måndag 30 mars 2015

Vi måste snacka om sociala medier

Jag var ju senare än senast med facebook. Hade ingen smartphone förrän för något år sedan. Instagram hajade jag ju för bara några månader sedan. Twitter? Nej, tror inte det.

Det var ju inte bara för att jag var trög som jag väntade med facebook. Visste redan innan min krasch att jag skulle tycka jämförelsen där skulle bli jobbig. Det här med hur många vänner man har, hur många likes man får, hur många som grattar på födelsedagen. Vad de andra gör för spännande saker. Och jag vill egentligen inte dela med mig så mycket av det privata på nätet. Jag skriver om en del på bloggen, personligt, men inte så mycket privat. Lägger sällan uppbilder på barnen och maken, och i så fall bara om de godkänner. Gillar inte tanken på att man fläker upp sitt privatliv på nätet, och att alla vet vad jag gör, var jag befinner mig. Men jag gick med, för det är ju ett riktigt bra sätt att vara delaktig i organisationer och aktiviteter. Få kontakt med företag, kolla öppettider, såna saker. Det jag använder allra mest är Köp och sälj-grupper, där jag köper jättemycket bra begagnat.

Men jag leker med tanken flera gånger i veckan att ta bort allt från facebook och radera mitt konto. För visst är det som jag befarade, och med Instagram likaså. Jag tycker det är riktigt jobbigt att jag inte kan sluta jämföra mig med alla andra där. I mitt "riktiga" liv har jag blivit bättre på att inte jämföra mig, men det är så attans svårt på nätet. Där står det ju svart på vitt hur många likes det är. Hur många som grattade mig, hur många som grattade den och den. Jag var så himla ledsen min senaste födelsedag då det inte kommit ett enda grattis långt in på dagen...tills jag upptäckte att jag inte slagit på visa min födelsedag. Ja, det är ju så larvigt alltihopa, men jag har svårt att hantera sånt. Och det finns absolut viktigare saker att lägga sin energi på, som de där barnen jag skrev om för ett tag sedan. Eller mina egna barn.

Såna som jag, introverta alltså, tycker ju också oftast att det är rätt smidigt att ha kontakt via nätet. Att ringa kan ibland vara lite jobbigt, och kontakt på nätet är ett rätt lätt sätt att hålla kontakt med människor man kanske inte skulle ha kontakt med annars.

Det som stör mig jättemycket är hur mycket energi jag låter det negativa ta, att det inte bara kan få vara. Att jag går och grubblar på varför den och den inte tryckt på gillaknappen när jag i stället kan vara totalt närvarande med mina älskade barn. Att jag värderar mig själv utifrån andras gillande och åsikter. Totalt stört.

Bloggen är oftast bara positiv för mig. Men likadant där, ibland tar det en del energi att fundera på om det jag skrivit blev tokigt på något sätt. Oro ingen ska svara. Oro för att någon ska ta illa upp. Men bloggen är ju min ventil och jag är så oerhört tacksam för dialogen som blir här. Om jag inte hade den, vem skulle jag då föra den med? Här får jag stöta, blöta och ventilera det jag tänker på. Ibland i riktiga livet finns det inte utrymme för att prata om sånt. Jag behöver inputen och outputen bloggen ger mig. Jag behöver dialogen SÅ mycket. Jag behöver bara träna mer på att det är ok även om det skulle bli fel och att det jag skriver inte är beroende av att någon svarar, för så är det ju.

Jag drömmer om att våga vara utan sociala medier i en vecka. Eller för att vara mindre drastisk, kanske två dagar. Skulle du våga? Vad missar man? Finns jag ens då om jag inte är där? Vem ska jag då ha den dagliga kontakten med? För det här med att vara föräldraledig är inte helt lätt alla dagar. Jag klättrar på väggarna de dagarna jag inte har något inplanerat, längtar så efter mänsklig kontakt. När jag normalt sett jobbar är jag i en extremt social miljö hela dagarna och möter kanske ett drygt hundratal elever som jag pratar med nästan allihopa varje dag, och så mina kollegor så klart. Jag pratar och samspelar så jag är helt slut när arbetsdagen är slut. Riktigt så är det inte nu, och jag törstar verkligen efter samvaro.

Jag rensade i mitt flöde på sociala medier ordentligt för några dagar sedan. Skönt var det. Ska klura lite till på om Instagram verkligen är för mig, vad den faktiskt tillför mig. Mobilen ska få vila lite mer ett tag. Jag måste faktiskt inte ha koll på allt, hela tiden. Jag existerar ändå. Fick mig många bra tankar av kommentarerna i mitt förra inlägg, som jag tagit med mig. Vissa saker är ju rätt lätta att åtgärda, som att inte vara med i grupper och flöden som tar energi i stället för att ge.

Nu lämnar jag och storis landet ett litet tag. Bara han och jag åker till London, massor av tid för upplevelser, stros och närvaro. Jag har väntat på att han ska bli stor nog för en storstadsresa och nu var det dags. Och jag tar lite sociala medier-detox, ser hur det känns. Ser om jag klarar mig utan att hela tiden kolla, lajka, svara. Bara finnas i det vanliga livet.

Stor vårkram till er som läser och finns där ute!





onsdag 25 mars 2015

Jag är en bluff

Ett tag tillbaka har jag funderat rätt mycket på att jag känner mig som en bluff. Vad har jag för rätt att skriva om yoga? Tycka till? Jag som inte är yogainstruktör. Jag som inte bara håller mig till en sorts yoga. Jag som yogar utan mer tanke än att jag behöver det, mår bra av det och utvecklas av det. (Okej då, det är ju ganska viktiga orsaker.) Jag rör mig i yogasammanhang bland andra bloggar på nätet och känner mig som en bluff. Får jag ens skriva om yoga och tänka kring det?

Känner ni andra så också, även ni som är utbildade och håller klasser? Att det känns som om man lever i en stor bluff, som när som helst kan avslöjas? Jag känner mig inte särskilt yogisk. Lever ju ett helt vanligt liv med vanlig vardagsstress, vanlig mat, går runt i träningskläder, äter kött och dricker vin, ja, jag är mer som en helt vanlig Svensson-människa. Som gillar yoga då. När blir man en yogi? Sitter det i huvudet?

För mig finns det superyogagurus som mr Iyengar och Yogi Bhajan, de mer mänskliga och levande yogagudarna som Yoga girl, Malin Berghagen och Janesh Vaidya och så de andra som instruerar, inspirerar och utbildar. Sen finns det såna gräsrötter som jag, som bara yogar. Eller? Är det så? Vad räknas? Funkar det även om man bara tänker lite yogiskt i vardagen? Om man går på gymyoga var tredje vecka? Om man bara yogar framför datorn? Om man bara läser om yoga?

I alla fall har jag känt att jag inte är värdig att få uttala mig om yoga. Har inte vågat skriva Sat Nam i mina inlägg eller när jag kommenterat andras bloggar. "Vad har jag för rätt, jag som bara fuskar?" Så har jag känt. Men sen en dag kände jag att men jo, yogan genomsyrar hela min vardag, mina tankar, leder min utveckling. Jag yogar eller mediterar precis varenda dag, så det är nog ok att tycka, men långt ifrån självklart för mig.

För det är lite klurigt det här med yogavärlden. Den är både inkluderande och exkluderande utan att det går att sätta fingret på varför. Inte alls så att någon har gett mig de tankarna eller knäppt mig på näsan, nej, det är mer en känsla jag själv har inom mig.

Jag upplever detta fenomen till och med på forum på nätet, som #beyoga365 på Facebook (Yogobes community) att det finns en rangordning av yogis. Vissa räknas mer än andra. Eller så är det jag, som är expert på att känna stämningar och grupperingar, som övertolkar. För visst är det lite så numera, att syns man inte, då finns man inte? Om man inte är aktiv på sociala medier och postar bilder och tankar, så är man ju ingen. Förstår ni hur jag menar? För mig spelar det i och för sig ingen roll, för jag behöver inte hävda mig, inte synas, inte vinna tävlingen. Yoga för mig är ren och skär personlig utveckling och välmående, den behöver inte visas upp och få likes (som jag förmodligen inte skulle få för den är så totalt osexig, se bara den fantastiska selfien här nedan).

Som ni märker är det här mer ett virrevarr av frågor. Jag klurar rätt mycket på det här. Lite som vem är jag i allt det här stora som är yogavärlden? Nu är jag nyfiken på om ni tänker så, eller hur ni tänker.

Sat Nam :-)




måndag 23 mars 2015

Mammaträning

Nu har träningen verkligen kommit igång. För att undvika RS-viruset har jag velat vänta med att ta med plutten till samlingar med andra människor under februari (vabruari) men när han passerade fyra månader och vi gick in i mars började jag lite smått. Och det är ju fantstiskt vilket utbud som öppnar sig, även i min lilla stad!

Jag har testat mamma-barnträning på en dansskola, där vi dansar till afrikanska och latinamerikanska rytmer, och tränar lite core och bäckenbotten. Mysigt och kul, men jag märkte att jag blev lite frustrerad av att vilja ta i lite mer.

På Friskis och svettis finns det både mamma-core-pass och två gånger i veckan träning i gymmet bara för oss föräldrar med pyttisar. Då stänger de av delar av gymmet och sänker belysningen och musiken, så att bebbarna kan vara med. Oftast är vi ensamma i gymmet eller så är det någon enstaka annan person där. Perfekt då man vill ta töntiga selfies av sig själv och avkomman. Han sitter i vagnen, kollar och skrattar, och när han tröttnar får han vara med och användas som vikt. Det går utmärkt att mata och byta bajsblöjor även i ett gym.

I min kommun finns också ett fin-fint träningsutbud, gratis för alla kommunanställda. När både jag och maken jobbar hinner jag nästan aldrig ta mig till något pass, men nu, nu öppnas fler möjligheter. Dessutom har vi fri tillgång till kommunhusets gym, som är perfekt utrustat med allt man kan tänkas behöva i form av maskiner och vikter bland annat. Och på dagen när jag är ledig, jobbar ju alla andra, så då kan jag och mini vara där. Sen är det ju fantastiskt roligt att ta med storis ner i vårt gym hemma och träna ihop. Det är härligt att verkligen se träningsglädjen när han får använda alla saker utan krav och han är jättenoga med tekniken med skivstång och hantlar.

Det allra bästa är ändå all tid ute med vagnen, sjalen eller selen. Det jag saknar mest när jag jobbar är möjligheten att vara ute dagtid och få mig lite dagsljus eller ta en promenad på lunchen. Nu riktigt vräker jag på och går, går och går. Det är det överlägset bästa sättet att ta sig fram när man bor hyfsat nära det mesta! Och nu när våren är här går jag mest och ler, ofta med min nya favorit i lurarna och så sjunger jag med för mig själv.

Det enda som sätter stopp är egentligen min kropp som fortfarande protesterar när det blir lite för mycket. Då får jag tänka att det är ok, att jag lovat mig själv att bygga upp kroppen på ett helt år. Detsamma gäller när jag ibland känner mig frustrerad över att kroppen inte ser ut som jag vill. Jo, så tänker jag titt som tätt, men jag kan oftast landa i att det ska få ta tid och att jag inte ska jämföra mig med andra.

Den största skillnaden i träning från förr är att jag har ändrat mitt tankesätt. Förr var träning egentid. Bara det i sig skapar stress och frustration. Nu ser jag träningen som en del av vardagen, där man får ta möjligheten när den ges, och visst man blir avbruten och det blir inte alltid (ok aldrig) som man tänkt sig, men det kan bli lika bra för det. Eller bättre. Definitivt mer spännande och roligt.



Mamma välter däck och jag poserar glatt på ett




onsdag 18 mars 2015

En sladdis

Tänk att det kunde vara så annorlunda att få ett barn igen, tio år efter det första. Upplevelsen är helt annorlunda. Jag skulle rekommendera alla att få en sladdis, om de bara kunde och ville. Funderar någon på det men känner sig osäker säger jag bara: tveka inte! Jag känner mig så genuint lycklig, kan inte förstå att jag kunde tveka.

Liten sprider sån glädje i hela livet nu. Hela familjen njuter av honom. Han är glad mest hela tiden, kräver inte mycket, vill bara vara med, så är han nöjd. Oftast vaknar han och skrattar. Ligger och kikar eller sjunger inne i sitt rum och spricker upp i ett leende när man kommer in.

Tänk för tio år sedan när vi fick storis, jag ville leva på och att allt skulle vara som vanligt så fort som möjligt. Helst skulle det inte märkas att vi fått barn. Vi skulle ut och fika, träffa alla möjliga, träna, gå på middagar. Nästan som en tävling.

Skillnaden nu är milsvid. Vi har struntat i allt det där. Bara varit, tagit in, njutit, myst. Inte alls samma stress. Och jag känner att jag kan njuta av det på en helt annan nivå. Visst är jag trött och allt känns för mycket ibland, men det gör inget, vips är det över och jag kommer aldrig komma ihåg det. Kommer bara minnas de sammetslena små fötterna och bebisdoften i nacken.

Och att få se glädjen genom storis ögon. Den glädjen är genuin. Världens finaste storis, som blivit ännu större, ännu klokare och finare. Ibland är det bara vi, och då njuter jag liksom ännu mer av det också. Av hans långa utläggningar om allt och ingenting. Av när han korta stunder kryper upp hos mig i soffan och vill vara liten igen.

Att få bära den lilla pluttkroppen, tätt, tätt intill, tills han somnar. Att lyfta upp honom när han just vaknat och är så där sömnmysig och varm. Känna hur han litar på mig till hundra procent att jag finns där och tar hand om honom.


Det är så självklart nu att det är sista gången, och jag är så noga med att ta vara på det. Vara i stunden, ta in och njuta.

Och mitt i det hela rullar livet på. Verkligen. Så där att det verkligen får testa hur stadigt man står. Mitt i all vardag ska vi ha dop för honom i helgen. Samma vecka som barnafadern jobbar borta extra långa dagar. Samma vecka som båda bilarna får för sig att krångla. Varav den ena vägrar starta med motorhuven inåt i vårt källargarage. Ja.

Då, det är då man får andas djupt och långsamt. Komma ihåg hur bra allt egentligen är och att det bara går att ta en sak i taget. Och allt ordnar ju sig, det vet jag ju. För allt som betyder något egetligen är ju att alla är friska och lyckliga. Egentligen. 

fredag 13 mars 2015

Att låta drömmar bli verklighet

Det är lika enkelt som häftigt. För det fungerar verkligen. Jag blir så fascinerad när det händer gång på gång, att när man uttalar eller skriver ner vad man drömmer om och vad man vill testa, så blir en del av det verklighet. Det har väl att göra med att när man formulerar det, så märker man vad man verkligen vill och inte vill. Vissa saker är kanske bäst att förbli drömmar och andra kanske behöver mogna ett tag, om de alls måste bli av. Drömmar kan vara härliga att ha ändå också. Men det är faktiskt roligt när drömmar man har slår in. Och på något konstigt sätt känns det lättare att leva i nuet när drömmar blir sanna.

Här är mitt senaste inlägg om mina drömmar och här skrev jag om vad jag vill testa. Nu två månader  efter det första inlägget har vi bokat flera av resorna jag drömde om. Vi ska fjällvandra i Idre i sommar. Vi ska fira min fyrtioårsdag på stränderna på Jylland. Vi kommer att fira jul på Playitas. Jag och maken har dejtat en gång i månaden hittills och det känns som en bra vana och en enkel dröm att bli sann. Jag njuter också till fullo av min vår som föräldraledig, något jag föresatte mig och drömde om. Jag ville verkligen alla de här sakerna och det känns så lyxigt att de faktiskt ska bli sanna. Jag betar av dröm efter dröm, lever livet som jag vill ha det. Det är så lätt att hamna i gnäll-fällan, att inget roligt händer, att det är synd om en, att alla andra gör så spännande saker. Men egentligen handlar det mycket om att formulera vad man egentligen vill, och fundera på hur man kan ta sig dit. Vissa saker tar lång tid att komma till men vissa går direkt.

När jag skrev om saker jag vill testa blev genast ett par saker sanna. Eftersom jag är gift med en militär sa han direkt att jag fick komma till hans jobb och springa militär hinderbana. Han hade ju bara inte vetat att jag velat det (och inte jag heller förrän jag skrev det). Vi bestämde oss för att göra en halvdag på flottiljen så vi klev upp i ottan och jag fick till och med börja dagen med yoga på hans jobb, fatta vilket bra jobb han har! Jag yogade med runt 25 extremt vältränade män i olika Reebok-shorts och 2XU-kompressionstajts, moderna vältränade och kroppsmedvetna män. Jag skrattade för mig själv när det stönades högt i salen när de inte kunde knäppa händerna bakom ryggen på grund av sina stora muskler, något som jag aldrig tänkt på som svårt. Sen en timmes promenad längs med vattnet och jag orkade verkligen inte hinderbanan, ett sånt antiklimax. Min postgravida kropp har både sprungit, styrketränat, gått mil och yogat mycket den här veckan så den sa stopp. Men hinderbanan finns ju kvar till nästa gång.

Fjällvandra ska jag ju som sagt göra i Idre i sommar, åh, vad roligt det ska bli. Maken sätter upp chinsstången så jag kan börja öva mot tio pull-ups och vi ska hämta en gungställning till plutten där jag också kan träna pull-ups. Har i och för sig en lång väg att gå, men man måste ju ta första stegen. Tillbaka till att börja med gummiband runt foten.

Bara att man uttalar önskningar gör ju att andra kan hjälpa till. Ulrika berättade att hon skulle yoga med Gurudass och tipsade om det tillfället, som inte är orimligt långt bort i resväg. Om jag vill och gärna träffa henne också! Men just denna gång krockar det med min Londonresa, men hade hon inte skrivit det hade jag ju inte ens vetat om det. Jag vill ju gå på ett träningsconvent också, och min vän och yogainstruktör frågade (helt utan att veta om min önskan) om jag ville med till Stockholm och gå på konventet Mammapower 9 maj. Jag har sneglat på det och varit sugen, så jag suger lite på det. Har snart ett nytt syskonbarn att hälsa på i storstaden, så det gäller att tajma besöket där rätt. Men det är som om man ritar fönster när man uttalar sina drömmar, och först när fönstren finns kan de börja öppnas.

Våga skriv, säg, ropa eller rita dina drömmar. Våga drömma! Livet blir så himla härligt när man får flyga lite och när man uttalar drömmarna blir chansen så mycket större att något blir av. Det känns lite som om man lever lite mer och får vingar.

Fin fredag på er och fin helg!


lördag 7 mars 2015

Mina och andras barn

Här skriver jag inlägg om kassler och jogging som om det vore livets viktigaste saker. Vilket det så klart inte är. Nu har mina pojkar varit sjuka båda två, den lille drabbades dubbelt och det är hemskt jobbigt. Vi bär, tröstar och vakar. Men vi är ändå bara ett telefonsamtal från vården och får komma in direkt när oron blir stor. När det egentligen inte är någon fara på taket, inte egentligen.

Det finns så mycket elände i den här världen att det inte går att ta på, och när det drabbar barn gör det mig så ledsen ända in i djupaste märgen. Jag hör om pedofilhärvor, läser om våldtäkter till döds i Indien och så klart i andra delar av världen. Jag läser hos Vimmelmamman om sånt elände att det är svårt att ta till sig, och då får livet här andra proportioner. Vi står ut med vaknätter, oro och diarrer, för det ordnar sig hos oss.

Läs gärna detta eller detta om ni orkar. Eller det här till exempel. Det här är bara en liten, liten pyttedel av allt som händer i vår värld just nu, men det beskrivs från så nära håll. Jag kan nästan inte andas när jag tänker på att det hon skriver om bara är i en stad, i ett land. Tänk så många städer, så många länder som är fulla med barn som är med om allsköns helveten. Och även i vårt land så klart, det får vi inte glömma.

Lillplutten ska döpas om två veckor och vi har bett gästerna att inte köpa presenter till honom. Han har allt och lite till som han behöver, och dessutom total omvårdnad och kärlek. Vi har i stället bett gästerna sätta in lite pengar till någon organisation som stödjer barn någonstans i världen. Vi kommer göra likadant som dopgåva. Den här gången kommer vi skänka till Emma som driver organisationen Skitungarna på plats nere i Uganda.

Läs, även om det är jobbigt. Läs det som berör er, förbli inte nollställda. Det är klart att det känns som om vi inte kan göra så mycket från Sverige, men om vi hjälps åt kan alla eldsjälar göra något åt oss, på plats. Det finns såna som viger sina liv åt att göra något, och alla kan inte göra det, men vi kan lyssna, beröras och hjälpa. Välj något. Välj privatpersoner, SOS barnbyar,  Läkarmissionen, Unicef, Plan, ActonAid eller vad helst ni vill, bara välj något.

Sen självklart ska våra liv här hemma inte sluta levas, det tjänar ju inget till. Jag kommer fortsätta bry mig om min matplanering med kassler och om att jag joggar igen. Jag kommer tänka på ytliga saker som mitt utseende. Vi måste känna att vi kan leva här, där vi har det bra. Men båda dimensionerna kanske kan få plats i våra liv, lite eftertanke då och då.

Två sjuklingar

En utslagen Klumpen

onsdag 4 mars 2015

Matflyt

Nu är jag inne i ett bra flow i matlagningen igen. Jag vet att inte alla är så intresserade av vad jag äter, men själv inspireras jag av andra och plockar ideer och recept hos dem när jag tappar sugen. Har sedan några månader tillbaka gjort sex-veckors matsedlar i taget vilket besparar mig planeringen fem av sex veckor. Självklart ändrar vi oss lite då och då, men grunden är bra att ha.

För att få bra flyt nu när matlagningen sker med en liten på armen eller snabbt när lillen sitter i babysittern, har jag satsat på mat lagat i större format. Gärna som sköter sig själv i ugnen. Mat med kort förberedelse av mig och längre tid i ugnen eller på spisen. Ugnen är ju verkligen grym! Jag har fått jättemycket matinspiration av bloggen trendoträning. När jag ändå har gjort mat har vi ätit samma mat två dagar i rad minst en gång varje vecka.

Till exempel har jag gjort så med min nya favorit: ugnspytt med senapskräm. Dag ett har jag tagit 20-30 minuter och klyftat morot, majrovor, kassler och delat delikatesspotatis. Ställt grönsakerna i en bunke och kasslern i en annan i kylen. När det sen varit dags för matlagning första dagen har jag hällt på hälften av grönsakerna på en plåt, hällt över olja, örter och salt och skjutsat in i ugnen ca 30 minuter. Hällt över hälften av kasslern och kört 10 min till. Serverat med crème fraîche blandat med dijonsenap. Dag två likadant, och det har hållt sig perfekt i kylen i sina bunkar.

Det bästa med den här maträtten är att familjen kan plocka lite som man vill utan att behöva laga olika mat till alla viljor. Maken äter av allt, sonen plockar bort majrovorna och jag potatisen. Alla nöjda.

Före
Efter

Det vi äter allra oftast är kanske ugnsgrönsaker med färsbiffar eller kyckling. Jag gör likadant här, och förberedelsen kan räcka till flera matdagar. Jag tärnar upp grönsaker, t ex broccoli, squasch, aubergine, morot, sötpotatis etc etc och blandar med olja och kryddor. Slänger upp ett kilo kycklingfileer och/eller färsbiffar. Ibland gör jag quorn till mig, blandar allt med olja, soja och kryddor, och skjutsar in allt i ugnen.

Före

Ett riktigt bra tidssparare för dagar då man inte ens hinner skära grönsaker är Urtekrams påsar med rotfrukter. Jag har köpt på Netto (som för övrigt har sålt en del Urtekrams krämer och tvålar ett tag).


Köttsoppa gör vi också gärna för två dagar i rad och några matlådor i vår gigantiska gryta. Finhackar soppgrönsaker och nötkött, fräser, häller på vatten och köttbuljongtärningar och så får det puttra i några timmar, ofta många timmar. Gudomligt, enkelt och nyttigt! Efter tips från Ulrika serverar vi också med creme fraiche med grov senap i. Perfekt maträtt också att bjuda på, och det räcker hur långt som helst, gärna med ett gott bröd till.

Ett supersnabbt tips för de hektiska kvällarna är att skiva falukorv med hög kötthalt som man kör på en plåt i ugnen (jag ogillar verkligen stekos). Under tiden kokar man mjölig potatis ihop med broccoli som man mixar till ett grönt mos. Moset får mer smak och man får i sig broccolin (inte för att vi har problem med det, jag äter gärna broccoli varje dag). Korv och mos på rekordtid!

Till sist ett fredagsmattips! Ta fram en ugnsform, lägg i en fläskfilé inlindad i bacon. Häll en påse med delikatesspotatis runt. Häll över olja över potatisen, krydda med det du gillar och gojsa runt. In i ugnen i kanske 45 minuter. Servera med sallad och fetaröra. Så lätt och så gott!

Fram för mer mat som sköter sig själv i ugnen eller på spisen!



söndag 1 mars 2015

Sånt jag vill testa

Det kliar i kroppen! Jag vill göra allt och så lite till på en gång! Jag vill upptäcka, utmana, prova och använda kroppen. Bäst att få ner det på pränt så några av sakerna blir av. Så ett frö, ni vet.

Springa tough viking

Brädsurfa

Sup-yoga

Fjällvandra

Yoga hos Gurudass

Gå på ett träningsconvent

Springa militär hinderbana

Klara 10 pull-ups (bara för att)

Dansa hip hop

Vad vill ni prova? Vad har jag missat för spännande saker?






(De sista 3 är framgooglade bilder)