söndag 27 april 2014

MK Open 2014

Den här helgen har inneburit tvära kast i livet. Från ett kub-test direkt upp till Falun, där maken skulle tävla i crossfit-tävlingen MK open.

Herregud, vad många vältränade och allroundtränade människor på ett och samma ställe! Lördagen började med grenen mördarbacken. Atleterna skulle springa 950 meter uppför den stora backhoppningsbacken och ner på andra sidan. Det var nog mer än en som undrade varför de hade anmält sig, där innan start. Det gick oerhört fort runt och det var skönt att bara vara åskådare!


Sen fortsatte dagen med en himla massa burpees, muscle ups, tunga lyft, pull ups och en massa andra övningar. Helt galet vad vältränade de är, både tjejer och killar! Jag har den största respekt och blir både sugen på att själv tävla och samtidigt livrädd för att inte lyckas. Tävling är nog inte så bra för en sån som mig. Maken gjorde dock tävlingarna kanonbra och avslutade första dagen på en sjätteplats. Han var grym! 

Maken brukar åka själv på crossfit-tävlingar, men denna gång var vi med hela familjen. Och det gav verkligen mersmak. Det är lätt att ha barn med och allt är extremt välorganiserat. Det finns bra mat och det är lek- och rörelsevänligt. Det roliga är också dels att alla är så extremt trevliga mot varandra, det är en riktigt skön stämning! När någon ligger sist hjälps alla åt att heja fram den personen, både tävlande och publik.


Sen är ju crossfit en egen liten klubb, som alla andra sporter. Killarna är väldigt stereotypa med shorts med tajts under, kompressionsstrumpor, tatueringar och en tisha med ett klatschigt budskap, t ex Work hard and be nice to people eller My biggest muscle is my heart. Tjejerna ser ut på sitt sätt, men så är det ju i alla sporter. Personligen tycker jag det är coolast med dem som sticker ut ifrån normen, för de finns ju, de också. 

Det jag tycker är så häftigt med crossfit är hur man tränar för att klara allt. Vara allround och träna för att orka det fysiska i livet. Att utmana sig själv. Inte träna specifikt på någon gren, utan varierat, så man blir bra på allt. Ju mer allround man är, desto bättre lyckas man. Och de som tävlar här är helt fantastiska.

Jag fick förresten tipset av en annan mamma om crossfitmom.com nu under graviditeten, för snart kan jag nog köra igång med träning igen. Och jag har lite svårt att identifiera mig med mammagympan i traditionell mening. Förra graviditeten instruerade jag pump in i sjunde månaden, då jag inte fick stången smidigt förbi magen. Jag tränade och gick en vidareutbildning ända in på övertiden. Men den här gången blir det nog styrketräning, yoga och crossfit. Om kroppen säger ok såklart.

Hur gick det idag, då? Om det var mördarbackar igår, var det mördarövningar idag. Hur de orkar ladda om från gren till gren är svårt att förstå. Min bättre hälft gjorde en strålande insats och slutade trea! Gissa om jag är stolt!

 

Har ni en crossfit-tävling i närheten av er nån gång, gå dit och kolla, vet ja! Att se tävlingarna är riktigt underhållande och inspirerande! Och vet ni vad som är det allra bästa? Att vara i ett sammanhang där så gott som alla går omkring i träningskläder från morgon till kväll. Love it! 


fredag 25 april 2014

Livet och lyckan

Imorse satt vi två osovna och märkbart nervösa i väntrummet på sjukhuset i den större staden, tjugo minuter innan utsatt tid. Jag hade googlat alldeles för mycket innan om oddsen man får på kub-testet när man är 38 år. Det brukar inte bli så bra resultat hade jag läst. En av min största farhågor var att barnet inte ens skulle leva, för det hade jag läst hänt många. Det där google, alltså... Vi satt som på nålar och studsade upp när det var vår tur.

Jag tror inte jag stött på en ovänlig barnmorska i mina dagar och den här var inget undantag. Hon berättade lugnt och metodiskt hur allt gick till och eftersom blodproven lämnats en vecka innan startade vi med ultraljudet. Det vi såg var något av det mest magiska jag sett. En sån liten figur med allt klart och färdigt: hjärna, ögon, öron, magsäck, urinblåsa och så klart det bästa: ett hjärta som slog. Alla armar, ben, händer och fötter satt där de skulle och när vi kikade in under nästan en timme var den ganska sömning och ville helst sova. Jag fick gympa och hoppa och barnmorskan puffade och buffade och då och då vaknade den till. Sträckte på sig, sög på tummen, krullade ihop sig, snurrade. Och redan där kände jag att allt kändes väldigt, väldigt bra. Vi skrattade och höll varandra i handen. 

När alla nackmått och längdmått var tagna blev det allvar igen. Tredje delen av testet var ett frågebatteri till datorn, och all fakta skullle sen processas för att sen spotta ut två siffror: en för sannolikhet för downs syndrom och en för trisomi 13 och 18. Det var en lång sekund när hon tryckte på resultat-knappen och vände skärmen så vi kunde se. 

Man får en sannolikhets-siffra mellan 1:2 (betyder 50% risk, inget bra) -1:20000 och vi hade bestämt innan att får vi 1:1000 eller mer är det en fantastisk siffra. För att  gå vidare med fostervattensprov i vårt län ska man hamna under 1:200 och jag hade räknat med att hamma där. Tänka positivt, jag? 

När siffrorna visades såg vi 1:16678 för downs syndrom och 1:20000 för trisomi 13 och 18. Kan ni fatta! Det är ju fantastiska, ja helt otroliga siffror! Såna siffror jag inte borde få!

På vägen hem satt vi som fån och förstod inte alls hur det kunde bli så bra. Så klart jätteglada och lyckliga. Det var första gången jag kunde känna ren och skär lycka och nu kan jag börja se framåt. Planera, drömma, längta och förvänta mig att det går bra. Visa den lilla magen, outa på jobbet. 

Ja, det här livet alltså. Jag blir inte klok på alla svängar. Just idag är jag bara rent och skärt lycklig över hur livet överraskade oss så positivt. Magiskt!

                                                                En liten burpees-bebis






torsdag 24 april 2014

Regnbågslasagne


I brist på träningsinspiration just nu bjuder jag idag på ett av mina bästa recept. Det är ett lite "man tager vad man haver"-recept, och idag fick lasagnen färger av regnbågen, därav namnet. Ta de grönsaker du tycker om och har hemma. Vi älskar den alla tre hemma, liten och stora, och det är kul. Den är helt vegetarisk och superb men om du vill ha recept med exakta mått är detta inget för dig!

Fräs hackad gul lök eller purjolök och kanske vitlök i lite olja. Lägg i finhackade färska eller frysta grönsaker du har hemma. Idag hade jag i färsk broccoli i små, små bitar, halverade cocktailtomater, finriven morot och vitkål och fryst hackad grönkål. På med vegetarisk buljongtärning, vatten och grädde. Låt puttra kanske 10 minuter. Det ska vara en ganska lös sås. Smaka av med salt och peppar.



Smörj en ugnsfast form och häll i lite av grönsakssåsen. Varva lasagneplattor, sås och keso. Keso är hemligheten här och det behövs en stor burk till hela satsen. Det är också gott att slänga in lite riven ost emellanåt också. Lägg  gärna många lager och avsluta med lite grönsakssås på toppen och lite ost. Ser det för torrt ut, häll på lite mer grädde, vet ja,

In i ugnen 175 grader i kanske en halvtimma. Et voilá!






måndag 21 april 2014

Ett mirakel del 2

Känslan av lycka kom inte, trots alla år som gått. Trots all längtan, alla tårar, all smärta. Det är svårt att förstå hur det inte kan komma en omedelbar lyckoruskänsla, och jag till och med ringde min älskade och frågade om vi verkligen skulle behålla barnet. Förstår ni, hur konstigt hjärnan kan bete sig?

Jag pratade med ett par kompisar och fick till slut modet att ringa till MVC. Universum var på hugget  och styrde samma barnmorska som följde oss förra gången, för tio år sen, att svara i telefonen, som är ett centralt nummer för flera kommuner. Just den här dagen, när jag ringde. Hon kände genast igen mig och sa att hon tänkt mycket på oss genom åren, om vi hade fått fler barn och så. Och så frågade hon om jag var glad. Och jag sa att det var jag ju inte. Vi började prata om varför och så. 

Då sa hon "Men du, var det inte du som hade en sån svår förlossning? Var det inte så att allt som kunde gå fel gick fel? Och så var det ju. Min förlossning hade varit ett svårt trauma, både fysiskt och psykiskt, så svårt att jag fick gå och bearbeta den efteråt hos barnmorskan som förlöste och hos en psykolog. Jag hade fysiska besvär länge, och har nog förträngt allt det som hände. Och när plusset på stickan kom, kom allt upp till ytan igen.

Varje dag brottas jag med alla jobbiga känslor och försöker tillåta mig att också känna glädje. För det är ju så fantastiskt, det som hänt, i all oron och allt som varit innan. Min BM försäkrade mig att hon skulle göra allt i sin makt för att det skulle bli en bättre upplevelse den här gången, och det har lugnat mig. 

För 10 år sen då jag var gravid sist, fanns inte särskilt mycket oro. Jag var 29 år och det fanns inte i min värld att så mycket som kunde få fel. Jag var ung (nåja), stark och oövervinnlig. Men nu. Nu är det annorlunda. När man fyllt 35 erbjuds man ett KUB-test för att få indikationer på t ex downs syndrom. I min ålder får man automatiskt ganska dåliga siffror och vi har mentalt ställt oss in på att gå vidare med ett fostervattensprov. Om några dagar är det dags för KUB-testet och det känns både skrämmande och skönt. Skrämmande att det kan visa sig en massa otäcka saker som att barnet inte kommer att överleva utanför magen. Sköna saker som att vi faktiskt får se svart på vitt hur det står till där inne i magen. 

Men det är svårt det där med glädjen, för egentligen vill jag ju ropa ut till hela världen vad som hänt. Men jag vågar inte riktigt, förrän KUB-testet, förrän fostervattensprovet, förrän ultraljudet... ja, ni fattar. Det finns alltid något längre fram att vänta på, och det är lätt att snurra in sig i tanken på att inte iunna glädjas förrän jag ser med egna ögon i november, att allt är ok. Och så länge vill jag egentligen inte skjuta upp min glädje. 

Sen såklart blir allt jobbigare att ta in när man samtidigt mår illa och kräks mång gånger varje dag, i vecka efter vecka. Det förtar lite av glädjen. Men livet börjar åter ända lite grann och det gör att jag vill dela detta med er. Nu orkar och vill jag och jag tror och hoppas att det kan hjälpa mig att sätta ord på känslorna för att på så sätt kunna glädjas av resan, oavsett hur resan kommer att gå.

Jag avslutar med lite bilder på mat jag ätit under de första tre månaderna. Det var skräpmatsveckan, fiskpinneveckan, baguetteveckan och många andra knasiga veckor. Jag har fått resignera och äta det kroppen har velat ha och fått i sig. Jag följer med kroppen och glädjer mig åt att jag just nu är väldigt sugen på grönkål och stuvad spenat.


lördag 19 april 2014

Ett mirakel

Ja, hörrni, nu får vi snacka allvar. Det får bli ett sånt där inlägg som jag delar upp i flera delar, därför att det blir för mastigt att ta i ett och samma inlägg. Var ska jag börja?

För ett tag sen bad jag universum om hjälp med att lösa problemet med mitt jobb. Jag ville ha något annat att göra. Jag lämnade med varm hand över mitt öde till universum för hjälp med detta, och andra utmaningar. Glädje i livet, förändring och pirr i magen bad jag om. Och jag släppte det, bara väntade med spänning utan att forcera.

Till saken, som jag aldrig har pratat om med särskilt många personer, hör att vi aldrig lyckades få ett syskon till V. V som blir 10 år i år. Att år efter år längta och hoppas är något av det mest fruktansvärda man kan tänka sig, inget jag önskar min allra värsta fiende. Att se person efter person lyckas och få både andra, tredje och kanske fjärde barnet och ändå verka glad för deras skull. Att gå igenom flera provrörsbefruktningar och inseminationer utan att lyckas. Att slutligen resignera och gå vidare, så gott det går. Inordna sig och sitt liv efter det som (inte) blev. Acceptera förlusten och känna sig nöjd med det fina som ändå finns. I 10 år. Det låter kortfattat men så klart var det en otrolig process som jag ska skriva mer om i ett annat inlägg. Kanske kan det hjälpa någon. Jag vet att det hade hjälpt mig om fler hade vågat skriva om det då, det svarta hålet sekundär barnlöshet.

Jag blev som ni vet sjukskriven i september och började förändra mitt liv, som jag inte var tillfreds med. Jag började yoga och meditera varje dag och kom ur de gamla osunda tankemönstren. Vi bröt upp och började om. Jag landade i mig själv och blev mer tillfreds. Livet kom lite mer på plats. Drömmarna om annat började ta fart och vi pratade lite halvt om halvt på skoj att flytta utomlands eller resa jorden runt.

Tills en dag då mensen aldrig kom. Eller egentligen en vecka som jag ignorerade, för det kan bli knas ibland när maken är utomlands på jobb och det blir lite mer att göra hemma. Det gick nästan två veckor och där någonstans började tanken komma. Kanske...? Nej, inte. Eller...? Vi väntade några dagar till och testade och jo, det var ju så, vi väntar barn igen. Kan ni förstå! Efter alla dessa år! Och jag som är så gammal. Jo, i de här sammanhangen är jag gammal, fyller 39 i år. Hur kan universum ordna det så här, liksom? Det var ju inte så jag tänkte när jag bad om hjälp. Miljarder tankar dök upp. Och det konstiga är att det var mest inte positiva tankar. Det var inte helt lätt att ställa om märkte jag, efter alla dessa år med att medvetet sluta längta och önska. Med att tänka på alla fördelar det var med bara ett barn och det livet vi har. Det är inte helt lätt att hänga med i livets och universums svängar.

Men så klart är det i grund och botten ett riktigt mirakel och förmodligen vår sista chans. Det är så otroligt att det har hänt, på alldeles egen väg, på ett sätt som jag bara inte kan förstå. Jag är lika förundrad idag över vad det är som har hänt, och jag kommer nog att få jobba hela denna graviditeten med dessa tankar. Tillsammans med glädjen över vad som komma skall och vad vi har framför oss. Ett mirakel som växer i min mage, som om universum vill, ska bli en del av vår familj i november.

Nu är det här ingen gravidblogg, men så klart kretsar hela mitt liv kring detta just nu, och så får det vara, som en påminnelse på att man inte har någon aning om hur ens liv ska stakas ut. Detta är anledningen till att jag legat lågt på bloggfronten med några förinställda blogginlägg då och då och sporadiska kommmentarer hos er, för det ska ni veta, att det här att vara gravid inte är något min kropp är gjord för. Jag är nu i vecka 12 och har mått så dåligt att jag velat lägga mig och ge upp. Varje dag ungefär. Jag har kräkts, kräkts och kräks och däremellan har jag legat i soffan. Har inte tränat något alls på tre månader och känner mig bara utmattad och förslappad i kroppen.

Men jag tar en dag i taget och gärna med er på vägen, om ni vill. Jag har brottats med om jag ska berätta om det på bloggen, men vet ni, det finns inga andra människor som kan stötta så bra som ni som läser, oavsett om det går vägen eller inte. Jag har kommit fram till att skulle något gå fel kan det vara skönt att dela det och slippa bära det själv. Och så håller vi tummarna för att allt går som det ska, för det är många läskiga steg på vägen kvar. Såna saker jag inte behövde tänka på förra gången, för 10 år sen.

Men trots all oro, allt illamående och omkullkastade livsplaner, är detta ett oerhört fint litet mirakel som har skett.

måndag 14 april 2014

Vad ska man med gym till?

Om man har vissa saker hemma, t ex hantlar, skivstång, hopprep och kettlebell, så har man alla möjligheter till träning hemma. Och har man inte redskap så räcker det med lite fantasi eller kanske vattenfyllda petflaskor, barnens hopprep och pinnar. Och man får vara ute. Bara den kombon: träning och frisk luft. Och barnen får vara med på "gymet", ofta är det annars 15-årsgräns på gym.

De här två killarna hittade jag när jag tittade ut genom fönstret en dag. De körde en amrap (as many reps as possible) på en viss tid och det tyckte den lille var väldigt bra, för då kom han inte sist som han så klart gör annars när han kör med pappa. Och han tyckte vips det var jätteroligt.

Sen att killarna är mina två käraste gör ju att hjärtat svämmar över lite grann när man ser dem kämpa ihop och höra dem skratta och digga till musken som de har med sig ut.



(Självklart har jag inte något emot gym! Det är jätteroligt att komma iväg till gymet ibland, men variation är också bra.)

torsdag 10 april 2014

Om hur man växer

Jag har skrivit om den förut, den där komfortzonen. Det blir ju lätt en klyscha, som alla skriver och säger, men man måste verkligen göra det också. Man behöver gå utanför den för att utvecklas, men att det är svårare än man kan tro. Och ibland måste man knuffas utanför. Ibland kan det vara lättare att se när det händer hos någon annan, och hos oss hände något så magiskt.

Lille V, som inte är så liten längre, utan tillräckligt stor för att sälja majblommor, kom hem för ett tag sen och berättade att hans klass skulle sälja, men att han inte tänkte vara med. Vi grunnade på det ett tag och luskade lite varför, och det kröp fram att han var rädd för att misslyckas, att inte sälja något. Han var rädd och därför ville han avstå. Känner igen mig själv lite grann, hmm... Det gäller ju att känna av läget men detta var ett tillfälle då vi kunde pressa honom utanför sin bekvämlighetszon, så vi sa att vi ville att han skulle testa att delta och att vi skulle hjälpa honom. För övrigt tycker jag generellt att man ska testa innan man vet om man inte gillar eller kan något.

Så var det då dags, dagen var inne. Jag väntade hem V från skolan men han kom inte som han brukade. Efter en stund dök han upp med andan i halsen och då hade han sålt majblommor på vägen hem från skolan och fått en jättefin start. Han ville bara hämta växel och ge sig ut igen. Jag kände att det kunde lyckas. Sen slängde han i sig ett snabbt mellanmål och fortsattse att beta av hus efter hus ända fram till kvällen och bad mig skjutsa honom in till stan, där han kunde prova också. Och jag följde med honom ut. När kvällen kom och jag tyckte det var dags att komma hem, hade han bara två blommor kvar. När vi kom in, ringde mormor och sa att då skulle hon köpa den ena. En kvar (som han sålde dagen därpå).

Jag tror inte att jag någonsin sett någon lysa av stolthet som han gjorde då. Han var så stolt över att han provat och sen att han var så bra på det, gjorde honom riktigt förvånad. Han lös och han sprakade. Han pratade resten av kvällen och dagen därpå om vilken topp-försäljare han var, och mitt hjärta var så stort, så stort. Att se någon våga och lyckas, är så underbart.


tisdag 8 april 2014

Mot strömmen, i regnet

Som vanligt är jag tvärtemot de flesta. Jag har svårt för de soliga, skarpa vårdagarna och vill helst inte vara ute för mycket. Tycker ljuset skär i ögonen och det blir så kravfyllt, man "måste" och "borde" tycka att det är så underbart. Men inte jag, och speciellt inte nu.

Efter den ena sjukan efter den andra kände jag mig äntligen lite bättre idag, och var så lycklig när jag insåg att regnet öste ner idag. Jag älskar spöregn! Jag älskar den syrerika luften och jag älskar kravlösheten i det. Jag pälsar gärna på mig och är ute timme efter timme. Ensam, då så klart, eftersom inte många andra ser tjusningen med regnet. Jag har till och med en kompis som ställer in varje gång prognosen visar regn.

Äntligen kunde jag ta på mig rejält med regnkläder och gå en och halv timme i skogen. Inte så fort som vanligt, men ändå. Jag var ute och jag rörde på mig, och efter en massa hemmaliggande kändes det fantastiskt. Jag gick och log i skogen och kunde se än den ena fina saken efter den andra. Det går inte riktigt att beskriva, men regn och rusk får mig att känna mig levande.

Idag öste det ner så mycket att de dubbla lagren med regn- och ytterkläder var totalt plaskvåta och skorna gick att hälla ur efteråt. Men det gjorde ingenting alls, för jag känner att jag lever igen.

måndag 7 april 2014

Sockerdricka i magen

Äntligen är sommarresan bokad och betald och hela magen bubblar av små små bubblor. Det tog sån tid att känna in vad vi verkligen ville göra, och sen att söka, jämföra och kolla Tripadvisor. Nu blir det precis som vi vill och jag ser så hemskt mycket fram mot sommaren.

Denna gång flyger vi till Miami, där vi aldrig varit. Vi brukar flyga till Orlando när vi åker till Florida, men visst har Miami lockat också. Det blir tre nätter på vad som verkar vara underbara hotel Victor rätt på South beach, på Ocean Drive. I juni, när sommarlovet börjar, brukar vi vara helt totalt slutkörda och vill bara äta, sova och slappa. Inte tänka, inte vara så aktiva, i några dagar. Så det blir en fin start.

Sen åker vi vidare till vår älsklingsstad Orlando, som är världens största nöjesparadis för barn och vuxna. Det finns saker att göra dygnet runt och allt är öppet och väldigt billigt. Att bo i Orlando är riktigt billigt tack vare alla hundratals hotell som konkurrerar med varandra. Likadant att äta ute, men vi bokar alltid hotell-lägenhet så vi har kök och tvättmaskin och sånt. Det som vi också gillar med Orlando är att när vi är jetlagade och vaknar pigga och hungriga kl 04 på morgonen, kan vi alltid hitta någonstans att äta frukost, utan att känna oss son knasbollar.

Sista och det längsta stoppet på vår resa i sommar blir Fort Myers Beach, som ligger på västkusten. Vi har testat ön Sanibel och Anna Maria Island på västkusten, och denna gång ska vi alltså bo på fastlandet mitt emot Sanibel. Fantastiska vita, breda stränder och en skön, avslappnad stämning. Kolla bara här:


Åh, vad jag längtar! Det kommer att vara jättevarmt men åh, vad härligt att vara tillsammans, slappa, sova och upptäcka Florida igen. Äta på en massa härliga ställen som inte finns hemma, handla i stora mataffärer, varor som inte finns hemma. Besöka  Wholefoods, min favorit-eko-affärskedja i hela världen! Se stora, turkosa vågor rulla in om och om igen. Få lite sol på kroppen. Leta efter lokala crossfit-gym. Kanske se en och annan alligator och shoppa i en och annan åh-så-billig outlet. Åh, suck!

Och jag är så tacksam att vi har möjlighet att göra den här resan. Jag är riktigt, riktigt glad och tacksam för det, och för att vi prioriterar detta och inte annat, att vi är överens om det.





tisdag 1 april 2014

Skönligheter

Ja, det här med skönhet är ju inte så där jätteviktigt för mig längre. Jag ser ut som jag gör och det är bra så, ungefär. Lite fåfäng kan jag väl vara men det viktigaste är nog hur jag känner mig. Känns allt bra, så syns det. Ni vet, bästa känslan är när man fått en timme för sig själv i badrummet och fixat lite med sig själv.

Med åren har jag dragit ner på skönhetsprodukterna och letat mig mot produkter utan SLS och parabener. Parabener används som konserveringsmedel och tros vara hormonstörande. Närmast kroppen och främst i produkter som tränger in i huden, vill jag inte ha saker som t ex är hormonstörande eller cancerogena. I början var det lite krångligt, men sen läran sig med tiden vilka produkter som är bra och vilka som inte är det. Man får ju också sina favoriter som funkar.

När det gäller håret har jag länge varit sugen på att gå över helt till balsammetoden, men sen är jag lite bekväm och orkar inte köra fullt ut. Jag är superimponerad av alla som håller på med no poo-metoden, men det kommer inte att hända hemma hos mig. Så jag håller mig till schampon och balsam utan SLS. SLS finns i både schampon och tandkräm och har till uppgift att löddra. Schampon  och tandkrämer utan SLS löddrar lite mindre, men det känns ok. Och jag tvättar håret sällan, var fjärde dag, så det blir inte så mycket schampo. Efter hårtvätt använder jag arganolja, också från Organix. Jag är en riktig torris och behöver mycket fukt och olja. Detta är min ständiga följeslagare:


Ansiktskrämer har jag helt slutat med, hudkrämer likaså. Förra året när vi var i USA tog mina krämer slut, och vi hade köpt ekologiskt kokosfett att steka i. Så jag tog lite både till kropp och ansikte, och sedan den dagen är det det enda jag använder. Det passar min torra hy perfekt!

Efter att ha haft en stor burk med kokosfett stående i badrumsskåpet, och på resan, kom jag på den geniala idén att lägga över lite fett i en söt liten plastburk (min är söt som socker, i hjärtansform från Rice), som är mycket lättare att hantera. Jag brukar köpa ekologiskt kokosfett från Bodystore, 46 kr. Det räcker i kanske 4 månader eller så. Billigt, eller vad?

 +

Jag är ju en badjunkie, och badar ett par gånger i veckan. Då brukar jag droppa i några droppar mandelolja eller lägger i lite kokosfett, så är man mjuk och smord och klar när man kommer upp. Och dessutom har jag alltid någon deciliter epsomsalt i. Epsomsalt är fantastiskt på så många sätt, det tillför kroppen magnesium snabbt, lindrar ömma muskler och driver bort gifter i kroppen, men kan också användas i trädgården. Jag använder det också i fotbadet. Läs om det, vet jag!

Ibland, när jag känner mig alltför risig i ansiktet, finns det en dunderkur jag brukar göra. Krossa en aspirin-brustablett med lite citronsaft och blanda med honung. Gegga på ansiktet och låt sitta en 10-15 minuter. Det är värsta mirakelprodukten, jag lovar!

Bästa kroppspeelingen gör jag av strösocker blandat med en olja, t ex rapsolja. Då behöver man inte smörja in sig sen, och blir len som en baby.

Ibland, om jag vill skämma bort fötterna ordentligt, brukar jag efter fotbadet eller badet, smörja med den dunderhärliga och ok krämen från Burts Bees. Produkterna därifrån är baserade på bivax, även om de inte är helt och hållet ekologiska. Men ibland så. Kokoskrämen doftar ljuvligt av kokos och är så där lyxigt tjock så man känner sig härlig i hela kroppen efteråt.



Något som är riktigt svårt när det gäller kroppsvänliga och miljövänliga produkter är verkligen deo. Inte många produkter håller en helt doftfri från morgon till kväll, om de inte innehåller alumimiumklorid och andra läskigheter. Saker som går rakt in i porerna, och ut i kroppen. Aluminiumklorid sägs också kunna bidra till bl a bröstcancer. Så jag gör än så länge en kompromiss. Mina tre lediga dagar i veckan använder jag Eco Cosmetics deo utan aluminiumklorid, och denna tycker jag är bäst av alla jag testat, bättre än Rosendeon t ex. Men smaken är väl som baken. De fyra andra dagarna i veckan använder jag fortfarande ful-deo som håller mig luktfri hela dagen. När man som jag jobbar som högstadielärare vore det en mardröm att få ett öknamn som har något med kroppsodörer att göra...


Det här med produkter som är snälla mot kroppen och miljön är viktigt för mig, men ibland blir man hemmablind och kör på det gamma vanliga. Jag tar tacksamt emot tips på bra produkter ni använder!