lördag 30 augusti 2014

Om att ta beslut

Fortfarande tycker jag det är jättesvårt att ta beslut. Jag hamnar ofta mellan vad jag borde och vad jag vill innerst inne, vad jag känner är rätt beslut. Försöker ta hänsyn till andra. Alla ska bli nöjda. Många är gångerna som jag i huvudet gjort långa för- och emot-listor, för att sedan när tiden verkligen kommit då jag måste bestämma mig, få fullkomligt panik och hamna i ett låst läge. Det kan handla om alla möjliga saker, men oftast de där jag inte känner direkt vad som är rätt, och där det finns en deadline.

Lite bättre har det kanske blivit i och med att jag har lärt mig att identifiera vad jag egentligen känner långt där inne. Ibland lyckas jag och då blir jag så stolt och glad. Och det har blivit lättare när det handlar om beslut som bara gäller mig. Härom dagen tog jag beslutet att avregistrera mig från en högskolekurs jag kommit in på, men fick inse att det inte var tidpunkt för det just nu, med en bebis strax på väg och att samtidigt jobba. Men det är rackarns svårt att hantera när man gör någon annan besviken, eller där man känner att man borde ta ett annat beslut. För man kan väl inte alltid bara göra som man själv känner?

Vi hade till exempel bokat en natt på hotell i Göteborg. Vi hade pratat om att komma bort, bara vi tre, gotta oss på hotellrummet och strunta i alla måsten hemma. Ta tåget, äta på restaurang, bada i poolen. Jag kände mig tveksam till just den helgen, kände mig tvekande om det skulle ge mig energi eller ta energi, då jag just nu mest har ont överallt, sammandragningar och är så trött. Kalendern är så fullspäckad och jag behöver mycket vila just nu. Men så klart skulle det bli jätteroligt, lyxigt, mysigt, det förstod jag ju, så vi bokade. Men inom mig hoppades jag hela veckan att det inte skulle bli av, hoppades att sonens halsonda skulle stoppa oss (vilket det så klart inte gjorde). Och jag blev stående själv med ett beslut. De andra skulle bli besvikna för att jag skulle ta rätt beslut. Och den lille blev jättebesviken, så klart, och jag tänkte att jo, men vi kunde åka i alla fall, strunt samma om jag inte orkar.

Men min kloke make hjälpte mig att ta beslutet att vi skulle stanna hemma (efter alla år kan han läsa mig rätt bra), och när det väl var beslutat kändes kroppen 10 kilo lättare, det var så rätt (för mig). Och allt ordnade ju sig men ni förstår kanske känslan och dilemmat? Hur vet man vilket beslut man ska ta när det inte bara involverar en själv? Och hur lär man sig skilja på vad som känns rätt och vad man tror man borde? Ofta får jag känslan av att när jag hamnar i såna lägen blir det fel hur jag än väljer. Då kan jag gräma mig och ångra mig och ha svårt att släppa det beslut jag tog. Jag vill att det ska bli så rätt som möjligt.

Jag skulle önska att jag kunde känna ganska direkt vad som är rätt beslut, men oftast behöver jag gott om tid på mig. Det behöver växa fram. Jag har lärt mig att släppa vissa saker ett tag, göra annat, sova på saken och låta beslut komma till mig, men ibland tänker jag alldeles för mycket och när jag börjar tänka på borden, logik och måsten så fungerar det inte. Hur tänker  och gör ni?





torsdag 28 augusti 2014

Nya matlagningsvanor

Nu har vi försökt ett litet tag här hemma med nya sätt att planera och laga mat. Vi har lagat större satser som räcker flera dagar, vilket gör att vi sparar en massa tid varannan kväll, då vi bara kunnat värma maten. Ska man ändå laga mat kan man göra rejäla satser, det tar bara marginellt mer tid. Nästa steg blir att laga största delen av veckans mat på söndagen, vi har massa tid över då vi har skärmfritt, och det är mysigt att göra det tillsammans allihopa. En hackar, en mixar och den tredje skär. På veckorna är det jag som sköter all matlagning, eftersom maken kommer hem sent, men å andra sidan slipper jag disken och att plocka undan.


En plåt med lax och kyckling och en med sötpotatis. En halvtimme i ugnen och sen klart! Serverades med valnötspesto som gjordes när det andra stod i ugnen.

Eller färsbiffar i mängder och en massa grönsaker till, kör allt i ugnen på varsin plåt. Koka quinoa, bulgur eller liknande och ha stående i kylen. Gör en sats med nån sås eller röra att ha till. Älskar till exempel hummus med soltorkade tomater till! Flera dagars middagar tar max 30 minuter. 


Eller min favorit: kållåda (eller kålpudding)! Riv eller strimla vitkål och lök, kör in i ugnen medan du förbereder köttfärsen. Blanda nötfärs med ägg, fond, soja, vatten, buljong och kryddor du gillar. Blanda med kålen och löken och skjutsa in i ugnen! Servera med lingon. (För resten av familjen gör jag en låda där jag byter ut lålen mot potatis). Mat i flera dagar! 


Vi märker redan skillnad, hur skönt det är att lägga mindre tid på matlagning, speciellt de där dagarna då vi kommer hem när middagen helst skulle varit serverad för fem minuter sen. Någon kanske tycker att det här med maten verkar vara en stor grej för mig, och det är det. Maten får kosta, bra mat alltså. Mat är viktigt, det ska ge energi och magen ska må bra, och inte minst ska det så kallade livspusslet fungera. Matlagningen får inte ta för mycket tid på vardagarna, men gärna på helgerna. 


Sen framåt hösten får det bli stora grytor och soppor. Åh, jag längtar! 




måndag 25 augusti 2014

Ett år senare

Ett år har gått sedan jag startade den här bloggen. 25 augusti 2013 närmare bestämt. Länge, länge hade jag funderat på bloggens inriktning, namn och vilken känsla jag ville förmedla. Vad jag skulle skriva om. I säkert ett eller kanske till och med två år hade jag tvekat, och att det inte fanns någon av de 50 första namnen som kunde passa var en anledning. En dag kände jag att nu eller aldrig, och jag tror att där och då startades en process jag inte har kunnat hejda.

Lite visste jag då vad som skulle hända och vart livet skulle svänga. Jag trodde då att jag skulle ha en liten söt träningsblogg med inriktning familj och vardagshälsa med utgångspunkt i en småstad. Träningsupplägg, hälsosam mat och kropp, ungefär. Så började det också, men ganska snart hände något som förändrade allt. Bara ungefär en månad senare brakade jag in i en tre veckors sjukskrivning, som har ändrat mitt liv rejält. Jag tänker ibland på att det kanske är tack vare bloggen och andra bloggare som allt det där hände.

Jag är oändligt tacksam för den där sjukskrivningen för utan den hade jag inte varit tvungen att ta mig dit jag är idag. Om man inte måste så är det mycket svårare, tror jag. Nu fanns det inget val. Jag ville absolut inte vara där, inte vara den jag var. Jag var förberedd och redo att ta klivet till ett annat liv, men det visste jag inte då.

Det kan störa mig ibland att bloggen inte är det som den skulle vara från början, men nu finns det liksom inget alternativ. Jag måste bara skriva om detta som är mitt liv just nu, oavsett vad folk tycker om mig, om att jag blottar mina svagaste sidor. Lotta som startade bloggen för ett år sen hade inte kunnat drömma om att vara så naken, för tänk vad pinsamt om någon såg vad jag egentligen tänkte, innerst inne, och tänk att posta bilder på sig själv som inte alltid är snygga. Bloggen är min ventil, min orsak att jobba framåt, att bli bättre och tryggare i mig själv. Att sätta ord på företeelser och tankar jag går igenom.

Jag gissar att alla som bloggar brottas med ungefär samma saker; är det värt att hålla på, är det någon som egentligen läser, hur privat/personlig vill jag vara, vad ska jag lämna ut o.s.v. Jag tänker att jag får ta ställning då och då, hur jag vill ha det, för helt svart-vitt är det inte. Ibland hade det varit skönt att vara anonym, att inte behöva skala bort.

Något som förvånade och överraskade mig var kontakten med människor i bloggsfären. Läsare! Det hade jag inte ens tänkt på. Och nu är ju kontakten med andra det finaste jag har. Det ska ni veta, att jag är så oerhört glad och lycklig för alla kommentarer jag fått och får. Jag läser dem högt för min man och läser dem om och om igen i smyg i sängen på kvällarna. Jag får stöd och input som jag i min vildaste fantasi inte kunde tänka mig att få.

Ett år går så fort, med facit i hand! Tänk om jag hade vetat för ett år sedan hur mitt år skulle se ut och hur långt det går att komma på ett år. Man kan förändra sitt liv på ett år. Det fascinerar mig varenda dag! Att ändra sitt liv i grund och botten kan vara både jättesvårt när man ska skarta men också oerhört enkelt och självklart, när man tar ett litet steg i taget.

Och jag undrar så klart hur nästa år kommer att bli, nu när jag har lärt mig så mycket. En sak jag vet, är att jag ingenting vet om vart livet kan ta vägen. Jag vet bara att livet är en resa som man gör en gång. Det är synd att inte hänga med på resan ordentligt, att inte leva det livet fullt ut och att inte våga vara sig själv. Ett år senare sitter jag här i min soffa och tänker att livet har blivit så mycket bättre. Världens största kram från mig till er som läser!





torsdag 21 augusti 2014

En sån karl!

Och en sån tur jag har som har just honom! För är inte det kärlek, när ens andra halva överraskar en med att skicka efter det man önskat sig mest, bara för att? Och att han vet vad jag vill ha utan att jag behöver säga det?

Snart är mitt år med Daily Greatness Yoga Journal slut, och som jag har älskat den! Och jag insåg att jag redan nu sörjer att den snart är slut, men att det inte var självklart att ta ett år till med en likadan. Och då hittade jag den här: Daily Greatness Journal! Som är precis lika härlig, fin, färgglad och spännande som den förra. Och igår dök den upp i min brevlåda utan att jag beställt den. Nu får den ligga på mitt nattygsbord tills den andra är utskriven, summerad och avslutad.

Och maken, honom får jag ta och vara rädd om, och krama lite extra.


måndag 18 augusti 2014

Pang bom så var det vardag

Nu är jag också inne i vardagen igen som alla andra. Pang bom. Jag är inne på min andra jobbvecka efter sommaren, och jag märkte idag vilken inskolning jag faktiskt fick förra veckan. Första veckan innan eleverna kommer är som ett vuxendagis, man lallar runt i sakta mak, fikar, pratar, lyssnar på föreläsningar och sitter i långa och otaliga möten i olika konstellationer. Knappar lite på sin dator eller ipad, tar en riktig lunch på en timme.

Och så idag då, då det vällde in flera hundra tonåringar som inte setts på ett par månader. Det var ett helt annat tempo, som jag hade glömt av. Det är högljutt, högintensivt och utan pauser. Folk överallt. Tonåringar högt och lågt.

Nu gäller det för mig att behålla lugnet i allt detta, för trots allt är det snart ett år sedan det brakade åt skogen för mig. Både på grund av den miljö jag arbetar i men också tack vare faktorer jag inte kan styra över i mitt jobb. Sånt som att sakna inflytande och en hårt styrd organisation. Att inte hinna ta rast, att aldrig få jobba ifred. Att saker inte alltid funkar. Med mera. Saker som nu är likadana, men som jag under året har fått hitta strateier för att klara.

Jag kände redan i helgen att jag började stressa upp mig över allt jag skulle hinna med till jobbet, allt jag skulle ha med mig, och saker att komma ihåg. Tänkte tankarna "en sak i taget" och "det löser sig" och skrev lite kom-ihåg-listor. Men jag ska nog backa tillbaka ännu lite mer och faktiskt strukturera upp dagarna, så som jag gjorde efter min sjukskrivning, d v s att jag noga skrev mina arbetstider, när jag skulle ta rast och när jag skulle gå hem. Bara planera in max tre saker som jag skulle hinna med, utöver lektioner och möten. Och så vara nöjd med det, och veta när jag är klar. Back to basics.

"Tack och lov" har jag nu en gravid kropp som gör det lättare för mig att inte bara köra på, som inte orkar småspringa, stressa eller göra tusen saker samtidigt. För den lille personen i magens skull vill jag inte riskera att inte må bra. Jag har ett giltigt skäl, har något att skylla på när det gäller mycket just nu. Men samtidigt är det ju synd att det ska behövas kan jag tycka. Gravid eller inte ska man må bra på sin arbetsplats.

Samtidigt som jag känner mig mycket bättre rustad så här ett år senare, vill jag inte tro att jag är redo rakt av att klara sånt här. Detta är för mig ett medvetet arbete, dag efter dag, timme för timme. Repetera, träna, bygga vidare. Imorgon är en ny dag och den ska bli strukturerad för min skull. Jag ska hitta ett lugn i kaoset. Det ska gå. Andas.














tisdag 12 augusti 2014

Jag hjärta augusti

Det är något visst med augusti. Känslan av nystart, att det nya året börjar, ännu mer än i januari.

Kommer ni ihåg känslan under skolåren när det närmade sig hösttermin? Man fick kanske köpa några nya kläder, en ny ryggsäck, papper till böckerna, fina pennor och suddgummin. Kanske är det för att jag fortfarande befinner mig i skolans värld som jag upplever augusti som årets stora nystart.

Just nu pågår bland annat planering för höstens mat. Jag är jätteinspirerad efter att ha fått hem boken Råsmart familj, som handlar om rena råvaror och enkelhet i tillvaron för att må optimalt. Inga konstigheter, utan mer bara lite nya tips till hur vi annars tänker, äter och lever. Ibland kör man fast och efter sommaren kan det vara skönt att starta om med lite andra matvanor än grillat och sallader. Min kropp skriker efter rena råvaror, avskalat och enkelt.


I höst tänker jag underlätta ännu mer för mig själv genom att varje vecka köra plåtar med färsbiffar, lax eller kyckling i ugnen. Dessutom hacka och förbereda grönsaker som finns redo att bara ätas eller tillagas under veckan. Att också göra en större sats med quinoa, potatis, tabbouleh eller något liknande, som finns redo i kylen att bara plockas fram. Jag har redan tjuvstartat hösten genom att börja pressa juicer igen och återuppliva mina gamla "chokladbollar" proppfulla med nyttiga fetter och vitaminer. Ett av mina mål i höst är att se om det blir skillnad i mitt mående och ork den här gången, efter att bebisen föds. Förra gången var jag plufsig och seg och drabbades av förlossningsdepression.

Vi planerar scheman, utifrån jobb, fritids och aktiviteter, och jag gillar det verkligen! Att få styra upp, få lite fasta ramar att förhålla mig till. Sommar i all ära, men det är inte dumt med rutiner heller. Jag gillar kalendrar och scheman, ordning och reda!

När det gäller träning vill jag inte planera något för hösten. Det kan bli lite hur som helst har jag lärt mig och eftersom jag ska göra ett planerat kejsarsnitt vet jag inte hur kroppen kommer att kännas efter förlossningen. Och oavsett hur mycket jag läser på om det kan min upplevelse och tid efter bli helt olik någon annans. Jag hoppas på att känna att jag får min kropp tillbaka i alla fall så att jag kan promenera och börja bygga upp kroppen försiktigt igen, men jag räknar med att det tar ett år innan jag är tillbaka i normalläge igen.

Augusti betyder verkligen nytt år för mig. Nytt kapitel, nya möjligheter. Fast utan det där nyårslöftet som aldrig hålls ändå i januari. I augusti är jag fylld av energi från sommaren och har alla möjligheter att få den höst (eller det år) som jag vill ha.




lördag 9 augusti 2014

Iyengar yoga

Idag var det dags igen för workshop i Iyengar yoga för mig. Det var ett tag sen.

Iyengar yoga är en av de äldsta yogaformerna; en rak, enkel, basic form av yoga där det viktiga är att man gör positionerna på rätt sätt och håller rätt linjer och vinklar. Den är väldigt fysisk och tydlig och läraren går hela tiden runt och drar, trycker, stöttar, ändrar och fixar med eleverna. Det tycker jag är jättebra, för man har sån nytta av att faktiskt lära sig hur man gör det rätt, även när man sen tränar hemma. Den är individanpassad i stället för nivågrupperad, och passar alla. Det är inte ovanligt att alla i klassen gör helt olika variationer på samma position. Man går strukturerat igenom asana för asana och varje pass är olikt det andra. Man använder många hjälpmedel som klossar, rep, filtar och bolster.

Dagens workshop skulle mest fokusera på avslappning så då slog jag till. Jag förstod dock ganska snabbt att avslappning inom Iyengar yoga inte betyder vila, meditation eller savasana hela tiden... Under graviditetens första 5 månader gjorde jag i princip ingen fysisk yoga alls och hade till och med svårt att sitta närvarande i mitt illamående i meditation. Senaste tiden har det gått bra igen, men jag har mest fokuserat på öppnande och avslappnande pass på runt 15 minuter. Dagens workshop blev 4 1/2 timmar, och det kanske var lite i längsta laget för mig, även om det gick förvånansvärt bra ändå. Vi får se hur kroppen känns imorgon.

Det mesta går att anpassa till en gravid kropp. Har man en erfaren lärare till hjälp så finns det många bra alternativ till att utföra asanas. Sen känner jag min kropp så pass väl att jag vet hur jag vill ha det och vad jag kan och inte kan göra just nu. Det gäller bara att släppa prestigen och inte känna sig tvungen (eller dras med) att göra precis som de andra. Jag kände mig väldigt trygg med min lärare Maria som jag vet har en gedigen utbildning, men skulle nog inte känna mig lika trygg nu i graviditeten på gymyoga med en ledare med en kort utbildning. I sin graviditet vill man ju inte riskera något.

Vad tar jag med mig från idag? Att min kropp är starkare och mer i form än vad jag trott. Att ha fått repetera och gnugga in hur vissa positioner ska utföras korrekt. Att det är roligt och lärorikt att yoga tillsammans i grupp. Att jag har mycket lättare för meditationen nu än i november, en kvart  i meditation är ingenting.

Tyvärr är Iyengar yoga inte så spridd i Sverige, då det tar lång tid att utbildas och det ger få lärare så klart. Men jag rekommenderar verkligen den formen av yoga, om inte annat så då och då, för att verkligen lära sig yogan på ett korrekt sätt.


torsdag 7 augusti 2014

Att ta kommandot

Det är så lätt att saker bara händer, att dagen går åt skogen eller att man är ett offer för omständigheterna. Eller, om man har tur, att det blir toppen. Men sanningen är (har jag förstått efter många år) att man själv bestämmer hur det ska bli. Man är kapten över sin egen skuta, man styr sin egen bil. Varje dag. 365 dagar om året. Tänk vilken makt man har.

Varje morgon skriver jag i min Daily Greatness Yoga Journal (ni får ursäkta mitt tjat om just den, men den ÄR riktigt bra) och en av frågorna att besvara är  ungefär hur man vill att ens dag ska bli och vilka tre ord man väljer att vara idag. Det kan låta för enkelt och verkningslöst, men det händer gång på gång efteråt, att jag konstaterar på kvällen när det är dags att sammanfatta att det stämt precis.

Det är ju inte så att jag går omkring hela dagen och tänker "Jag måste komma ihåg att vara lugn, positiv och kreativ idag". Men man sätter tonen för dagen och på något finurligt sätt så sköter det undermedvetna resten. Det tar mig ungefär 1 minut på morgonen att kladda ner några ord, eller två minuter om jag måste tänka lite, och den tiden är väl investerad tid.

Ofta skriver jag lugn inför varje dag, eftersom jag har haft problem med stress tidigare. En stress som jag faktiskt inte känner så ofta längre. Ibland lägger jag in lite mer annorlunda ord som social, i nuet eller sprudlande, och det funkar! När kvällen kommer och jag ska summera, så har jag -utan att jag skänkt det en aktiv tanke- faktiskt varit just det där. Lite wow-känsla faktiskt.

Man behöver inte börja i det stora, och tänka att man måste vara kapten över skutan som ska byta jobb, flytta eller säga upp en bekantskap. Det kan nog vara det jag har gjort fel tidigare. Det kan bli att det känns övermäktigt och så ger man upp och känner sig dubbelt misslyckad. Men man kan istället ta kommandot över små, små saker, som i det långa loppet gör den där skillnaden. Som att  sätta tonen för sin dag och medvetet, med små små medel nå dit man vill.

Prova!

Idag är jag... sugen på milkshake


måndag 4 augusti 2014

Yoga, yoga, yoga

Alltså, för det mesta känns det som om jag bor i något slags svart hål i Sverige, där det inte finns saker man vill få tag på eller aktiviteter man vill testa. Det finns yoga men utbudet är ganska litet och man får vara glad oavsett vilken yogastil det kan vara (oftast kallas det bara yoga rakt av). Inte så konstigt att Yogobe har varit så viktigt för mig, när det inte går att få tag på så mycket annat.

Men. Ibland händer det grejer. Jag antar att det kan bero lite på hur många eldsjälar det finns för närvarande och nu verkar vi vara inne i ett flyt i Skaraborg. Återigen har vårt yogacentrum öppnat efter en föräldraledighet, och hösten innebär förutom en massa kurser, ayurvedisk rådgivning, föreläsning med Janesh Vaidya, workshops i ayurveda, helgkurser i Primordial Sound Meditation, och så något jag ska delta i: en dag som heter Hela dig med sång och yoga.

Och som om inte det vore nog expanderar Iyengar-yoga-läraren jag yogat med tidigare och utökar med massor av spännande kurser och workshops i bland annat mindfulnessmeditation och avslappning samt en yogahelg vid Göta kanal. På lördag ska jag vara med på en workshop i Skara med fokus på vila och avslappning. Äntligen!

Det är klart att det inte går att vara med på allt (och speciellt inte i mitt tillstånd) men jag blir ändå så himla glad att det faktiskt finns möjlighet att göra det. Att det finns modiga människor som utbildar sig och satsar. Oftast känner jag mig väldigt nöjd här i min lilla stad i Västergötland, men just nu känner jag mig lite extra nöjd och glad.



Ser ni mig i rosa?

lördag 2 augusti 2014

Livet i gråskala

En sak med att få några år på nacken är att livet blir mindre och mindre svartvitt. Som tonåring är livet aldrig gråskaligt utan man vet precis vad som är rätt och vad som är fel. Har alla svaren. Det där märker jag väldigt tydligt i mitt jobb på högstadiet. I tonåren måste man vara på toppen av det här svart-vita tänket som utgår ifrån bara sig själv.

Men med åren slipas man av, av erfarenheter, jobbiga som roliga. Man är med om saker. Man rundas av i hörnen, lär sig att se andra sidor av saker. Lär sig kanske att alla inte ser saker på samma sätt som man själv. Kan sätta sig in i hur det är att gå i andras skor. Man utvecklas.

Jag tycker det är så skönt att inte längre behöva ha rätt, att inte behöva hävda mig i alla lägen. Jag behöver inte alltid ens säga min åsikt. Livet är inte en kamp som jag till varje pris måste vinna. Och mest av allt har jag lärt mig att alla människor är så olika och har så olika behov. Och att det är helt ok.

Man måste kanske inte berätta för andra hur det ska vara, för man vet inte bakgrund och situation, vad det än kan gälla.

Jag såg en intervju i nyhetsmorgon med en rawfood-expert för ett tag sen. En ung, fräsch tjej, som stod där och tydligt rekommenderade alla människor att äta tre mål mat om dagen, helst raw food då, precis som hon. Jag blev inte provocerad, för jag vet vad jag mår bra av, och det är inte raw food tre gånger om dagen som är bäst för mig. Men jag blev beklämd, för att hon stod där och sa detta till tittarna, och tänk alla som inte hittat sitt sätt att äta, som har ätstörningar, som jobbar skift, som har en situation hemma där man måste laga mat till fler än sig själv etc etc. Det finns så många som inte passar för hennes rekommendation, och det kan vara lurigt att tro att alla mår bäst av det man själv mår bäst av.

I min första graviditet mådde jag toppen och tränade på precis som vanligt. Det var min verklighet då, och så är det inte denna gången, tio år senare. Inte alls. Jag är tvungen att acceptera att kroppen strejkar. Då och då hamnar jag in på websidor och bloggar av personer som antingen inte har varit gravida än, eller bara varit med om den där första upplevelsen, att kroppen orkar som vanligt. Och då kan det bli så svartvitt, att det enda rätta är att träna på. Nu blir jag inte så provocerad eller stressad av det heller, men jag hade blivit det för några år sen. Men ok, lite arg blir jag.

Jag märker själv att jag blir en lyckligare person av att inte värdera saker så förfärligt. Jag jobbar medvetet med det varenda dag, att låta saker och ting vara som de är, utan att värdera och ta ställning.  Omedvetet värderar man ju hela tiden, men jag försöker att minska på det och inte uttala allt jag tänker. Saker kan bara vara också, utan att jag måste vara med och peta i det. Jag tänker att var och en nog har sin egen erfarenhet och sitt eget bagage som inte nödvändigtvis syns utanpå.

Livet har en sån stor skala, en sån rik palett. Det är inte svart-vitt, för mig i alla fall.

Fångad av maken när jag vilar mig i form. Bjuder på den!