torsdag 31 mars 2016

När det är rätt

Man vet när det är rätt, när allt faller på plats. Man bara vet.

Jag har ju bytt jobb igen. Bytt från grundskolan till gymnasieskolan, en helt ny och stor arbetsplats. Det konstiga var att jag inte kände någon som helst nervositet utan jag bara klev innanför dörrarna och så var jag där. Det bara var rätt. Och sån skillnad.

Jag tror att när arbetsplatser har press av ekonomi, bristande resurser och tid eller kanske av dålig ledning, så föder det skitsnack, gnäll och en nedåtgående spiral. I sån miljö har jag arbetat i många år och under hög stress. Jag har helt tappat sugen och undrat hur sjutton jag skulle orka till pensionen. Om det verkligen skulle vara så. I femton år! Jag trodde att alla hade det så på jobbet.

Men i det här nya är det helt annat. Det finns lugn. Luft i schemat. Arbetsro och arbetsglädje. Elever som inte är mitt uppe i sin jobbigaste tonårstid. Stabilitet i organisationen. Och jag går hem varje dag med en känsla av att kunna lämna jobbet där, att jag är klar med det jag skulle göra, och att bördan inte är så där enorm. Kanske är det så det känns när det är rätt. Tänk hur jag hade det i femton år när det kunde vara så här.

Innan jag bytte jobb funderade jag massor på hur jag skulle passa in och hur jag skulle presentera mig. Som introvert är man ju inte den självklara personen som i början pratar högt och glatt utan mer observerar. Är kanske inte den lättaste att lära känna.

Jag hade sånt behov av att alla skulle veta hurdan jag är, så att man inte missförstår mig. Att även om jag är tyst på möten så betyder det inte att jag är ointresserad. Att jag inte för allt i hela världen kunde komma på jobbmaskeraden, för att utklädnad, hög musik och dans skulle suga musten ur mig totalt. Att jag är en superbra kollega och vän om bara man väntar ut mig lite. Allt det och lite till ville jag att alla skulle veta. Jag funderade på att trycka upp en t-shirt eller skicka ett mass-mejl. Eller nej, inte på riktigt. För såna som jag vågar ju inte ropa ut allt det där jag ville säga.

Men sen fick jag en så fin syn på det hela av andra likasinnade på ett forum.


Bara var dig själv, sa de. Låt tiden tala för dig. Ha tålamod. Odla dina starka sidor. Eftertänksamhet, idoghet och kreativitet eller vad det nu kan vara om man är introvert. Nätverka via mail, och samtal en och en när det passar dig. Och tänk att flera andra på jobbet förmodligen också är introverta. Det är väldigt viktigt att kunna vara sig själv på jobbet. Och skäms inte för att framföra saker skriftligt. En del kan tycka att man är feg som inte pratar på möten utan tycker i efterhand. Men då får de tycka det. De får tycka det. Åh, så skönt. Så bara släppte allt och jag kunde vara bara jag. Det är fantastiskt att gå till jobbet och känna så här, sån här frihet. Och det är skillnad på arbeten och arbetsplatser. Det finns ställen där alla sorter får ta plats och där alla uppskattas. Det finns platser som är bra. Som är rätt. Och jag vill verkligen att du som inte har det så på jobbet, som stressar, lider och våndas, ska veta att det inte behöver vara så. Just sayin´. Byt, byt, och byt igen tills det blir rätt. Jag lovar, du vet när det är rätt. 




söndag 27 mars 2016

Kameleonten

Jag insåg för ett tag tillbaka sedan att jag varit en kameleont. En sån person som anpassat mig till andra och till sammanhanget jag befunnit mig i. Som nästan bytt åsikt till den som den jag pratar med har. Plånat ut mig själv, kanske för att jag inte vetat vem jag varit. Eller lite av allt det där, kanske.

Men det har ju också betytt att jag för varje gång känt mig mindre som jag. Blivit mer ointressant, kanske. Har inte vågat stå upp, inte vågat ha en egen åsikt. För varje gång har jag blivit mer osynlig. Om jag nu ska bjussa på min knäpphet lite här i bloggen så var en av de fåniga sakerna jag gjorde att jag inte ville att vissa personer skulle se allt av mig på facebook. Tänk om de skulle se hurdan jag var, med yoga, sjukskrivning och annat deppigt och flummigt. Att det skulle vara skämmigt att visa vem jag egentligen är och sysslar med nu. Jag ville inte att person A skulle se det, att person B inte skulle se det, ja ni kanske förstår. Och det blir ju ganska besvärligt till slut, att försöka hålla koll på.

Den här bloggen har jag heller inte velat berätta om, mer än för några få utvalda. För den visar ju mig och mitt innersta, blottar och berättar. Än idag vill jag inte att de jag känner på facebook läser min blogg. Helknäppt egentligen. Som att det finns den här Lotta och den jag visar upp. Fortfarande! Fast vem som helst på nätet kan läsa vore det pinsamt om folk jag känner lite grann visste vem jag var med alla egenskaper och brister.

När jag öppnade den här dörren för ett par år sen började jag klura på mig själv och försökte börja definiera mig mer. Vem jag är, vad jag står för och vad jag vill här i livet. Min ledsagare Daily greatness yoga journal har också hjälpt mig på vägen. Mitt mål är först att hitta mig och allt jag är, och sen att stå för den jag är fullt ut överallt, till alla.

Varje vecka kommer frågan i dagboken minst en gång: "How can I shine my light more?" och varje gång blir jag lika frustrerad, irriterad och trött på att jag inte förstår frågan och definitivt inte svaret. Jag vill ju hitta mig, vara mig och stå för det. Shine my light.

Och när jag skriver nu så blir det så självklart att en del i det är att stå för den jag är för alla, alltid. Att den personen jag är på bloggen blir synlig för alla människor jag känner, med allt vad det innebär. För den jag är här i bloggen är ju jag och den andra personen är liksom jag med en yta som jag visar upp och skyddar mig med.

Det finns ju vissa människor som lyser så där inifrån, ni vet säkert också  någon. Som inte är kameleonter eller kopior utan original. Som har hittat sin grej. Jag vill också lysa, vill våga. Men framför allt vill jag hitta vad som är jag så att jag har något att stå för.

Och det här är lite av det som är jag:

Jag älskar träning, yoga, vara i skogen, jobba fysiskt ute, att resa, älskar USA och Italien, göra små utflykter med min familj och jag tycker att fika är världens bästa verb och substantiv.
Jag behöver mycket betänketid och ogillar överraskningar och att ta beslut.
Jag är introvert och högkänslig, behöver ladda batterierna i tysthet och har svårt med många intryck.
Att vara social tar mycket energi av mig, fast jag är social på mina villkor.
Jag har varit lätt utbränd och är noga med att ta livet lite långsammare och mindre allvarligt, är rädd om mig själv nu.
Jag är kreativ, driftig och gillar att arbeta i projekt. Jag är en doer.
Jag suger in andras känslor och känner av stämningar, är känslig, hjälpsam, snäll och omtänksam.
I grupper av människor sitter jag tyst, lyssnar och tar in men det betyder inte att jag inte deltar, inte lyssnar.
Jag vet inte hur man kallpratar. (Helt ärligt, jag hamnade bredvid någon på busshållsplatsen häromsistens, jag tänkte och tänkte men kom inte på något att säga när den andre sa "Ja, vilket väder, va?" och allt jag kunde tänka var hur jag inte själv kom på det.)
Jag önskar att jag hade fler äkta vänner men vet helt ärligt inte hur man gör.
Jag är rädd för ormar och har börjat bli flygrädd efter djupa luftgropar och åska hem från USA ett par gånger och nu senast en skakig resa från Fuerteventura.
Jag känner mig hemma och bekväm i träningskläder och det känns som om jag klär ut mig när jag tar på mig jeans.
När jag reser med alla färdmedel utom cykel blir jag så åksjuk att det kan ta upp emot en vecka att känna mig normal igen. Bland annat därför älskar jag att vara hemma.
Jag älskar att läsa böcker och kan inte somna om jag inte läst några sidor ur en blodig deckare.
Jag är ruskigt rädd för döden. Så fort jag har minsta ont nånstans tänker jag på cancer och tror att jag ska dö. Rent generellt oroar jag mig mycket och ofta. För allt.


Känner du någon som är så där lysande i hela sitt väsen? Ni kanske förstår hur jag menar? Som lever sant och innerligt utan att någonsin förställa sig. Du kanske själv är sån? Du kanske har några tips till en kameleont som jag. 

Kram på er, fina.







fredag 18 mars 2016

Fredagslistan-jag också!

Bäst i veckan hittills
Det nya jobbet, vilken positiv överraskning! Och vårvädret! Och alla är friska!

Sämst i veckan hittills
Att jag inte har hunnit träna, promenera och yoga som jag brukar. Vi håller på att skola in mini på föris och mig på nya jobbet och håller på att hitta rutiner för det, så allt har sin tid just nu. Men jag mår helt klart bättre av lite mer rörelse.

Där har jag ont
Vänstra skulderbladet, har världens knuta efter alldeles för mycket bärande av ettåring.

Det tänker jag mycket på
Hur man är en bra förälder. Hur ens barn blir trygga och lyckliga. Vad vi lägger vår tid på. Hur fort tiden går. Livet och döden. (Djupa grejer märker jag)

Det klär jag mig i
Mysiga, casual slapparbyxor och en skön mjuk tröja med linne under. Eller klänning eller kjol tillsammans med strumpbyxor. HATAR jeans men klär ut mig i det ibland när mina andra vanliga kläder inte räcker till. Har hittat mysbyxor på Kappahls barnavdelning som ser ut som jeans, det är alltid nåt.

Nästa vecka ser jag fram emot
Påskolov! Fira nån väldigt kär som fyller 45. Resan till Berlin med 11-åringen. Det blir årets påskresa, förra året var vi i London. Och det ska bli så mysigt!

Det dricker jag?
Kaffe! Latte! Massor av bubbelvatten. Rooiboste. En hel del kokt, avsvalnat vatten. Och gärna vin!

Idag händer detta
Lite härligt fredagshäng efter jobbet, fika lite tillsammans, kanske hänga utomhus lite. En promenad. Laga lite mat och slänga oss i soffan en stund innan 21 då jag slumrar till.

Och på lördag det här
Lördagens handbollsmatcher blev inställda så vi har inget planerat, åh vad skönt! Gissningsvis fixar vi i trädgården lite, tar en cykeltur, tränar och yogar lite, lagar Black bean burgers på kvällen.  

Söndagen tillbringas
Som alltid med veckohandling, storstädning och lång yoga på kvällen. Och packning då.

Och mest av allt önskar jag detta
Att inskolningen på förskolan kommer gå bra och att barnen är lyckliga. Äsch, förresten, att varenda unge i hela världen får vara lycklig.

Det ska börjas i tid. 


torsdag 10 mars 2016

Äntligen händer det!

Så himla lustigt att Cecilia Blankens nästan använde samma ord jag skulle skriva. "Först händer inget, sen händer inget och sen händer allt på en och samma gång."

Jag har varit ganska frustrerad rätt länge över känslan av att vara fast och att det inte finns några andra möjligheter. Då paratar vi jobbet och livet. Att jag sitter utan ideer och lösningar. Om jag får säga det nu i efterhand så var 2015 en lång motsträvig sträcka som jag avskydde!

Men så händer det. Kanske är det universum, kanske händer det när det är dags att hända. Var sak har sin tid. Ketchupeffekten.

Ett tag tillbaka har jag känt ett allt starkare behov av att skriva och nu när jag varit föräldraledig har jag behövt vara lite själv ett tag då och då. Så helt plötsligt jag väldigt starkt att jag ville sätta mig på ett kafe och skriva (och dricka latte, mycket viktigt). Kanske si så där en och en halv, två timmar. En lördag blev till flera och nu är det en rutin. Hem kommer jag efteråt uppladdad med energi.

I alla fall, de där lördagarna har jag hunnit så himla mycket. Jag har både hunnit läsa gamla nummer av Mama, maila och beställa lite saker på nätet, men främst har jag skrivit. Lite planlöst men också lite mer fokuserat. Har liksom haft väldigt vaga ideer som jag strött ner på papper.

Och sen har det hänt grejer, och vips känns det inte som jag sitter fast längre. På måndag börjar jag mitt nya jobb, som gymnasielärare för nyanlända. Jag kommer att jobba tre dagar i veckan med det, och bara det känns ju alldeles ypperligt härligt! (Och så här i efterhand känns det coolt att jag i höstas sökte den 100%-iga tjänsten de ville tillsätta redan i höstas, gick på intervjun och berättade att jag kan inte börja förrän i mars och då vill jag jobba 60%. Och fick det ändå.)

Sen så där pang på blev jag erbjuden att skriva texter till ett nytt läromedel i svenska, en dröm jag haft i många år, men har inte vetat hur man går till väga och har inte orkat riktigt. Jag har skrivit både provtext och kontrakt och det är något som har gett mig så mycket ny energi, lust och glädje! Jag tycker det är så kul att pilla med ord, stycken och upplägg, ändra LIX (läsbarhetsindex) mellan olika texter och bolla fram och tillbaka med redaktören.

Men vips blev allt väldigt verkligt och pirrigt. Jag funderade om det verkligen var rätt tajming med nytt jobb (jag vet ju av erfarenhet från hösten att det kostar på att börja nytt jobb). Jag ska starta egen firma och ta på mig mer ansvar. Samtidigt som jag vet att jag måste. Jag vill!

Som grädden på moset skrev jag i lördags ner den där idén till ett vanligt bokmanus som legat och skramlat i huvudet. Jag har inte kunnat formulera den, förräns där i lördags på kaféet. Då blev allt kristallklart och då skickade jag den direkt till ett förlag.

Tänk hur saker och ting kan ändras på bara en dag. På bara ett telefonsamtal. Över en latte på ett kafé.  Ibland måste saker och ting ta sin tid innan det blir dags. Man måste själv vara redo och omständigheter måste vara rätt. Ibland tror jag inte det spelar någon roll hur mycket man strävar och kämpar om det inte är dags.

Och nu var det dags för min ketchup att ösa på!

Ibland är livet lite extra bra.



fredag 4 mars 2016

En lånad lista

Vad stressar dig? För mycket i kalendern. För lite tid med mig själv. To-do-listor. Samtal som behöver ringas. Förväntningar som jag inte kan eller vill leva upp till.
Vad ska du göra ikväll? Vara ensam med barnen. Göra mina 6 minuter plankor som jag har glömt att göra under dagen. Se "Äventyrliga familjer" på svtplay som jag älskar att inspireras av. 
Vad är svårt? Att våga saker. Att verkligen tro på att jag har alla möjligheter, att jag kan göra allt jag vill. Att inte begränsa mig. Att inte bara nöja mig och sätta ribban högre.
Vad är lätt? Att gå upp tidigt på morgonen. Läsa för barnen. Läsa för mig själv. Laga mat. 
Vad blir det för middag idag? Bönpasta, pesto och broccoli. Snabbmat för jag är ensam med barnen.
Vad vill du göra mer? Skriva!! Har några bokideer. Träffa vänner över promenad eller fika. Fixa och dona (se nästa punkt). 
Vad går du igång på? Kreativa, praktiska projekt som att sprejmåla möbler, renovera fönster eller sy om en gammal sittpuff. Då sprakar jag! 
Vad gråter du av? Jag gråter alldeles för sällan. Om det händer är det av trötthet och frustration.
Vad gjorde dig arg senast? Jag blir jättearg när folk utan små barn ställer sig på barnparkeringarna eller handikappsparkeringarna på t ex IKEA eller Coop. Eller använder de toaletterna fast man inte har små barn eller handikapp. 
Vad åt du senast? Lunch, gudomligt god: tonfiskröra med en halv avocado och tomat. 
Vad är fånigt? Att det finns kill- och tjejkläder för barn. När jag söker efter t ex en pyjamas på köp och sälj söker jag efter en viss storlek. Det dröjer aldrig länge innan någon frågar: "För kille eller tjej?" Då brukar jag svara: "För ett barn som inte bryr sig om färger". Jag tycker på riktigt det är ur-fånigt!
Vad är gott? Vit choklad, kallt vitt vin.


Vårkänslor.