söndag 10 november 2013

Den där komfortzonen

Min make har tatuerat stort över ena underarmen "Life begins at the end of your comfort zone" och lever efter det, tycker jag. För mig är modet inte riktigt lika självklart, men orden ligger ändå i bakhuvudet och påminner mig då och då. Och jag är stolt över hur vi har stretchat vår comfort zone rejält och tagit över rodret på vår skuta.

För några år sen befann vi oss på en helt annan plats, bokstavligt och bildligt. Vi bodde i ett hus vi inte tyckte om, i ett område där vi inte trivdes, där vi inte kände oss som oss själva eller mådde särskilt bra. I flera år gnagde det, men att bryta upp och flytta är inget man gör i en handvändning. Det var ju ändå helt ok. Vi var i komfortzonen; man vet vad man har men inte vad man får. 

Tills en dag, då det bara hände. Vi var redo. Det var helt fel tajming på året, det var massor på jobben, men det hände. På ett par veckor var huset sålt och vi började leta nytt. Vi visste exakt vilken gata vi ville bo på, men tiden var knapp. Vi var tvungna att hitta ett hus där på ett par veckor, till slut blev det riktig panik. Vi fick se oss besegrade, bestämde att vi skulle ta en tillfällig hyreslägenhet tills Huset kom. Och dagen efter att vi släppt jakten, vad hände då? Vårt hus kom ut på Hemnet! Vi var de enda som ville ha det så vi fick det dessutom till ett fyndpris. 

Sen att vi höll på att knäckas av den snabba flytten och den galna renoveringen är en annan femma. Tur att vi då inte visste vilket jobb vi tog på oss, eller grubblade innan vi slog till. Vi var tvungna! Varje dag tittade vi på vår stora griffeltavla med citat på, och såg målet i slutet av tunnen. Vi fokuserade på slutmålet. Och där är vi nu. Sonen fick byta skola vilket gick jättebra. Och vi tycker nog att vi är andra människor, eller de vi var långt innan. Kan vara oss själva. Och jag gissar att flytten var första steget i min resa, att ändra på livet även på andra sätt. 

Och igår: en helt fantastisk kväll med nya människorna i nya området. Ännu en fantastisk kväll, ska jag säga. Vi har funnit så otroligt sköna människor här. I sonens nya klass finns ett härligt stort gäng som  träffas rätt regelbundet, minglar, äter, umgås och har det allmänt gôtt. Alla är med, och det är det bästa. Alla är olika, i olika åldrar och håller på med väldigt olika saker. Det är otvunget och inte uppdelat i gäng. Alla har lika trevligt med alla, och man ser verkligen fram emot att träffas. Igår var det trerätters middag som barnen lagade och serverade, men det kan vara ett mingel eller nåt annat. 

Och jag älskar det! Älskar hur vi vågade. Älskar det nya. Älskar huset och vårt kvarter. Tänk att vi vågade och orkade ta oss ur komfortzonen! För att det ska kunna bli bättre måste det kanske vara lite (eller mycket) jobbigt. Ett tag. Men sen, sen blir det bättre.



8 kommentarer:

  1. Tack för att du delar ❤️

    SvaraRadera
  2. Oj va häftigt! Va modigt av er! :-D

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Det gäller att tänka att man faktiskt är lite modig ibland också :-)

      Radera
  3. Det är modogt att bryta upp (och jobbigt också, alltså med allt det praktiska) men när det känns sådär som du beskriver innan så har man egentligen allting att vinna. Och det evrkar det som att ni gjorde också :o) Härligt! Fin blogg, jag hittade hit av en slump men kommer gärna tillbaka.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för dina fina ord, det värmer jättemycket!
      Ja, vi vann väldigt mycket, men ibland är det svårt att få tummen ur...

      Radera
  4. Så häftigt! Och att ni gjorde det och vågade och sedan allt som följt på det. Härligt när man är två som delar! Kram kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Det lustiga är att vi innan inte ens reflekterade över att det kunde vars modigt. Det är först nu som vi förstått hur stort det kom att bli. Kram!

      Radera