Surr i huvudet

Jag är sån att det inte är bra för mig att tänka för mycket. Den ena tanken ger den andra och så blir det en spiral av för många tankar. Hade det varit peppande tankar hade det väl varit fantastiskt men oftare blir det negativt. Jag tänker på hur jag uppfattas, om jag är annorlunda än andra (om jag passar in) och om jag är den enda som inte kommer överens med alla. Att jag inte trivs i min kropp, ja, att jag till och med är den tjockaste jämfört med alla (som om det vore viktigt).

Länge har jag grubblat och funderat på hur jag ska få in träningen i hela mitt liv just nu. Jag har inte hittat något sätt där allt får plats: meditationen varje morgon, yogan, knipövningarna, träningen och tiden med familjen som jag inte är så himla beredd att tumma så mycket på. Lite tid själv och lite tid för att vara social. Och till slut tog det över, det där. Jag kom in i spinn och tänkte att jag borde träna mer, att jag borde äta mindre för att jag inte hinner träna så mycket. Och DET föder inga bra tankar i min värld. Men idag läste jag en så himla bra kommentar på en blogg (hos en tjej med liknande funderingar):

"Det är ok att träna lite grann när man hinner ( om man inte behöver sova eller bara ta det lugnt ) under några år när man har fullt upp med småbarn. Att stressa och pressa sig, oavsett vad det gäller, är bevisat skadligt och många kvinnor drabbas av stressrelaterade sjukdomar just för att allt skall proppas in i ett redan pressat schema. Den som tycker om att träna och mår bra av det kommer sannolikt tillbaka till träningen när tid finns igen. Att träna innan jobbet, eller hoppa över en behövlig lunchrast med sina kollegor eller i ett lugnt hörn för sig själv för att sedan jobbajobbajobba och efter det hem och vara supermamman är inte så hälsosamt som det låter och kan mycket väl får motsatt effekt. Ja det är härligt att röra sig och känna sig i form men glöm inte vila och återhämtning!"

Det var så skönt att läsa! Jag behöver vara lite snäll mot mig själv just nu. Livet kommer inte alltid vara så här och jag njuter och gläds verkligen av att ha fått tillökning i min familj efter att ha väntat så länge. Jag njuter ju! Jag skulle inte bli så himla mycket lyckligare av att träna klockan 5 på morgonen eller hoppa över lunchen på mitt nya jobb. Jag vill röra mig så att det känns roligt och inte ger någon kroppshets. Jag släpper det nu. Amen. 

Det är mycket som finns där bak i huvudet och skapar jobbiga tankar. Saker att slutföra med flaggan i topp. En gigantisk privat sak att styra upp, som dessutom oroar mig jättemycket. Mycket att planera och boka in. Jag tänker långa listor men även även ett stort virrevarr av allt jag behöver få kontroll på inom en snar framtid. 

Vad behöver jag då för att få kontroll över tankarna igen? Jo, för mig är det superviktigt med de tre minutrarna på morgonen. Skippar jag dem blir dagen annorlunda. Men de tre minutrarna kan vara så svåra för det är inte alltid den fine elvaåringen känner för att passa sin lillebror och jag kan inte riktigt slappna av. Jag behöver en liten stund varje dag för mig själv med att sitta tyst, skriva eller kanske promenera. Jag behöver också prata med nån kompis eller träffas och promenera nån gång varje vecka för att tanka energi. Jag behöver frisk luft och syre i blodet, gärna promenader. En sån som jag mår heller inte bra av att isolera mig för då går tankarna igång. Ibland behöver jag bara snacka lite skit. Men mest av allt behöver jag nog låta mig vara ok som jag är utan att fundera så förbenat mycket över hur kass, annorlunda, konstig och asocial (och allt annat jag tänker) jag är. Acceptera mig själv som jag är och stänga av inre-monolog-knappen.