måndag 27 oktober 2014

Att vänta

Vad har jag att vänta mig? Det jag väntar på är så oerhört galet konstigt och underbart på en och samma gång. Men jag vet inte vad jag ska föreställa mig, det var så längesedan och allt är så annorlunda nu. Jag är annorlunda. Familjen är annorlunda. Livet är så annorlunda. Kommer det att märkas? Kommer det bli skillnad den här gången?

Det är nu jag verkligen måste använda allt jag lärt mig senaste året, allt som hänt och allt yogan och meditationen har lärt mig. Att andas och ha tillförsikt att allt blir till det bästa, trots att allt förändras och att jag inte har kontroll över något. Att släppa taget och inse att jag inte kan och vill veta allt. Det blir som det blir och det blir bra. Att vara här och nu och inte rusa iväg i tankarna, att inte tänka det värsta, att inte tänka så mycket alls. 

Jag är förväntansfull och nervös, över förlossningen så klart, men kanske ännu mer över allt det som kommer sen. Vad är det för en person som kommer att komma till oss och hur kommer det förändra oss? Hur ska livet bli? Är det slut på allt vi har nu? Eller vad börjar?

Jag fördriver dagarna nu med vila, lite korta promenader och mys med den store som har höstlov. Han längtar så och kommer bli den finaste storebror världen skådat. Nu är det bara ett par dagar kvar och jag både vill och inte vill att tiden ska gå fort, en konstig känsla. Jag är färdig med magen och redo för nästa fas av livet. Nyfiken på att se hur livet kommer att bli. Vill börja det nya livet med kroppen som min egen och ta mig an utmaningen i det nya. 

Allt är tvättat, fixat och uppställt här hemma, allt som kan förberedas i alla fall. Jag upplever att vi ändå är coolare den här gången. Vi visste så lite då, för tio år sedan, och vi, eller jag var mycket mer osäker då. Min hud har blivit tjockare och jag har fått mer erfarenhet. Jag kan ta egna beslut och så på mig. Då läste jag allt jag kom över, tidningar som Mama och Vi föräldrar, forumet Familjeliv och böcker som Barnaboken. Vi gjorde som det stod där, och jag kände mig eländig som aldrig nådde upp till alla tjusig ideal i tidningarna eller blev lika duktig som mammorna på Familjeliv. Där är jag inte längre i alla fall. 

Jag har tagit ett par jobbiga beslut angående förlossningen och tiden efter och jag känner mig stolt och landad i det. Glad att jag känna att jag är med och bestämmer den här gången, att det här är mitt barn och att jag vet bäst. Det har nästan känts skönt att kunna stå upp för något som är viktigt för mig, och att ha varit tvungen att känna efter långt inne i det djupaste. 

Jag är jätteglad att det kommer ett barn till oss på hösten, min favoritårstid. Jag känner mig som mest harmonisk så här års och kan landa i lugn och ro inne bland alla tända ljus. Och snart kommer julen, och det blir en jul med en ny liten person som ska vara hos oss för resten av våra liv. Det har jag svårt att förstå, att det som rör sig inuti magen och gör att jag inte kan sova på nätterna, ska ut snart och ska i den lilla overallen som hänger redo på kroken i hallen. 

Hur söt?
Storlek 160 bredvid 60.


torsdag 23 oktober 2014

Som tortyr

Jag som skulle ladda inför nästa vecka hamnade i en knapp vecka utan sömn. Jag har inte kunnat sova! När allt flyter på tänker man inte nämvärt på sömnen men när den inte fungerar märker man hur basal och viktig den är, och jag är oerhört tacksam för att jag brukar sova bra. Lätt men bra, gärna från senast 22 och 8 timmar framåt. Jag gillar att sova tidigt och är en riktig morgonmänniska.

Jag har ändå gjort allt rätt; varvat ner på kvällarna, druckit kamomillte, fått massage, kvällsyogat, mediterat, badat varmt och skönt, tagit magnesiumtillskott och läst en stund, precis som vanligt och lite till, alltså. Men det har bara inte gått! Vet inte om det varit hormonerna, brist på motion, för mycket vila på dagarna, krypningarna i benen, halsbrännan, någon brist eller om jag bara kommit in i en ond cirkel.

Paniken man känner när timmarna går och man ser siffrorna på klockan i sovrummet är fruktansvärd. Och en natt eller två kan man ju stå ut med och kanske tänka lite positivt kring, att imorgon, då ska jag sova bättre. Men när det går nästan en vecka utan mer än bara lite slummer på morgonkvisten, då är det inte särskilt roligt längre. Hela livet blir som förstört. Man kan inte se något positivt. Vill bara ligga ner och vila, orkar inte engagera sig i något. Inget är roligt, livet blir som i en grå dimma. Jag har inte orkat läsa bloggar, inte kommentera hos er. Har inte orkat umgås med min familj. Har hasat runt i myskläder med fläckar på.

Och jag kan mycket väl förstå varför man använder utebliven sömn som tortyrmetod. Jag skulle erkänna all världens brott jag inte begått efter bara ett några sömnlösa nätter.

Men så. I natt har jag sovit igen! Och livet börjar få färger igen. Jag känner mig som jag, gladare, positivare och helt vanlig. Det är som livet är helt förändrat och det är underbart. Tjoho!

 Rosor på kind igen. Tänk vad en natt kan göra.

(Receptet den här gången var gravidanpassat efter ett panikartat samtal till MVC. Två alvedon innan läggning, fungerar milt avslappnande. Och min käre bättre hälft som på alldeles eget bevåg satt och klappade mig på benen och ryggen tills jag somnade.)

måndag 20 oktober 2014

Om att hinna saker

Jag har definitivt sagt det många gånger. Du har kanske sagt det. "Jag hinner inte".

Egentligen tror jag mer att "Man hinner det man verkligen vill". Att säga att man inte hinner är ibland bara ett svepskäl. Det var planerat kräftskiva i arbetslaget och jag ville eller orkade verkligen inte gå, det visste jag från början, men jag låtsades att jag var lika intresserad som de andra och nickade när anmälningen skulle göras. Jag var mitt uppe i stora graviditetströttheten och visste att jag inte skulle orka en fredagkväll då jag jobbat hela dagen. Vågade inte eller ville inte vara annorlunda. Tänkte köra med min gamla slagdänga att jag inte hann, eller hade något annat planerat, men sa inget. Till slut, först när dagen var inne hade jag modet att säga sanningen, att jag inte tänkte komma. Alla hade förståelse.

I samma vecka hörde mitt gamla tjejgäng av sig, det var dags för fikaträff. Det orkade jag, för jag kände att det skulle ge så mycket energi. Jag ville det jättegärna! Hyckleri kan tyckas att jag ville och hann det enda men inte det andra, men man hinner det man vill, och det här ville jag. Väldigt gärna. Och jag önskar att jag alltid kan vara rakare med anledningen till att jag inte kan. 

Jag har tidigare vänner som det har varit stört omöjligt att bestämma något med. De hinner inte då, inte då, kanske -om jag kan stå stand by- kan de klämma in mig med kort varsel. De kommer försent till bestämda tider för att de inte hann. Annat har "kommit emellan", andra viktigare saker. Jag vet inte hur många gånger jag har stått i tid och väntat på en kompis som varit sen. Precis som om min tid varit mindre viktig än hennes. Det är såklart frusterande, men det värsta för mig är att det inte går att vara ärlig. Vill man  inte så vill man inte, det är inte konstigare än så. Så klart är schemat fullspäckat ofta och ibland hinner man verkligen inte. Men om vänner inte hinner träffas och det händer gång på gång kanske det inte är så viktigt för dem. Riktiga vänner hinner en annan gång. Det är därför de andra numera är vänner jag rensat ut.


Kanske är det mer ärlighet jag efterlyser, eller mer styrka att våga säga att man inte vill. Eller att man inte vill lägga sin tid på en sak. Att det kostar för mycket just nu eller att man prioriterar annat. Mer och mer har jag fått svårt med hyckleri. Raka rör uppskattar jag allt mer. Alla har vi samma mängd tid som vi vill förvalta på olika sätt. Man väljer vad man vill göra och prioriterar och väljer bort. Jag själv har senaste året blivit bättre på att känna efter vad jag ska prioritera, vad som ger mig energi, vilka som ger mig energi. Det sparar mycket tid och energi för mig själv och jag hamnar allt mer sällan i situationer där det känns fel i magen, eller att jag "sitter av tid".

Till exempel prioriterar jag vänner som ger och inte tar. Jag prioriterar vila och återhämtning och tid med familjen. Jag prioriterar frisk luft, gärna i skogen. Prioriterar tomma dagar här och var, luft i kalendern. Prioriterar bort sociala sammanhang som känns fel och överlag saker som jag känner att jag "måste". För jag måste inte utan kan tacka nej.

Jag ska försöka att bli mer ärlig med varför jag tackar nej. Det går att förändra, det vet jag efter att på några månader månader medvetet ha arbetat bort mitt inre mantra "Gud vad dum jag är!" när jag gör fel på något sätt. För att säga nej till sånt skapar också mer tid och plats för sånt som verkligen är viktigt för en. Jag ska också dra öronen åt mig ännu mer när bekanta säger att de inte hinner träffas, gång på gång. Det som är viktigt för en hinner man. Det är i alla fall min föreställning.




onsdag 15 oktober 2014

Landar och laddar

Idag slutade jag jobba och tanken är att jag inte ska jobba igen förrän i augusti. Det var med en konstig känsla jag gick hem från mitt tomma skrivbord, tomma hyllor, tomma skåp och hurts. Allt var utstädat och tomt. Datorn inlämnad och tårtan köpt. Trodde inte det skulle kännas jobbigt, men det gjorde det. Det blev långa, ärliga kramar och det kändes väldigt fint. Människorna, mina kollegor och somliga riktigt goda vänner, kommer jag att sakna, men inte stressen, det låsta läget och känslan av att inte kunna påverka och utvecklas.

Jag var på jobbet tre timmar idag och gjorde egentligen inget vettigt. Min ersättare har tagit över mina arbetsuppgifter så jag behövde bara plocka det sista, småprata och fika. Till sist åkte jag hem och satte mig i soffan. Och lade mig. Och bara tokslocknade, så trött var jag. Ni vet, när man haft ett mål, en deadline att sikta mot rätt länge, så orkar man dit men inte längre. Ungefär så känner jag. Och jag klappar mig på axeln för att jag orkade så länge jag behövde utan att för den sakens skull ge avkall på mitt mående. Men nu behöver jag inte orka mer, och det känns fantastiskt.

Nu har jag ett stort behov av att bara vila. Hitta kraft igen. Landa och ladda för det som komma skall. Nervositeten börjar komma, det är så nära nu. Jag vill ladda både fysiskt och mentalt. Och det är verkligen nu som all meditation, all yoga och mina nya tankesätt behöver komma till användning. Att andas djupt och tänka positivt. Eller snarare tänka att det blir som det blir, och det blir bra. Se allt det fantastiska, allt nytt som kommer, i stället för mina gamla katastroftankar om allt som blir annorlunda och svårt. Det som kommer är ju rent av ett mirakel.

Nu behöver jag landa och ladda.

Uppladdning med bästa hundkompisen. 

måndag 13 oktober 2014

Skrew it

Vi är normalt så där "duktiga" och städar hela huset på söndagar, tvättar, viker tvätt, veckohandlar och har skärmfritt. Det låter jättetråkigt, och visst, städningen är väl inte den roligaste biten, men känslan på söndag kväll när vi har umgåtts helt utan skärmar (fattar ni vad mycket tid man vinner? Prova en dag!), kyl och frys är fyllda, huset luktar rent och garderoberna är påfyllda med rena kläder igen, är obetalbar. Det passar oss i alla fall, vi har provat alla möjliga modeller.

Hur som helst, igår var en sån där dag där vi var ur form. Vi hade haft två sena kvällar både fredag och lördag. Lördagen blev alldeles för mycket fysiskt ansträngning för min gravida kropp, och den svarade med feber igår. Vi var kort sagt lite ur slag, hela familjen, igår. Vi låg mest i små högar här och där och ojade oss.

Så det fick bli en vad vi kallar vi-skiter-i-det-dag. Jag låg och sov på soffan när sonen kom smygande med en lapp i handen. Han och pappan hade bestämt att det skulle bli en vi-skiter-i-det-dag och på lappen hade han på sin egen engelska skrivit "Skrew it" för att jag skulle förstå vilken sorts dag de skulle bli. En dag då vi mest låg och vilade, slappade, åt vad vi kände för. Kollade skärmar tills ögonen blödde. Så där förbjudet.

Och vet ni, ibland är det så himla härligt att göra precis tvärtom. Vara oduktig om man alltid är så duktig. Göra något tvärtom. Bryta rutinen. Leka lite baklängesdag. Släppa garden. I alla fall jag behöver det då och då, om inte som en påminnelse om att jag inte måste något, även om jag har bestämt. Jag gör som jag vill. Ibland är det fantastiskt att tänka eller säga skrew it, eller screw it kanske. Strunta i allvarligheterna för en stund eller dag. I dare you!

Lycka är att kunna dricka en svag latte igen.




fredag 10 oktober 2014

Snacka om överraskning!

När jag hämtade posten igår låg där ett stort kuvert från Postnord. Ni vet, ett sånt där som man känner på sig innehåller något annat än en räkning eller reklam. Det var lite extra tjockt och hemligt, så där.

För 20 år sedan hade Postmuseet en satsning där man kunde skriva ett brev till sig själv, som ett tidsdokument, och skicka in till dem. De skulle förvara breven i 20 år, och sedan skicka tillbaka till folk. Nästan 20000 människor nappade. Det här har jag ju så klart inget minne av att jag gjorde då, 19 år gammal som jag var. På den tiden var jag med på allt som hände, och tyckte nog förmodligen att detta var både självklart och förfärligt spännande att göra.

Nu var det då dags att skicka tillbaka breven till alla som skrev 1994, i samband med att en del av breven ställs ut i en utställning på Postmuseum, som öppnas 5 november. Vilken tidsresa! Åh, vad roligt det hade varit att gå och se den utställningen!

Jag hade fyllt mitt brev med kvitton, foton, lappar och såna saker, och så klart ett brev till mig själv. Både med lite tankar och funderingar, men också vad mjölken kostade (5.98:-) och vad som hände i Sverige, världen och mitt liv just då. Jag hade precis tagit studenten. Satt i min etta på 26 m2 och jobbade sista veckan på bageriet. Det här var veckan innan jag skulle bege mig med en kompis och en ryggsäck med Aeroflot till Thailand och hela livet var spännande och låg framför mig, som ett blankt blad. Jag kunde göra vad som helst! Brevet andas livsglädje och sån där ungdomlig känsla som man lite vagt kan minnas. Det var innan fast jobb, villa, barn och räkningar. Innan LIVET riktigt hade börjat.

Jag skrattade högt för mig själv när jag läste följande rader ur brevet:

Är du gråhårig, Lotta? Vad gör jag egentligen år 2014? 
1. Sitter i fängelse? 
2. Är död? 
3. Är invalid?
4. Har man och barn 
5. Är rik och berömd? 
6. Är knarkare? 
7. Är ensamstående?
8. Är lycklig? 
9. ???

Alltså, det här är ju obetalbart. Jag hade ju humor på den tiden. Vilken överraskning och vilken grej att spara. Kanske göra om, på egen hand? I skolan brukar jag låta mina elever skriva brev till sig själva första tiden i sjuan, som de får tillbaka när de slutar nian, vilket brukar vara uppskattat. Det här gjorde helt klart min dag, och kanske var det någon mer där ute som fick ett kuvert från Postnord igår...






onsdag 8 oktober 2014

Maten, maten

Vilken skillnad maten kan göra för måendet och energinivån! Vi har fått till riktigt bra mat under en tid, och det märks direkt. Man känner sig lätt, pigg, fräsch, energisk och känner hunger och mättnad på rätt sätt. Inte tung mättnad utan fräsch, om ni fattar.

Utan att vi planerat det så, har det blivit mycket vegetariskt och fisk i veckorna och lite mer kött som t ex kyckling på helgerna. Vi har frossat i lax och grönsaker. Enkel snabb mat med rena råvaror. Lite färre kolhydrater, inte så att vi inte äter det, men inte så lika mycket som förut. 

Och sonen har oh!:at och mmm:at åt det mesta även om han önskade pannkakor en dag. Och då fick han det, inga konstigheter. Maten får inte bli ett tvång, måste eller något jobbigt. 

10-minutersmatlagning, snabbare än att åka till Mc Donalds. Vår egen uppfinning: "splitterlax" (stek lax alldeles knaprig i het panna, dela i små pyttebitar med stekspaden, och krydda med chili och örtsalt) med frysta påsgrönsaker. Her-re-gud så gott. Detta är snabbmatens Rolls Royce hos oss just nu. 

Broccolibollar före

Broccolibollar efter
Vi serverade med spenathummus och grönsaker i pitabröd.

Spenathummus m soltorkade tomater


Efterrättsglass a la express: frysta bär, fryst banan och kvarg alt yoghurt. 

Fruktsallad. Fredagsmys och lyxfrukost!

Juice på päron, äpple, ingefära och lime

Mycket juice blir det. Här med ananas, mango, och ingefära.

Eller nya höstfavoritsmoothien på päron, lingon, yoghurt och mjölk. 
(Smoothien är normalstor, glaset är gigantiskt)


Har också testat bönpasta. Ja, det funkar, det känns lite ovanligt men gott, med konsistens lite som halloumi. Det byter jag gärna ut pastan mot då jag får ont i magen av det. 

Jag märker direkt när jag äter fel. Blir låg i energi, tung i kroppen och får ont i magen. Klart vi också äter sån mat också, och fika och sånt, men kroppen säger ifrån. Ibland är det värt det, ibland inte. En kväll, då maken var utomlands, och det var sonens bestämmarkväll, blev det köpepizza. Inte vad jag skulle valt, men inget jag får dåligt samvete för. 

Och jag är så glad över hur lätt det är att påverka sitt mående med den kost som passar ens typ (vet att vi alla mår bra av olika saker). Glad för att vi har hittat vår mat. Glad också för vårt nya sätt att laga mat; förbereda mycket på söndagen och sen laga mat för två dagar i taget. Passar och hjälper oss jättemycket! 






söndag 5 oktober 2014

Brev från Lotta 2013 till Lotta 2014

Den 5/10 2013 skrev jag ett brev till mig själv om ett år. Det var en av sakerna man skulle göra i början av användningen av Daily Greatness Yoga Journal. Där och då hade jag precis varit sjukskriven, eller så var det nån av de sista dagarna. Jag hade börjat någonstans, tagit små, små steg på en resa. Jag tejpade in brevet längst bak i dagboken, och har sett det sitta där nu i ett år, men jag har inte rört det förrän nu. Innan jag öppnade det var jag säker på att det skulle vara tårdrypande, ångestladdat och med en massa elände i, men jag hade fel. Det var egentligen ganska positivt och framåtsyftande. Som om jag visste vad jag kunde klara av. Därför vill jag gärna dela med mig av det, jag skäms inte alls för det utan är snarare rätt stolt över mitt år. Här är mitt brev:

5/10 2013

Hej Lotta!
  
Jag hoppas att du har kommit en bit på väg i ditt nya sätt att leva. Det är du så värd! Hur kunde du stå ut så länge och se ner på dig själv så länge? Jag hoppas att du känner dig mer fri och glad än för ett år sedan. 

Har du hittat vad du gillar än? Jag vet ju hur kreativ du är som både målar akvarell, syr, snickrar, fixar och donar, men det hade du visst tappat bort på vägen. 

Jag älskar dig så mycket, och det enda jag vill för dig är att du skapar ett bättre liv för dig. Ett liv där du är kreativ, tokig, underbar, positiv och sprudlande. Och konstig och udda, men vet du vad? Det är ok. Du får vara hur du vill och låt ingen få dig att tro något annat. Du är helt fantastisk precis som du är, och människor ska vara glada som får möta dig. 

Har du blivit bättre på att säga ifrån? Hoppas det! Säg ifrån som en sport minst en gång om dagen annars! Du är ingen dörrmatta, det vet du ju. Du är en cool, annorlunda tjej med tusen idéer och järn i elden. Glöm inte att pausa -stanna upp varje dag och andas och ta in. Meditera, yoga varje dag, det är vägen för dig. 

Jag är så stolt över dig min älskade Lotta, glöm aldrig det! 
Puss Lotta 2013



Idag summerade och utvärderade jag mitt år. Klurade på en fortsättning, på hur nästa år ska formas. Det är underbart att ta sig tid att göra det, att lägga den tiden på sin egen utveckling. På jobbet är jag  noga med att skriva planeringar, uppföljningar och utvärderingar, och jag är noga med saker hemma och i sociala samanhang. Men man själv och ens egen utveckling är ju minst lika viktig, om inte viktigare. Idag är också starten för mitt nästa är, denna gång med den vanliga Daily Greatness Journal. Kan nästan inte bärga mig, tänk att jag har ett helt tomt, blankt år framför mig, som jag formar som jag vill. Jag har mitt kommande år i mina händer och jag startar det med lite nya, öppnare ögon. Känns lite som nyårsafton, faktiskt. Ja, nyårsafton i oktober, det är min melodi, det. Gott nytt år!