tisdag 12 april 2016

Den där bäckenbotten...

Vi måste prata lite om den. Kvinnokroppen är så komplex och jag kan inte riktigt förlika mig med tanken att min kropp är begränsad och att jag behöver välja bort aktiviteter för att kroppen inte hänger med. Dels har det att göra med att jag är kvinna och jag vill inte vara begränsad av just det, och sen kanske det har lite med ålder att göra också. Bäckenbotten syns inte och det är svårt att förstå problemet om man är man, yngre eller lycklig nog att inte ha några problem med den.

Jag har googlat och googlat och hittar inte särskilt många personliga berättelser om bäckenbotten. Det är faktiskt rätt osexig läsning om man ska vara ärlig. Väldigt personligt. Kan vara pinsamt. Ja, ni fattar. Inte är det något man pratar med så många heller, och somliga barnmorskor verkar inte vara så insatta i det heller. Svaret på mycket är ofta "det är bara att knipa" och om man frågar om träning och bäckenbotten så kommer inte direkt några moderna svar.

Under min första förlossning för elva år sedan fick jag en förlossningsskada som gjorde att jag fick en hel del problem med min bäckenbottenmuskulatur. Men jag har knipit, tränat och knipit lite till och kunnat röra mig och träna på i princip som vanligt. Nu är det snart 18 månader sedan jag fick barn nummer två och det har varit betydligt svårare den här gången. Jag har varit riktigt noggrann med min Mamma-mage-träning och försiktigt stegrat min träning från promenader, till träning med kroppsvikt, till lättare konditionsträning och lite tyngre träning. Men jag kommer inte längre. Hjärnan och kroppen vill, men bäckenbotten säger nej. Det är svårt att förklara det här, för jag kan vara vältränad utan att det syns att bäckenbotten stoppar mig. 

Många gånger under de här 18 månaderna har jag provat att jogga lite kortare svängar. Jag har väntat och väntat på att kunna springa lite längre och i helgen var det dags. På lördagen började jag med att springa några intervaller i backe. Ingen fara där, det gick bra för det går ju så fort. På söndagen var allt var klart för utmaningen: vi hade barnvakt, solen sken och vi skulle springa en mil som går i ojämn terräng på stigar och kringelkrokar. Jag knep och sprang och efter 5-6 kilometer orkade jag inte knipa längre. Musklerna tog slut och började krampa. Ja, inte lårmusklerna då, utan bäckenbottenmusklerna. Har ni fått kramp där nån gång? Inte jag heller, men det var ruskigt obehagligt. Längst bort i ingenstans i skogen fick vi traska tillbaka till bilen. Jätteledsen och deppig kände jag mig.

Om någon (av er män, yngre eller lyckliga problemfria) undrar vad som händer, så blir vävnaderna i underlivet försvagade och organen där inne sjunker ner. Utan att gå in på det för detaljerat så känns det som om något ska komma ut där det inte ska komma ut. Eller, det kommer ut, det inte bara känns så. 

Jag har funderat väldigt mycket på det här. Dels är jag så ledsen för att min kvinnokropp stoppar mig. Jag funderar kring om det är helt slut med mina chanser att springa längre och lyfta tyngre. I mitt fall verkar inte knipträningen hjälpa när jag kommer så långt. När jag har läst på lite grann nu verkar det som om de nya rönen säger att det kan vara ärftligt och att knipträning inte hjälper alla fullt ut. Och det riktigt ledsamma verkar vara att det inte finns någon lösning på problemet. Man kan operera men det är vanligt att problemet återkommer. Suck. 

Igår på jobbet pratade några om Tough Viking och några andra om Tjejmilen och frågade om jag inte skulle med, och dels kände jag mig ledsen för att inte kunna vara med, och dels kände det pinsamt att behöva förklara varför jag inte kunde. Går det inte att vara både kvinna och träna? Det blir lite jämförelse, för jag läser ju om jättemånga som fått flera barn och ändå kan springa långt och lyfta tungt. Varför inte jag?

Är jag ensam om det här problemet? Och är det någon som har några tankar kring detta? Eller tips? Jag tar gärna emot :-)

Edit 9 månader senare ifall någon skulle klicka sig in till det här inlägget: 

För ett halvår sedan tog jag kontakt med sjukvården då jag funderade på om det verkligen var så här jag skulle ha det. Efter att blivit runtskickad utan att någon kunde remittera gjorde jag en egenremiss till KSS i Skövde och dit fick jag komma några månader senare. Ganska direkt konstaterade läkaren att den gamla förlossningsskadan (bland annat en sfinkterruptur och muskler som gått av) jag hade, hade gjort att jag nu efter graviditet nummer 2 fått både främre och bakre framfall och definitivt skulle behöva opereras. Det hade jag inte varit beredd på! Alls! Jag tackade för mig och sa att jag ville vänta ett år eller två då jag bär ganska mycket på den lille personen, och så fick jag en prolapsring så att jag skulle kunna leva lite mer normalt.

Efter en del vånda insåg jag att det är lika bra att få den där operationen gjord, så jag ska nu göra den inom ganska snar framtid. Jobbigt men behövligt och förhoppningsvis blir livet bättre efteråt. Om någon nu läser det här och har skador av förlossning och tankar kring det, eller kanske som jag, framfall, så kan jag verkligen rekommendera bloggen bakingbabies.se, där finns kanske den mesta och bästa informationen man kan få just nu. Gå dit, vet, ja! 

Nu jäklar ska här springas (ser ni peppen?)



(Här var båda mina skor alldeles klafsiga och jag fick strax säga att jag inte kunde springa mer. Ridå. Dags att försöka hitta tillbaka.)

12 kommentarer:

  1. Alltså. Jag känner ju igen mej så det nästan gör ont. Inte samma problematik, men menshelvetet som du vet. Och hopplösheten som väller över en med jämna mellanrum, ska det verkligen vara typ omöjligt att vara kvinna och träna fullt ut, som du också skriver. Såklart, det finns en del saker vi behöver acceptera, men frustrationen blir inte per automatik mindre för det. Och jag tror det är skitviktigt att få känna det vi känner och vara fullt ut i ilskan, ledsenheten och sorgen. Har överhuvud inte ett enda råd att ge dej, men du får dendär varm kramen och så hoppas jag att du får vettig hjälp på nåt sätt!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Mitt i alltihopa så blir jag så glad att du skriver så, fast det är superjobbigt för dig så klart. En himla frustrerande och arg känsla är det verkligen! TACK <3

      Radera
  2. Nu är det här inte riktigt samma sak, men på Anna-Lena Petterssons blogg finns det ett inlägg som ändå är lite grann på samma ämne: http://www.womenshealth.se/blogs/annalena/sluta-kissa-ner-dig.htm

    Det handlar om att knipövningar inte hjälper tillräckligt om urinröret har kommit i fel läge efter förlossningen, och då går det att operera, men att det går att operera informeras inte ut inom mödravården/efter förlossning. Även om ditt problem inte är precis det tänker jag att det kanske ändå kan ge något att kolla upp det med en gynekolog som är bra på kropppen efter förlossning, för kanske finns det även i ditt fall en lösning som det bara inte råkar informeras om?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nu har jag läst, Märta och tack snälla för tipset! Inte för att det är exakt samma problem men ändå, så är det så viktigt att det lyfts och att man kan prata och läsa om det. Attans, att det kan vara så kroppsligt besvärligt att vara kvinna ibland. Jag vet, jag borde kontakta någon (vet inte vem här i småstan dock) men det tar emot i såna här frågor...pinsamt och jobbigt. Tack!!

      Radera
  3. Lite sen kommentar men livet kom emellan..:).Jag tror att det är många som går med dolda kvinnoproblem som inte får hjälp. Så himla jobbigt. Tur nog har jag inte haft det problemet trots att de klippte mig i första förlossningen så att jag har ett stort hårt ärr. I ashtangayogans andning jobbar man mycket med bäckenbotten (lyfter upp mulabandha på inandning) och det tror jag stärkte mig under de åtta år jag ashtangayogade. Du ska inte behöva tycka det är pinsamt, du har ju rätt till hjälp. Stor KRam

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jag tror också att väldigt många kvinnor går omkring och lider hela livet av såna här saker. SÅ dumt! Tänk vad vi kvinnor är tuffa som pallar alla dessa skador, ärr och härliga grejer som blir efter förlossningar. Tack för dina tankar, hoppas du får en fin helg! Kram

      Radera
    2. Här kommer en extra kram igen♥

      Radera
  4. Jag halkade in här och måste faktiskt kommentera. Bäckenbotten är ju en samling muskler som håller annat på plats, som en hängmatta där de andra vilar. Bäckenbotten hänger också ihop med din core, och vice versa, där du stärker på ena stället gynnar det andra. Att du skulle springa OCH samtidigt knipa låter helt vansinnigt i mina öron. Inte konstigt att du fick ont, du gör illa dig själv. Jag fattar inte ens hur du kunde göra det. Knipövningar är något som man tränar men inte så långa stunder. Det är inget som görs statiskt. Jag vet inte vad det är du menar att du kniper, kanske menar du perineum - området mellan slida och anus? Det går att träna upp bra styrka där. Menar du att du är inkontinent och försökte knipa kring ditt urinrör så går det att knipa sig tät för många människor, läs Karin Björkegren Jones knipbok, hon har också gjort några filmer du kan titta på på Teenas hemsida och på hennes sida också.
    För egen del så kunde jag läcka efter mina förlossningar när jag nös eller skrattade men efter att jag började med yogan så är jag tät som en vakumförpackning. Det handlar om det inre arbetet kring muskler och med olika kroppslås som gjort mig fri. Men som vanligt måste jag säga att du ska träna det du behöver, inte göra illa dig. Och om det är livmodern som känns som den är på väg ut så borde du kolla med en gynekolog, en del behöver operera för framfall, andra kan träna upp sig. Lycka till!

    SvaraRadera
    Svar
    1. PS, jag bloggade själv igår om psoasmuskeln, en muskel som är otroligt viktig men dold för många (för mig) och där man kan få många olika typer av problem om man inte håller den mjuk och följsam.

      Radera
    2. Och jag hoppas du inte tycker att jag är för frispråkig, men som du säger, vi är moderna människor och måste kunna säga var precis problemet sitter på kroppen. Och allt är skrivet i största välmening.

      Radera
  5. Hej! Jag halkade in här på din blogg av anledning att jag skriver en uppsats om HSP. Nu har jag ju förstått att du har slutat blogga för ett par dagar sedan men tänkte att du ändå kanske går in och kollar kommentarer ibland.

    Problemet med att inte kunna träna efter graviditet på grund av urinläckage är det nog många, många som känner igen sig i. Jag själv inkluderad. Men nu till det viktiga. Det går absolut att få hjälp. Operationen som någon nämnde ovan är ett enkelt ingrepp som hjälper i de flesta fall. Min syster har gått med dessa problem i snart 18 år eftersom hon precis som du inte vetat var hon ska vända sig och även tyckte att det var lite pinsamt. Men så efter lite peppning från mig och en ganska rejäl känsla av att det faktiskt fick vara nog så kontaktade hon vårdcentralen och nu står hon äntligen uppskriven på väntelista för operation (tydligen är det många kvinnor som nu har förstått att detta inte är något man behöver gå omkring med) Jag själv tog upp mitt problem med barnmorskan efter min andra förlossning och hon var liksom lite sträv och sa att jag skulle gå hem och knipa, men jag stod på mig och tydliggjorde att knipa det hade jag gjort efter barn nr ett utan några som helst förbättringar. Tillslut gav hon mig numret till en urologmottagning där jag nu är under utredning.

    Så skit i att det är lite pinsamt. Vänd dig till vårdcentralen eller barnmoskemottagning, eller som första steg kan du ju alltid ringa sjukvårdsupplysningen (kan kännas skönt att få vara lite anonym till en början) så kan de säga var du ska vända dig. Och sedan när du ringer till vårdcentralen (eller var sjukvårdsupplysningen hänvisat dig) så kan du liksom backa upp ditt ärende med "sjukvårdsupplysningen sa.." så slipper man känna sig mer vilsen än nödvändigt menar jag.

    Lycka till!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej! Jag läser alla kommentarer och blir jätteglad att du tar dig tid och skriver. Tack för pepp, stöd och för tipset att ringa sjukvårdsupplysningen först. DET ska jag göra! För jag kommer liksom inte längre med knipövningar längre. Tack, snälla! (Och det hade varit jättespännande att läsa dina tankar om HSP, men det är ju en annan historia :-) ) /Lotta

      Radera