Jag vet att jag alltid har varit jättekroppsfixerad, medveten. Gått från mullig till smal, till tjock, till vältränad, till stark o.s.v. Senaste åren har jag dock landat en hel del i mitt utseende och känt mig bekväm i min egen kropp. Kan vissa perioder till och med säga att jag gillat den skarpt. Och känslan av att vara stark och sund är ju oslagbar, det måste jag säga! Precis så kände jag mig förra året. Vältränad, stark, frisk.
Och i början av året blev jag gravid. Jätteglad och lycklig. Har längtat efter det så länge! Har längtat efter en gravidmage.
Nu är jag i vecka 22 och känner mig plufsig, mullig och jämnrund. Drar mig till bloggar och annat på nätet där kroppen under graviditeten inte känns så där himlastormande. Älskade detta inlägg av mammaspring. Fast det är som att svära i kyrkan att säga så, ens för sig själv. Många verkar älska att vara gravida, men jag är inte en av dem. Det är kroppen och krämporna mot mig, ungefär. Och kroppen protesterar när jag vill orka.
Jag minns det ju sist, för tio år sen när jag väntade V, att det var likadant. Då, till skillnad från nu, tränade jag hårt och var aktiv, men kroppen var likadan. Jag blir förmodligen sådan och det är bara att acceptera. Jag svullnar upp lite grann, om det är vätska eller något annat vet jag inte, men jag får celluliter och ytliga blodkärl och blir liksom en storlek större.
Jag tror inte att det har med maten att göra, utan hormoner möjligtvis. Jag har aldrig ätit så här sunt i princip. Kan fortfarande inte äta söta saker som godis, eller dricka läsk t ex. Dricker mest vatten och äter ren, fin mat. Och smörgåsar, men inte mycket fika eller onyttigt.
Väger mig gör jag inte, det har jag inte gjort på många år. Det gjorde det ju lite svårt för barnmorskan på inskrivningen, när det inte fanns någon startvikt, eftersom jag inte bryr mig det minsta om vad vågen säger, utan bara hur kroppen känns. Vikt är ju bara en siffra (som stressar mig). Och jag vet att om jag skulle hålla på och väga mig under graviditeten skulle mina gamla nojor komma tillbaka, jag skulle googla och jämföra mig. Tack och lov verkar min BM ha förstått detta, för hon har inte legat på att jag måste väga mig när jag besöker henne.
Och det tar ett bra tag för mig efteråt att få kroppen normal, jag måste ställa mig in på det. Sist hade jag panik över att det inte var som för "alla andra" som ammade bort det, eller promenerade bort det. Ni vet "kilona bara rasade av under amningen" och "jag kunde ha mina jeans en vecka efter förlossningen. Det är ju bara hemskt att ha sånt i bakhuvudet, när det inte gäller en själv.
Så det stör mig att jag är så kroppsmedveten även nu. Jag gillar inte min gravida kropp så värst mycket, men missförstå mig inte, jag älskar det faktum att jag bär vårt efterlängtade barn. Logiskt kan jag förstå hur fantastisk min kropp är som fixar denna uppgift, men känslomässigt är jag inte med. Så är det, nu är det sagt! Som att svära i kyrkan var det, ja.