lördag 30 november 2013

Min första yogaworkshop

Lite pirrigt. Påklädd och klar. Vet inte riktigt vad jag förväntar mig, men jag är spänd och förväntansfull. Det enda jag skulle tänka på var att ha kroppsnära kläder så att läraren kan studera och korrigera. Ska bli härligt att lämna över mig själv till någon annan idag. Och gå inåt. Precis vad jag behöver just idag, en dag med inre fokus efter en vecka som blev lite mycket.  Wish me luck!

torsdag 28 november 2013

Fortfarande försvunnen

En dag på fullt allvar och med största koncentration. Ett första möte med Missing People som gjorde mig djupt imponerad av dessa frivilliga krafter som finns i samhället. Professionalism och värme. Eldsjälar som ger av sin tid till människor de inte känner. Folk som på sin lediga tid sätter sig i bilen, på tåget eller samåker en timme, kanske två, för att hjälpa till. Unga, gamla, alla sorter. Fantastiskt.

Vi sökte, pappa och jag, tillsammans med många andra. Solen sken denna vackra, varma novemberdag och vi letade utan att hitta. Hur det har gått senare vet jag inte. Jag kommer definitivt att vara med och söka igen så fort jag får möjlighet. Jag tror, önskar och hoppas att detta är den nya folkrörelsen, att använda sin tid till att hjälpa, att göra något meningsfullt. Och tanken på det gör mig riktigt glad. 


onsdag 27 november 2013

En vardagsbild till minnesbanken

Han var otroligt söt som liten. Alltid glad och full av energi. Nu är han mycket större, med 38:or i skor och alltid näsan över sin ipod, men lika glad och full av energi.

Han cyklade iväg imorse med cykelhjälmen lite på svaj och två ryggsäckar på ryggen; en skolväska och en till badet. Tänderna lite för stora för 9-åringsansiktet. Och han är den mest fantastiske lille person, som har kommit till jorden för att jag skulle lära mig vad ren kärlek är. 

Jag fick cykla med honom till skolan och pussa honom hej då på cykelparkeringen. Och bilden av honom med sina väskor, vinglande och pladdrande på vägen dit, bar jag i hjärtat hela dagen på jobbet. Och jag sparar den i minnesbanken över stora ögonblick, mycket kärare än alla resminnen eller roliga saker jag gjort. 

tisdag 26 november 2013

Att ge

Hos mig snurrar just nu mycket tankar kring mig, mig, mig. Det pågår en inre Lotta-revolution. Men i allt det finns också en önskan om tacksamhet och givmildhet. Att dela med sig, hjälpa, delta och att ge. Det kom så starkt och har bara vuxit.

Jag började med att anmäla mig som blodgivare, något jag tänkt på i åratal. Ett litet steg, men ändå. Ska ge mitt första blod snart, trots att jag först inte blev godkänd, jag hade först för lågt blodvärde. Jag är också med i Missing People men har i ärlighetens namn inte deltagit än. Nästa gång bara ska jag, på torsdag är nästa sök. Jag tänker på om den försvunne vore min son, man eller en annan i min närhet. Då skulle ju jag vilja att folk gav sig ut och letade. Nu är en 67-årig man försvunnen här i stan och det är minusgrader på nätterna. Jag kan knappt tänka på det, hur han har det, vad som har hänt och att det kunde varit min pappa.

Skänka pengar till Filippinerna känns så självklart, men ändå så hjälplöst futtigt. Vad gör våra 300 kronor, liksom? Ett fadderbarn hos Läkarmissionen i Sydafrika. Lite sån avlägsen hjälp som är så enkel och ändå så futtig, man kan inte se att det gör nytta. 

Har haft koll på Matkassen på fb ett tag, vet ni vad det är? Folk som hamnar i ekonomiska svårigheter kan kontakta dem och önska hjälp med t ex barnkläder och mat. Oftast är det föräldrar som hamnat fel ekonomiskt ett litet tag och barnen hamnar i kläm. Kylskåpet ekar tomt och det finns inte kläder och blöjor. Finns man i samma stad kan man nappa. Förra gången det var ett ärende i min stad hann min mamma före, men idag var det min tur. Jag hade inte några barnkläder kvar hemma i de storlekarna mamman sökte, men jag hade tid och pengar för att köpa en matkasse till familjen. 

Matkassen startade i september av en tvåbarnsmamma i Vänersborg, som gör detta ideellt. Det har blivit en enormt stor organisation som behöver mer hjälp hela tiden. Och varje gång de lägger ut ett ärende tar det högst en eller ett par timmar, så är ärendet löst, av frivilliga som du och jag som så gärna vill hjälpa till, dela med sig. 

Jag fick kontakt med den ensamstående mamman via sms inom en kvart, och jag och V åkte och handlade. Tre kassar med helt vanliga matvaror, till tjejen och hennes två små söner. Vi gick och klurade på vad de kunde tänkas gilla. Nu ska jag ge mig iväg för att lämna dem till henne.

Jag tänker på hur bra vi har det. Vi äter allt vi önskar, har till och med råd att äta ekologiskt och kravmärkt, och fina märken. Vi har två löner, ett hus, två fina bilar och reser på semestrar, hotellvistelser och spa:n. Lille V får prova alla fritidsaktiviteter han vill, vi tänker inte på kostnaden. Listan kan bli lång, ja vi har det så lyxigt och ett sånt överflöd att det vore pinsamt att inte hjälpa till. Och det känns säkert minst lika bra att ge som att få. Att kunna hjälpa till, att behövas, att vara en del av mågot större än bara sig själv. Jag tror det är en trend i samhället att inte längre bara vila få och ta, utan att också ge. Hoppas det. 


söndag 24 november 2013

Tacksamhet

Varje dag när jag skriver i min Daily greatness yoga journal är första frågan vad man är tacksam för. Att jag och mina nära och kära är friska, brukar jag skriva som en av sakerna jag är tacksam för. Och även om jag skriver det, så går det nog ändå inte att förstå hur ofattbart det skulle vara om någon blev sjuk. Jag tycker man påminns om det då och då.

Ibland får man en liten, liten pytteaning om hur värdefull och viktig hälsan är. Hur frisk man är de allra flesta dagarna på året. I lördags efter lunch slog det till mot mig. Jag hade ätit något dåligt och fick jätteont i magen, mådde illa och fick huvudvärk och frossa. Låg sen mer eller mindre hela helgen, och fick mig verkligen en tankeställare hur frisk jag brukar vara. Och hur stor skillnad det blir i livet när inte allt fungerar. Allt man inte orkar eller kan göra. 

Det enda man kan tänka på när man är sjuk, är att bli frisk. Och när man är frisk önskar man sig än det ena, än det andra. 

Nu är jag nästan bra igen och mina tankar går till alla som drabbats av någon riktig sjukdom. En del som går omkring med kronisk värk eller någon sjukdom. Man tvingas leva med smärta hela tiden, året om. Vad är väl då en matförgiftning en helg? Det känns lite fjantigt att klaga över en helg som inte blev som man tänkt sig, men ändå är det en liten tankeställare, hur skör och oerhört viktig ens hälsa är. 

Jag skickar en liten extra tacksamhet idag till min fantastiska, starka, friska och sunda kropp, som brukar orka allt och som sällan protesterar. Tack för min hälsa!


lördag 23 november 2013

Massage junkie

Jag erkänner. Jag är en sucker för olika former av massage. Jag unnar mig det gärna och ofta. Hemma är jag lyckligt lottad och begåvad med en äkta hälft som ofta ställer upp på fotmassage eller annan form av massage.

Idag började jag dagen med 75 minuter taktil massage hos en rätt ny massör, det var tredje besöket där. Jag var där första gången när jag var sjukskriven och behövde komma ner i varv, lugna kroppen. Det är lugn, berörande massage för att frigöra oxytocin, lugn och ro-systemet i kroppen. Och det funkar verkligen, inte konstigt när någon stryker mjukt över huden i 75 minuter. Behöver jag förklara hur underbart det är? Nu tar jag det lugnt resten av dagen. 

Förr i tiden, eller ja, från att jag började jobba som lärare för 13 år sen, började jag gå på klassisk ryggmassage. Jag hade ständigt ont i nacke och axlar, främst i höger efter allt skrivande på tavlan. Jag har masserats mycket, behandlat symptomet så det onda försvunnit ett litet tag.

Upptäckte sen fotmassage, oh my god, vad det är avslappnande. Ayurvedisk massage, helkroppsmassage, benmassage, thaimassage, handmassage, hot stone massage, ansiktsmassage. You name it, jag har provat det. Det är min lyx, det får kosta. 

För två år sen fick jag så grymt ont i axeln och min vanliga massör kunde inte ta emot mig på kort varsel. Jag ringde runt och fick efter många samtal napp. Jag var förberedd för en "vanlig quickfix" på 30 minuter, en ryggmassage. Men han kikade lite på mig, visade min banan-sneda överkropp i spegeln och sa att jag nog fick räkna med att stanna i minst en timme. 

Med mina trasiga fultrosor, orakade ben och bikinilinje (hallå, det skulle ju vara överkroppsmassage!) och bar överkropp (jag, inte han) använde han en blandning av holistiska tekniker som Body harmony, NLP (neuro-lingvistisk-programmering), massage, kiropraktik och akupressur. Och magnetmattor. Hela helgen helgen efter mådde jag pyton, utrensning fick jag höra, och sen, efter denna behandling har jag aldrig behövt en enda ryggmassage. Har inte ont i nacke och axlar längre, häftigt, va? 

Nåväl, massage är nästan nödvändigt för mig. Jag mår så bra av det, och i brist på massage badar jag badkar hemma. Nu är jag jätteintresserad ev er relation till massage. Är ni också massage-junkies? Vilken är den bästa massagen tycker ni? 

Nu blir det amerikansk bakning här hemma!

fredag 22 november 2013

Komplicerad julfrid

Det är en månad kvar till jul, och jag har klurat på det här inlägget ett tag. Julen är knepig och komplicerad för mig så jag har inte riktigt kläm på vad jag tycker och hur jag vill ha det än.

När jag var yngre älskade jag julen. Att pyssla, handla, baka, förbereda, längta. Vi firade alltid julen hemma på samma sätt. Dofterna, smakerna, förväntan. Jag minns det som väldigt bra.

Men nånstans när jag blev vuxen började det skava, det här med julen. Nånstans för drygt 10 år sen. Listor att bocka av. En känsla av att julen innebar förväntningar. Att alla inte har samma förväntningar. Måsten. Det perfekta julkortet, den perfekta julklappen, den perfekta julen. Det kanske kom när jag fick jobb och inte hade lika mycket tid längre. Vi hade olika familjer på olika håll i landet. Var skulle vi fira? Vem skulle bli besviken?

Och en stark känsla av konsumtionshets. Vuxna människor som byter klappar för hundratals, tusentals kronor. Saker man kan köpa själv eller inte behöver. Ångest över att komma på något att köpa. Besvikelse. Saker som inte används. Jag tyckte det kändes jobbigt. Jag och maken önskade att slippa byta julklappar mellan oss vuxna och kanske dra ner antalet till barnen. Kanske ge begagnade leksaker till kusinerna. Alla dessa berg med paket, hur snabbt det är över.

Flera år har vi flytt fältet för att slippa julen. Vi har firat jul på Selma Spa, två gånger på Kanarieöarna och nu senast förra julen i Florida. Det är våra bästa jular. Varför då? Jo, ingen hets, ingen julstress, nästan inga julklappar. Förra året simmade vi med delfiner på dagen och åt takeaway från Tacobell på kvällen. 

Men allt slår tillbaka. Sonen bönade och bad att vi skulle fira julen i år hemma i vårt nya hus, klart han vill göra det, jag förstår. Så nu i år ska vi fira hemma hos oss, och vi har pratat rätt mycket om det, hur vi ska göra för att det ska bli bra. Tur vi är överens hemma hos oss i alla fall. Vi lägger ribban lågt när det gäller förberedelser. Satsar på tända ljus och brasor. Hoppar över glöggmingel och julkortspyssel med kompisar. Bokar in så lite vi kan veckorna innan jul. Julklapparna till barnen är inslagna och ligger redo att skickas. 

Julen i år ska bli vår egna, fina, avskalade, enkla jul. Vi ska vända och vrida på varenda rätt på julbordet och på varenda vana, sånt man "brukar göra" på jul. Fundera om vi vill ha kvar det eller om det bara hänger kvar. Det finns ju inga måsten egentligen, det bestämmer ju vi. 
  
Julbordspremiär på Ikea! Riktigt bra, och riktigt billigt. 99kr för vuxna och 49kr för barn. 


torsdag 21 november 2013

Tack torsdag

En timmes promenad direkt efter frukost. Mörker. Ett par plusgrader och iskallt regn. Bästa vädret om ni frågar mig. Man känner att man lever och det är så härligt kravlöst. Och känslan efteråt!

Tog med hunden och gick mot stan. Upptäckte att det är öppet här och var, även så tidigt. Ljuslyktor och öppna dörrar. Impulshandlade rykande färsk kanelbulle, styrde hemåt och det här får sätta ribban för dagen. 

Lugn, ro, tända ljus och mys. Ta det som det kommer. Bara vara jag. Ha en fin dag!

tisdag 19 november 2013

Inte närvarande

Och det gör mig orolig. Att det går så fort från koll på läget till att tappa kollen. Att så fort jag tror att allt är ok så ramlar jag dit igen. Icke närvarande alls.

Igår var det rörigt och högljutt på jobbet. Bland oss vuxna, på mötet, i arbetsrummet. En niotimmars dag utan mer än 15 minuters lunchrast. Förutsättningarna för att må bra på jobbet finns inte vissa dagar, och det räcker med en sån dag för att rasera allt. 

I går kväll kom jag hem med huvudet fullt av röra och brus. Stress. Yogade och mediterade, men tankarna bara malde. Vaknade imorse med rusande tankar och ett bankande hjärta.

Jag märker att jag inte är närvarande någonstans. När någon pratar med mig hör jag inte vad de säger för jag är någon annanstans. Jag gör flera saker samtidigt och kan inte fokusera. Börjar med en sak och hoppar vidare till nästa. Orkar inte lyssna. Blir överväldigad av arbetsuppgifter hemma och arg över att inte få plats för mig själv och min ro. Allt som jag skrev häromdagen fungerar bättre när jag mediterar. Men som igår och idag funkar det inte ens att fokusera i meditationen, det bara snurrar.

Och det gör mig orolig, för jag kan inte kontrollera hur det är på jobbet. Kan inte kontrollera de andra, bara mig själv. Och jag kan inget annat göra än att strukturera ännu noggrannare, göra en kort lista över arbetsuppgifter och hålla mig till den och att nöta och kräva stilhet och vila. Och att ta upp frågan om arbetsro och struktur med min närmaste chef, som jag gjorde idag. 

Och lita på att det ordnar sig. This too shall pass. 

Iyengar yoga

Här i småstaden kan man inte välja och vraka särskilt mycket, och inte när det gäller yoga heller. Det finns hatha yoga på ett eller två av gymen, en eller ibland två yogastudios, yoga som studiecirkel och en kompis till mig är en grym livsyogainstruktör. Det finns möjligheter till yoga och träning, men man får inte vara kräsen här, utan kreativ. Tur att det finns mågra eldsjälar. Och tack och lov för internet!

Så när jag såg en lapp sitta uppe på Ica blev jag jättenyfiken. En Yoga-workshop i Iyengar yoga och meditation 30 november. På en helg som vi inte har något inplanerat! Jag mailade direkt, anmälde mig och betalade utan att tänka. Men sen började jag fundera. Vad är Iyengar Yoga, liksom? Så här kan jag bland annat läsa om det:

BKS Iyengar, grundaren av Iyengar metoden, var först med att systematiskt använda olika hjälpmedel, till exempel klossar, stolar, bälten och rep. Tack vare hjälpmedlen kan även personer med fysiska begränsningar utföra yogaställningarna på bästa sätt. Hjälpmedlen gör det också möjligt att stanna längre i positionerna, vilket ger uthållighet.

Iyengar Yoga kännetecknas av att stor vikt ligger på hur asana utförs. Läraren ger noggranna instruktioner för hur alla delar av kroppen ska placeras i de olika övningarna. BKS Iyengar menar att det är i koncentrationen som meditationen så småningom infinner sig. ”Meditation in action” kallar han detta.

 Är det nån som har provat det? Detta blir en utmaning för mig som inte är så bra på varken uthållighet eller koncentration. Jag har inte ens varit på någon workshop nånsin, bara gått kurser och pass här och där. Och jag brukar tycka att okända saker är lite skrämmande. Men det här känns ändå bara spännande!

måndag 18 november 2013

Det här med meditation

Du läser en blogg av en person som egentligen aldrig tidigare bara varit, aldrig bara legat i soffan och stirrat i taket. Om jag inte har gjort tre saker samtidigt har jag i alla fall gjort ingenting med TV:n på samtidigt som jag ätit eller läst en tidning. På allvar trodde jag att det var att göra ingenting. Jag har i alla fall på riktigt många år aldrig varit i riktig stillhet eller tystnad. Det har ju alltid funnits något att göra, att hasta vidare till och ju effektivare desto bättre.

I många år har jag pendlat mellan att leva flera steg framåt, eller i det förgångna. Funderat och grubblat på sånt som har varit och sånt jag trott ska komma. Jag har inte njutit av där jag varit, och då går det ju inte att njuta av livet, direkt.

Jag förstod ganska direkt när jag blev sjukskriven i september, att jag skulle behöva ändra mitt liv och mina vanor, och där och då läste jag om appen Headspace, som var en gratismeditation i 10 dagar. Den var på engelska och varje meditation var knappt 10 minuter med guidad meditation. Jag körde de 10 dagarna utan avbrott, och förstod att jag var tvungen att fortsätta, att det här var nyckeln.

Jag använde sen inte Headspace mer, för jag hade problem med uppkopplingen till den appen, men fortsatte med tysta och guidade meditationer i en apparna Pausa och Mindfulness. Jag gjorde alla meditationsövningar jag hittade på Yogobe. Föll pladask för Emma Öbergs meditationer som jag senare förstod var kundaliniyoga. Alla dessa pass med konstiga ljud, flämtande andning, handställningar och mantran. Och sång! Jag visste inte varför men det kändes helt rätt. De flesta passen var väldigt korta och det var vad jag klarade av. Det blev för mycket närvaro med mig själv i längre pass.

Jag började också meditera tyst 5 minuter här och var, som jag lärt mig av Headspace. Fortsatte med det sen när jag efter tre veckors sjukskrivning började jobba, och vissa dagar kunde jag komma ifrån och sätta mig 5 minuter i  ett övergivet arbetsrum som chefen gav mig nyckel till. Detta har jag fortsatt med. Jag har vetat att nästa steg har varit att förlänga den dagliga meditationen.

För en vecka sedan hoppade jag på en gratis 21-dagars meditationsutmaning av Deepak Chopra och Oprah Winfrey. 21 dagar med en röd tråd av att hitta sitt syfte, sin passion, att leva här och nu. https://chopracentermeditation.com/  om någon är sugen. Och här blev det svårare. Varje meditation är 20 minuter. Först med guidning på engelska och sedan tyst meditation. Första dagen höll jag på att bli galen! Pillade på mobilen och kollade hur lång tid som var kvar. Trodde programmet hade stannat. Jag tyckte det var rent fruktansvärt! Men idag efter en vecka förflöt meditationen utan alltför stor möda.

Jag inser att jag har lång väg kvar, men att meditationen alltid kommer att stanna hos mig. Nu mediterar jag varje dag sedan i september, för att jag inte vågar annat, för att jag inte är färdig. Sedan kanske jag kommer att meditera när jag behöver, eller att meditationen blir ett sätt att leva, ett tankesätt. Här och nu lär jag mig att vara i tystnad, om det så bara är för något ögonblick i taget, för tankarna kommer och går hela tiden.

Jag märker det väldigt tydligt vad som händer när jag mediterar. Jag känner i kroppen vad jag vill, vem jag är och vad jag står för. Lär mig saker om mig själv, accepterar mig själv. Det är ok att bara vara, inte prestera. Jag kan ta rätt beslut för jag känner efter inifrån och lyssnar inte på hjärnans argument. Jag känner mig lugnare och gladare. Och det är rätt häftigt att vid 38 års ålder upptäcka detta.

lördag 16 november 2013

Lördag i småstaden

Efter träningen i torsdags lider jag av träningsvärken från helvetet i låren. Tyvärr har vårt hus tre våningar och det har inte gått snabbt nerför direkt. Men det känns ändå att jag lever på något sätt. Ont-skönt!

Lördag i småstaden. En chans att sova ut och tyvärr har jag svårt att sova till längre än 7 på helgerna, men jag är pigg och utvilad och det känns helt ok att tassa upp till de andra då. Det jag älskar mest med helgerna är en möjlighet att få röra på kroppen utomhus så mycket som det bara går. 

Familjen är samlad igen och två av grabbarna stack och tränade crossfit på morgonen medan jag fick med mig en på en timmes promenad. Därefter, en sväng till skogen. Sen bestämde vi att vi skulle handla lite mat så jag och maken tog en timmeslång promenad till, handlade och köpte en latte inne i stan. Ja, i träningskläder, jag tränar fortfarande på att känna att det är ok. En längre meditation. Yoga, idag mer fysisk. Och nu, ett lugn. Jag hör två stycken här hemma snarka, en i soffan och den andre i hundsängen, och hallklockan tickar medan vinden viner utanför. 

Känslan efter ett par timmar ute är oslagbar. Med rosor på kind och en välanvänd kropp kan jag slappa i soffan. Njuta av lugnet och tillfredsställelsen. Det går inte att vara deppig då. Och så kan jag ta igen att jag inte kan komma ut så mycket under mina arbetsdagar. Önskar verkligen att min lunch på jobbet räckte till det, men det gör den inte. 

Det här är verkligen livet, att lyssna in vad kroppen vill göra, vad den inre rösten verkligen säger. Inte vad jag borde göra. Att ta sig tid, låta det få vara tyst för att kunna höra sig själv. Att använda kroppen fysiskt. Allt hänger ihop. Och jag mår så mycket bättre av att spendera mina lördagar precis så här, i stället för att beta av måsten, springa på stan eller fylla upp tiden som blir över.

Ikväll blir det indiskt här hemma. Jag önskar er alla en jättefin lördagkväll. 


torsdag 14 november 2013

Tysta människor har högljudda tankar

Kommer ni ihåg det här inlägget? Om att känna sig annorlunda. Inte för att det gör något, det har mer handlat om att förstå, acceptera, utveckla mina styrkor och göra det bästa av mig.

Senaste åren har jag sett ordet introvert lite här och var, och en dag för ett tag sen när jag (som vanligt) var inne på bibliotekets hemsida, hittade jag två böcker om detta. Det var läge att börja nysta i saken, jag var redo nu, så jag reserverade de två böckerna "Tyst-de introvertas betydelse i ett samhälle där alla hörs och syns" av Susan Cain och "Introvert-den tysta revolutionen" av Linus Jonkman. Idag kunde jag äntligen hämta dem och jag har läst och läst. Den första var ganska mastig och teoretisk, men den andra var rolig, lättsam och... alldeles underbar! Jag skrattade högt när jag läste, och det är inte vanligt.

Jag är en helt och hållet typisk introvert person. Om jag måste välja mellan att vara helt själv varenda minut i två veckor eller ha bekanta omkring mig varenda minut i två veckor, tar jag lätt det första. Jag har ingen direkt förkärlek för stora sociala tillställningar och blir svettig av samlingar med människor. Har få, nära vänner. Behöver återhämtning i det stilla efter mycket sociala kontakter och stress. Jag har svårt med kallprat, vet inte hur man gör och förstår inte syftet. Ringer, mailar, sms:ar inte för att småprata. Visar mina känslor inombords. Tycker möten på jobbet och gruppuppgifter är totalt onödiga. Jag gillar att förbereda mig, helst ensam. Utseendet är inte så viktigt. När jag är bland människor känner jag att jag spelar en roll jag har lärt mig. Jag är bekväm med att vara i bakgrunden, behöver inte hävda mig. Jag misstas nog ofta för arrogant och kall för jag ger inte så mycket känsloyttringar. Jag har en hög tröskel för att öppna munnen. Uppfattas stabil. Med mera, med mera.

Gissa hur knasig jag kände mig som yngre? Man ska ju vara så framåt, ta för sig, tänka positivt. Det känns som om världen styrs av extroverta och överallt ska man vara utåtriktad, framåt och social. Och det kan man lära sig att vara, men innerst inne är man ändå den man är. Vet inte hur många gånger extroverta människor tyckt öppet synd om mig för att jag planerat för en kväll själv (tackat nej till dem), för att någon annan tar åt sig äran för det jag gjort eller för att jag sitter själv. Jag vet en ledarskapskurs jag gick för ett antal år sen. Då talade vi mer om personlighetstyper än introverta och extroverta, men de flesta i ledningsgruppen jag satt i då var av den pratsamma grupparbetstypen. En av de andra utbrast högljutt "Stackars dem!" när vi pratade om min typ. Jag tänker kanske samma sak om dem men skulle behålla det för mig själv.

En tredjedel till hälften av alla människor är helt eller delvis som jag. Ordet introvert ger associationer till folk som sitter i ett hörn och dunkar huvudet i väggen. Men så är det ju inte, jag har ett socialt yrke som lärare och har t ex instruerat på gym i 10 år. 

För mig som vuxen, där jag är nu, är allt detta inget konstigt. Mer som en bekräftelse på den jag är och min plats och roll. Acceptera, inte förändra, återigen. Äntligen, för tänk så många år jag försökt förändra mig, passa in. Och känt mig kass när det såklart inte gått. Självkänslan i skorna.

Den här boken är både rolig och grym, och får en sån som jag att känna att jag är den coolaste typen av människa. Att det att vara introvert betyder att man har så många fantastiska egenskaper. Shit, vad häftig jag ändå är! Läs boken om du känner igen dig det minsta, eller vill förstå en introvert människa i din närhet bättre. 

"Cocktailversionen"

Lite fördomar... Jag är den med medeltidsfrisyr!

onsdag 13 november 2013

Onsdagsstolthet

Onsdag kväll är nästan bättre än lediga torsdagen. Känslan av att allt ligger framför mig är underbar! Jag njuter av godsaker framför tv:n under filten, som belöning för att mina utvecklingssamtal är klara. Har haft tre stycken den här veckan varav två i eftermiddags. Samtalen är alltid väldigt trevliga, men det tar mycket extra tid som ska petas in på hålen eller på kvällar.

Ikväll försöker jag fokusera på allt jag är stolt över just nu:

•Det går ju faktiskt ganska bra på jobbet! Medvetenhet och medvetet arbete
•Jag har yogat, mediterat och promenerat varje dag i två månader. 
•Alla förändringar jag har gjort senaste tiden. 
•Att jag vågade tacka ja till att gå med i föräldraföreningens styrelse. Utanför komfortzonen...
•Jag försöker medvetet förändra mitt liv. Tar ansvar för mig.
•Att ha ensamansvar hemma är jag bra på!
•Är stolt över min relation med mina elever som jag faktiskt tror gillar mig.
•Beslutet att pröva vingarna på universitetet i januari. Jag ska plugga igen!
•Bloggen. Det är så långt ifrån mig att ens prata med någon om tankar och känslor, så att outa så här är ovanligt, knasigt och härligt! 

Vad är du stolt över just nu?


Working girl in pink

tisdag 12 november 2013

Idag tränar jag...

tålamod!

Jag är hundfri och mansfri, inte så ovanligt i och för sig. Jag har istället teamat upp mig med världens skönaste nioåring här hemma. Vardag när den är som bäst. Men vet ni hur mycket känslor och tankar en nioåring bär inom sig? De är utmärkta att träna sitt tålamod på. 

Jag var bara så där tvungen att komma ut och få en promenad och frisk luft så jag tving-mutade honom. Han pratade oavbrutet hela rundan, om urtida hajarter, hypoteser och Anna Nicole Smith och hennes behag. Tålamod. Pratade hela middagen och hela tiden när han gjorde läxor. Fick träna mera. 

Och vet ni hur mycket man får träna sin koncentration och fokus när man försöker göra ett 45-minuters yogapass och någon tappar självförtroendet bredvid och bryter ihop? Man får stötta och påminna om alla fantastiska egenskaper personen i fråga har. Tårar byttes sen plötsligt mot nya funderingar om Anna Nicole Smith, och livet och yogan gick vidare. Och jag fick träna på att inte bli besviken för att varken promenad eller yoga blev vad jag hade tänkt mig. Det blev bara något annat. Acceptera, inte förändra.
Och nu, lugn i lägret igen, och självförtroendet var tillbaka när skrivläxan sen skulle slutföras. Livet är verkligen här och nu, inte till helgen eller semestern. Livet är en tisdag i november, att spara likt en karamell. 



Min nya käraste ägodel, mitt älsklingshalsband. Ibland älskar jag materiella saker också. 

söndag 10 november 2013

Den där komfortzonen

Min make har tatuerat stort över ena underarmen "Life begins at the end of your comfort zone" och lever efter det, tycker jag. För mig är modet inte riktigt lika självklart, men orden ligger ändå i bakhuvudet och påminner mig då och då. Och jag är stolt över hur vi har stretchat vår comfort zone rejält och tagit över rodret på vår skuta.

För några år sen befann vi oss på en helt annan plats, bokstavligt och bildligt. Vi bodde i ett hus vi inte tyckte om, i ett område där vi inte trivdes, där vi inte kände oss som oss själva eller mådde särskilt bra. I flera år gnagde det, men att bryta upp och flytta är inget man gör i en handvändning. Det var ju ändå helt ok. Vi var i komfortzonen; man vet vad man har men inte vad man får. 

Tills en dag, då det bara hände. Vi var redo. Det var helt fel tajming på året, det var massor på jobben, men det hände. På ett par veckor var huset sålt och vi började leta nytt. Vi visste exakt vilken gata vi ville bo på, men tiden var knapp. Vi var tvungna att hitta ett hus där på ett par veckor, till slut blev det riktig panik. Vi fick se oss besegrade, bestämde att vi skulle ta en tillfällig hyreslägenhet tills Huset kom. Och dagen efter att vi släppt jakten, vad hände då? Vårt hus kom ut på Hemnet! Vi var de enda som ville ha det så vi fick det dessutom till ett fyndpris. 

Sen att vi höll på att knäckas av den snabba flytten och den galna renoveringen är en annan femma. Tur att vi då inte visste vilket jobb vi tog på oss, eller grubblade innan vi slog till. Vi var tvungna! Varje dag tittade vi på vår stora griffeltavla med citat på, och såg målet i slutet av tunnen. Vi fokuserade på slutmålet. Och där är vi nu. Sonen fick byta skola vilket gick jättebra. Och vi tycker nog att vi är andra människor, eller de vi var långt innan. Kan vara oss själva. Och jag gissar att flytten var första steget i min resa, att ändra på livet även på andra sätt. 

Och igår: en helt fantastisk kväll med nya människorna i nya området. Ännu en fantastisk kväll, ska jag säga. Vi har funnit så otroligt sköna människor här. I sonens nya klass finns ett härligt stort gäng som  träffas rätt regelbundet, minglar, äter, umgås och har det allmänt gôtt. Alla är med, och det är det bästa. Alla är olika, i olika åldrar och håller på med väldigt olika saker. Det är otvunget och inte uppdelat i gäng. Alla har lika trevligt med alla, och man ser verkligen fram emot att träffas. Igår var det trerätters middag som barnen lagade och serverade, men det kan vara ett mingel eller nåt annat. 

Och jag älskar det! Älskar hur vi vågade. Älskar det nya. Älskar huset och vårt kvarter. Tänk att vi vågade och orkade ta oss ur komfortzonen! För att det ska kunna bli bättre måste det kanske vara lite (eller mycket) jobbigt. Ett tag. Men sen, sen blir det bättre.



fredag 8 november 2013

Burpees and stuff

Burpees är för mig hatövningarnas hatövning. Nåt man pressar sig igenom, asjobbigt men snabbt och hårt, svettigt. Lite som livet är ibland, att man måste igenom jobbiga saker. Jag har inte gjort en burpee på ett par månader nu.

Helt uppenbart befinner jag mig ju i en period av grubbleri om vem jag är. Jag ifrågasätter allt just nu, och det känns naturligt och helt ok, för jag vet ju att det kommer att leda till bättre saker. Det var meningen att det skulle bli så. Det är lugnt.

Jag har alltid tränat och vem är jag utan träningen? Jag har ju funderat mycket fram och tillbaka på det här nu och inser att jag de senaste åren har tränat helt utan reflektion. Visst har jag älskat det, det fysiska och psykiska med träningen, inget tvivel om det, men aldrig funderat på varför, egentligen. Det har bara varit självklart, som en del av mitt liv bara.

Nu när jag står utanför för ett litet tag, kan jag se på den träningsvärlden jag var i, med utanför-glasögon. Jag funderar, vrider och vänder. Och förfäras, tycker det känns osunt. Mina gamla träningsblogg-favoriter, hela träningsbloggsvärlden där jag höll till. Tidningarna, inställningen, hetsen, enkelspårigheten. Det är sånt fokus på utseende, mål, kost. Dagens träningspass, innan jobbet, på lunchen, efter jobbet. Och bilder på muskler och bilder på vad folk äter. Och vad de bakar helt utan socker. Och det står mig upp i halsen! Var jag där? Uppenbarligen, och utan att reflektera. Jag bara konsumerade.

Jag sticker aldrig ut hakan, och det vill jag väl egentligen inte göra nu heller, men jag tycker så synd om dem som tror att det är allt som är viktigt. Jag har läst så mycket om ångest över uteblivna träningspass, eller uppenbar ortorexi. Kanske kan nån ha tyckt så om mig förut. Nej, jag läser helst inte sånt längre och har tagit bort alla såna bloggar och nätverk jag varit med i. För jag är inte där längre, och sett lite utifrån, vill jag aldrig vara där igen.

Vad hände med träningsglädje? Matglädje? Livsglädje? Det måste gå att se andra värden i livet också, det lugna och reflekterande. Att vårda sig själv, inte pressa och stressa sig själv. Och jag försöker nu att hitta en träning som är för mig, som ger och inte tar. Som balanserar och inte är ensidig. Det tuffa och det lugna. Än är jag inte på det klara hur det ska vara, just nu får suget och lusten styra. 



Sagan om berget

"Det finns yttre bergsmassiv och det finns inre. Bergens blotta närvaro verkar lockande på oss, manar oss att bestiga dem. Bergets sanna lärdom är kanske att man bär hela bergsmassivet inom sig, såväl det yttre som det inre. Och ibland söker vi efter berget men finner det inte förrän den tid kommer då vi är tillräckligt motiverade och förberedda för att finna vägen, först till foten och sedan vidare upp till toppen. Bergsbestigning är en mäktig metafor för färden genom livet, den andliga resan, färden mot mognad, transformation och förståelse. De mödosamma branter och andra svårigheter vi möter längs vägen motsvarar de utmaningar vi behöver för att kunna växa och vidga våra gränser. Själva livet är berget, läraren, som erbjuder oss utomordentliga möjligheter att utföra det inre arbetet att växa i styrka och vishet. Och när vi väl bestämmer oss för att göra den här turen har vi mycket att lära. Färden är riskabel, vi får göra stora uppoffringar och utgången är alltid osäker. I sista hand är det själva bergsbestigningen som är äventyret, inte att stå uppe på toppen.

Till att börja med lär vi oss hur det är nere vid foten av berget. Först senare ger vi oss i kast med sluttningarna för att slutligen, kanske, nå toppen. Men man kan inte bli kvar på en bergstopp. Klättringen är inte fullständig utan nedstigningen, utan att man drar sig undan ett stycke och återigen betraktar berget på avstånd. Men har man väl varit uppe på toppen har man fått ett nytt perspektiv som för all framtid kan förändra ens synsätt.//

Innan man vandrar vidare uppför berget till nästa lägerplats måste man fylla på förråden i det läger man lämnar, till förmån för dem som kommer efter en, och också gå ett stycke nedåt för att dela med sig av sin vetskap om hur det ser ut längre upp åt andra bergsbestigare, så att de kan få lite hjälp av vad man dittills lärt sig av sin egen färd."

Jon Kabat-Zinn ur "Vart du än går är du där"

Jag fyller på förråden, har dragit mig undan och betraktar berget på avstånd, för att samla kraft till nästa vandring upp. Det ger mig sån trygghet att se det så. Älskar den boken!

Veckan blev bättre. Jag prioriterade mig, eller VI prioriterade mig. Maken såg direkt i måndags kväll hur det var fatt, och vi drog i handbromsen båda två. Lät mig vara, lät mig få slippa lite ansvar, lät mig meditera och yoga. Och vila. Och då fungerar det. Jag märker det och han märker det, och det känns bra. Jag har fortfarande problem vissa dagar på jobbet, då det är som att kliva rakt in i centrum av en orkan och jag kan inte styra själv, kan inte skala bort någon uppgift eller pausa. Men jag jobbar på att klara det ändå, för det är ju det jobb jag har just nu.

Ikväll blir det en fin kväll, jag känner det på mig. Jag fick lite ledigt av familjen och kunde yoga ensam hemma, eller ja, nästan. Walter vill gärna vara med och det är lite svårt att vara koncentrerad när han skäller och vill busa, men roligt har vi. Det blir tapas, tända ljus, spela spel, Barda och chokladfondant. Så som det ska vara en fredag hos oss.

tisdag 5 november 2013

Osynk

Ja, allt är i osynk nu. Allt med mig alltså. Är inte i fas på något sätt. Kroppen är öm i muskler och leder. Huvudvärk. Trött, hängig och totalt i osynk. Efter en härlig semester, vad konstigt. Jag borde varit full av energi inför höstens andra halva.

Jag tvivlar på mig själv vad gäller allt. Känner mig osäker och trist i mitt yrke, har tappat gnistan. Räcker inte till som förälder och partner, orkar inte ens med mig själv. Dåligt samvete. Fokuserar på att klara varje dag utan att slita ut mig igen, så spontaniteten och glädjen känns lite borta. Eftersom jag inte har pausat så mycket tidigare har jag försökt så hårt att få in korta pauser i schemat nu. Hur jag än vrider på det blir det ändå inte rätt. 

Jobbet och livet i allmänt känns mer som en radda av uppgifter, som hänger på mig och som måste göras. Jag prioriterar och tar bort men det mesta tillhör ju livet och arbetet. Och det är inte extra synd om mig, jag vet, och vi har bara ett barn och ett hyfsat enkelt leverne. Men det spelar ingen roll, när jag ändå upplever allt som ett enda race.

Jag tvivlar på mig själ som person. Mitt lilla sociala liv. På bloggen, om det är värt det, jag är ju ändå inte så bra eller intressant. Undrar mest allmänt vad allt ska vara bra för. Inte så att jag är trött på livet men rätt less.

Jag får inte in allt! Hur hinner andra vara sociala och göra roliga saker när allt det vardagliga tar så mycket kraft? Saker ska fixas, planeras, packas, handlas och ordnas i det oändliga. Och så dåligt samvete igen, för att jag inte orkar, att vardagen tar sån plats, fast jag inte vill det. Stressad redan, över julen, allt som ska köpas och planeras, ångest.

Och jag vet inte hur jag ska komma ur det. Eller om det bara är en fas på väg ur det som hände mig. Om jag aktivt ska försöka något. Eller bara vänta och se, ha tillit. Det känns som om jag stretar emot livet, så det är svårt att ha tillit när jag inte vet vart jag är på väf. Om det ens finns något annat än detta.

Flow, det vill jag ha. Att njuta av livet lite mer. Orka. Chilla lite mer, inte ta det så allvarligt. Kunna verkligen leva så som jag vill. Men är det ens möjligt så som jag lever nu eller måste jag förändra nåt? 

Dubbelgos

måndag 4 november 2013

Utmanad!

Blev utmanad av Nina att svara på en lista med frågor. Jag ä.l.s.k.a.r. listor! Att skriva egna; listor för handling, to-do-listor, jobblistor, packlistor. Såna här listor älskar jag att läsa hos andra, men har inte vågat mig på nån själv. Det är som barndomens Mina vänner-bok fast offentlig. Men okej, here we go!

1. Om du skulle vara ett djur för en dag, vilket djur skulle du vara och hur skulle du spendera din dag?

Jag skulle vara en uggla! Är väldigt fascinerad av ugglor, tycker de är häftiga, både till utseende och egenskaper. Då skulle jag passa på att flyga så klart, och testa hur det är att vara rovdjur. Jag är så snäll och timid och skulle aldrig skada nån levande varelse, så det vore coolt att testa. Och se i mörker skulle jag göra så klart. Och sitta på en gren och bara vara och vänta, och vara allmänt klok.

2.  Om du fick vara världsbäst i en sport, vilken sport? Och varför?

Måste nog säga Crossfit! Tänk att vara bra på precis allt: styrka, smidighet, snabbhet, gymnastik, teknik. Att både kunna stå på händer och sen springa långt för att sen lyfta tungt. Allroundtränad, alltså! Eller jag vet att man inte kan tävla i yoga, men tänk Yogagirl, det vore ju nåt. 

3. Vad är det absolut mest osexiga egenskapen du kan tänka dig hos en annan individ?

Självupptagenhet.

4. Om du bara fick bära en färg för resten av ditt liv (kläder, accesoarer m.m), vilken färg hade du valt?

Praktiska Lotta tänker först svart, för det passar till allt och smälter in i alla sammanhang. Men jag är så gruvligt trött på svart, så jag försöker komma ifrån det. Jag tar rosa då, älskar rosa, som jag för några år sedan vågade mig på efter massor med år med endast jordfärger. 

5. Föreställ dig ett parallellt universum och att du möter dig själv för 10 år sedan,

vad hade du sagt till dig själv?

"Kära Lotta. Du ska snart få ditt efterlängtade barn. Det kommer att bli tufft, men småbarnsåren kommer gå så fort. Snart är han stor med 38 i skor och kan prata engelska. Njut av varje minut med honom! Och du, försök att fundera lite mer på vem du egentligen är. Måste du följa med strömmen eller göra som alla andra? Det kanske inte är rätt för dig? Våga vara du. Ta det lugnare och ställ inte så höga krav på dig. Livet går inte i repris, utan du har den hör chansen. Omge dig bara med människor som ger dig något, inte tar. Var den du är, stå för det, och ha lite mer kul i livet. Var lika snäll mot dig själv som mot andra. Ta pauser och slappa mycket. Annars kommer du krascha, och det är inte värt det".

6. Vilket är ditt absoluta drömyrke, 
  om du får hitta på vad som helst du kan försörja dig på?

Ett par dagar i veckan jobbar jag med massage och olika behandlingar på ett gym som har en hälsoavdelning i form av ett spa. Kanske leder jag en klass eller två i veckan. Jag bestämmer mina tider själv. Ibland åker jag och föreläser om modern pedagogik på lärarutbildningar i västsverige, jag är riktigt bra på mitt specialområde. Ibland rycker jag in och jobbar som djursjukvårdare på djursjukhuset, jag sysslar mest med gosning av djuren. 


7. Hitta på ditt eget superhjälte alter-ego, vad hade du hetat, vilken hade varit din superhjälte kraft och vilka crimes hade du bekämpat?!

I am "Protector", barnens beskyddare. Det värsta av allt i hela hela världen är när barn far illa, oavsett var i hela världen de bor. Jag kan knappt tänka på alla oräkneliga  barn världen över som blir slagna, mobbade, utnyttjade, sålda, negligerade eller vad för hemskt det kan vara. Det är barn! Det kryper i kroppen på mig när jag tänker på det. Så jag åker runt i världen och räddar varenda litet barn, och hämnas dessutom å deras vägnar, ger igen med samma mynt. Ha! 

8. Fattar du beslut baserat på logik och objektivitet eller grundade på personlig värdeskala?

De beslut jag fattar med magen är de enda som blir riktigt bra. När jag börjar tänka logiskt, som i "borde" så blir det nästan alltid fel. Jag går på magkänslan och försöker tänka "går det lätt så är det rätt".

9. Välj 3 olika sorters sötsaker/snacks som skulle vara
de enda 3 du fick äta för resten av ditt liv. Vad hade det varit?

Ostbågar, tortillachips med ostsmak (allt med ost!) och chinapuffar.
 
10. Vilka 3 egenskaper vill du att din innersta krets skulle beskriva dig med om de fick frågan?

Omtänksam, kreativ och modig. (Fast mer troligt skulle de säga pessimistisk, snål och sur, ha ha, men jag måste ju ha något kvar att jobba med) 

Check!

Skickar vidare till Anna, som var den allra första som kommenterade i min blogg, till  frökendrivkraft, som jag i och för sig inte tror läser min blogg, men som i sin blogg, i ett inlägg och ett mail, startade hela den här resan jag är på nu. Och Annika, som skriver så fint om yoga och om livet. 





















söndag 3 november 2013

Home sweet home

Efter 5,5 timmar i bil hem från Sälen kände kroppen för frisk luft och att svettas. Äntligen! Innan jag hann tänka var träningskläderna på och jag tog mig till stadens backe för backintervaller. Det känns alltid som en bättre ide innan än när man väl är där... Men det går i alla fall fort och känslan efter är härlig. I did it, liksom! Det blev 5 varv i långa backen och sen styrka i utegymmet. Holy smoke vad slut jag var, hade inget bra bränsle i kroppen heller. Men så skönt det är, jag älskar backar (hatälskar då).

Efter en långhelg med fjällvandring och detta pass kändes benen ömma och trötta så jag avslutade med Milla Floryds pass "Kärlek till fötter och vader" på yogobe.com. Aj!

Ner och upp, ner och upp...

Aj! Har ni aldrig testat skumrulle, gör det...

lördag 2 november 2013

Tid, tystnad, lugn

Vi pratade om det idag, att det egentligen inte spelar så stor roll var vi är när vi reser. Vi har det lika bra var vi än är i världen. Vi pratade om hur mycket tid vi får tillsammans; vi pratar, går hand i hand och vi skrattar, mycket och ofta. Spelar spel, bara är. Pratar, retas med varandra. Sitter tysta var för sig.

Och vi pratade om hur värdefull sån här tid är, borta från hemmet med allt vad det innebär av disk, tvätt, planering, kompisar och saker att göra. Men att man måste ställa om sig från att vara sysselsatt till att bara vara, sitta och göra inget.

Det finns även tid att låta var och en vara ifred. Kanske någon vill springa uppför ett fjäll ensam medan någon annan hellre gör yoga i ett av sovrummen. Den tredje kanske vill läsa i en spännande drakbok i sin säng, medan en fjärde är helt nöjd med att få njuta i en hotällsäng i stället för en hundsäng.

Tid. Tystnad. Lugn. Samtidigt som kroppen får sitt av långa fjällpromenader, upp och ner, upp och ner. Snart vänder vi hemåt för att fortsätta hösten med fulla krafter.




fredag 1 november 2013

Kontraster

Höstfjällen är underbart!

Å ena sidan vild natur, vindar och piskande regn. Leriga stövlar, lerig hund och rosor på kind. Bastu! Utmanande vandring uppför och nerför. Hundrastning vid fjället klockan sex i ett kolsvart regnlandskap. En andra promenad igen klockan åtta för att köpa bröd och bullar. Tystnad. Att bara vara. Tid att umgås.

Å andra sidan äventyrsbad, bowling, lekland och Waynes Coffee. Middag på restaurang. Barnbuffe, bio och playstation. 

Jag gillar båda sidorna. Jag gillar hur jag passar in med mina träningskläder, alla går runt så. Jag älskar att vara i naturen, samtidigt som det finns aktiviteter och kaffe latte. Ibland känner jag att man måste gå all in i allt, så att om man gillar fjäll och vildmark, måste man leva det typiska vildmarkslivet. Men man kan vara mer än stereotypen. I alla fall vill jag det. Det här är livet för oss, och vi har det hur bra som helst!