tisdag 23 februari 2016

Vinterdrömmar!

Jag drömmer fortfarande som alltid de senaste åren om att bo i USA. Få prova en gång för alla hur det skulle vara. Gå och handla i ett nytt land. Försöka knyta nya kontakter. Jag ser framför mig hur jag letar upp en yogastudio som passar mig och hur barnen ska gå i skolan där. Just nu är det skräckblandad förtjusning, när jag tänker att det skulle kunna bli verkligt så vill jag inte längre, ja, ni vet. Men drömmen finns där hela tiden och jag fick ett fint råd från en nyfunnen vän i USA att ta chansen om den kommer. Det ska jag!

Här kan jag bo till exempel. Sanibel Island. 

Jag drömmer hela tiden om en yogaresa eller ett yogaretreat. Fast jag avskyr att åka bort från familjen och hemmet återkommer det hela tiden. Att få fokusera på bara mig några dagar. Utveckla mig, gå ännu längre in i mig själv. Hitta inspiration och glädje. Jag väntar på det där retreatet som är rätt, det där som får det att pirra i magen, kanske har jag hittat ett, men jag har inte bestämt mig än. Allra mest skulle jag vilja åka till Indien men no way att jag åker från plutten så länge. Nej, var sak har sin tid, min tid kommer. Nu letar jag efter kortare saker närmare hem som "Röstkraft, sång och helande harmoniska ljud" med Marie Bergman men drömmer om den här: Yoga och fjällvandra (som tyvärr är lite för lång för att det ska kännas bra) eller den här: Yoga, vandring och meditation i fjällen.

Bild lånad från Broandas yogaoch fjällretreat.

Jag vill fjällvandra i norra Sverige. Grövelsjön återkommer ofta eller ännu längre upp, t ex Abisko, men nu när vi har en pyttis skulle det gå lika bra med Idre eller Sälen. Jag drömmer om det enkla, den rena luften, det meditativa i att sätta ena foten efter den andra. Fjällbäckar, pauser, bärstol och somna gott på kvällen. (Tema fjällvärlden, märker ni?)

Storgurkan.

Danmark i sommar. Samma som förra året; breda stränder, mysigt boende och ändå lyxig närhet till en kaffe latte i pappmugg. Hänga med familjen, uppleva tillsammans, god mat, laidback danskt gemyt.

Blokhus.

Spa! En natt för mig själv med all lyx ett spa kan erbjuda. Varma och kalla pooler, hotellfrukost, bastu, massage, en härlig säng, middag utan avbrott, yoga. Kanske ta med datorn och skriva lite. Jag är ruskigt sugen på Asia Spa i Varberg så det blir det nog nästa gång. (Jag är extremt picky med hotells omdömen på sajter som Tripadvisor och på bemötande i telefon eller mail, och det här stället verkar ligga i framkant när det gäller service. Jag ringde för att boka Sankt Jörgen i Göteborg och efteråt bestämde jag mig för att aldrig sätta min fot där av ren princip).

Interiör från Asia spa Varberg.

Hänga i Stockholm hos min syrra med barnens kusiner. Bara låta dem leka utan stress, prata om sånt man inte hinner när man inte ses till vardags och kanske ta en lyx-latte ute (märker att många av mina drömmar handlar om latte -enkelt fixat ju!)

Kusiner.

På besök i "storstan", bäst att passa på.

Jag drömmer om den där sysselsättningen som jag än så länge bara ser lite vagt. Jag jobbar hemifrån någon eller några dagar i veckan och träffar människor resten av veckan. Det är en blandning mellan praktiskt arbete, gärna ute, och administrativt, kanske med siffror eller datorer. Från att inte alls kunna komma på en endaste sak jag kunde syssla med, har jag arbetat hårt med att vända på steken och se möjligheter. Jag har suttit (med en latte) på café för att drömma och spåna och jo, då, det finns allt möjligheter för 40-åringen.


En grej jag drömmer om är en ny, praktisk hobby att sätta för händerna, som fungerar likadant som meditation. Jag skulle vilja lära mig att virka eller sticka! Eller lägga pussel eller något annat som funkar en stund på kvällen när bebisen somnat.

Och nu blir jag nyfiken, vad drömmer ni om just nu?

torsdag 18 februari 2016

Inspo!

Den här bilden är helt magisk tycker jag. Jag vet inte vem hon är och hur jag hittade bilden på nätet men jag blir så fascinerad, känner mig så inspirerad och hemma. Om jag går riktigt djupt in i mig själv så är det här JAG. Som jag vore om jag inte "borde" en massa saker. Den här bilden talar till mig på ett konstigt sätt. Så här ser jag ut under mitt skal. Fasen, vad jag önskar att jag kunde hitta mig själv och modet att vara jag. Nåt sånt här skulle det vara. 

(Tilläg: nu vet jag vem det är: Health by Hellcat)



måndag 15 februari 2016

Energi och skratt

Han kom hem igen. Glada och tacksamma känslor så klart och blandade känslor, för det var tufft att han var borta, och jag var fortfarande ledsen och arg över att han lämnat mig ensam.

Och det som hände ungefär direkt när han kom var märkligt. Kroppen liksom smällde till och berättade att det var stopp. Gav mig en massa väldigt tydliga signaler som inte gick att misstolka. Jag har ju blivit bättre på att lära mig att lyssna, tack och lov. Det kanske var skillnaden nu, varför jag har klarat flera långa utlandsperioder men inte denna. Och jag förstår att det var för att jag kunde slappna av, lämna över och förstå att jag behövde ta hand om mig igen. Det sa verkligen pang.

Yrsel, allt snurrade. En smällande huvudvärk bara strax efter att han kom. Molande, odefinierbart ont i magen. Det där trycket över bröstet jag kände igen. Och värst av allt egentligen: en oro som var jättejobbig. Jag har senaste veckorna när jag varit själv börjat tänka på döden, på livets förgänglighet och oroa mig över att dö ifrån barnen. Har känt efter om det inte gör ont i brösten och börjat googla (urdumt, google borde vara förbjudet för såna som mig).

Först accepterade jag läget och bara vilade ett dygn, trodde nog kanske egentligen att jag hade ett virus i kroppen eftersom barnen varit sjuka. Hasade runt som en zombie. Sen insåg jag att det som hände i kroppen och knoppen kanske var symptom på stress. Inte den stressen jag upplevt på jobbet utan en kroppslig stress utan återhämtning; att inte sova på nätterna och vara i ständig beredskap och hugga i. Jag brukar kunna återhämta bra av yogan, meditationen och framför allt andningen, men det jag har gjort har inte riktigt räckt den här gången.

Jag både är glad och förbannar att jag har lärt mig mer om mig själv för det innebär också att jag har fått ett mjukare skal och öppnat dörren till självkännedom. Och jag som introvert behöver självstunder, något jag inte kunnat få dessa veckor.

Nu är jag väldigt rädd om mig och ska ta några viktiga steg. Idag åker jag på dag-spa och laddar upp där med bland annat konstgjort solljus och en varm stenhäll som jag längtat till länge. Djup, djup avslappning. Lite tid för mig själv på stan och en köpe-latte. Sen lång yoga varje dag. Ren och fräsch mat. Sömn utan avbrott. Så får vi se.

Sen har jag en pyrande liten tanke om att jag måste få vara själv lite grann. Åka iväg ett dygn och tänka, skriva, läsa. Försöka hitta ifatt mig själv igen. Jag vet inte riktigt hur jag har det med mig själv och jag vill gärna veta det. Hitta gnistan och hälsan igen.

Det här är min målbild: energi och skratt.



fredag 12 februari 2016

Yoga off the mat

Jag har precis levt i en tvåveckors yogautmaning, fast ingen planerad och organiserad sådan. Nej, jag har varit ensam med barnen i två veckor och precis varje timme av varje vaken stund har jag fått arbeta med inställningen. Meditation på heltid i två veckor.

Jag lever med en man som kan vara bortrest väldigt mycket längre än två veckor men det var längesen storis var ett drygt år och det här var pustigare än jag kunde komma ihåg. (När storis var lika gammal var vi ensamma i tre och en halv månad, men det överlevde jag ju så jag tänkte detta var en peace of cake).

En ettåring kräver total hängivenhet och kontroll hela tiden och kan inte lämnas ensam ens några sekunder. Allt är ett äventyr och livet består av tvära kast mellan innerliga skratt och vansinnesutbrott. Man får tänder, som i det här fallet fyra stora kindtänder samtidigt som gör att det är svårt att sova på nätterna. Icke att förglömma, dock, så är de de underbaraste, kramigaste pussgurkorna också. Ibland. Om de inte får utbrott eller vaknar fjorton gånger och skriker på nätterna.

I alla fall har jag fått jobba stenhårt med min inställning. Jag har i princip fått fokusera på nuet, nuet, nuet, hela tiden. Har jag börjat tänka tankar som att det är 12 dagar kvar har jag känt paniken smyga upp mot bröstet. Eller tanken på att varje dag från gryning till läggdags är så lång, så lång att jag nästan inte står ut. Visst har vi gjort saker men ändå är det många timmar på ett dygn som ska slås ihjäl.

Jag har fått bestämma mig för att det där jag jobbar med i yogan är det jag ska använda nu. Att när jag gör yogaövningar som stärker mitt nervsystem så gör jag det för att klara mer än jag tror mig om. Man gör ju det, klarar mer än man tror.

Jag har försökt att hitta några små stunder varje dag då jag har satt mig på mattan. Tre minuter på morgonen med elvaårig barnpassare. En kvart på kvällen när lugnet lagt sig. För att hålla mig normal i huvudet. För att andas lugnt och fokusera. För att det inte fins något annat alternativ. Nu när jag är medveten om min introverta sida vet jag hur mycket jag behöver en liten stund med mina egna tankar varje dag. Och när jag lämnade bort mini på söndagkvällen för första gången över natten, för att få mina egna 90 minuters älskade kundaliniyoga, då var jag som i koma av att kunna släppa kontrollen för första gången på länge.

Det är ju lätt som en plätt att vara positiv, utveckla sig och vara sprudlande och härlig när man är två och man får sova på nätterna. Men det är när det inte är så som yogan och meditationen verkligen behövs och sätter en på prov. Det går ju, det gör ju det. Bara någon gång har jag fallit ihop, tappat hoppet, gråtit och skrikit och velat kliva av tåget (men det går ju inte där och då).

Yogan är för livet.



Och så vill jag bara säga: STÖRSTA respekt till alla ensamstående föräldrar. Ni är värda all uppmuntran, respekt och guldmedaljer i hela världen.

söndag 7 februari 2016

Ett nytt liv

Hela hösten har jag tänkt, eller ja faktiskt hela tiden, tänker jag på förändringar. Jag tror att jag har varit fast så länge i det där att man har det som man har det, man är den man är och man gör det man gör. Men så är det ju inte, fast det krävs fokus och mål för att förändra. Och det spelar kanske ingen roll hur mycket man vill förändra om man (som jag) inte vet hur man vill att det ska bli. Vad ser man framför sig? Jag har ju de senaste åren sett med egna ögon att man kan ändra sitt liv. Men det var först när jag tog steget och bytte jobb första gången i höstas som jag insåg att det inte var så traumatiskt att förändra även sånt som ligger utanför en.

Det är verkligen förändringstider för mig just nu, även om det är mycket som är abstrakt och snurrigt. Jag tänker på livet och döden. Det är så mycket elände i världen och så mycket död. Jag suger in allt och kan inte skaka av mig det. Och jag tror att jag känner behov av att leva ordentligt, när jag nu har alla de här möjligheterna som många inte får. Jag tänker också att det inte finns en garanti för något, det finns bara här och nu. Och om livet skulle ta slut, hur skulle jag vilja ha levt mitt liv då? Så som jag gör nu? Har jag verkligen tagit vara på livet och visat för andra hur viktiga de är för mig? Eller väntar jag och lever på sparlåga? Ska göra saker sen, ni vet det där sen som aldrig kommer.

Texten Drömmen om ett enkelt liv sådde ett frö i mina tankar. Vad vill jag? Hur ser livet ut om jag får bestämma? (Vilket jag får, det är ju mitt liv, så det vore synd att låta någon annan eller omständigheter styra det.)

Mycket ofta drömmer jag om att leva enklare. Äga färre materiella saker. Bara köpa sånt hjärtat verkligen sjunger av. Bara ha en bil. Sälja det som vi inte använder. Använda slut kläder tills de slits ut. Skänka bort till dem som faktiskt behöver. Jag kan känna mig kvävd av saker, prylar. Grejer tar min energi helt enkelt, för de pockar på uppmärksamhet och stora saker som bilar, båtar och hus tar tid och energi och behöver fixas med. Ibland tänker jag att jag skulle vilja bo mindre och ännu enklare, närmare naturen.

I det här att leva enkelt ingår att äta enklare, mindre kött och mer kvalitet. Att äta bra och få naturlig rörelse så att kroppen blir trött av det och får en naturlig dygnsrytm med dagsljus. Att det vi har på oss är bra för miljön och verkligen behövs. Redan nu köper jag i princip bara begagnade, mjuka, tvättade kläder till i alla fall bebisen, och det han växer ut skänker jag vidare. Jag älskar tanken på sakerna som byter ägare och kan användas av många. Jag köper gärna begagnat till mig själv med av precis den här anledningen.

Försörjning är det jag tänker på allra mest men har svårast att formulera. Jag börjar bli säkrare och säkrare på att det här med läraryrket inte är något jag ska syssla med. Jag drömmer om att jobba hemifrån någon eller några dagar i veckan och jobba med något mindre kvalificerat de andra dagarna. Men vad, där är jag inte framme ännu. Jag har kommit så långt att om nästa jobb slukar energi som de lärarjobb jag haft tidigare ska jag säga upp mig igen utan att kanske ha nästa jobb klart. Mina fina barn förtjänar en mamma som orkar finnas där. Jag tror på kvantitetstid, och vill jag ta igen det kommer det finnas massor med arbetstid när barnen flyttat ut.

I mitt drömliv bryr jag mig inte om hur jag eller hemmet ser ut. Vi är hyfsat hela och rena jag och huset men jag vill inte vara med i karusellen där man (frivilligt eller ofrivilligt) tävlar. Jag är jättestolt över att jag har kommit en bit på väg men bannemej måste jag träna och träna. När jag instinktivt känner att jag måste byta om för att se likadan ut som de fina mammorna på öppna förskolan har jag verkligen tvingat mig att gå precis som jag är, eller struntat i att instinktivt säga nej när någon vill titta förbi fast jag inte hunnit städa bort all mat från bebisens middag från igår. Allt mer blir jag ointresserad av det som är yta i livet och de som inte vill ha mig med då kanske inte passar för mig.

Jag drömmer också om mer samvaro på riktigt. Långa samtal. Skriva texter, till bloggen, för mig själv eller brev till någon vän. Nära relationer med likasinnade eller där det är tillåtet att vara sig själv. Fina relationer oavsett om de är live eller via det skrivna ordet. Jag drömmer om mindre tid med skärmar och mer tid för samvaro. Ibland blir jag äcklad över att vi sitter med våra skärmar och tiden bara går utan att vi gör något vettigare än klickar på skärmen med den. Jag drömmer om mer praktiska hobbies som kan fungera som meditation och jag har blivit sugen på att sticka och virka. Gå en virk-kurs vill jag! Yoga-retreat vill jag!

I mitt drömliv har jag ingen oro längre. Jag lägger energin på det som är. Och om det blir något att oroa sig för, så tar jag det då. Oron har varit en följeslagare så länge och jag vill säga hej då till den. Senaste tiden har jag lagt märke till att jag oroar mig för saker många av dygnets timmar och det är ju inte rimligt. Vad hände med här och nu?

För att sammanfatta söker även jag det enklare livet. Färre intryck, mer eftertanke, mer tillsammanstid, mer kärlek, mer här och nu. Färre saker, mer äkta och mer liv ❤️

Vinkar hej då till brorsan på morgonen. "Älsar dej"
Det är ju det här som är det viktiga i livet.