onsdag 18 mars 2015

En sladdis

Tänk att det kunde vara så annorlunda att få ett barn igen, tio år efter det första. Upplevelsen är helt annorlunda. Jag skulle rekommendera alla att få en sladdis, om de bara kunde och ville. Funderar någon på det men känner sig osäker säger jag bara: tveka inte! Jag känner mig så genuint lycklig, kan inte förstå att jag kunde tveka.

Liten sprider sån glädje i hela livet nu. Hela familjen njuter av honom. Han är glad mest hela tiden, kräver inte mycket, vill bara vara med, så är han nöjd. Oftast vaknar han och skrattar. Ligger och kikar eller sjunger inne i sitt rum och spricker upp i ett leende när man kommer in.

Tänk för tio år sedan när vi fick storis, jag ville leva på och att allt skulle vara som vanligt så fort som möjligt. Helst skulle det inte märkas att vi fått barn. Vi skulle ut och fika, träffa alla möjliga, träna, gå på middagar. Nästan som en tävling.

Skillnaden nu är milsvid. Vi har struntat i allt det där. Bara varit, tagit in, njutit, myst. Inte alls samma stress. Och jag känner att jag kan njuta av det på en helt annan nivå. Visst är jag trött och allt känns för mycket ibland, men det gör inget, vips är det över och jag kommer aldrig komma ihåg det. Kommer bara minnas de sammetslena små fötterna och bebisdoften i nacken.

Och att få se glädjen genom storis ögon. Den glädjen är genuin. Världens finaste storis, som blivit ännu större, ännu klokare och finare. Ibland är det bara vi, och då njuter jag liksom ännu mer av det också. Av hans långa utläggningar om allt och ingenting. Av när han korta stunder kryper upp hos mig i soffan och vill vara liten igen.

Att få bära den lilla pluttkroppen, tätt, tätt intill, tills han somnar. Att lyfta upp honom när han just vaknat och är så där sömnmysig och varm. Känna hur han litar på mig till hundra procent att jag finns där och tar hand om honom.


Det är så självklart nu att det är sista gången, och jag är så noga med att ta vara på det. Vara i stunden, ta in och njuta.

Och mitt i det hela rullar livet på. Verkligen. Så där att det verkligen får testa hur stadigt man står. Mitt i all vardag ska vi ha dop för honom i helgen. Samma vecka som barnafadern jobbar borta extra långa dagar. Samma vecka som båda bilarna får för sig att krångla. Varav den ena vägrar starta med motorhuven inåt i vårt källargarage. Ja.

Då, det är då man får andas djupt och långsamt. Komma ihåg hur bra allt egentligen är och att det bara går att ta en sak i taget. Och allt ordnar ju sig, det vet jag ju. För allt som betyder något egetligen är ju att alla är friska och lyckliga. Egentligen. 

13 kommentarer:

  1. Ja ja, sladdis är det bästa som har hänt mig. Något som jag minns väl också är när jag hade börjat jobba igen korta dagar och på eftermiddagarna satt vi i sandlådan ihop och jag var så närvarande där och då.. Sedan rullar livet på och nu ska min minsting fylla sex år imorgon.. och tack för påminnelsen så länge familjen är frisk och mår bra så är allt annat bagateller. Så fin han är din minsting! Mys! kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag hoppas att det går att hålla kvar närvaron även när jag börjar jobba. För som du säger så rullar livet på, jag vet ju hur det är. Vill påminna mig om att jobbet bara är ett jobb och att det finns andra viktigare saker (för mig i alla fall, vet att inte alla känner så, alla är olika). Tack och kram <3

      Radera
  2. Åh liten gos! <3 Och ja jag tror på allt du skriver. :-) Har sett det omkring mig och det verkar så härligt. Mycket bättre än barn tätt inpå tycker jag. Hade orken funnits så kanske... men tror att vi båda är ganska nöjda med ett barn. Det är så mycket vi vill hitta på och göra tillsammans sen när jag väl fått jobb (och inkomst) att tiden inte kommer att räcka till. ;-)
    Njut av era underbara dagar!
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det gäller ju att se det positiva i allt, hade vi fått barn tätt hade jag säkert sett det som positivt :-) Men nu blev det så här i stället och det blev jättebra! Förstår precis hur du tänker, det finns annat att njuta av också! Kram!

      Radera
  3. Så mysigt! Jag ser det ganska ofta, det du beskriver. Och jag kan förstå fenomenet. Att man som förälder är så mycket mer redo och beredd och vis och lugn och trygg. Lika mycket som man får av sitt barn kan man också ge det. En win-win på många sätt. För att man är här och nu. Det är man ofta inte första gången. Och får man barn nr två tätt inpå (som många får) så hinner man inte då heller. Njut av varandra. Det är underbart!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kan tänka mig att du ser det i ditt jobb, även om det inte måste vara så mycket som 10 år mellan ettan och tvåan :-) Vi njuter och njuter för det är verkligen underbart. Och tänk, du har ju tre, du måste ju njuta tredubbelt :-) Kram!

      Radera
    2. Haha, ja. Det försöker jag men ibland är vardagen alldeles för stressig. Vår trea har nyss fyllt fem men för mig är hon alltid vår bebis. Även om hon är oerhört klok och inte alls bebisaktig i sättet :)

      Radera
  4. Blir varm och glad av din text! Allt har ett annat skimmer när man är i stunden, oavsett om det är med en sladdis eller inte tror jag. Kanske släpper man på kraven mer då? När jag var hemma sista gången med barnen så visste jag också att det bar sista gången och det gjorde mig mer närvarande tror jag. Det var tre år mellan de två yngsta och alla sa hur jobbigt det skulle bli att jag skulle få springa runt och amma. Då blev det inte alls och storasystrarna njöt av lillebror och hjälpte till på massor av sätt.
    Lycka till med dopet, allt kommer stt gå fint ❤️️

    SvaraRadera
    Svar
    1. Alla som har barn kan nog känna igen sig oavsett hur små eller stora barnen är :-) Du har nog helt rätt att allt blir annorlunda om man verkligen är i stunden, det märker jag skillnad på på många sätt i livet. Sen tror jag det ändå är att få som sitt första barn igen, men vad vet jag, jag vet ju inget annat än detta. Tack och kram!

      Radera
  5. Härlig läsning! Fast jag tror inte heller att det är sladdisen som gör det. Jag var MYCKET mera i nuet när jag fått min andra son och det är bara två och ett halvt år mellan dem. Kramar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst är det nog så, stackars förstabarn som får vara lite försökskaniner och växa upp med helstressade förstagångsföräldrar. Kram!

      Radera
  6. Åh, vilken underbar känsla du förmedlar!
    Jag tänker ibland att jo, jag skulle nog absolut njuta mer om det blev en andra gång :)
    Kram och fortsätt njut ♥

    SvaraRadera
  7. I will♥ Även de 6 gångerna i natt jag var uppe :-)

    SvaraRadera