söndag 31 maj 2015

I did it!

Jag gjordet det! Min första 40-dagars meditation! Jag gjorde en 11-minuters meditation för att bränna bort inre ilska, en meditation som enligt Yogi Bhajan ska
förändra ens liv på fyrtio dagar (till det bättre hoppades jag). Inuti mig har jag en hel del ilska och frustration, främst mot mig själv, som jag är ganska trött på. Inget att förlora, tänkte jag, förutom lite tid, då.

Egentligen var det i början det var svårast. De första dagarna kunde jag inte sitta mer än en minut i taget utan att öppna ögonen och kolla på mobilen hur lång tid som hade gått. Efter kanske en vecka kunde jag mer fokusera på andningen och började räkna andetagen för att vara närvarande. Jag märkte ganska snabbt att andetagen blev djupare och lugnare dag för dag. Efter halva tiden började jag kunna blunda hela 11 minuterna och faktiskt njöt av att få den där stunden i mörker och stillhet. Sista dagarna kändes det ledsamt att det snart var slut och jag började fundera på nästa 40-dagars eller vad jag nu skulle göra med all tid. Sista gången sprudlade det av glädje i hela kroppen och det kändes nästan högtidligt.

Helt lätt och roligt var det så klart inte. Jag försökte få till mina 11 minuter under Klumpens första morgonsovning och helt avslappnande är det ju inte att lyssna efter ljud från honom lite med ett halvt öra. Men det går ju, sånt är ju livet. Två gånger under 40 dagar blev jag avbruten, en gång av honom, och en gång av mina egna kräkningar, den dagen då jag fick åka till akuten. Och varje dag ungefär har det känts som allra värst, tyngst och jobbigast strax innan jag har startat. Lite jag ska bara-känsla. Och de första andetagen under de 11 minuterna har det känts som om jag har börjat en lång, lång resa, ni vet som när man ska resa utomlands och vet att man inte är framme förrän om många timmar. Och då snackar vi 11 minuter.

11 minuter är väldigt mycket mindre än vad jag kollar på mobilen, datorn och TV per dag. 11 minuter  är långt mindre än vad jag lägger på att oroa mig och bekymra mig över saker varje dag. 11 minuter är ingenting! Men tänk att det ändå kan vara så utmanande med 11 små minuter varje dag. Visst, det är jättetufft fysiskt med armarna och fingrarna raka och spända, det gör ONT. Men mycket mer är det utmanande för huvudet, det är där det riktiga jobbet är, för mig i alla fall.

Jag har funderat mycket under de här 40 dagarna. Det har varit väldigt mycket känslor som kommit som jag har behövt ta tag i och jag har känt mig...skör, det är nog ett bra ord. Och jag har funderat mycket på om det måste vara just en meditation man gör. Jag såg Markus Torgeby som skrivit boken Löparens hjärta i en intervju, och för hans del var det löpningen som var meditationen, och han sa att alla måste hitta sin grej, som ger fokus och mening. Sen kan det vara olika för olika människor. Det här är ett sätt att hålla sig sund och hitta till sig själv.

Har jag förändrats då? Det vet jag då inte. Men jag har grävt lite djupare i mig själv. Jag har lärt mig att jag kan slutföra. Att härda ut, att det är ok även fast det är jobbigt. Att göra detta viktiga för mig själv. Att ta den tiden för mig, bara mig.

Och jag gjorde det! Jag som aldrig slutför saker, som tröttnar och är en quitter. Minsta motståndets lag och så. Jag som tänker "Varför då?" och "Det går inte". I did it!




måndag 25 maj 2015

Upp som en sol

och ner som en pannkaka. Ja, så blir det ibland.

Sprudlande glad och endorfinfylld efter squashen i fredags var jag. Hade i och för sig känt mig lite skum ända sen vår snabbvisit i Stockholm helgen innan. Många varma timmar i bil är inte toppen för mig som är så såksjuk, och så blev det lite väl många saker inplanerat under vårt korta dygn där. Kände innan squashen i fredags att jag var lite konstig, och jag vet att jag tänkte för mig själv att nu kör jag över min inre känsla här. Men ni vet, jag ville inte vara den som ballar i sista sekund, och så skulle det ju bli roligt också.

Sen, på lördagsmorgonen slog yrseln till med full kraft. Det tilltog, jag kräktes och kräktes, och eftersom jag haft virus på balansnerven en gång tidigare, kände jag genast igen symptomen. Inte för att jag ville erkänna det dirket, för då blev jag sjukskriven i flera veckor och fick börja om med balansträning, kunde inte ens gå rakt på ett bra tag. Men i alla fall blev det akuten, där samma sak konstaterades, och det är inget jag önskar min värsta fiende (om jag nu hade haft någon).  Det snurrar och snurrar och man bara kräks. Vill bara ligga ner på sidan och blunda. Kan inte gå, vill bara viska. Och det värsta är tanken på den långa balansrehabiliteringen.

Tack och lov verkar det slagit till mildare den här gången. Jag kände mig efter medicinering ganska snabbt bättre, jag fick behålla lite mat och dagen efter kunde jag fungera ok men med känslan av att ha en rejäl bakfylla eller åksjuka. Men det kan jag väl ta, bara jag slipper den långa vägen tillbaka igen. Så fick jag en remiss till öron-näsa-hals för vidare utredning. Inte för att jag är orolig, för två gånger nu är jag testad för neurologiska orsaker, såsom tumörer i hjärnan. Utan mer, skönt, för jag kanske kan få lite ordning på min yrsel.

Jag har alltid varit åksjuk och haft lågt blodtryck, och åksjukan har aldrig växt bort som man sa när jag var liten. Så när jag börjar nysta i det tänker jag tillbaka till New York-resan, då hela huvudet gungade en vecka när jag kom hem. Likadant när vi åkte färja till Fredrikshamn. Sist när vi flög hem från Miami. X2000 till Stockholm när jag kräktes hela vägen. Och så då Stockholmsresan förra veckan när jag satt bak och roade lillen. Det där som sitter i flera dagar efteråt. Och så är jag ju ljud- och ljuskänslig, det vet jag ju, men den här gången kan jag faktiskt se tecknen som hjälpte till. Det har varit jättevarmt och soligt. På squashen var det väldigt högljutt av de hårda bollarna, och jag vet att jag tänkte att det här kommer jag nog få ont av.

Hur som helst är jag nu igenom det allra värsta, men jag har lovat mig själv att lyssna bättre på mig själv och kroppens signaler, oavsett om det betyder att jag måste tacka nej till sånt jag vill. Som sonens körkonsert tillsammans med musikalartisten Peter Johansson. Vilken grej, något de övat för i månader! Jag vill ju inte svika. Men högt ljud och starkt ljus i flera timmar vågar jag mig inte på än. Jag får börja tänka över mina resor jag gör, hur jag reser, om resan är nödvändig. Jag ska kontakta läkare för att få stark åksjukemedicin för tillfällena då jag vill och behöver resa. Men mest av allt ska jag känna efter, lyssna och sätta min kropps signaler först. För det är först när något sånt här händer, som man uppskattar att vara frisk.


fredag 22 maj 2015

Träningsglädje!

Ibland räcker det att bara klura lite för att få ordning på torpet. Förra veckan funderade jag på det här med mål och träning och kom fram till att jag vill ha roligt när jag tränar. Inget annat mål än så. Och det var väldigt skönt att komma dit, det liksom släppte då.

Det blev ju hip hop i måndags och idag blev det squash för allra första gången. My god vad roligt det var! Och svettigt! Jag spelade med en arbetskamrat som är jättebra och lärde mig steg för steg, och det var mycket lättare än tennis som jag inte är särskilt bra på. Det var så där som hip hopen, att jag hade ett leende på läpparna hela tiden och att det inte går att släppa fokus för en sekund för då tappar man bort sig. Jag körde så att jag var alldeles vinröd i ansiktet och slängde mig så jag brände hål på knäna på träningsbyxorna. Sen tog det över en timme att sluta eftersvettas och jag kan gissa att jag inte kommer kunna röra mig imorgon. Men det var det SÅ värt och jag känner mig så peppad på att fortsätta testa nya träningsformer som ger mig de där endorfinerna.

Träning ska vara glädje, det är så här jag vill känna!


Två nyanser av cerise.


tisdag 19 maj 2015

I´m a hiphoper yes I am

Eller inte riktigt, men herregud vad glad jag är att jag anmälde mig till den där vuxenkursen i hip hop! Det var både roligt, lätt och jättesvårt på en och samma gång. Hip hop moves och popping och locking till jätteskön musik. Igår var jag ett enda stort leende hela timmen och det är verkligen mindfulness för mig. Det går liksom inte att vara någon annan stans än just där och då, för börjar man tänka på något annat en sekund så tappar man bort sig. En timmes närvaro och glädje, det är så träning ska vara. Yey!


Något taggad och pinsam strax innan avfärd.

måndag 18 maj 2015

Att sätta upp mål

Just nu funderar jag väldigt mycket på träningsmål. Det känns igen, jag vet att jag skrev om det redan för två år sedan, lite kul att läsa hur jag tänkte då.

Lofsan skriver ofta om mål. Jag läser faktiskt jätteofta om hur man ska sätta upp mål med sin träning hos alla möjliga bloggare. Och jag önskar så att jag själv kunde vilja ha mål, saker att bli bättre på. Men jag har själv en något problematisk inställning till träningsmål har jag börjat förstå. Jag triggas inte av mål utan blir snarare pressad och stressad och känner mig misslyckad om jag inte uppnår det jag satt upp. Sätter ofta käppar i hjulet för mig själv så att jag inte ska lyckas, vet inte varför. Och så känner jag sällan eller aldrig något eget sug efter mål, och det kanske också är problemet.

Just nu är jag ju i något slags mellanläge i min träning. Har inte kommit igång riktigt som innan utan tränar då möjlighet ges, men är inte särskilt sugen på någon träning alls. Möjligtvis promenader, och så sånt som faller mig in. Det kan vara hemmaträning, backintervaller eller coreträning, men inget organiserat utan mer vad som känns bra för dagen. Och väldigt många dagar senate tiden har jag inte känt något sug efter träning alls. Jo, efter yoga och hiphopen, men annars inget.

Och då har jag funderat (alldeles för mycket igen) över hur jag "ska få igång mig". Om jag kan sätta upp något mål som kan sporra mig. Springa en mil. Anmäla mig till något lopp. Göra 10 pull ups. Något sånt. Men saken är den att jag bara känner blaha, lite "varför då?" Hela kroppen skriker "Nej!!" till mål, det skulle bli någon annans mål.

Jag vill att rörelse och träning ska vara lustfylld, vill göra sånt kroppen vill och sånt som ger glädje och energi. Men hur kan man nå resultat (bli starkare eller smalare t ex) om man bara tränar det som är roligt (ofta det man redan är bra på...)? Jag erkänner att jag tänker på att bli av med mammakroppen (=bli smalare) ungefär 90% av min vakna tid. Inget jag är stolt över men så är det. Och det är klart att jag blir inte av med mammakroppen om jag inte tränar och om jag fikar varje dag. Vilket ger mig en känsla av misslyckande varje dag. Ond cirkel.

Vad har ni för relation till träningsmål? Hur ser ni på lustfylld träning ställt mot resultat?



Finns det inget Minisats får man skapa sitt eget. 


torsdag 14 maj 2015

Frisk och stark

Nä, hörrni, det är som att det legat en blöt filt över mig ett tag nu. En sunkig gammal grå yllefilt med mycket trötthet, dåligt med energi och glädje. Sämre mat. Jag läste om fenomenet hos Flying hippo, att när man i perioder inte tränar så mycket så blir maten ofta sämre också. Och träning föder att man äter nyttigt. Varför, det borde ju vara tvärtom?!

Maken militären har varit borta på övning och ensam med barnen har jag bara gjort det allra nödvändigaste och inte direkt lagat grön, fräsch mat och gjort härliga fruktdrinkar. Mer makaroner, köttbullar och massor utav kaffe och en hel del fika. Träningen har jag fått lägga åt sidan för livet, ni vet alla aktiviteter som ska passas in samtidigt som en liten bara vill bäras eller lära sig gå. Det är som det är, ibland får man bara acceptera läget och komma igen sen, för när man är snurrig av trötthet blir träning det sista man tänker på. Ingen idé att sitta hemma och vara frustrerad för att det inte går, och i det långa loppet är ju en vecka ingenting.

I alla fall är jag så trött på att vara seg, trött och slö. Att inte orka eller hinna ut. Men nu är militären hemma igen och det är dags för mig att ta tillbaka min energi. Det är inget som bara kommer av sig själv utan något man får ta tag i, och det gör jag så gärna. Nu ska jag ta igen, dags för me-time!

Nu var det bara en vecka men den har känts längre och tuffare än de missioner maken gjort på flera månader. Sömnen med en sexmånaders har varit ganska kass och jag blir som en zombie, deppig och låg. Jag går normalt sett och lägger mig 21 för att orka ta över på arla morgonkvist när maken åker till jobbet. Men nu har jag varit uppe sent och sprungit uppe på nätterna och jag blir helt ur gängorna. Så: tillbaka till läggning prick 21, innan tioåringen till och med, men det får vara så nu i livet.

På rent trots anmälde jag mig till en vuxenkurs i hip hop (en av mina drömmar) som börjar nu. Läbbigt, men åh vad roligt! Jag var på sonens dansavslutning och blev som varje gång helt betagen och fascinerad av dansens kraft. Älskar rytmerna, rörelserna och glädjen! Nu är det min tur.

Sen så ska ta mig ut varje dag eller kväll, nu när jag inte längre är ensam på kvällarna. Jag har läst så mycket om er andra som tankat energi i naturen och bara längtat till det blivit min tur. Nu så! Jag har fått pausa i min egen träning, men nu är det dags att börja igen. Lyfta stång, backintervaller och hemmaträning med egen kroppsvikt. Använda kroppen. Inga konstigheter, bara gôr´t som vi säger här. Det här med träning är egentligen inget svårt för mig, och jag tänker ibland att jag har tur som har upptäckt hur härligt det är.

Och maten... Frukost som ger energi och inte bara går snabbt, gröna shots med ingefära, spenat och gurkmeja. Grön mat, matiga sallader och näringstät mat. Mindre bröd och pasta, mat som tar en stund att laga.

Ibland är det skönt att ha en plan, att göra ett avstamp och bestämma sig. Nu ska jag bli frisk och stark igen!





Gamla bilder får bli min inspo idag! 


måndag 11 maj 2015

All over the place

Ibland känner jag att det hade varit enklare och skönare om jag aldrig hade börjat jobba med mig själv. Att jag hade varit kvar i det där gamla som inte var så där härligt direkt, men ändå. Bara levt på och inte haft så himla höga krav om att få något annat.

Såklart vill jag ju inte det egentligen, för det finns inget alternativ. Jag måste göra detta, måste ta tag i saker, en efter en. Jag gör det för att jag måste för mig själv. Vill ju ha ett liv som är mitt och där jag verkligen kan leva som jag vill och som den jag är, ärligt. Och för att komma dit måste jag ju nysta och gräva.

Varenda dag ungefär vill jag bara fly från alltihop. Flytta. Byta stad. Byta land. Börja om där ingen vet något om mig. Få bli en ny person och allra helst aldrig komma tillbaka. På en ny plats vara den där utåtriktade, pratsamma, enkla och sociala människan som bara omfamnar allt i livet. Eller så vill jag bara lägga mig under en gammal filt och mögla. Ja, snacka om flyktbeteende, att vilja ta den lättaste vägen. För jag inser ju också att jag är exakt samma person var i världen jag än är och att kärnan i det hela finns inom mig. Jag måste börja med mig, och sen kan jag fly (om jag fortfarande vill det då).

Så jag gör det ändå. Tar den längre och krångligare vägen. Men ibland, och speciellt nu, undrar jag alltså. Varför det känns jobbigare nu än då. Varför det kommer så himla mycket känslor? De är all over the place och det svämmar bara över.

Det borde ju vara lättare nu men ibland känns det som om ju mer jag skalar av och lär mig om mig själv, desto mer känslor kommer fram. Just nu känns det som en riktigt känslo-orkan som drar fram och hela tiden tänker jag att jag förmodligen måste vara mitt i den för att kunna gå vidare. Men varför kom den? Borde jag inte känna mig säkrare, stadigare, gladare, mer livfull? I stället för att tvivla på mig själv och se allt jag inte kan, allt jag gör mindre bra, allt jag är.

Jag har det så himla bra, omgiven av fina människor och två barn som är mina mirakel. Jag njuter av det och gläds åt det varje dag. Jag har det så bra, och jag är på riktigt väldigt, väldigt glad för det. Mitt liv är så bra.

Och mitt i det är jag, med alla de här känslorna som ibland blir för stora att hantera. Hey, här har ni mig, jag med känslor all over the place. Och en sån här liten att älska:






tisdag 5 maj 2015

Yogans kraft

I mitt förra inlägg blev det tydligt hur mycket som har förändrats i mitt liv och Annika skrev att det är effekter av yogan. Jag har inte tänkt på det så men det gick upp för mig att yogan har en stor del i det hela. Hur man landar i sig själv. Lär känna sig själv. Vågar stå upp för sig själv och andra. Hur man kontrollerar andning och mående. Man kan ju fortsätta länge med yogans effekter. Det var ett inslag häromdagen om yogans effekter på ryggont på Rapport med Sara Emilionie Mimy (från Balansonline som jag använder mig av).  Och som Nina skrev, det är ju med relativt liten insats som man faktiskt kan förändra hela sitt liv. Några minuter varje dag kan ändra allt. Och tänker man på det, vem har inte tid med det? Och har man råd att inte ta sig tid för det?

Yogan ger ju uppenbara fysiska föredelar som muskelstyrka och muskelkontroll, bättre sömn, rehab med mera med mera. Men så har jag tänkt mycket på senaste tiden hur kraftfull yogan kan vara, på ett påtagligt och fysiskt sätt. I alla fall kundaliniyogan och livsyogan, som jag mestadels utövar.

De senaste veckorna när jag kommit hem från min yogakurs har jag varit illamående, yr och känt mig sjuk. Sist fick jag ont i halsen också. Först tänkte jag inte så mycket på det, innan jag började se ett mönster, att vi jobbat med t ex kroppens körtlar. Saker har hänt i kroppen, det förstår jag, men det är inte alltid det är behagligt. När vi har fokuserat på matsmältning, inre organ och vridningar har jag ibland fått en jättesvullen mage. En gång för över ett år sedan provade jag att med knogarna massera äggstockarna och fick en reaktion utan dess like med mensvärk, magont och en häftig mens. (Och sen efter det blev jag gravid, samband?)

Nu är jag ju känslig för många saker, såsom koffein, hormoner, månen, väder och sömn, så jag är ganska mottaglig för sånt som kan påverka mig. Och så verkar det att ju mer man yogar, desto mer uppmärksam blir man på sin kropp och märker vad som händer.

Yogan verkar vara så kraftfull på så många sätt att det nästan inte går att förstå dess kraft. En utmaning för mig är just nu att göra samma yoga varje dag i 40 dagar. Jag som aldrig slutför något. Jag som hatar monotoni. Blir uttråkad fort. Men däri ligger själva utmaningen för mig, och så såg jag detta hos Yogajona:

http://yogajona.se/2015/04/19/meditation-mot-inre-ilska/

Inte för att jag är så himla arg inombords, men läs detta:

”This meditation can be done either in the morning or the evening. If you do this eleven minutes every day, your entire life will change. This will give you a new life. Do this for 40 days, it will change your personality from A to Z.” 
                                           Yogi Bhajan

Nu är jag på dag 14. Det är inte alls särskilt roligt med de 11 minutrarna varje dag men för första gången känner jag att det är superviktigt att slutföra detta. Klart jag kan, 40 dagar är ju ingenting. Och jag vill ju förändra mitt liv, och med 11 minuters yoga i 40 dagar så är det ju en väldigt liten insats. Det lätta alternativet är att inte göra det här, men om alternativet är att vara kvar i gamla hjupspår behöver jag inte fundera.

Hur har yogan påverkat dig? Har du märkt några starka och obehagliga effekter av yogan och kan det vara så att det händer eller inbillar jag mig?


(Ni ser så glad jag blir av yoga)



lördag 2 maj 2015

En titt i backspegeln

Ni vet, jag har skrivit att det ibland känns som om jag inte har kommit någonvart, eller till och med gått bakåt. Men så började jag tänka och tyckte det var en bra idé att titta lite bakåt och kolla vad jag faktiskt har åstadkommit senaste 1 1/2 åren. Punkta upp en del av sakerna. Och börjar man tänka så så ser jag ju att jag har gjort ganska stora förändringar:

Jag säger eller tänker inte längre "Gud vad dum jag är!" när jag gör något fel. Jag stoppar den tanken direkt.

Ordet "borde" finns inte längre i mitt vokabulär. Jag har lärt mig att för mig betyder borde "Jag vill inte" och skapar därför bara ångest och nederlag.

Jag har förstått att jag är introvert och högkänslig och lärt mig förstå vem jag är, acceptera det och lärt mig vad jag mår bra av, oavsett vad andra tycker.

Vi har börjat dejta en gång i månaden, jag och käraste maken.

Jag har börjat sätta mig själv först lite oftare och det kan betyda att jag uttrycker oftare vad jag vill göra och vad som är viktigt för mig.

I ett och ett halvt år har jag yogat och/eller mediterat en liten stund varje dag, förutom några enstaka dagar här och var.

Ett nytt jobb väntar på mig efter föräldraledigheten. Till slut hittade jag ett! Som faktiskt har väntat på  mig sedan i november, det blir nästan ett år. Jag måste vara värd att vänta på!

Jag har börjat drömma om saker igen och har faktiskt fått en del av sakerna sanna. Förut kunde/ville/vågade jag inte ens drömma.

Jag har börjat hjälpa och dela med mig mer, engagerat mig i lokala ärenden och hjälpt till med matkassar. Hjälpt till att leta i Missing People, skänkt pengar till behövande i världen.

En efter en rutin ändras så att jag ska må bättre. Småsaker som att ta raster på jobbet, göra det roliga först, prioritera återhämtning, yoga varje dag, få mycket sömn med många andra.

Jag har lärt mig att känna när saker känns rätt och inte. Blivit mycket bättre på att lyssna på rösten inuti och förstå hur jag ska agera och välja.

Skalat bort, skalat av! Tagit bort oerhört många moment i vardagen som inte är verkliga måsten utan självpåtagna ok. Och upptäckt att det ju inte finns så många måsten, egentligen.

Lite bättre har jag blivit på att säga ifrån, vara besvärlig och krånglig och att stå upp för saker som känns viktiga eller fel.

Det här med att värdera saker och ting hela tiden har jag nästan slutat med. Alla dessa tankar som hela tiden värderar andra, sig själv eller saker man ser och tänker. Att sluta värdera sig själv är nästan svårast men jag jobbar med en snäll inre monolog.

Jag har sållat bort mycket i mitt flöde på internet, nyheter och TV och tidningar. Just nu (eller för alltid?) behöver jag inte allt för mycket input utan vill verkligen landa i mig själv och fokusera på mig utan att ta in och jämföra.



Jag försöker lite snajdigt att visa mina nya färglada naglar. Rosa, inte turkosa den här gången. Och tillpiffad, det är inte så ofta. Bäst att ta ett par selfies. 

Jo men jag känner ju ändå att jag har åstadkommit en himla massa ändå. Inte står jag stilla och stampar, och det är ju en jätteskön känsla. Visst dippar jag med jämna mellanrum, men vem är på topp eller på väg uppåt jämt? 

Senaste dagarna har livet verkligen bara levts på. Att vara lediga tillsammans hela familjen är den ultimata lyxen och vi har varvat valborgsmiddag med tyngdlyftning, yoga, alfapet (synd om de andra att spela mot en svensklärare), löpartävling (sonen vann!), födelsedagsfirande, långa promenader, hundutställning, rävskabb (inte jag) och lunch på stan. Och lille Klumpen har blivit hela sex månader, tänk, va! Hoppas ni alla haft en härlig långhelg!