förändra ens liv på fyrtio dagar (till det bättre hoppades jag). Inuti mig har jag en hel del ilska och frustration, främst mot mig själv, som jag är ganska trött på. Inget att förlora, tänkte jag, förutom lite tid, då.
Egentligen var det i början det var svårast. De första dagarna kunde jag inte sitta mer än en minut i taget utan att öppna ögonen och kolla på mobilen hur lång tid som hade gått. Efter kanske en vecka kunde jag mer fokusera på andningen och började räkna andetagen för att vara närvarande. Jag märkte ganska snabbt att andetagen blev djupare och lugnare dag för dag. Efter halva tiden började jag kunna blunda hela 11 minuterna och faktiskt njöt av att få den där stunden i mörker och stillhet. Sista dagarna kändes det ledsamt att det snart var slut och jag började fundera på nästa 40-dagars eller vad jag nu skulle göra med all tid. Sista gången sprudlade det av glädje i hela kroppen och det kändes nästan högtidligt.
Helt lätt och roligt var det så klart inte. Jag försökte få till mina 11 minuter under Klumpens första morgonsovning och helt avslappnande är det ju inte att lyssna efter ljud från honom lite med ett halvt öra. Men det går ju, sånt är ju livet. Två gånger under 40 dagar blev jag avbruten, en gång av honom, och en gång av mina egna kräkningar, den dagen då jag fick åka till akuten. Och varje dag ungefär har det känts som allra värst, tyngst och jobbigast strax innan jag har startat. Lite jag ska bara-känsla. Och de första andetagen under de 11 minuterna har det känts som om jag har börjat en lång, lång resa, ni vet som när man ska resa utomlands och vet att man inte är framme förrän om många timmar. Och då snackar vi 11 minuter.
11 minuter är väldigt mycket mindre än vad jag kollar på mobilen, datorn och TV per dag. 11 minuter är långt mindre än vad jag lägger på att oroa mig och bekymra mig över saker varje dag. 11 minuter är ingenting! Men tänk att det ändå kan vara så utmanande med 11 små minuter varje dag. Visst, det är jättetufft fysiskt med armarna och fingrarna raka och spända, det gör ONT. Men mycket mer är det utmanande för huvudet, det är där det riktiga jobbet är, för mig i alla fall.
Jag har funderat mycket under de här 40 dagarna. Det har varit väldigt mycket känslor som kommit som jag har behövt ta tag i och jag har känt mig...skör, det är nog ett bra ord. Och jag har funderat mycket på om det måste vara just en meditation man gör. Jag såg Markus Torgeby som skrivit boken Löparens hjärta i en intervju, och för hans del var det löpningen som var meditationen, och han sa att alla måste hitta sin grej, som ger fokus och mening. Sen kan det vara olika för olika människor. Det här är ett sätt att hålla sig sund och hitta till sig själv.
Har jag förändrats då? Det vet jag då inte. Men jag har grävt lite djupare i mig själv. Jag har lärt mig att jag kan slutföra. Att härda ut, att det är ok även fast det är jobbigt. Att göra detta viktiga för mig själv. Att ta den tiden för mig, bara mig.
Och jag gjorde det! Jag som aldrig slutför saker, som tröttnar och är en quitter. Minsta motståndets lag och så. Jag som tänker "Varför då?" och "Det går inte". I did it!