Surr i huvudet

Jag är sån att det inte är bra för mig att tänka för mycket. Den ena tanken ger den andra och så blir det en spiral av för många tankar. Hade det varit peppande tankar hade det väl varit fantastiskt men oftare blir det negativt. Jag tänker på hur jag uppfattas, om jag är annorlunda än andra (om jag passar in) och om jag är den enda som inte kommer överens med alla. Att jag inte trivs i min kropp, ja, att jag till och med är den tjockaste jämfört med alla (som om det vore viktigt).

Länge har jag grubblat och funderat på hur jag ska få in träningen i hela mitt liv just nu. Jag har inte hittat något sätt där allt får plats: meditationen varje morgon, yogan, knipövningarna, träningen och tiden med familjen som jag inte är så himla beredd att tumma så mycket på. Lite tid själv och lite tid för att vara social. Och till slut tog det över, det där. Jag kom in i spinn och tänkte att jag borde träna mer, att jag borde äta mindre för att jag inte hinner träna så mycket. Och DET föder inga bra tankar i min värld. Men idag läste jag en så himla bra kommentar på en blogg (hos en tjej med liknande funderingar):

"Det är ok att träna lite grann när man hinner ( om man inte behöver sova eller bara ta det lugnt ) under några år när man har fullt upp med småbarn. Att stressa och pressa sig, oavsett vad det gäller, är bevisat skadligt och många kvinnor drabbas av stressrelaterade sjukdomar just för att allt skall proppas in i ett redan pressat schema. Den som tycker om att träna och mår bra av det kommer sannolikt tillbaka till träningen när tid finns igen. Att träna innan jobbet, eller hoppa över en behövlig lunchrast med sina kollegor eller i ett lugnt hörn för sig själv för att sedan jobbajobbajobba och efter det hem och vara supermamman är inte så hälsosamt som det låter och kan mycket väl får motsatt effekt. Ja det är härligt att röra sig och känna sig i form men glöm inte vila och återhämtning!"

Det var så skönt att läsa! Jag behöver vara lite snäll mot mig själv just nu. Livet kommer inte alltid vara så här och jag njuter och gläds verkligen av att ha fått tillökning i min familj efter att ha väntat så länge. Jag njuter ju! Jag skulle inte bli så himla mycket lyckligare av att träna klockan 5 på morgonen eller hoppa över lunchen på mitt nya jobb. Jag vill röra mig så att det känns roligt och inte ger någon kroppshets. Jag släpper det nu. Amen. 

Det är mycket som finns där bak i huvudet och skapar jobbiga tankar. Saker att slutföra med flaggan i topp. En gigantisk privat sak att styra upp, som dessutom oroar mig jättemycket. Mycket att planera och boka in. Jag tänker långa listor men även även ett stort virrevarr av allt jag behöver få kontroll på inom en snar framtid. 

Vad behöver jag då för att få kontroll över tankarna igen? Jo, för mig är det superviktigt med de tre minutrarna på morgonen. Skippar jag dem blir dagen annorlunda. Men de tre minutrarna kan vara så svåra för det är inte alltid den fine elvaåringen känner för att passa sin lillebror och jag kan inte riktigt slappna av. Jag behöver en liten stund varje dag för mig själv med att sitta tyst, skriva eller kanske promenera. Jag behöver också prata med nån kompis eller träffas och promenera nån gång varje vecka för att tanka energi. Jag behöver frisk luft och syre i blodet, gärna promenader. En sån som jag mår heller inte bra av att isolera mig för då går tankarna igång. Ibland behöver jag bara snacka lite skit. Men mest av allt behöver jag nog låta mig vara ok som jag är utan att fundera så förbenat mycket över hur kass, annorlunda, konstig och asocial (och allt annat jag tänker) jag är. Acceptera mig själv som jag är och stänga av inre-monolog-knappen.

Kameleonten

Jag insåg för ett tag tillbaka sedan att jag varit en kameleont. En sån person som anpassat mig till andra och till sammanhanget jag befunnit mig i. Som nästan bytt åsikt till den som den jag pratar med har. Plånat ut mig själv, kanske för att jag inte vetat vem jag varit. Eller lite av allt det där, kanske.

Men det har ju också betytt att jag för varje gång känt mig mindre som jag. Blivit mer ointressant, kanske. Har inte vågat stå upp, inte vågat ha en egen åsikt. För varje gång har jag blivit mer osynlig. Om jag nu ska bjussa på min knäpphet lite här i bloggen så var en av de fåniga sakerna jag gjorde att jag inte ville att vissa personer skulle se allt av mig på facebook. Tänk om de skulle se hurdan jag var, med yoga, sjukskrivning och annat deppigt och flummigt. Att det skulle vara skämmigt att visa vem jag egentligen är och sysslar med nu. Jag ville inte att person A skulle se det, att person B inte skulle se det, ja ni kanske förstår. Och det blir ju ganska besvärligt till slut, att försöka hålla koll på.

Den här bloggen har jag heller inte velat berätta om, mer än för några få utvalda. För den visar ju mig och mitt innersta, blottar och berättar. Än idag vill jag inte att de jag känner på facebook läser min blogg. Helknäppt egentligen. Som att det finns den här Lotta och den jag visar upp. Fortfarande! Fast vem som helst på nätet kan läsa vore det pinsamt om folk jag känner lite grann visste vem jag var med alla egenskaper och brister.

När jag öppnade den här dörren för ett par år sen började jag klura på mig själv och försökte börja definiera mig mer. Vem jag är, vad jag står för och vad jag vill här i livet. Min ledsagare Daily greatness yoga journal har också hjälpt mig på vägen. Mitt mål är först att hitta mig och allt jag är, och sen att stå för den jag är fullt ut överallt, till alla.

Varje vecka kommer frågan i dagboken minst en gång: "How can I shine my light more?" och varje gång blir jag lika frustrerad, irriterad och trött på att jag inte förstår frågan och definitivt inte svaret. Jag vill ju hitta mig, vara mig och stå för det. Shine my light.

Och när jag skriver nu så blir det så självklart att en del i det är att stå för den jag är för alla, alltid. Att den personen jag är på bloggen blir synlig för alla människor jag känner, med allt vad det innebär. För den jag är här i bloggen är ju jag och den andra personen är liksom jag med en yta som jag visar upp och skyddar mig med.

Det finns ju vissa människor som lyser så där inifrån, ni vet säkert också  någon. Som inte är kameleonter eller kopior utan original. Som har hittat sin grej. Jag vill också lysa, vill våga. Men framför allt vill jag hitta vad som är jag så att jag har något att stå för.

Och det här är lite av det som är jag:

Jag älskar träning, yoga, vara i skogen, jobba fysiskt ute, att resa, älskar USA och Italien, göra små utflykter med min familj och jag tycker att fika är världens bästa verb och substantiv.
Jag behöver mycket betänketid och ogillar överraskningar och att ta beslut.
Jag är introvert och högkänslig, behöver ladda batterierna i tysthet och har svårt med många intryck.
Att vara social tar mycket energi av mig, fast jag är social på mina villkor.
Jag har varit lätt utbränd och är noga med att ta livet lite långsammare och mindre allvarligt, är rädd om mig själv nu.
Jag är kreativ, driftig och gillar att arbeta i projekt. Jag är en doer.
Jag suger in andras känslor och känner av stämningar, är känslig, hjälpsam, snäll och omtänksam.
I grupper av människor sitter jag tyst, lyssnar och tar in men det betyder inte att jag inte deltar, inte lyssnar.
Jag vet inte hur man kallpratar. (Helt ärligt, jag hamnade bredvid någon på busshållsplatsen häromsistens, jag tänkte och tänkte men kom inte på något att säga när den andre sa "Ja, vilket väder, va?" och allt jag kunde tänka var hur jag inte själv kom på det.)
Jag önskar att jag hade fler äkta vänner men vet helt ärligt inte hur man gör.
Jag är rädd för ormar och har börjat bli flygrädd efter djupa luftgropar och åska hem från USA ett par gånger och nu senast en skakig resa från Fuerteventura.
Jag känner mig hemma och bekväm i träningskläder och det känns som om jag klär ut mig när jag tar på mig jeans.
När jag reser med alla färdmedel utom cykel blir jag så åksjuk att det kan ta upp emot en vecka att känna mig normal igen. Bland annat därför älskar jag att vara hemma.
Jag älskar att läsa böcker och kan inte somna om jag inte läst några sidor ur en blodig deckare.
Jag är ruskigt rädd för döden. Så fort jag har minsta ont nånstans tänker jag på cancer och tror att jag ska dö. Rent generellt oroar jag mig mycket och ofta. För allt.

Känner du någon som är så där lysande i hela sitt väsen? Ni kanske förstår hur jag menar? Som lever sant och innerligt utan att någonsin förställa sig. Du kanske själv är sån? Du kanske har några tips till en kameleont som jag. 

Kram på er, fina.

Fredagslistan-jag också!

Bäst i veckan hittills

Det nya jobbet, vilken positiv överraskning! Och vårvädret! Och alla är friska!

Sämst i veckan hittills

Att jag inte har hunnit träna, promenera och yoga som jag brukar. Vi håller på att skola in mini på föris och mig på nya jobbet och håller på att hitta rutiner för det, så allt har sin tid just nu. Men jag mår helt klart bättre av lite mer rörelse.

Där har jag ont

Vänstra skulderbladet, har världens knuta efter alldeles för mycket bärande av ettåring.

Det tänker jag mycket på

Hur man är en bra förälder. Hur ens barn blir trygga och lyckliga. Vad vi lägger vår tid på. Hur fort tiden går. Livet och döden. (Djupa grejer märker jag)

Det klär jag mig i

Mysiga, casual slapparbyxor och en skön mjuk tröja med linne under. Eller klänning eller kjol tillsammans med strumpbyxor. HATAR jeans men klär ut mig i det ibland när mina andra vanliga kläder inte räcker till. Har hittat mysbyxor på Kappahls barnavdelning som ser ut som jeans, det är alltid nåt.

Nästa vecka ser jag fram emot

Påskolov! Fira nån väldigt kär som fyller 45. Resan till Berlin med 11-åringen. Det blir årets påskresa, förra året var vi i London. Och det ska bli så mysigt!

Det dricker jag?

Kaffe! Latte! Massor av bubbelvatten. Rooiboste. En hel del kokt, avsvalnat vatten. Och gärna vin!

Idag händer detta

Lite härligt fredagshäng efter jobbet, fika lite tillsammans, kanske hänga utomhus lite. En promenad. Laga lite mat och slänga oss i soffan en stund innan 21 då jag slumrar till.

Och på lördag det här

Lördagens handbollsmatcher blev inställda så vi har inget planerat, åh vad skönt! Gissningsvis fixar vi i trädgården lite, tar en cykeltur, tränar och yogar lite, lagar Black bean burgers på kvällen.  

Söndagen tillbringas

Som alltid med veckohandling, storstädning och lång yoga på kvällen. Och packning då.

Och mest av allt önskar jag detta

Att inskolningen på förskolan kommer gå bra och att barnen är lyckliga. Äsch, förresten, att varenda unge i hela världen får vara lycklig.

Det ska börjas i tid. 

Äntligen händer det!

Så himla lustigt att Cecilia Blankens nästan använde samma ord jag skulle skriva. "Först händer inget, sen händer inget och sen händer allt på en och samma gång."

Jag har varit ganska frustrerad rätt länge över känslan av att vara fast och att det inte finns några andra möjligheter. Då paratar vi jobbet och livet. Att jag sitter utan ideer och lösningar. Om jag får säga det nu i efterhand så var 2015 en lång motsträvig sträcka som jag avskydde!

Men så händer det. Kanske är det universum, kanske händer det när det är dags att hända. Var sak har sin tid. Ketchupeffekten.

Ett tag tillbaka har jag känt ett allt starkare behov av att skriva och nu när jag varit föräldraledig har jag behövt vara lite själv ett tag då och då. Så helt plötsligt jag väldigt starkt att jag ville sätta mig på ett kafe och skriva (och dricka latte, mycket viktigt). Kanske si så där en och en halv, två timmar. En lördag blev till flera och nu är det en rutin. Hem kommer jag efteråt uppladdad med energi.

I alla fall, de där lördagarna har jag hunnit så himla mycket. Jag har både hunnit läsa gamla nummer av Mama, maila och beställa lite saker på nätet, men främst har jag skrivit. Lite planlöst men också lite mer fokuserat. Har liksom haft väldigt vaga ideer som jag strött ner på papper.

Och sen har det hänt grejer, och vips känns det inte som jag sitter fast längre. På måndag börjar jag mitt nya jobb, som gymnasielärare för nyanlända. Jag kommer att jobba tre dagar i veckan med det, och bara det känns ju alldeles ypperligt härligt! (Och så här i efterhand känns det coolt att jag i höstas sökte den 100%-iga tjänsten de ville tillsätta redan i höstas, gick på intervjun och berättade att jag kan inte börja förrän i mars och då vill jag jobba 60%. Och fick det ändå.)

Sen så där pang på blev jag erbjuden att skriva texter till ett nytt läromedel i svenska, en dröm jag haft i många år, men har inte vetat hur man går till väga och har inte orkat riktigt. Jag har skrivit både provtext och kontrakt och det är något som har gett mig så mycket ny energi, lust och glädje! Jag tycker det är så kul att pilla med ord, stycken och upplägg, ändra LIX (läsbarhetsindex) mellan olika texter och bolla fram och tillbaka med redaktören.

Men vips blev allt väldigt verkligt och pirrigt. Jag funderade om det verkligen var rätt tajming med nytt jobb (jag vet ju av erfarenhet från hösten att det kostar på att börja nytt jobb). Jag ska starta egen firma och ta på mig mer ansvar. Samtidigt som jag vet att jag måste. Jag vill!

Som grädden på moset skrev jag i lördags ner den där idén till ett vanligt bokmanus som legat och skramlat i huvudet. Jag har inte kunnat formulera den, förräns där i lördags på kaféet. Då blev allt kristallklart och då skickade jag den direkt till ett förlag.

Tänk hur saker och ting kan ändras på bara en dag. På bara ett telefonsamtal. Över en latte på ett kafé.  Ibland måste saker och ting ta sin tid innan det blir dags. Man måste själv vara redo och omständigheter måste vara rätt. Ibland tror jag inte det spelar någon roll hur mycket man strävar och kämpar om det inte är dags.

Och nu var det dags för min ketchup att ösa på!

Ibland är livet lite extra bra.

Vinterdrömmar!

Jag drömmer fortfarande som alltid de senaste åren om att bo i USA. Få prova en gång för alla hur det skulle vara. Gå och handla i ett nytt land. Försöka knyta nya kontakter. Jag ser framför mig hur jag letar upp en yogastudio som passar mig och hur barnen ska gå i skolan där. Just nu är det skräckblandad förtjusning, när jag tänker att det skulle kunna bli verkligt så vill jag inte längre, ja, ni vet. Men drömmen finns där hela tiden och jag fick ett fint råd från en nyfunnen vän i USA att ta chansen om den kommer. Det ska jag!

Här kan jag bo till exempel. Sanibel Island. 

Jag drömmer hela tiden om en yogaresa eller ett yogaretreat. Fast jag avskyr att åka bort från familjen och hemmet återkommer det hela tiden. Att få fokusera på bara mig några dagar. Utveckla mig, gå ännu längre in i mig själv. Hitta inspiration och glädje. Jag väntar på det där retreatet som är rätt, det där som får det att pirra i magen, kanske har jag hittat ett, men jag har inte bestämt mig än. Allra mest skulle jag vilja åka till Indien men no way att jag åker från plutten så länge. Nej, var sak har sin tid, min tid kommer. Nu letar jag efter kortare saker närmare hem som "Röstkraft, sång och helande harmoniska ljud" med Marie Bergman men drömmer om den här: Yoga och fjällvandra (som tyvärr är lite för lång för att det ska kännas bra) eller den här: Yoga, vandring och meditation i fjällen.

Bild lånad från Broandas yogaoch fjällretreat.

Jag vill fjällvandra i norra Sverige. Grövelsjön återkommer ofta eller ännu längre upp, t ex Abisko, men nu när vi har en pyttis skulle det gå lika bra med Idre eller Sälen. Jag drömmer om det enkla, den rena luften, det meditativa i att sätta ena foten efter den andra. Fjällbäckar, pauser, bärstol och somna gott på kvällen. (Tema fjällvärlden, märker ni?)

Storgurkan.

Danmark i sommar. Samma som förra året; breda stränder, mysigt boende och ändå lyxig närhet till en kaffe latte i pappmugg. Hänga med familjen, uppleva tillsammans, god mat, laidback danskt gemyt.

Blokhus.

Spa! En natt för mig själv med all lyx ett spa kan erbjuda. Varma och kalla pooler, hotellfrukost, bastu, massage, en härlig säng, middag utan avbrott, yoga. Kanske ta med datorn och skriva lite. Jag är ruskigt sugen på Asia Spa i Varberg så det blir det nog nästa gång. (Jag är extremt picky med hotells omdömen på sajter som Tripadvisor och på bemötande i telefon eller mail, och det här stället verkar ligga i framkant när det gäller service. Jag ringde för att boka Sankt Jörgen i Göteborg och efteråt bestämde jag mig för att aldrig sätta min fot där av ren princip).

Interiör från Asia spa Varberg.

Hänga i Stockholm hos min syrra med barnens kusiner. Bara låta dem leka utan stress, prata om sånt man inte hinner när man inte ses till vardags och kanske ta en lyx-latte ute (märker att många av mina drömmar handlar om latte -enkelt fixat ju!)

Kusiner.

På besök i "storstan", bäst att passa på.

Jag drömmer om den där sysselsättningen som jag än så länge bara ser lite vagt. Jag jobbar hemifrån någon eller några dagar i veckan och träffar människor resten av veckan. Det är en blandning mellan praktiskt arbete, gärna ute, och administrativt, kanske med siffror eller datorer. Från att inte alls kunna komma på en endaste sak jag kunde syssla med, har jag arbetat hårt med att vända på steken och se möjligheter. Jag har suttit (med en latte) på café för att drömma och spåna och jo, då, det finns allt möjligheter för 40-åringen.

En grej jag drömmer om är en ny, praktisk hobby att sätta för händerna, som fungerar likadant som meditation. Jag skulle vilja lära mig att virka eller sticka! Eller lägga pussel eller något annat som funkar en stund på kvällen när bebisen somnat.

Och nu blir jag nyfiken, vad drömmer ni om just nu?

Energi och skratt

Han kom hem igen. Glada och tacksamma känslor så klart och blandade känslor, för det var tufft att han var borta, och jag var fortfarande ledsen och arg över att han lämnat mig ensam.

Och det som hände ungefär direkt när han kom var märkligt. Kroppen liksom smällde till och berättade att det var stopp. Gav mig en massa väldigt tydliga signaler som inte gick att misstolka. Jag har ju blivit bättre på att lära mig att lyssna, tack och lov. Det kanske var skillnaden nu, varför jag har klarat flera långa utlandsperioder men inte denna. Och jag förstår att det var för att jag kunde slappna av, lämna över och förstå att jag behövde ta hand om mig igen. Det sa verkligen pang.

Yrsel, allt snurrade. En smällande huvudvärk bara strax efter att han kom. Molande, odefinierbart ont i magen. Det där trycket över bröstet jag kände igen. Och värst av allt egentligen: en oro som var jättejobbig. Jag har senaste veckorna när jag varit själv börjat tänka på döden, på livets förgänglighet och oroa mig över att dö ifrån barnen. Har känt efter om det inte gör ont i brösten och börjat googla (urdumt, google borde vara förbjudet för såna som mig).

Först accepterade jag läget och bara vilade ett dygn, trodde nog kanske egentligen att jag hade ett virus i kroppen eftersom barnen varit sjuka. Hasade runt som en zombie. Sen insåg jag att det som hände i kroppen och knoppen kanske var symptom på stress. Inte den stressen jag upplevt på jobbet utan en kroppslig stress utan återhämtning; att inte sova på nätterna och vara i ständig beredskap och hugga i. Jag brukar kunna återhämta bra av yogan, meditationen och framför allt andningen, men det jag har gjort har inte riktigt räckt den här gången.

Jag både är glad och förbannar att jag har lärt mig mer om mig själv för det innebär också att jag har fått ett mjukare skal och öppnat dörren till självkännedom. Och jag som introvert behöver självstunder, något jag inte kunnat få dessa veckor.

Nu är jag väldigt rädd om mig och ska ta några viktiga steg. Idag åker jag på dag-spa och laddar upp där med bland annat konstgjort solljus och en varm stenhäll som jag längtat till länge. Djup, djup avslappning. Lite tid för mig själv på stan och en köpe-latte. Sen lång yoga varje dag. Ren och fräsch mat. Sömn utan avbrott. Så får vi se.

Sen har jag en pyrande liten tanke om att jag måste få vara själv lite grann. Åka iväg ett dygn och tänka, skriva, läsa. Försöka hitta ifatt mig själv igen. Jag vet inte riktigt hur jag har det med mig själv och jag vill gärna veta det. Hitta gnistan och hälsan igen.

Det här är min målbild: energi och skratt.

Yoga off the mat

Jag har precis levt i en tvåveckors yogautmaning, fast ingen planerad och organiserad sådan. Nej, jag har varit ensam med barnen i två veckor och precis varje timme av varje vaken stund har jag fått arbeta med inställningen. Meditation på heltid i två veckor.

Jag lever med en man som kan vara bortrest väldigt mycket längre än två veckor men det var längesen storis var ett drygt år och det här var pustigare än jag kunde komma ihåg. (När storis var lika gammal var vi ensamma i tre och en halv månad, men det överlevde jag ju så jag tänkte detta var en peace of cake).

En ettåring kräver total hängivenhet och kontroll hela tiden och kan inte lämnas ensam ens några sekunder. Allt är ett äventyr och livet består av tvära kast mellan innerliga skratt och vansinnesutbrott. Man får tänder, som i det här fallet fyra stora kindtänder samtidigt som gör att det är svårt att sova på nätterna. Icke att förglömma, dock, så är de de underbaraste, kramigaste pussgurkorna också. Ibland. Om de inte får utbrott eller vaknar fjorton gånger och skriker på nätterna.

I alla fall har jag fått jobba stenhårt med min inställning. Jag har i princip fått fokusera på nuet, nuet, nuet, hela tiden. Har jag börjat tänka tankar som att det är 12 dagar kvar har jag känt paniken smyga upp mot bröstet. Eller tanken på att varje dag från gryning till läggdags är så lång, så lång att jag nästan inte står ut. Visst har vi gjort saker men ändå är det många timmar på ett dygn som ska slås ihjäl.

Jag har fått bestämma mig för att det där jag jobbar med i yogan är det jag ska använda nu. Att när jag gör yogaövningar som stärker mitt nervsystem så gör jag det för att klara mer än jag tror mig om. Man gör ju det, klarar mer än man tror.

Jag har försökt att hitta några små stunder varje dag då jag har satt mig på mattan. Tre minuter på morgonen med elvaårig barnpassare. En kvart på kvällen när lugnet lagt sig. För att hålla mig normal i huvudet. För att andas lugnt och fokusera. För att det inte fins något annat alternativ. Nu när jag är medveten om min introverta sida vet jag hur mycket jag behöver en liten stund med mina egna tankar varje dag. Och när jag lämnade bort mini på söndagkvällen för första gången över natten, för att få mina egna 90 minuters älskade kundaliniyoga, då var jag som i koma av att kunna släppa kontrollen för första gången på länge.

Det är ju lätt som en plätt att vara positiv, utveckla sig och vara sprudlande och härlig när man är två och man får sova på nätterna. Men det är när det inte är så som yogan och meditationen verkligen behövs och sätter en på prov. Det går ju, det gör ju det. Bara någon gång har jag fallit ihop, tappat hoppet, gråtit och skrikit och velat kliva av tåget (men det går ju inte där och då).

Yogan är för livet.

Och så vill jag bara säga: STÖRSTA respekt till alla ensamstående föräldrar. Ni är värda all uppmuntran, respekt och guldmedaljer i hela världen.

Ett nytt liv

Hela hösten har jag tänkt, eller ja faktiskt hela tiden, tänker jag på förändringar. Jag tror att jag har varit fast så länge i det där att man har det som man har det, man är den man är och man gör det man gör. Men så är det ju inte, fast det krävs fokus och mål för att förändra. Och det spelar kanske ingen roll hur mycket man vill förändra om man (som jag) inte vet hur man vill att det ska bli. Vad ser man framför sig? Jag har ju de senaste åren sett med egna ögon att man kan ändra sitt liv. Men det var först när jag tog steget och bytte jobb första gången i höstas som jag insåg att det inte var så traumatiskt att förändra även sånt som ligger utanför en.

Det är verkligen förändringstider för mig just nu, även om det är mycket som är abstrakt och snurrigt. Jag tänker på livet och döden. Det är så mycket elände i världen och så mycket död. Jag suger in allt och kan inte skaka av mig det. Och jag tror att jag känner behov av att leva ordentligt, när jag nu har alla de här möjligheterna som många inte får. Jag tänker också att det inte finns en garanti för något, det finns bara här och nu. Och om livet skulle ta slut, hur skulle jag vilja ha levt mitt liv då? Så som jag gör nu? Har jag verkligen tagit vara på livet och visat för andra hur viktiga de är för mig? Eller väntar jag och lever på sparlåga? Ska göra saker sen, ni vet det där sen som aldrig kommer.

Texten Drömmen om ett enkelt liv sådde ett frö i mina tankar. Vad vill jag? Hur ser livet ut om jag får bestämma? (Vilket jag får, det är ju mitt liv, så det vore synd att låta någon annan eller omständigheter styra det.)

Mycket ofta drömmer jag om att leva enklare. Äga färre materiella saker. Bara köpa sånt hjärtat verkligen sjunger av. Bara ha en bil. Sälja det som vi inte använder. Använda slut kläder tills de slits ut. Skänka bort till dem som faktiskt behöver. Jag kan känna mig kvävd av saker, prylar. Grejer tar min energi helt enkelt, för de pockar på uppmärksamhet och stora saker som bilar, båtar och hus tar tid och energi och behöver fixas med. Ibland tänker jag att jag skulle vilja bo mindre och ännu enklare, närmare naturen.

I det här att leva enkelt ingår att äta enklare, mindre kött och mer kvalitet. Att äta bra och få naturlig rörelse så att kroppen blir trött av det och får en naturlig dygnsrytm med dagsljus. Att det vi har på oss är bra för miljön och verkligen behövs. Redan nu köper jag i princip bara begagnade, mjuka, tvättade kläder till i alla fall bebisen, och det han växer ut skänker jag vidare. Jag älskar tanken på sakerna som byter ägare och kan användas av många. Jag köper gärna begagnat till mig själv med av precis den här anledningen.

Försörjning är det jag tänker på allra mest men har svårast att formulera. Jag börjar bli säkrare och säkrare på att det här med läraryrket inte är något jag ska syssla med. Jag drömmer om att jobba hemifrån någon eller några dagar i veckan och jobba med något mindre kvalificerat de andra dagarna. Men vad, där är jag inte framme ännu. Jag har kommit så långt att om nästa jobb slukar energi som de lärarjobb jag haft tidigare ska jag säga upp mig igen utan att kanske ha nästa jobb klart. Mina fina barn förtjänar en mamma som orkar finnas där. Jag tror på kvantitetstid, och vill jag ta igen det kommer det finnas massor med arbetstid när barnen flyttat ut.

I mitt drömliv bryr jag mig inte om hur jag eller hemmet ser ut. Vi är hyfsat hela och rena jag och huset men jag vill inte vara med i karusellen där man (frivilligt eller ofrivilligt) tävlar. Jag är jättestolt över att jag har kommit en bit på väg men bannemej måste jag träna och träna. När jag instinktivt känner att jag måste byta om för att se likadan ut som de fina mammorna på öppna förskolan har jag verkligen tvingat mig att gå precis som jag är, eller struntat i att instinktivt säga nej när någon vill titta förbi fast jag inte hunnit städa bort all mat från bebisens middag från igår. Allt mer blir jag ointresserad av det som är yta i livet och de som inte vill ha mig med då kanske inte passar för mig.

Jag drömmer också om mer samvaro på riktigt. Långa samtal. Skriva texter, till bloggen, för mig själv eller brev till någon vän. Nära relationer med likasinnade eller där det är tillåtet att vara sig själv. Fina relationer oavsett om de är live eller via det skrivna ordet. Jag drömmer om mindre tid med skärmar och mer tid för samvaro. Ibland blir jag äcklad över att vi sitter med våra skärmar och tiden bara går utan att vi gör något vettigare än klickar på skärmen med den. Jag drömmer om mer praktiska hobbies som kan fungera som meditation och jag har blivit sugen på att sticka och virka. Gå en virk-kurs vill jag! Yoga-retreat vill jag!

I mitt drömliv har jag ingen oro längre. Jag lägger energin på det som är. Och om det blir något att oroa sig för, så tar jag det då. Oron har varit en följeslagare så länge och jag vill säga hej då till den. Senaste tiden har jag lagt märke till att jag oroar mig för saker många av dygnets timmar och det är ju inte rimligt. Vad hände med här och nu?

För att sammanfatta söker även jag det enklare livet. Färre intryck, mer eftertanke, mer tillsammanstid, mer kärlek, mer här och nu. Färre saker, mer äkta och mer liv ❤️

Vinkar hej då till brorsan på morgonen. "Älsar dej"

Det är ju det här som är det viktiga i livet.

Träningsresa till Playitas

Julen tillbringade vi på Playitas på Fuerteventura, hela familjen med elvaåring och ettåring. Som vi har längtat och väntat på det efter den här hösten, som jag kanske skriver om nästa gång. Det var nästan magiskt att få sätta sig på planet och äntligen komma iväg. Den här hösten har inte direkt handlat om träning utan resan var tänkt som en möjlighet till att hitta gnistan till träning igen. Och det kan man verkligen säga fungerade!

Playitas ligger vid den lilla fiskebyn Las Playitas på Fuerteventuras ostkust. Vi har varit på den kanarieön två gånger tidigare och tycker att det är en härlig ö; där är kargt som ett månlandskap men modernt, välkomnande och nästan lite elegant. I Sverige är det Apollo som har resor till Playitas och man kan välja mellan att bo i villa, lägenhet eller hotell. Vi bodde i en tvårumslägenhet, som låg nära precis allt. Det är bara knappt fem flygtimmar dit, och transfern är bara en halvtimme.

Här finns två stora pooler, en vattenrutschbana, en babypool och en olympisk pool. En del aktiviteter kostar pengar och det mesta ingår. Det finns också en miniklubb för barnen. Det är så härligt att få slippa overaller och tider att passa, att bara hänga tillsammans. Det är fräscht, väldigt välskött och personalen är jättetrevlig.

Jag kan nog säga att om man gillar träning så är det här den ultimata semestern! Oavsett om man reser själv, i par eller med hela familjen, så kan alla få ut något av det, och som vi har rört på oss! Varje dag är det ett späckat schema med aktiviteter för alla och man tar del av det man själv vill. Det verkar vara ett mecka för golfare, cyklister och löpare, men även för den som gillar crossfit, gruppträning, simning, yoga, triathlon, styrketräning, spinning, vandring, lagsporter och vattensporter.

Vi hade som mål att i alla fall träna fem pass var under veckan (eftersom vi trots allt hade med en ettåring) men vi fick nog ihop det dubbla. Åh, vad härligt att träna i sol, och åh, rörelseglädje! Det roligaste jag gjorde var att ensam vandra i bergen, julaftonens soliga och fartfyllda zumba, body-blitz-passet och boot-camp-träningen jag och elvaåringen gjorde tillsammans, men jag har också knatat en del timmar med barnvagnen i solen. Ett stort plus är att man placerat gruppträningsplanen mot solen med utsikt över havet, så det ger en närmast magisk känsla att stå och se ut där när man tränar.

Varje lov har man även samma motsvarighet för barnen i åldrar från 5-15 i tre olika åldersklasser. Elvaåringen provade både dykning, triathlon, boot camp, vattenpolo och en massa annat, men också minidisco och filmtittning och en himla massa bad i poolen. Vi bestämde att vi inte skulle tvinga honom till träning men han var sugen och allt var väldigt säkert och bra organiserat, så han kände sig inte ensam.

Vi hade bokat halvpension, dels för att vi är hungriga människor, men också för att det skulle vara lätt och smidigt. Frukosten och middagen var så otroligt bra och personalen var toppen trots att vi två gånger om dagen kom med ett litet ätmonster som på en halvtimme hade kastat mat runt bordet och kladdat ner hela duken. Galamiddagen på juldagen var något av det mest eleganta jag sett i restaurantväg, så fint gjort! Det finns en affär på området där man kan handla lite om man behöver, och det finns några andra restauranger och barer om man vill äta och dricka.

Det kanske inte har blivit så mycket solande eftersom man sällan släpper en upptäckande ettåring med blicken men lite sol har vi ändå fått eftersom vi varit ute hela dagarna. Vad bra man mår av sol! Vi har haft 22-23 grader varje dag och riktig tur med vädret.

Utegym.

Torget vid sportcentret där man möts vid uteaktiviteter och även bokar alla pass.

Det går löparbanor lite här och var. Bechvolleyplaner.

Bebispoolen.

Innan vi åkte var kroppen trött, öm och sliten och maken överraskade mig med att i hemlighet ha bokat en timmes massage på spa:t som finns på området. Det finns också ett fish-spa som vi inte provade. En av de allra bästa sakerna med resan är att jag verkligen känt mig som fisken i vattnet då jag -precis som alla andra- gått i träningskläder hela veckan. Jag skulle gärna bo i träningskläder och här känner man sig inte knasig i det, och inte heller för att man tränar varje dag på semestern.

Kan jag rekommendera den här resan? Jaaaaa! Om ni gillar att träna eller röra er. Om ni gillar att prova nya sporter. Att ha gott om tid på er tillsammans. Om ni gillar säkert väder och sol. Det kanske kostar några extra kronor mot en vanlig vecka på Kanarieöarna men det är så värt det. Vi längtar tills vi kan åka igen men nu väntar vi lite tills mini är något större nästa gång. 

Jag känner verkligen en nytändning till rörelse och träning. I flera år har jag hållit mig borta från gruppträning som aerobics och spinning, nästan lite snobbigt så där som om någon träning skulle vara bättre än någon annan. Men oj, vilken  glädje jag har hittat igen, och sedan vi kom hem är jag i full fart igen! Jag har bestämt mig för att träna det som är roligt och inte fokusera på fysiska resultat. Glädjen i sig är resultatet och belöningen är att kroppen får röra på sig. Playitas var fantastiskt och jag är så oerhört nöjd med vår vecka! 

Vara mer jag

Jag önskar jag kunde förklara för er allt jag tänker på. Jag funderar, rensar och sorterar mina tankar. Tänker på vad jag vill ha ut av livet. Vad jag vill känna när jag blir riktigt gammal och tänker tillbaka. Jag tänker på vem jag är och vem jag vill vara. Vad jag vill förändra. Vad jag behöver. Vad jag kan ge till andra. Vad jag vågar stå upp för. Vad jag vill lägga min energi på. Vilken förebild jag vill vara för mina barn när det gäller livsval. Vad är lycka för mig?

Allt det där skulle jag vilja skriva om, men orden finns inte.

Det är som om jag måste tänka allt det här just nu, för något ska förändras. Jag behöver tänka stora tankar för att ta en ny riktning. Det låter nog förfärligt flummigt och så känns det inuti också. Det har hänt saker både i det stora och lilla som fått mig att sätta saker i perspektiv och jag funderar mycket på om jag är färdig här.

Jag vill skala av mig en del saker för att kunna vara den jag är, den jag är menad att vara. Vill leva på riktigt fast jag inte är på det klara med vad det är för mig exakt. Det är så lätt att ta till sig andras sätt eller drömmar utan att de är mina.

Jag dras till enkelhet och mer rum inuti. Mer tid i aktiv stillhet. Tänker på att ta bort och skala av och koppla ner. Vara mer jag.

Det vänder, det lättar!

Det har varit ett par tuffa, tunga månader. Som jag har slitit och stångat mitt huvud på nya jobbet! Jag har ångrat mig, sökt nya jobb och deppat ihop, om och om igen. Det har tagit all min tid och energi den här tiden och jag har skalat bort vänner, telefonsamtal, träning, aktiviteter och fokuserat på vila, barnen, yogan och meditationen. Jag har varit så trött, så trött, ända in i märgen och när jag fick världens dunderförkylning hade jag inget att stå emot, så jag är rätt sliten alltså.

Men så i början av veckan kände jag att jag var över puckeln. Min bättre hälft har märkt det. Jag känner mig lättare och gladare igen och jag börjar få kontroll på situationen på jobbet. Det känns till och med fantastiskt roligt på jobbet och de där personerna som inte hälsar bekommer mig inte längre. Jag har tagit mig igenom den här tuffa tiden och har lärt mig och utvecklats en massa och det är faktiskt lilla jag som har startat den nya enheten och på kort tid utan resurser fått igång en fin verksamhet. Stolthet är vad jag känner!

Det vänder. Det kan vända. Den insikten är härlig.

Allt i livet kan ändras trots att det känns nattsvart ibland, och jag märkte det så tydligt när jag återigen ville börja göra saker jag mår bra av. Den här veckan var min fokus-på-att-finna-ny-energi-vecka. Jag bokade in skogspromenader, ensamfika på stan, en taktil massage och en dejt med en snygg kille. Jag börjar längta efter kompisar igen.

Så blev det också så att jag började engagera mig lite i den lokala flyktinghjälpsfrågan och känslan av att orka och kunna hjälpa till med något är också väldigt härlig. Att äntligen orka med det. Det finns hopp. Och jag känner att jag börjar få livet åter.

Jo men lite har jag tränat, det går ju snabbt att ta några vändor i backen i skogen.

Fritt ur hjärtat

Det är höga berg och djupa dalar på jobbet. Gråt och skratt om vartannat. Jag vill både säga upp mig och vara där för alltid.

Att vara med eleverna är något av det roligaste jag gjort. Jag ser utveckling som går så fort, som man inte ser hos svenska elever. Lampor tänds hela tiden, ni vet när ljuset går upp. Jag ser en otrolig vilja att kämpa och lära sig och drivkraften att komma till en riktig klass, med svenska elever är så stark. Vi jobbar som i en frizon, där vi hux flux kan ge oss ut på utflykt, därför att vi pratade om vad en utflykt är. Vi kan gå upp i vattentornet för att någon undrade vad det där höga var. Vi äter kanelbullar. Vi pratar om fritid och vad som är roligt att göra, och nästan ingen förstår: vad då fritid, vad då roligt? Att sen få lön för mödan och se innerliga skratt för första gången på tre veckor. Det är fantastiskt. Unga utan föräldrar eller med trauman i bagaget, som skrattar trots allt, på utflykt med oss. Vi ser Pippi Långstrump och det dånar av skratt i rummet när hon inte gör som man ska.

Det finns baksidor också. Bara för att man kommit till Sverige blir inte allt bra. Man kanske har tagit sig hela vägen ensam från Afghanistan, till fots och liftat. En lång och farlig väg ensam, har ni sett på kartan hur långt det faktiskt är? Och när man kommer fram till säkra Sverige, då blir man trakasserad, hotad och vågar inte gå ut. Folk som försöker köra över en när man går över övergångsstället vid grönt. Svenskar som inte vill ha en här. Motsättningar mellan folkgrupper. Gnistor som slocknar. Det är inte klokt. Kan man inte bara få vara säker här? Det gör mig så ont.

Och så mina dilemman jag inte var beredd på. Det svåraste i mitt nya jobb. Att ses som ett hot, som kommer med en förändring. Strunt samma att någon annan, högt uppe i Sverige, har bestämt att vi ska ta emot barnen, att de ska få gå i skola. Säkert tycker många att det är bra att vi tar emot, bara det inte drabbar en själv, att de är någon annanstans. Utan att för den sakens skull vara rasister. Men när det ska in en elev i någon annans klass och klassrum, då kan det bli jobbigt. Och jag blir ansiktet för förändingen. En del hälsar inte när jag kommer på morgonen. Samma personer ställer mig till svars inför alla när jag äter lunch eller i korridoren på min rast. Man motarbetar i det tysta, svarar inte på mail.  Absolut inte alla, men tillräckligt många. Det här hade jag inte räknat med, och är anledningen till att jag inte vill fortsätta. Vuxna människor.

Men vet ni, jag längtar efter att det ska komma en massa nya unga, de som är på väg hit nu. Jag hoppas de kommer till mitt klassrum, så att de kan få känna lite normalitet, lite struktur och lite vanligt liv inanför klassrummets väggar. Det är så mycket elände nu att det behöver vara lite bra. Jag är så otroligt ledsen över hur människor behandlas och hur det kommer att bli. Ledsen över alla människoöden, både de som är kvar i sina länder, de som flyr och de som kommit hit men ändå inte tillhör. Vill kunna göra mer, vem vill inte det? Önskar att världen var ett varmare ställe och skäms för att vara europé.

Varje morgon tänker jag att jag bor på världens vackraste plats. Älven som ser olika ut varje dag, den ena vackrare än den andra. Tänk vilken tur just jag fick.

Hänger och slänger

Jag faller fortfarande fritt och stora tankar snurrar. Jag ska dela med mig när det börjar klarna.

Just nu är det inte läge för träningssatsningar eller formtoppningar. Det är ok så. Just nu är det jobb, familj och återhämtning som gäller, men ändå behöver ju kroppen få sitt på något sätt. Just nu underhåller jag bara på vardagsmotionsnivå.

Maken tävlingssatsar och tränar på en helt annan nivå än jag. Varje vecka utökas därför hemmet med något träningsrelaterat redskap och garaget är halvvägs till en crossfitbox. Ute på husgaveln hänger numera en pull-up-stång. Helt plötsligt står det ett rack i garaget "fast bara på prov". Jo, tjena. Jag vågar knappt öppna dörren dit längre.

Just nu njuter jag av att klippa gräset i full fart, det tar en halvtimme. Passar på att göra någon pull up när jag ändå går förbi. Innan magen började växa gjorde jag tio pull ups och det är coolt att kunna lyfta sig själv så. När bebisen var född kom jag inte upp en centimeter och nu kan jag göra två eller kanske tre igen. Jag är på väg alltså, och det går alldeles utmärkt att bli starkare utan stänger och på gym, utan bara genom att dra sig upp några gånger per dag.

Jag njuter av att jobba lite längre bort än tidigare och av cykelturen till och från jobbet. Frisk luft, motion, syre i blodet och att kunna ställa om tankarna från jobb till ledigt och tvärtom.

Nu blir det också yoga såklart. Jag tummar inte på det, inte en enda dag, för yogan är min livlina som håller mig någorlunda på jorden. Varje morgon mediterar jag och ibland kan jag varva ner med någon yoga efter jobbet. Vi har också börjat utöka tiden med vår gulliga barnvaktstjej som bor några hus bort. Då kommer hon en halvtimme-timme på helgen och så går jag och crossfit-token ner i yogarummet och yogar ihop. Det är kärlek det! (Och jo, det gamla gymet blev ett yogarum när garaget på något mystiskt sätt blev crossfitbox).

Storkillen gillar att cykla och det är något vi kan göra ihop. Vi tar en lång tur ihop på tumanhand och får lite prat och tid tillsammans. Och motion och frisk luft.

Jag fick en fin påminnelse från Jessica att jorda mig med skogspromenader och det känns viktigt. Skogen helar och ger energi som inget annat.

Jag vet att andra tider kommer och det är skönt med lite erfarenhet i bagaget, nu när det är som det är. Jag kommer att kunna träna på riktigt igen, men under tiden blir det vardagsmotion. För just nu pågår livet och vad jag inte behöver är extra stress över att jag inte hinner träna. Det är ok ändå och magrutorna får vänta lite.

Paus i gräsklippningen.

Faller fritt

Har ni någonsin känt att ni är ute på stora okända vatten? Att ni lämnade er comfort zone för länge sedan? Att marken försvann och att all trygghet är borta? Allt man kunde och kände till? Där är jag nu.

Jag som har längtat så länge efter nya utmaningar borde ha förstått att man ska vara försiktig med att önska, för det man önskar brukar komma till en. Bara inte exakt som man föreställt sig. Jag fick utmaning som hette duga och har verkligen tappat fotfästet. Jag tvivlar på mig själv, vad jag kan, på om uppdraget är rätt för mig, rätt för mig nu med en bebis och om jag vill utsätta mig för detta stora. En liten livskris är det nog faktiskt. Med potential till stor utveckling, om jag orkar och vill. 

Jag bär med mig jobbet alla dygnets vakna minutrar och kan inte slå det ifrån mig. Livsöden, ansikten, rutiner, människor och inte minst mina egna och andras förväntningar på det jag gör. Jag har lagt bort allt annat i livet än jobb och familj och det är ett måste fast jag inte vill ha det så resten av hösten. 

Jag försöker att ta en dag i taget. Sätta ena foten framför den andra och se vart jag kommer. Ser om jag vill fortsätta gå den här oupptrampade stigen. Det är spännande att vara den som går först på en sån stig men också snårigt, speciellt utan bra redskap. 

Jo, hjärtat är lite tungt idag. Imorgon kan vara euforisk som igår, men det går minst sagt upp och ned. Jag försöker lyssna inåt vad magkänslan säger till mig. Kanske har någon av er någon klok tanke eller bara lite kärlek att dela med er av till mig, ute i en liten, liten jolle på ett stort, stort hav. 

Rädd om mig

Det är lite radiotystnad här just nu. Jo, det var ju nytt jobb, ja. Jättespännande, roligt och utmanande. Massor av jobb med att starta upp en ny enhet på en ny skola, jag tror inte att jag hade förstått vidden av det. När det dessutom är något jag aldrig tidigare gjort så blir det ännu större utmaning. Drygt 40 nya kollegor att lära känna. En uppstart i två dygn i härlig kustmiljö men som en mardröm för en sån som jag; att vara på helspänn i ny miljö, med nya personer, alla tentakler ute hela tiden och inga vilopauser att kunna gå undan. Sova tillsammans många, med såna man inte känner.

Huvudet har varit igång lite väl mycket den här veckan och jag har varit tvungen att stänga av allt runt omkring mig. Har fått plocka fram allt jag har i min verktygslåda för att ta mig igenom det, och jag har undrat om jag egentligen skrev förra inlägget som en påminnelse till mig själv, utan att veta om det då. Jag har fått vara supernoga med min tid, med min sömn, med att avgränsa. Att åka hem och vara med familjen, även med huvudet närvarande. Att välja bort träning den här veckan, men att prioritera meditationen varje dag. Att strunta i all input, inte läsa bloggar eller blogga, knappt ens maila, sms:a eller ringa. Och jag känner mig hyfsat ok men behöver vara rädd om mig själv hela hösten för att klara det här.

Jag har också märkt hur jag har förändrats. Nu arbetar jag med två kollegor som jag jobbade ihop med för många år sedan. Och jag tänker mycket på att jag är en helt annan person idag än då. Jag har känt mig väldigt säker i min yrkesroll på ett sätt jag inte känt tidigare. Jag har sagt ifrån till mina nya chefer både en och två gånger när det gäller den tuffa uppstarten av den nya enheten och känt att min erfarenhet verkligen tas till vara och lyssnas på. Jag är ingen gröngöling längre utan en viktigt person. Och jag har känt mig lätt, glad och social med mina nya kollegor, jag som brukar tycka det är svårt att vara den där pratsamma. Det är högt i tak på nya jobbet och en positiv stämning och jag älskar det. Första dagen på kursgården startade med en runda runt i rummet, ni vet, stå upp, säga sitt namn och en sak som varit bra under sommaren. Något jag har typ dött av tidigare, eller i alla fall blivit så nervös att rösten spruckit och jag har flämtat av nervositet. Och nu, fast jag var nästan sist runt och ny i gänget, inte en hjärtklappning. Va!?

Hade det inte varit för att min man är föräldraledig och jag känner att jag kan satsa helhjärtat just nu, skulle jag nog dragit öronen åt mig. Och hade det inte varit för att själva jobbet som jag kommer att göra, känns så viktigt, hade jag sagt upp mig på stört. För er som inte vet håller jag på att starta upp en ny högstadiegrupp för mottagande av nyanlända till Sverige, som så småningom ska slussas ut till riktiga klasser.

På bara några dagar har jag träffat ett gäng små, fina människor som varit med om saker som man inte ska vara med om. Jag blir ödmjuk inför livet och inser att vi inte har en aning om hur människor som kommer hit har haft det. Hur bra jag har det, hur priviligierad jag och mina barn är. Det är därför jag gör detta, därför jag sliter just nu. För jag vill vara med och göra skolgången bra för de här tonåringarna som kommit till Sverige, en del med sina föräldrar och en del alldeles på egen hand. Det är en hisnande tanke, att ens barn skulle ta sig på egen hand från en del av världen till en annan, och hur illa det nog är när man kommer dithän. Och här är jag, och får privilegiet att ta hand om dessa modiga barn, som bara drömmer om att lära sig en massa saker.

Det blir en höst av hårt arbete, säkert av tårar, men främst av stora och nya erfarenheter, för detta är inget jag kan, inget jag gjort tidigare. Som jag behövde det! Jag behövde våga, behövde det nya och okända, behövde göra något viktigt! Det blir en höst med noggranna rutiner, och att verkligen bara välja russinen ur kakan, att bara göra det som ger energi, och strunta i det andra. Har redan tackat nej till både kräftskiva och bröllop, men den här hösten är jag rädd om mig. Träning blir det, så klart. Lugn och natur. Meditation och yoga, dag ut och dag in. Tacksam för mitt fina liv och den här möjligheten.

Augustidrömmar

Snart är det ny årstid och tankarna börjar sprudla när jag tänker på saker jag drömmer om. Jag älskar ju augusti och känslan av nystart, av att ett oskrivet blad ligger framför mig. Sen fick jag mig en liten tankeställare av Micke Gunnarsson, en av mina förebilder, som presenterar klokheter om barn och ungdomar varenda dag:

- Följ ditt hjärta mitt barn!
- Förverkliga dina drömmar!
- Jobba med saker du älskar!

Dessa vackra och kloka meningar kan vi ofta bjuda våra barn på. Vi vill de så väl, att de ska få leva i lycka. Underbart! Men har vi visat de hur man gör? Jag menar inte att denna fråga ska pressa oss eller få oss att med omedelbar verkan ta en cykel och dra till Mount Everest ( om du nu inte verkligen vill det:). Men ärligt, visar jag mitt barn hur jag själv tar det ansvar över mitt liv som jag önskar att hon ska göra? Eller lägger jag till den där meningen efteråt att jag sagt ex :
- Lev din dröm! Va inte lika dum som pappa!

Återigen, dessa ord ska inte pressa eller ge dåligt samvete och märklig eftertanke. Tvärtom! Jag vill inspirera till nytanke:) Det är aldrig för sent...

Det som återkommer om och om igen och starkare varje gång är att bo utomlands, i USA, en period. Det kommer tillbaka varje gång jag lyfter mina drömmar, det liksom finns där hela tiden och pirrar i magengropen när jag tänker på det. Kanske är det dags att börja ta tag i det, så vi har börjat nysta lite i om och hur det skulle kunna bli verklighet. Inte nästa vecka kanske men vi har berättat för universum att inom fyra år skulle vi vilja göra detta.

Jag drömmer fortfarande om att äga ännu färre saker, om att downshifta. Sälja sånt som inte är absolut nödvändigt. Leva mer på mindre. När vi sålde ena bilen för några veckor sedan kände jag mig tusen kilo lättare. Jag har lekt med tanken att sälja precis allt och resa jorden runt, vilket jag kanske egentligen inte vill, men det finns något där i den tanken att prova att klara sig utan mer än det som ryms i en resväska.

Jag drömmer om en lång, härlig, regnig och ruskig höst med mycket skog, promenader, utflykter, grillningar, picknickar och kanske en övernattning i skogen. Bärstol, gummistövlar, svamp och bär. En himla massa frisk luft.

Jag drömmer om en eller ett par nya äkta vänner att gå långa promenader och prata om både viktiga saker och strunt med eller bara skicka ett sms med i perioder. Som hittar mig under den blåa, introverta ytan. Med skratt-fniss-humor och ett djup.

Jag drömmer ju alltid om resor och jag låter drömmen om Florida vila lite medans bebisen är just bebis. Nu drömmer jag om Shetlandsöarna, Skottland, Lofoten och Island. Drömmer om Montana och Colorado och nationalparker fast det kanske inte är läge just nu. Vandring, kargt väder och varma stugor. Jag drömmer också om svenska höstfjällen som varje år, Sälen, Idre, Kebnekaise och Härjedalen. Ser mig mätt på program om vildmark, natur och äventyr, har ni sett Lars Monsen på villovägar  och Drömturen på svt? Jag vill bara se mer sånt!

Förra gången jag skrev ner mina drömmar lät det så här och så här. Många saker på de listorna har blivit verklighet sedan dess, eller kommer att bli innan året är slut. Jylland var så magiskt som jag trodde och Playitas ska bli spännande i vinter. Hip hop-kursen var jätterolig och den 26 september åker jag på träningskonventet Träningsmagi i Trollhättan. Det ska bli så himla roligt och jag är så glad att äntligen händer det något liknande i mina hoods. Ja, det är ju fortfarande en liten bit att åka men absolut inte så långt som till huvudstaden. Jag och maken militären har fortfarande dejtat en gång i månaden och faktiskt, tro det eller ej, så har jag satt mig själv lite mer först. Med hjälp av min bättre hälft så klart, som har hjälpt mig att ta tid för sånt jag vill göra. Jag har bara behövt göra det.

Jag tänker på Micke Gunnarssons ord ganska ofta. Man vill ju allt för sina barn, men hur ska de lära sig att allt är möjligt, att man själv väljer och bestämmer över sitt liv, om man själv inte lever så?

Fortsättning följer

Ja, men jag var nog inte färdig med förra inlägget. Har fortsatt tänka mycket kring det jag skrev, eller jag har tänkt väldigt mycket de senaste veckorna på det här med olika personlighetstyper.  Det gnager i mig och jag vet inte om det har med att jag ska börja nytt jobb om ett par veckor eller vad det är.

Flera gånger under mitt yrkesliv har jag varit med och gjort personlighetstest på olika sätt. Det har varit vad man är för färg (röd, gul, grön eller blå) och andra typer av tester. Jag har länge suttit i ledningsgruppen i mitt arbetslag och då fått gå djupare i testen och själv lett liknande saker i arbetslaget.

För mig är det helt enkelt så att vi alla är väldigt olika, och att alla behövs på en arbetsplats. Vi har olika behov och sätt att fungera ihop på jobbet. Till exempel hur man agerar under möten, hur och vad man säger och hur man samspelar med varandra. Det är jättebra, tycker jag, att veta om hur de andra fungerar och lyfta det i arbetsgruppen så att alla kommer fram och kan känna sig sedda och lika viktiga.

Men. Det som jag tror skaver i mig är att det (i alla fall i min yrkesgrupp) är mer ok att vara vissa typer av människor, kanske för att många inom lärarkåren är lite likadana eftersom man står inför grupper och pratar varje dag. Många lärare är den mer öppna, pratsamma och sociala typen, men såklart inte alla. Och det blir inte alltid att man ser och lyfter varandras styrkor utan måste påtala om någon (jag) inte följer normen.

När jag satt på en utbildning med ledningsgruppen för många år sedan skulle vi testas vilken färg vi var. De allra flesta i gruppen var utpräglat gula (pratsamma, sociala men kan uppfattas egenkära), chefen röd (målfokuserade, handlingskraftiga men kan uppfattas som krävande) och jag och en tjej till var blå (logiska, systematiska men kan uppfattas som känslokalla). Ingen var grön (lojal, empatisk men kan uppfattas som förändringsobenägna). När vi gick igenom blå utbrast en av de gula tjejerna "Åh, herregud, vilken tur att jag inte är en sån hemsk!" Det har liksom följt med mig sedan dess. Är jag hemsk? På vilket sätt? Kan inte jag vara jag? Då måste jag alltså förställa mig. Jag måste bli som de andra. Måste bli bättre. 

Idag träffade jag en god vän. Vi pratade om att jag ska starta upp på mitt nya jobb snart och att det känns lite pirrigt att starta upp på kursgård när man är ny. "Berätta inte att du är blå då, du minns väl hur alla uppfattade dig då." Alltså som en vänlig uppmaning, men jag blev alldeles kall i magen. Jag som hade tänkt starta mitt nya jobb med att verkligen spela med öppna kort och inte försöka förställa mig till någon som jag verkligen inte är. Jag har ju kommit så långt sedan dess, tycker jag.

Men ändå gnager det, för jag är ju jag, med mina egenheter. Med min personlighetstyp, som jag vet är viktig på flera sätt på arbetsplatser som lärare. Det behövs struktur, logik och motvikt till allt prat ibland. Och jag tänker att det skönaste vore om ingen skulle behöva berätta för en sån som mig hur jag är (för det är sällan de berättar om mina härliga sidor). Kanske har det med var jag arbetar med att göra, kanske inte. Kanske skulle ingen reagera om jag arbetade med fler såna som var som jag, eller som låt säga hantverkare eller forskare. Eller där det var uttalat viktigt att man anställde många olika för att få dynamik.

Jag vet inte varför det känns så viktigt för mig att jag inte kan sluta tänka på det. Kanske för att jag är i processen att hitta och acceptera mig själv eller för att jag önskar att nästa arbetsplats blir bra för mig. Jo, visst är jag blå, introvert, högkänslig, blyg och en himla massa saker, men jag är också glad, rolig, påhittig, snäll, lojal, sportig, klok, effektiv, omtänksam, kreativ, och pålitlig. Om jag bara får vara det.