabarn där min utbildning skulle äga rum. Vi hyrde huset via Airbnb och betalade ca 17000kr för en månad och då ingick städning, frukost serverad i huset varje morgon och hus- och poolskötsel.

Yogabarn är ett yogaställe väl undangömt i Ubud, man går från huvudgatan några trappor ner och kommer ner till ett jättefint ställe, mitt i skogen och risfälten. Yogabarn andas lugn och vänlighet och min uppfattning är att yogalärarna som jobbar där fokuserar mer på andning, självkännedom och acceptans än korrekta poser. Där finns också ett fantastiskt cafe, en shop och ett ayurvediskt spa samt olika behandlingar, t ex kraniosakral terapi mm.

Förväntansfull tog jag på min bästa klänning och gick dit första kvällen och det var ruskigt nervöst. Att inte veta vad som väntade, att inte känna någon. Att ha allt framför sig. Vi började med en opening cirkle och information för att sedan avsluta med en fire pujah, en eldsceremoni där man slänger det man inte längre behöver i elden och sätter intentioner för det som ska komma. Vi var trettio elever i min kurs, med elever från alla kontinenter.

Varje måndag till fredag i en månad hade vi schema 6.30-18 på kvällen utom lördagarna då vi slutade 12.30 och söndagar då vi var lediga. Morgnarna började med 2,5 timmars meditation, pranayama och ca 90 minuters fysisk yoga. Jag älskade mornarna! Att tassa iväg i gryningen under tystnad, att få börja morgnarna med all den positiva energin och lugnet, till ljudet av syrsor, tuppar, apor och av regnskog rent generellt. Varje dag promenerade jag hem och åt frukost och lunch med familjen. Det var min lilla oas att komma hem och få vara med dem och ladda batterierna en stund och och ladda energi. Det är klart att de andra kunde umgås mer och knyta band men för mig var det ovärdeligt att få vara med min familj. På Yogabarn höll vi till i en egen studio, Lotusstudion, en stor lokal med delvis öppna fönster och naturen runt omkring. Två gånger kom det in en skock apor under en lektion.

Ganska snart under utbildningen förstod jag att allt jag trott om utbildningen var fel. Jag trodde vi skulle bankas i en massa kunskaper som sedan skulle tentas av, både skriftligt och praktiskt. Men väldigt fort insåg jag att lärarnas inställning var att vi alla redan var lärare, att vi bara skulle förstå det och använda vår egen visdom. De pratade dagligen om att lyssna på sin egen kropp och om self-care som det viktigaste av allt. De lärde oss att allas kroppar och dagsform är olika och att det bara är jag som känner min kropp. Det är bara jag som vet hur jag ska yoga, vad jag behöver. Jag behöver bara lära mig att våga stå för det. Jag behöver bara lära mig att stå för den jag är. Det visade sig att School of Sacred Arts står för allt sånt jag har letat efter och försökt att lära mig på egen hand. Tänk vad konstigt men bra att intuitionen kan leda en så rätt.

Lotus Studio

Puss & kram ❤️

Då är det dags att säga farväl. På något sätt känner jag att jag har skrivit om allt jag vill skriva om sedan jag startade bloggen 25 augusti 2013.

Det känns ledsamt och sorgligt att avsluta, för den här bloggen har hängt med mig under en period av utveckling, av tunga tider och av riktigt glada tider. Jag har hittat de finaste människorna och lärt mig så mycket om mig själv. Mitt liv har förändrats på väldigt många sätt och bloggen har en extremt stor roll i den förändringen. Jag hade faktiskt inte kommit dit jag är idag utan bloggen.

Vad har jag då lärt mig? Vari består utvecklingen?

Jag lärde mig först av allt att om man bara kör på utan återhämtning och utan att lyssna på kroppens signaler så kraschar man in i väggen. För mig var det konstigt nog det bästa som hänt mig. 

Jag har sakta men säkert lärt mig att jag är introvert, med allt vad det innebär. Jag är inte bara knasig som jag alltid trott utan en helt vanlig, introvert tjej.

Jag har lärt mig att hitta vilka saker som stressar mig, hur jag kan undvika dem och vad jag kan göra när jag redan hamnat i situationen.

Jag hittade till den dagliga meditationen, som inte behöver vara så särskilt svår. Framförallt  lärde jag mig att sitta tyst utan  att hålla på med något. Låta tankarna vara alldeles för sig själva en liten stund.

Jag har lärt så mycket från yogans värld. Allt från andningstekniker till tankesätt att använda praktiskt i vardagen. 

Min inre monolog har ändrats rätt mycket och jag försöker prata till mig själv som jag pratar till andra, både om egenskaper och utseende. 

Jag har skalat bort och skalat av vädligt mycket i mitt liv. Materiella saker, yta, människor, självpåtagna ok, input från tv, tidningar och internet, saker jag trott jag var tvungen att göra.

Vi fick väldigt oväntat ett barn till! En liten, perfekt varelse som för evigt kommer att förändra vårt liv, precis som den förste gjorde.

Jag lärde mig att våga lite mer. Jag har bytt jobb två gånger och det kändes bara läskigt första gången. Då förstod jag att det bästa inte alltid är att vara kvar i det trygga som bröt ner mig.

Jag tänker inte så mycket längre på hur jag ser ut. Jag tränar inte längre för mitt utseende utan för hur det känns inuti.

Jag har lärt mig att ta emot pepp, kritik, stöd, samhörighet, råd och hjälp från fantastiska människor på internet. Ensam är inte alltid starkast och bäst. Inget av det som hänt under de här åren hade varit möjligt utan alla er jag har haft kontakt med här.

Jag har lärt mig att få in en daglig dagboksrutin. För mig passar det utmärkt att någon minut varje morgon fundera inför dagen och sen på kvällen sammanfatta och utvärdera. Jag har också börjat sätta större mål för mig själv och mitt liv och dela upp i delmål.

Jag har börjat drömma om saker och insåg att det var ganska lätt att uppnå det jag drömde om bara jag formulerade det.

Jag lärde mig tidigt att högintensiv träning i kombination med tävlingsmoment inte är bra för mig (t ex crossfit). Det ökar min stressnivå.

Överlag har jag blivit lugnare, tryggare, säkrare, gladare, lite tuffare och mer medveten, och det är ett fantastiskt resultat för mig. Lite -men hårt- arbete varje dag dessa år har gett resultat. Men jag har mycket kvar att utveckla och jag vill utveckla mitt mod, minska min oro, vill våga visa mig sårbar och se saker som möjliga och positiva. 

Tack alla ni som varit med på resan. Tack för att ni ihärdigt läst och kommenterat, hejat på, inspirerat och ställt saker på ända. Funnits här som de bästa av vänner. Tack för allt ni har hjälpt mig med. Tack för kärlek. All kärlek tillbaka till er! Vi hörs när vi hörs, på andra sätt och andra forum! 

Puss & kram Lotta

När det är rätt

Man vet när det är rätt, när allt faller på plats. Man bara vet.

Jag har ju bytt jobb igen. Bytt från grundskolan till gymnasieskolan, en helt ny och stor arbetsplats. Det konstiga var att jag inte kände någon som helst nervositet utan jag bara klev innanför dörrarna och så var jag där. Det bara var rätt. Och sån skillnad.

Jag tror att när arbetsplatser har press av ekonomi, bristande resurser och tid eller kanske av dålig ledning, så föder det skitsnack, gnäll och en nedåtgående spiral. I sån miljö har jag arbetat i många år och under hög stress. Jag har helt tappat sugen och undrat hur sjutton jag skulle orka till pensionen. Om det verkligen skulle vara så. I femton år! Jag trodde att alla hade det så på jobbet.

Men i det här nya är det helt annat. Det finns lugn. Luft i schemat. Arbetsro och arbetsglädje. Elever som inte är mitt uppe i sin jobbigaste tonårstid. Stabilitet i organisationen. Och jag går hem varje dag med en känsla av att kunna lämna jobbet där, att jag är klar med det jag skulle göra, och att bördan inte är så där enorm. Kanske är det så det känns när det är rätt. Tänk hur jag hade det i femton år när det kunde vara så här.

Innan jag bytte jobb funderade jag massor på hur jag skulle passa in och hur jag skulle presentera mig. Som introvert är man ju inte den självklara personen som i början pratar högt och glatt utan mer observerar. Är kanske inte den lättaste att lära känna.

Jag hade sånt behov av att alla skulle veta hurdan jag är, så att man inte missförstår mig. Att även om jag är tyst på möten så betyder det inte att jag är ointresserad. Att jag inte för allt i hela världen kunde komma på jobbmaskeraden, för att utklädnad, hög musik och dans skulle suga musten ur mig totalt. Att jag är en superbra kollega och vän om bara man väntar ut mig lite. Allt det och lite till ville jag att alla skulle veta. Jag funderade på att trycka upp en t-shirt eller skicka ett mass-mejl. Eller nej, inte på riktigt. För såna som jag vågar ju inte ropa ut allt det där jag ville säga.

Men sen fick jag en så fin syn på det hela av andra likasinnade på ett forum.


Bara var dig själv, sa de. Låt tiden tala för dig. Ha tålamod. Odla dina starka sidor. Eftertänksamhet, idoghet och kreativitet eller vad det nu kan vara om man är introvert. Nätverka via mail, och samtal en och en när det passar dig. Och tänk att flera andra på jobbet förmodligen också är introverta. Det är väldigt viktigt att kunna vara sig själv på jobbet. Och skäms inte för att framföra saker skriftligt. En del kan tycka att man är feg som inte pratar på möten utan tycker i efterhand. Men då får de tycka det. De får tycka det. Åh, så skönt. Så bara släppte allt och jag kunde vara bara jag. Det är fantastiskt att gå till jobbet och känna så här, sån här frihet. Och det är skillnad på arbeten och arbetsplatser. Det finns ställen där alla sorter får ta plats och där alla uppskattas. Det finns platser som är bra. Som är rätt. Och jag vill verkligen att du som inte har det så på jobbet, som stressar, lider och våndas, ska veta att det inte behöver vara så. Just sayin´. Byt, byt, och byt igen tills det blir rätt. Jag lovar, du vet när det är rätt. 

Äntligen händer det!

Så himla lustigt att Cecilia Blankens nästan använde samma ord jag skulle skriva. "Först händer inget, sen händer inget och sen händer allt på en och samma gång."

Jag har varit ganska frustrerad rätt länge över känslan av att vara fast och att det inte finns några andra möjligheter. Då paratar vi jobbet och livet. Att jag sitter utan ideer och lösningar. Om jag får säga det nu i efterhand så var 2015 en lång motsträvig sträcka som jag avskydde!

Men så händer det. Kanske är det universum, kanske händer det när det är dags att hända. Var sak har sin tid. Ketchupeffekten.

Ett tag tillbaka har jag känt ett allt starkare behov av att skriva och nu när jag varit föräldraledig har jag behövt vara lite själv ett tag då och då. Så helt plötsligt jag väldigt starkt att jag ville sätta mig på ett kafe och skriva (och dricka latte, mycket viktigt). Kanske si så där en och en halv, två timmar. En lördag blev till flera och nu är det en rutin. Hem kommer jag efteråt uppladdad med energi.

I alla fall, de där lördagarna har jag hunnit så himla mycket. Jag har både hunnit läsa gamla nummer av Mama, maila och beställa lite saker på nätet, men främst har jag skrivit. Lite planlöst men också lite mer fokuserat. Har liksom haft väldigt vaga ideer som jag strött ner på papper.

Och sen har det hänt grejer, och vips känns det inte som jag sitter fast längre. På måndag börjar jag mitt nya jobb, som gymnasielärare för nyanlända. Jag kommer att jobba tre dagar i veckan med det, och bara det känns ju alldeles ypperligt härligt! (Och så här i efterhand känns det coolt att jag i höstas sökte den 100%-iga tjänsten de ville tillsätta redan i höstas, gick på intervjun och berättade att jag kan inte börja förrän i mars och då vill jag jobba 60%. Och fick det ändå.)

Sen så där pang på blev jag erbjuden att skriva texter till ett nytt läromedel i svenska, en dröm jag haft i många år, men har inte vetat hur man går till väga och har inte orkat riktigt. Jag har skrivit både provtext och kontrakt och det är något som har gett mig så mycket ny energi, lust och glädje! Jag tycker det är så kul att pilla med ord, stycken och upplägg, ändra LIX (läsbarhetsindex) mellan olika texter och bolla fram och tillbaka med redaktören.

Men vips blev allt väldigt verkligt och pirrigt. Jag funderade om det verkligen var rätt tajming med nytt jobb (jag vet ju av erfarenhet från hösten att det kostar på att börja nytt jobb). Jag ska starta egen firma och ta på mig mer ansvar. Samtidigt som jag vet att jag måste. Jag vill!

Som grädden på moset skrev jag i lördags ner den där idén till ett vanligt bokmanus som legat och skramlat i huvudet. Jag har inte kunnat formulera den, förräns där i lördags på kaféet. Då blev allt kristallklart och då skickade jag den direkt till ett förlag.

Tänk hur saker och ting kan ändras på bara en dag. På bara ett telefonsamtal. Över en latte på ett kafé.  Ibland måste saker och ting ta sin tid innan det blir dags. Man måste själv vara redo och omständigheter måste vara rätt. Ibland tror jag inte det spelar någon roll hur mycket man strävar och kämpar om det inte är dags.

Och nu var det dags för min ketchup att ösa på!

Ibland är livet lite extra bra.

Ett nytt liv

Hela hösten har jag tänkt, eller ja faktiskt hela tiden, tänker jag på förändringar. Jag tror att jag har varit fast så länge i det där att man har det som man har det, man är den man är och man gör det man gör. Men så är det ju inte, fast det krävs fokus och mål för att förändra. Och det spelar kanske ingen roll hur mycket man vill förändra om man (som jag) inte vet hur man vill att det ska bli. Vad ser man framför sig? Jag har ju de senaste åren sett med egna ögon att man kan ändra sitt liv. Men det var först när jag tog steget och bytte jobb första gången i höstas som jag insåg att det inte var så traumatiskt att förändra även sånt som ligger utanför en.

Det är verkligen förändringstider för mig just nu, även om det är mycket som är abstrakt och snurrigt. Jag tänker på livet och döden. Det är så mycket elände i världen och så mycket död. Jag suger in allt och kan inte skaka av mig det. Och jag tror att jag känner behov av att leva ordentligt, när jag nu har alla de här möjligheterna som många inte får. Jag tänker också att det inte finns en garanti för något, det finns bara här och nu. Och om livet skulle ta slut, hur skulle jag vilja ha levt mitt liv då? Så som jag gör nu? Har jag verkligen tagit vara på livet och visat för andra hur viktiga de är för mig? Eller väntar jag och lever på sparlåga? Ska göra saker sen, ni vet det där sen som aldrig kommer.

Texten Drömmen om ett enkelt liv sådde ett frö i mina tankar. Vad vill jag? Hur ser livet ut om jag får bestämma? (Vilket jag får, det är ju mitt liv, så det vore synd att låta någon annan eller omständigheter styra det.)

Mycket ofta drömmer jag om att leva enklare. Äga färre materiella saker. Bara köpa sånt hjärtat verkligen sjunger av. Bara ha en bil. Sälja det som vi inte använder. Använda slut kläder tills de slits ut. Skänka bort till dem som faktiskt behöver. Jag kan känna mig kvävd av saker, prylar. Grejer tar min energi helt enkelt, för de pockar på uppmärksamhet och stora saker som bilar, båtar och hus tar tid och energi och behöver fixas med. Ibland tänker jag att jag skulle vilja bo mindre och ännu enklare, närmare naturen.

I det här att leva enkelt ingår att äta enklare, mindre kött och mer kvalitet. Att äta bra och få naturlig rörelse så att kroppen blir trött av det och får en naturlig dygnsrytm med dagsljus. Att det vi har på oss är bra för miljön och verkligen behövs. Redan nu köper jag i princip bara begagnade, mjuka, tvättade kläder till i alla fall bebisen, och det han växer ut skänker jag vidare. Jag älskar tanken på sakerna som byter ägare och kan användas av många. Jag köper gärna begagnat till mig själv med av precis den här anledningen.

Försörjning är det jag tänker på allra mest men har svårast att formulera. Jag börjar bli säkrare och säkrare på att det här med läraryrket inte är något jag ska syssla med. Jag drömmer om att jobba hemifrån någon eller några dagar i veckan och jobba med något mindre kvalificerat de andra dagarna. Men vad, där är jag inte framme ännu. Jag har kommit så långt att om nästa jobb slukar energi som de lärarjobb jag haft tidigare ska jag säga upp mig igen utan att kanske ha nästa jobb klart. Mina fina barn förtjänar en mamma som orkar finnas där. Jag tror på kvantitetstid, och vill jag ta igen det kommer det finnas massor med arbetstid när barnen flyttat ut.

I mitt drömliv bryr jag mig inte om hur jag eller hemmet ser ut. Vi är hyfsat hela och rena jag och huset men jag vill inte vara med i karusellen där man (frivilligt eller ofrivilligt) tävlar. Jag är jättestolt över att jag har kommit en bit på väg men bannemej måste jag träna och träna. När jag instinktivt känner att jag måste byta om för att se likadan ut som de fina mammorna på öppna förskolan har jag verkligen tvingat mig att gå precis som jag är, eller struntat i att instinktivt säga nej när någon vill titta förbi fast jag inte hunnit städa bort all mat från bebisens middag från igår. Allt mer blir jag ointresserad av det som är yta i livet och de som inte vill ha mig med då kanske inte passar för mig.

Jag drömmer också om mer samvaro på riktigt. Långa samtal. Skriva texter, till bloggen, för mig själv eller brev till någon vän. Nära relationer med likasinnade eller där det är tillåtet att vara sig själv. Fina relationer oavsett om de är live eller via det skrivna ordet. Jag drömmer om mindre tid med skärmar och mer tid för samvaro. Ibland blir jag äcklad över att vi sitter med våra skärmar och tiden bara går utan att vi gör något vettigare än klickar på skärmen med den. Jag drömmer om mer praktiska hobbies som kan fungera som meditation och jag har blivit sugen på att sticka och virka. Gå en virk-kurs vill jag! Yoga-retreat vill jag!

I mitt drömliv har jag ingen oro längre. Jag lägger energin på det som är. Och om det blir något att oroa sig för, så tar jag det då. Oron har varit en följeslagare så länge och jag vill säga hej då till den. Senaste tiden har jag lagt märke till att jag oroar mig för saker många av dygnets timmar och det är ju inte rimligt. Vad hände med här och nu?

För att sammanfatta söker även jag det enklare livet. Färre intryck, mer eftertanke, mer tillsammanstid, mer kärlek, mer här och nu. Färre saker, mer äkta och mer liv ❤️

Vinkar hej då till brorsan på morgonen. "Älsar dej"

Det är ju det här som är det viktiga i livet.

Livshjulet

Jag har lyssnat på en lokal pod som handlar om det så kallade livshjulet. Det satte igång tankar hos mig. Hur står det till hos mig? Hur skulle jag svara? Var blir det full poäng och vad vill jag utveckla? Vad finns det för hinder?

När jag ritade mitt livshjul för ett par år sedan såg det helt annorlunda ut, det var ganska låga siffror på flera tårtbitar, och det är ju det härliga med personlig utveckling, att det går att förändra om man vill. Och att man ständigt utvecklas och förändras.

Sen kom jag på att i min Daily Greatness Yoga Journal (måste kalla den något kortare) har jag ju också med hjulet. Och nu när jag gjort ett nytt år och snart ska summera såg jag ju att jag utan att tänka speciellt på det har uppnått flera av livshjulets mål. För ett år sedan yogade jag t ex de flesta dagar och målet i september 2015 var att yoga varje morgon. Check på den! Ibland är det bra att stanna upp, tänka till, fundera över målet, bryta ner vägen dit, och sen släppa det.

Livshjulet kan säkert ses på olika sätt men oftast består det av åtta tårtbitar:

1. Ekonomi: Vi klarar oss. Vi har det till och med riktigt bra. Ekonomi är inte viktigt för mig alls men kanske är det så för att vi har möjligheten att göra det vi vill, eller så rättar vi vår vilja efter det vi har, jag vet inte. Pengar är helt ärligt inte viktigt! Jag har ingen alls önskan att tjäna mer, äga mer eller längtar efter att kunna köpa det eller det. Jag ger det en 10.

2. Boende: Vi bor precis perfekt i ett hus som är lite halvskruttigt men lagom stort för oss och våra behov. Det finns att göra men det är inte viktigt att bo i ett hur som ser skinande nytt ut eller som i en inredningstidning (jag lägger ingen värdering i det, det är ett val jag gör). Jag älskar hur vi bor, i stan men ändå nära skogen och cykelvägar som leder till hela staden och en liten stund med bil för att komma till berg, stränder och vidare ut på sjön. Vi har underbara grannar. Jag ger vårt boende en 10.

3. Fritid: Just i detta nu är den ganska fattig. Jag är hemma med familjen, laddar, promenerar, yogar och ser till att orka allt med det nya jobbet. Men det här är ju en ganska kort period, så om jag tänker på hur jag brukar ha det, så innebär det mer träning, mer tid för vänner och aktiviter ibland på helgerna. Jag är ganska nöjd med det, då jag är en person som behöver mycket återhämtning, så det är ett val jag gör. Jag ger det en 8 för jag slits ibland med att jag "borde" göra fler saker eller träffa fler personer fast jag vet att jag mår bra av mycket tid utan aktiviteter.

4. Kärlek och närhet: Utan att bli privat så ger jag det här området en 10. Kort och gott är jag gift med världens bästa man och vi tar oss tid för en dejt varje månad, vi yogar ihop varje helg och kramas i förbifarten i vardagen. Han peppar, hjälper, tröstar, stöttar och gör mig galen ibland. Barnen ger ju också livet ännu en dimension.10, helt klart.

5. Personlig utveckling: 10, 10, 10! Hela mitt liv handlar om personlig utveckling, jämt, varje dag. Sen jag insåg att jag själv kör min bil så har hela mitt liv ändrats. Jag är på en resa som kommer att pågå resten av mitt liv.

6. Fysisk hälsa: Jag är frisk. Jag är stark så till vida att jag kan göra allt jag behöver i vardagen. Till exempel köra en fullastad barnvagn med ena handen, bära barnet med andra armen och ändå inte bryta ihop av tröttma. Jag kan springa, hoppa, cykla och lyfta så mycket jag vill. Jag sover oftast gott och som sagt, jag känner mig frisk och pigg och har inga krämpor. Det blir en 9 för min kropp vill att jag rör mig lite mer än vad jag hinner just nu.

7. Familj och vänner: Jag ger det en 7. Jag kommer utveckla detta mer i ett kommande inlägg.

8. Jobb/karriär: Jo, ja, hm. Jag har ett jobb, som för närvarande är mycket spännande. Men som sagt, det pågår lite (läs: mycket) hjärnverksamhet. Vill jag, vill jag inte? Ska det vara så här? Kommer det att bli annorlunda? Var går gränsen för vad jag orkar? Hur många arbetsuppgifter kan man klämma in? Hur mycket motstånd orkar jag möta? Jag när andra drömmar, lite odefinierbara. Vill att det ska gnistra. Vill prova saker! Inte dö som lärare och bara ha provat en sak på riktigt. Är ibland sugen på att utbilda mig igen, men inte tillräckligt. Jag när en liten dröm om att bli sotare. Kanske för friheten, varierade arbetsuppgifter, att få vara ute. Jag sökte faktiskt utbildningen till nu i höst men tidpunkten var inte rätt och jag ville ändå testa det nya lärarjobbet jag fått. I den här tårtbiten finns det utrymme för utveckling. Jag ger det en 7.

Härligt ändå att det finns saker att utveckla och härligt att det finns många tior i mitt liv. Det gjorde det verkligen inte förr. Brukar du fylla i ett livshjul? Har du testat? Är du nöjd med ditt hjul?

Här kan du skriva ut ett tomt (men danskt) livshjul att fylla i om du skulle vilja.

Fritt ur hjärtat

Det är höga berg och djupa dalar på jobbet. Gråt och skratt om vartannat. Jag vill både säga upp mig och vara där för alltid.

Att vara med eleverna är något av det roligaste jag gjort. Jag ser utveckling som går så fort, som man inte ser hos svenska elever. Lampor tänds hela tiden, ni vet när ljuset går upp. Jag ser en otrolig vilja att kämpa och lära sig och drivkraften att komma till en riktig klass, med svenska elever är så stark. Vi jobbar som i en frizon, där vi hux flux kan ge oss ut på utflykt, därför att vi pratade om vad en utflykt är. Vi kan gå upp i vattentornet för att någon undrade vad det där höga var. Vi äter kanelbullar. Vi pratar om fritid och vad som är roligt att göra, och nästan ingen förstår: vad då fritid, vad då roligt? Att sen få lön för mödan och se innerliga skratt för första gången på tre veckor. Det är fantastiskt. Unga utan föräldrar eller med trauman i bagaget, som skrattar trots allt, på utflykt med oss. Vi ser Pippi Långstrump och det dånar av skratt i rummet när hon inte gör som man ska.

Det finns baksidor också. Bara för att man kommit till Sverige blir inte allt bra. Man kanske har tagit sig hela vägen ensam från Afghanistan, till fots och liftat. En lång och farlig väg ensam, har ni sett på kartan hur långt det faktiskt är? Och när man kommer fram till säkra Sverige, då blir man trakasserad, hotad och vågar inte gå ut. Folk som försöker köra över en när man går över övergångsstället vid grönt. Svenskar som inte vill ha en här. Motsättningar mellan folkgrupper. Gnistor som slocknar. Det är inte klokt. Kan man inte bara få vara säker här? Det gör mig så ont.

Och så mina dilemman jag inte var beredd på. Det svåraste i mitt nya jobb. Att ses som ett hot, som kommer med en förändring. Strunt samma att någon annan, högt uppe i Sverige, har bestämt att vi ska ta emot barnen, att de ska få gå i skola. Säkert tycker många att det är bra att vi tar emot, bara det inte drabbar en själv, att de är någon annanstans. Utan att för den sakens skull vara rasister. Men när det ska in en elev i någon annans klass och klassrum, då kan det bli jobbigt. Och jag blir ansiktet för förändingen. En del hälsar inte när jag kommer på morgonen. Samma personer ställer mig till svars inför alla när jag äter lunch eller i korridoren på min rast. Man motarbetar i det tysta, svarar inte på mail.  Absolut inte alla, men tillräckligt många. Det här hade jag inte räknat med, och är anledningen till att jag inte vill fortsätta. Vuxna människor.

Men vet ni, jag längtar efter att det ska komma en massa nya unga, de som är på väg hit nu. Jag hoppas de kommer till mitt klassrum, så att de kan få känna lite normalitet, lite struktur och lite vanligt liv inanför klassrummets väggar. Det är så mycket elände nu att det behöver vara lite bra. Jag är så otroligt ledsen över hur människor behandlas och hur det kommer att bli. Ledsen över alla människoöden, både de som är kvar i sina länder, de som flyr och de som kommit hit men ändå inte tillhör. Vill kunna göra mer, vem vill inte det? Önskar att världen var ett varmare ställe och skäms för att vara europé.

Varje morgon tänker jag att jag bor på världens vackraste plats. Älven som ser olika ut varje dag, den ena vackrare än den andra. Tänk vilken tur just jag fick.