tisdag 31 december 2013

Välkommen 2014

Egentligen är det ju bara ett nytt år som kommer, en ny siffra. Egentligen bryr jag mig inte så värst mycket om nyår, är inte mycket för storslagna fester, klackar eller sena nätter. Så i år tänkte vi fira ut det gamla året i mysbrallor, hemma, bara vi fyra. Jag kan sätta en peng på att ingen av oss kommer att vara vaken vid 12-slaget. Tänkte prova det här med att inte förbereda mig till tänderna så vi har kollat upp att mataffärerna har öppet till 18 ikväll. Tänkte segla in och köpa något gott då.

Som jag har väntat på att kroppen skulle vilja träna igen! Igår kom den dagen, då jag kände för att testa. Såg löpare efter löpare som tecken under dagen, och solen strålade. Eftersom jag alltid går i träningskläder när jag är ledig var det ju bara att sticka iväg, så jag cyklade till spåret innan jag hunnit blinka, och tog varvet snabbt och utan ansträngning. Tror jag log hela vägen runt, och hade Johanna Anderssons ord ringande i öronen. "Vad gör du när det börjar kännas tufft? Ger du upp eller står du kvar?" Det var piece of cake, så konditionen har jag lyckats behålla under dessa "träningsfria" månaderna med bara långpromenader och yoga.  Och jag förstår vad yogan har gett mig i form av att inte ge mig, att vara kvar, karaktär. Avlutade hemma med ett 60 minuters yogapass, så idag är jag både öm, trött och nöjd i kroppen.


2014 kommer bli året då jag står något säkrare på jorden. Ledorden för mig kommer att vara lugn och glädje. Lugnet för att komma ihåg att ta paus varje dag, för att se vardagens måsten utan att stressa upp mig. Ta en sak i taget och komma ihåg att saker aldrig är så allvarliga som jag tror.  Glädje för att göra det roliga först, för att njuta mer, komma ihåg meningen med livet. Att njuta av familjen och det lilla, skratten i vardagen.

Som jag njöt igår morse, så ska jag njuta av 2014. Lilla familjen tog lokalbussen så långt det gick, promenerade, skrattade och upptäckte i den svaga decembersolen. Jag vill minnas det och ta det med mig. Det lilla är det viktiga.



I januari ska jag äta helt vegetariskt, som ett test för att se hur det går, hur jag mår, men också för att jag varit på väg många gånger, men aldrig provat fullt ut. Så ska jag börja med min träning igen, en gång i veckan under januari. Fortsätta med yogan och meditationen varje dag så klart.

2014: jag är redo. Bring it on! Och så önskar jag er alla ett riktigt gott nytt år!


söndag 29 december 2013

Fixar och donar

För mig är det det allra bästa med ett nytt år som kommer. Att organisera, rensa, slänga, göra plats för det nya. Jag är likadan varje årsskifte, vill sortera och rensa. Papper, kläder, saker, lådor, korgar, allt där saker samlas. Känner lätthet och renhet efteråt.


Hemma har jag rensat ut julen, bara granen och stjärnorna kvar. Gjorde en kom-ihåg-lista till mig själv inför julen nästa år. Hur husmoderligt var inte det? Har sorterat ut gamla kläder och skor jag aldrig använder, har gjort upp listor för diverse saker och har rensat i dokument och bilder på datorn. Sånt jag aldrig hinner annat än på loven. Har till och med sytt idag, så utvilad och kreativ blev jag. Jag sydde ett alldeles eget yogabolster, på känn. Var nog för snål för att köpa egentligen.


Passade på att fixa och dona lite med bloggen, det var dags för en ny header. Den är "jag". Ofixad, i träningskläder, på en resa. Med håret i en ful-slarvig knut. En 38-årig tjej i sina bästa år på en strand i Florida.

Nyår är samma som augusti är för skolåret. Nya möjligheter. Tomma blad. En fräsch start. Och jag älskar att fixa och dona så det känns nytt och härligt när det är dags.

fredag 27 december 2013

2013

Snart är året slut och överallt kan man snart läsa årskrönikor. Jag vet att såna inte är så intressanta att läsa för andra än skribenten själv, men för mig känns det väldigt viktigt att skriva om just detta år. Året då mitt liv ändrades, hur kan jag låta bli att summera, sammanfatta? Om inte annat, så för mig själv. För att förklara vad som hänt och vilken stor grej jag faktiskt gjort, jag vill inte glömma av, inte förminska vad som hände.

De senaste nyåren har jag och maken sammanfattat året i olika varianter av "Hoppas nästa år blir bättre" eller "Det här var ett riktigt skitår, nästa borde väl bli annorlunda". Vi har vetat att något varit fel, och så klart har vi haft det jättebra, roligt och spännande under tiden också, men den övergripande känslan har nog varit den där förhoppningen om att det snart skulle behöva komma något annat, något bättre. Att vi var värda något bättre.

Egentligen startade det hela nog redan för några år sedan, fast då väldigt omedvetet, då vi valde bort nära vänner, som tog mer än de gav. Det var ett stort steg. Sen försäljningen av huset och så flytten, som var ett mer medvetet steg. Och här är vi nu, i slutet av 2013. Så mycket har hänt och jag kan ärligt säga att det här nyåret kan jag se med mycket mer tillförsikt på året som komma skall. För jag kör min bil.

2013

Under vintern och våren tuffar livet på, för min del allt mer förtvivlat. Jag känner mig vilse främst i mitt yrke. Jag funderar på om detta verkligen är allt. Ska man kämpa så för att leva? Handlar det verkligen bara om att överleva? Det måste finnas något annat! Jag läser mängder av böcker på temat och gör övning på övning för mig själv, för att hitta vad som är fel och hur jag ska komma vidare. Allt mer frustrerad, ledsen och trött. Orkar inget, känner mig inte glad, men som vanligt, kämpar på, för det är ju så man gör. Det sitter i ryggmärgen, jag är ju en duktig flicka.

Strax innan sommarledigheten har jag helt bestämt mig för att byta jobb. Jobbet bryter ner mig. Mentalt tar jag farväl av kollegor och elever innan skolavslutningen, för jag tänker inte komma tillbaka efter semestern.

Vi har en underbar sommar, åker till Sicilien, sover och vilar, har det härligt. Träffar mycket folk, en del nya bekantskaper, som vill komna och se hur vi har det i huset. Bjuder in hela V:s klass med familjer för ett härligt mingel och vi upptäcker att det finns människor vi trivs med på riktigt. Jag åker ensam med en kompis till New York, upplever det häftiga både i staden, och att göra det på egen hand.




Sommaren går mot sitt slut och det är dags att börja jobba igen. Va! Vad hände? Jag som inte skulle jobba som lärare mer. Här börjar det gå utför, tankarna snurrar, jag söker nya jobb och kurser. Får förstås inget jobb, för jag är desperat och vem vill anställa en desperat människa? Och förresten orkar jag inte söka särskilt många jobb, för det tar ju så mycket tid och kraft, något jag inte har. Jag bestämmer mig för att söka karriärstjänst som förstelärare, dels för att något ska hända, och för att jag skulle passa som förstelärare. Söker och går på intervju, men luften går ur mig när jag för beskedet att     den arbetsuppgiften ska utföras utöver de uppgifter jag normalt har. Jag som inte hinner och orkar det jag har även om jag jobbar deltid!

Chefen undrar varför jag drar tillbaka min ansökan och jag berättar och ber henne höra med kommunen om hon kan hitta en ny tjänst till mig, som städare eller vad som helst, för jag orkar inte mer. Där och då förstår hon nog hur läget är. Maken är bortrest och jag ringer kommunens jourtjänst. Pratar av mig en stund och får rådet att sjukskriva mig dagen efter. Det gör jag inte, men två dagar därpå tar det stopp. Jag ska åka och föreläsa i en annan stad i ett ämne jag är bra på, men jag kommer inte iväg. Det tar stopp. Jag sjukskriver mig en dag till och har kontakt med min chef varje dag. Jag bönar och ber om att få slippa min tjänst.

Familjen åker iväg på Spa för att komma iväg och vila lite. Får då samtal från chefen där hon försiktigt undrar om jag kan tänka mig att gå till företagshälsan. Det vill jag och veckan därefter får jag träffa både sjuksköterska, läkare och beteendevetare. Vilka proffs! De bemöter mig med respekt, tar prover, testar, klämmer och pratar. Läkaren konstaterar att jag är kärnfrisk, och jag går därifrån med en härlig känsla av att jag inte behöver säga upp mig eller byta jobb, att det är inte nyckeln. Jag är bra på det jag gör, och det finns andra sätt. Hon sjukskriver mig i tre veckor.

Under mina veckor hemma promenerar jag kilometer efter kilometer. Återupptäcker yogan och hittar till meditationen. Skaffar mig en Daily Greatness Yoga Journal, där jag får fundera över mitt livs mål och mening, både långsiktiga och dag för dag. Sakta men säkert fyller jag på med kraft inifrån och utifrån. Stressnivåerna kommer ner i normala, jag äter nyttigt och börjar fundera över mitt förhållningssätt till jobbet, livet och mig själv. Jag gör många små förändringar som ger effekt. Samtidigt hittar jag stöd från oväntat håll, från internet och bloggen. Blir förvånad och rörd över människor som finns där ute, som stöttar, pushar och hjälper. Och också över dem på nära håll, som hör av sig och tittar förbi.

Jag börjar jobba igen, fast mycket medvetet den här gången. Är medveten om varje steg på jobbet och privat, och påbörjar min resa som jag kommer att få hålla på med resten av livet. Jag börjar acceptera mig själv, den jag är, börjar förstå den introverta Lotta och släppa fram henne i ljuset. Jag känner mig mer medveten och lugn inför vad som komma skall. En känsla av att jag har bestämmanderätt i mitt eget liv. Jag kör min bil. 2013 blev året då allt hände, som kom att förändra mig och mitt liv. Jag är genuint glad över vad som hände 2013 och nu inte bara hoppas jag, utan jag vet, att nästa år kommer att bli ett bra år.

Stor kärlek till er där ute .

onsdag 25 december 2013

Andas ut

Det är dan efter dopparedan och nu kan jag andas ut lite grann. Inget ska förberedas, inga förväntningar finns, inget ska fixas. Jag kan bara njuta av röran och ignorera smulorna som är kvar på golvet. Julafton var fin, inget ont om den, men jag tänker att den stora utmaningen inte är att åka utomlands för att slippa julhetsen, utan att parera den och få julen så som man önskar här hemma. Där är vi inte än, även om vi  har skalat och skalat.

Julhelgen går i motionens och den friska luftens tecken, och jag älskar´t! Igår morse inledde vi julafton, maken och jag, med ett par-yogapass. Djup stretch och tänja och dra i varann, det var en fin start. Sen, en påpälsad utflykt med hela gänget till skogen, med julsmörgås och juldunken.

Idag, så där lagom dästa och slöa tog vi oss en juldagstriatlon a la familj. I det allt mer ihållande regnet cyklade vi allihopa upp till stadens topp, där vi tränade lite lätt i utegymet och cyklade hem, för att tillsammans avsluta med ett yogapass. Bästa juldagen! Sen att vissa av oss fortsatte till det riktiga gymet är ju en annan femma.

Det regnar och regnar, och vet ni, det gör mig absolut ingenting! Väder är ju bara väder och det är ju ingen idé att längta efter ett annat väder. Det bara är. Och det går fin-fint att vara ute, träna och leka ändå, bara man har en himla massa kläder och skor, som får torka mellan utevarven.


lördag 21 december 2013

Det här är livet

Regn, rusk och lördag. Årets kortaste dag och första jullediga dagen.

Vi klädde oss i flera lager och packade ryggsäckarna med ved, korv och glögg. Tog oss till skogen och vandrade en bra bit innan vi landade för grillpaus. Skratt, lek och samtal av finaste sorten. Lite hundlek och lite funderingar över grillningen. Frisk luft och motion. Så där fint så man inte önskar sig någon annanstans, utan är helt närvarande precis där och då och njuter av varje liten minut. Kvalitet, kärlek och glädje. 

Bästa sättet att tillbringa lördagen på, tre dagar innan jul.








fredag 20 december 2013

Det kunde varit värre

Minst sagt.

Även om jag i år inte räknat ner till jullov som tidigare år, är det så klart en underbar känsla att få lite ledigt. 

Det känns som om det inte är någon hejd på alla härligheter i mitt liv just nu. Sol och strand igår, och bli bjuden helt oväntat på lunch på fina restaurangen. Och så idag då, skolavslutning följd av 75 minuters taktil massage och fondue och bubbel till middag. 

Och som om inte det vore nog kom maken hem med en present som inte alls var en julklapp. För vi ger ju inte julklappar. Han är smart, han. Och jag bortskämd, både av mig själv och andra. 

Kan man ha det bättre? Inte jag i alla fall. Fin helg på er! Och hoppas att ni också blir bortskämda, av er själva eller någon annan. 


torsdag 19 december 2013

Lapar sol

Jag är ingen soldyrkare. När det är sommar är jag inte den som ligger och pressar, och när vi är utomlands ligger jag bara en liten stund i solstolen. Tycker ibland att solen kan vara lite kravfylld, man ska så mycket så fort solen väl är här.

Men visst märks det väldigt tydligt nu hur mörkt det är, och det känns riktigt fysiskt i kroppen att den längtar efter sol. I mitt jobb kan jag aldrig komma ut under dagen, även om solen skulle titta fram en liten stund. Jag drömmer om resor till värmen och ljuset och fyller på med d-vitamin i form av tillskott och lax, ägg och kokosfett. Men det räcker inte! 

Några gånger har jag testat solterapirum, i Skara badhus och Skövde aqua vitalis spa. De har lite enklare varianter med några solstolar och program på ca 15 minuter. Jätteskönt att bara få känna värme mot huden en stund! På Arken Spa i Göteborg fanns både mörkerrum och ljusrum, men där i form av ett vitt rum med vita möbler och vitt ljus. Funkade också uppiggande.

I min lilla stad öppnade det i förra veckan en grekisk solstrand med solstolar och äkta sand. Jag var inte sen med att boka, kan man säga. Dels tar jag varje sol- och värmechans jag får nu, och dels tycker jag om att gynna eldsjälar som vågar starta sina företag. Och gissa om jag njöt en timme i den 27 gradiga värmen, med sand under tårna och vågskvalp i öronen? Och så en tidning på det, härligt.


måndag 16 december 2013

Att ta vinter

Yogobe publicerade en tänkvärd text förra veckan. En text om att gå ner i varv på vintern, precis som naturen gör, som djuren gör. Att sova mer, minska på aktiviteterna. "Please slow down"

Och egentligen är det inte konstigt, inte svårare än så. Att lyssna på kroppen, att följa med året. Och ändå gör vi precis tvärtom på vintern. Hela december är ett race i ett förfärligt tempo. Och det är inte självklart eller lätt att avstå avslutningar, uppvisningar och luciafiranden eller tacka nej till glöggminglet eller julfesten. 

Man orkar så mycket mer på sommarhalvåret, och det är inte konstigt, med solen, växtligheten och allt som finns då. Det är nog inte meningen att vi ska orka fara runt som galningar på vintern.

Jag försöker lyssna, mer i år än någonsin tidigare. Kroppen vill ha lugn. Den vill ha mycket, mycket spicy rooibos te och den skriker efter apelsiner och citrusfrukter. Jag har ett sug efter värmande kryddor och vi har ätit grytor och soppor med ingefära, gurkmeja, chili, spiskummin, kanel, curry, linser och blomkål i som hejsan. Tror benhårt på att det kroppen skriker efter, är vad den behöver. 

Nu har jag en förkylning som knackar på dörren, och idag har jag vilat och ätit allt det ovan nämnda. Hoppas sen på det bästa, kan inte göra mer. Jag har tänkt att sakta ner den här vintern och ta det lite lugnare. Ta vinter.


Förenkla livet

Det jag har upptäckt är att ju mer jag förenklar och tar bort, desto lättare blir allt. Ju mer man äger, desto mer tid och engagemang kräver det. Hus, bilar, prylar. Ju fler vanor och behov man lägger sig till med, desto mer tid och kraft tar det. Det har därför gällt att förenkla och sortera för mig, för oss. Jag har ganska få saker hemma som finns där och inte fyller en funktion, kan nog räkna dem på båda handens fingrar, yoga-tazzlen inräknad.

Kanske kan vi hjälpas åt med fler tips på hur man kan göra livet lite mer enkelt. Hur gör ni? Jag är jättenyfiken! Alla koncept kanske inte passar alla, men man kanske kan sno en fin-fin ide som man bara inte tänkt på!

Vi har mer och mer funderat över vad vi verkligen behöver. Vi sålde t ex vår båt för den krävde tid och engagemang, som inte vägdes upp av vad det gav. Vi har två bilar, men jag önskar att det skulle räcka med en, för två bilar kräver dubbelt underhåll och fix. 

Sen gör vi följande:

-På söndagen gör vi en matsedel för söndag till lördag.
-Vi veckohandlar på söndagen. Nästan allt utom frukt och grönt räcker hela veckan.
-Städar huset tillsammans alla tre på söndag förmiddag. V städar sitt rum och dammsuger.
-Tvättar inte lite varje dag, utan torsdag och söndag (och såklart om det är panik, en annan dag, men det är riktigt sällan).
-Skärmfritt på söndagar.
-Jag planerar min jobbvecka på söndagar, strukturerar, kollar över tider och vad jag kommer att behöva. Gör likadant med lille V:s vecka.
-Samma läggningstid varje dag, fast olika för oss alla tre. Vi läser högt för V varannan kväll, lägger inte tid på att diskutera vems tur det är.
-Jag plockar fram morgondagens kläder kvällen innan. Det stående skämtet sedan 14 år tillbaka här hemma är makens "Hmm, undrar vad jag ska ha på mig imorgon?" Måste vara skönt att vara militär.
-På söndag kväll tar vi den gigantiska tvätthögen och viker allt, pratar lite och umgås, jag och käre maken. Inte alls tråkigt.

Det framstår nu när jag sätter ord på det, som om våra söndagar är hemska, men faktum är att det är en av veckans bästa dagar! Skärmfritt kan vara den bästa regeln någonsin, och känslan på söndag kväll är oslagbar: vi har hunnit massor; umgåtts, pratat, motionerat, och dessutom planerat en ny vecka. Och skåpen är fyllda inför veckan, huset är rent och förutsättningarna för en vecka med flyt är bra. Vi gillar strukturen detta ger oss, för under veckan har vi mindre möjlighet till att hinna.

Men! Vad gör ni för att förenkla? Vad har ni för tips? Är riktigt nyfiken!

Här kommer bilder från helgen, en helg med ytterligheter: morgonmys, dansskolans avslutningssshow i Vara konserthus, solosång på luciatåget i kyrkan, alla våra söndagsrutiner och så en härlig fika på tu man hand på det. Bland annat.




fredag 13 december 2013

Stopp, stopp

Hela kroppen skriker stopp. Det har varit en sån dag, ni vet. En dag utan möjlighet till paus. Där allt går i ett och oförutsedda saker händer hela tiden. Och där fredagen den 13:e visade sitt rätta ansikte. Smoothien som skulle blivit lunch åkte ut i väskan på väg till jobbet och förstörde både det ena och det andra, bland annat min ipad. Och så missade jag luciafirandet innan jobbet, som jag stressat till, för att jag fick sanera mina saker. Just en fin start på dagen.

Och jag undrar om jag är samma person som skrev det kloka inlägget igår. Ni vet, om måsten och borden och sånt. För så fort jag kommer upp i varv, börjar jag mata på måsten som inte alls är måsten. Hjärnan börjar tänka att jag visst måste skicka julkort och köpa julpresent till fritidspedagogerna. Hjärtat rusar och huvudet snurrar.

Enda skillnaden är att jag är lite mer medveten nu, än vad jag var. Jag byter om och drar på en långpromenad i skogen med Walter, och får se den vackra himlen och frosten överallt. Och när jag kommer in, gör jag en yoga nidra-avslappning. Bara lämnar de andra och fokuserar på mig, det tjänar vi alla på. Slänger sen iväg två mail, som skramlar bak i huvudet, och allt känns lite bättre.

Det finns hopp om resten av fredagen. Nu vankas hemgjord pizza, ett glas vin och sen På spåret. Kramar till er alla1

torsdag 12 december 2013

Må-gott-listan

Vad får dig att må bra? Och gör du sånt som får dig att må bra? Eller blir det mer av det andra? Gör du det roliga och härliga först när det andra är klart?

Så gjorde jag. Hade bankat i mig själv att jag skulle göra det tråkiga, alla måsten först, och sen som en belöning, fick jag göra det roliga. Om jag hann eller orkade, så klart, vilket inte alltid blev. Det fanns ju så många måsten.

Jag har den tuffa vägen fått lära mig att tänka lite mer tvärtom. Det är klart att vissa saker måste ju göras, men oftare än man tror kan man faktiskt prioritera annorlunda. För vad måste man egentligen? Äta. Sova. Gå på toa. Göra sig ren. Borsta tänderna. Och några saker till, men faktum är att man inte måste vara med på julmyset på jobbet, gå på personalfesten, baka pepparkakor, hälsa på släkten, skicka julkort, ta på sig extra saker på jobbet eller fixa present till fritidsfröknarna. Om man verkligen vill så gör man det, så klart, men de flesta måstena är självpåtagna ok. Och det gäller att lista ut vad som är ok och sånt man vill själv.

Jag trodde tills för inte längesen alls att jag faktiskt var tvungen att göra allt sånt och mycket till. Jag reflekterade inte ens, bara bockade av saker på listan, klagade och blev tröttare och tröttare. För det tar energi att göra sånt som till exempel bara är för andra, för att det ska se bra ut och för att ingen ska bli ledsen. 

Den enda man kan ta ansvar för är sig själv. Man kan vända och vrida på varenda liten sak man bara gör av vana, tänker ta på sig eller tacka ja till. Känner man att man verkligen vill eller hänger det kvar utan reflektion? Har du tackat ja till minglet utan att tänka? Gör du det för att du undrar vad de andra ska tänka om du inte går? 

Jag har inte kommit jättelångt här än, men att inte delta i julmyset i arbetslaget är en sån sak som är helt nytt för mig. Jag vill inte, orkar inte, får sätta stopp för fler aktiviteter nästa vecka. Förut hade jag gått ändå, med en känsla av att köra över mig själv i kroppen, men nu sa jag att jag inte kunde. Trots att de flesta andra ska gå. Lite obehagligt och konstigt, men det rätta. 

Du är din egen bästa vän. Du är den viktigaste personen i ditt liv. Om du tar ansvar för dig får de andra ta ansvar för sig. Ta på dig din syrmask först och hjälp sen de andra, det är ingen som tjänar på att du kroknar inombords. Och vet du, du behöver inte ens ge en orsak till varför du inte kan, hinner eller vill. Man behöver inte bortförklara sig.

Så vad får dig att skratta, njuta och vad glädjer dig, på riktigt? Älskar du att baka pepparkakor, så fine, men gör du det inte, ägna tiden åt något annat. Fundera över vad du vill göra med din tid i stället. Jag håller på att lista ut vad jag faktiskt gillar att göra, om jag nu inte ska göra allt det där jag brukade göra. På min må-gott-lista just nu finns:
göra ingenting, yoga, promenera, brottas med nioåring, bada, läsa, blogga, sjunga, spela pingis, hjälpa folk som behöver, spela spel, mysa i soffan och lite till. Vad finns på din?
 


tisdag 10 december 2013

Materiella ting

Ibland, men inte särskilt ofta, ser jag prylar och saker jag blir kär i. Jag har en filosofi när det gäller shopping, att jag inte köper grejer, om jag inte blir kär. Ni vet, så där att man inte kan sluta tänka på saken när man kommer hem och man oroar sig för att någon annan ska köpa den. Det händer inte mig särskilt ofta, en del skulle nog kalla mig snål, men jag behöver verkligen inte så mycket saker. Och är jag osäker på om jag vill ha eller behöver en sak jag hittar, då är det ett tecken på att inte köpa.

Men. Den här. Den talade till mig och mitt presentkort som jag haft liggande alldeles för länge. Alldeles för dyr och helt totalt onödig, men åh vad jag älskar den! Den är min helt onödiga tazzle, inte som Maria Montazamis, utan som en avskalad yoga-tazzle. Som gjorde mitt vita, kala skåp mycket snyggare. Ni vet, jag älskar den så där mycket att jag går och tittar på den i smyg och ler för mig själv. Jag, som nästan aldrig köper något jag inte riktigt behöver.

 
 
Sorry för mobilbilder...

söndag 8 december 2013

90 dagar

Idag har det gått exakt 90 dagar sedan jag startade med min Daily Greatness Yoga Journal. 90 dagar sedan jag tappade fotfästet i september. 90 dagar låter oerhört mycket, men sett i backspegeln har det gått fort.

Varje dag sedan dess har varit små, små steg mot ett nytt jag. Ibland ett steg fram och två tillbaka. Jag har upptäckt väldigt mycket nya saker hos mig själv som jag inte visste, det är som att skala en lök. När jag tror jag är klar med något upptäcker jag nästa lager att ta itu med.

Varje dag har jag strukturerat upp jobbet med timme-för-timme-schema att följa. Varje vecka har jag träffat min chef, i början två gånger per vecka och sen en gång. Stämt av, kollat läget och pratat. Vilken lyx, va? Hur många får så mycket kvalitetstid med chefen? Förra veckan var första gången vi inte skulle träffas, utan vi ska börja träffas varannan vecka. Första veckan på egna ben, hur skulle det gå?

Och jag är så glad och lycklig över att det gick jättebra! Jag har haft en sån fin vecka, alldeles på egen hand. Genom att medvetet fokusera på lugn, strukturera, sätta gränser och lyssna in mig själv har jag klarat det. Jag har yogat och mediterat varje dag, kommit ner i varv när hjärtat har rusat av stress. Inte bara kört på som jag hade gjort tidigare. Prioriterat frisk luft och promenader före annat. Prioriterat mig. Lyssnat på kroppen och lyssnat på hjärtat.

Jag är så glad över att jag tagit kommando över mig själv och styrt min bil åt ett lite annat håll. Det är inga stora förändringar, men mycket märkbara förändringar, inuti. På utsidan är jag samma gamla jag, och jag vet att det är svårt för folk runt omkring mig, att se att något är annorlunda. Men jag känner mig annorlunda. Gladare, lättare, ny. Det går att förändra sig, jag är ett bevis på det. Man måste vara redo, måste vilja och måste vara ihärdig. Det har funnits dagar då jag har fallit tillbaka och tappat sugen. De dagarna kommer att komma igen men jag känner mig försiktigt positiv. Det kommer att gå.

Det här med att flytta fokus från mig själv gjorde större skillnad än jag kunde tro. Att hjälpa folk genom Matkassen och Missing people. Att ge blod. Nya erfarenheter och att vara del av något viktigt, något större än mig själv. Att ta tag i saken, att göra, att delta, att hjälpa. Att verkligen förstå hur himla bra jag har det.
 
Alla människor jag möter här, genom bloggen, alla tankar, är också fantastiskt. Det finns många där ute att bolla med, få feedback av och att själv ge feedback till. Så mycket kärlek och girlpower (ok, snarare ladies power :-) ). Att omge sig med människor som ger, är grejen för mig. Och jag hoppas att jag också kan smitta lite, att ge något till någon.

De här tre månaderna som gått har jag lärt mig så mycket om mig själv. Jag har varit tvungen att ta tag i saker, vända och vrida. Fundera på vem jag egentligen är och vad jag står för. De här månaderna har jag testat mycket nytt och vågat nya saker. Jag fortsätter att gå med små, små steg. Jag vet inte exakt vart jag är på väg, vet bara att jag är på väg mot något nytt och bättre.  Något som inte bryter ner mig. Och jag är så himla, himla glad, så ni kan inte ana.  Idag tar jag tag i de kommande 90 dagarna, sätter upp mål och riktning, sammanfattar tankarna inför vad jag vill fokusera på.

90 dagar. Tänk, 90 dagar som kan göra skillnad.


Change is good
Hamilton,Ontario
Submitted: Marc & Michelle
 


 

lördag 7 december 2013

Walter och jag

Vi  hänger hela helgen. Gör det vi gillar bäst: ligger i soffan, käkar goda saker, sover mycket, gosar och går långa promenader i snöovädret. Gör oss inte i ordning oss för någon, snarkar högt och lägger oss tidigt. Delar pepparkakor, planerar inget och gör kaninöron. Lämnar julklappar till dem som inte kan köpa själva. Jag känner på mig att det blir en fin helg.

Och kärlek till alla underbara människor som finns där ute, som läser, kommenterar eller bara är. Tack för er input, er feedback och pepp.

torsdag 5 december 2013

Acceptera eller förändra

För ett tag sen lyssnade jag på en pocast som på nåt sätt har förändrat mitt tankesätt. Eller förstärkt det jag har önskat och velat. Yogaläraren och grundaren av Global Yoga och MOJO, Johanna Andersson, var med i podcasten Helt organiskt och pratade om sin livsfilosofi. Programmet heter Acceptera, inte förändra och är mycket hörvärt.

Jag gissar att jag nog inte är helt ensam om att då och då önskar att vissa yttre och inre sidor av mig själv vore annorlunda. Yttre sidor är ju sånt man direkt visar för andra, oavsett om man pratar med dem eller inte, så utsidan är ju väldigt synlig och naken. Jag har (haft) komplex för så mycket att jag inte orkar rabbla allt, och det är klart att jag på alla sätt har försökt att försköna och förändra. Träna, banta, raka, vaxa, sminka, färga. Göra det bästa av det jag har. Det gör jag fortfarande.

Men så började jag få pengar och när det hände öppnades nya möjligheter. För några år sedan laseropererade jag ögonen och korrigerade mitt synfel. Jag har alltid haft linser, men något hände med hormonerna när jag var gravid och väntade V. Jag kunde inte längre använda linser och tiden gick, trots att alla sa "bara tills han föds" och sen "bara tills du slutar amma" och så vidare. Men den dagen kom aldrig, och jag kände mig så begränsad av glasögonen. De immade när jag varit ute, jag kunde inte träna eller bada utan att de var i vägen, och de var inte "jag". Så då bestämde jag mig och genomförde det. Ett riktigt, riktigt bra beslut som jag aldrig har ångrat.

Och nya tankar föddes så småningom. Jag gissar att jag påverkats av bloggar(e), tidningar och TV. Jag har ibland en dröm om att göra en laserbehandling och ta bort hår för alltid. Nej, jag kan inte vistas bekvämt i en bikini utan att först fixa till bikinilinjen ordentligt. Jag önskar jag kunde, men oh, nej, det är långt dit. Jag har sneda tänder  och nu när jag har möjligheten har jag börjat fundera på att kolla upp om jag kan "fixa till" leendet, så som de gör i amerikanska make over-program. Vet vad det kostar och att min egen tandläkare kan göra det. Det känns så vanligt och enkelt. Många bloggare visar upp sina nya fräscha ansikten med fillers och injektioner, som att det vore en ny kräm man använder. Inte för att jag kommit dithän, men när man väl börjar fixa till saker, kanske det känns mer ok för varje gång.

Men sen kommer jag till sans igen. Jag vill acceptera mig själv i stället för att förändra mig. Är inte det lättare egentligen? Att skratta med hela munnen och inte bara vänstra sidan, och visa upp mina tänder för hela världen. Att känna att jag är ok och inte behöver fixas till. Jag är 38 år och har en hel del gråa hår, ett antal rynkor och ett helt gäng andra livstecken. Jag vill ju ändå att det ska synas att jag lever och har levt. Tänk vad tragiskt att ha ägnat massor av energi i 38 år åt att gömma halva tandraden, hålla in magen eller knipa ihop tårna när jag är barfota så ingen ska upptäcka mina sneda tår.

Sen undrar jag ju var gränsen går, hur långt vill jag dra det? Inte sminka mig? Inte färga håret? Där är jag inte än. Och jag inser ju att jag hycklar i viss mån. För varför känns det ena ok men inte det andra? Men jag vet att målet är att acceptera mig själv precis som jag är. Att inte dras med av bloggare som fixar, sprutar och ändrar. Såna bloggar har jag slutat läsa. Att amerikanska TV-program inte är en del av mitt liv här i Sverige. Att mitt leende är fint som det är. Från och med nu är det jag som ler med hela munnen, alltid.

Jag är jättenyfiken på hur ni som läser ser på det här!



tisdag 3 december 2013

Ett tack

Tänk hur enkelt det är att förgylla någons dag! Några ord kan göra hela skillnaden mellan en helt ok dag och en riktigt fin dag. Ett par ord, ett sms, ett mail, en lapp, en bit choklad, ett tack, ett 'bra jobbat!'. Och effekten blir som i filmen Pay it forward/Skicka vidare, att det genererar vänlighet. En potentiell världsomspännande vänlighetstsunami!

Idag i skolan kom detta kuvert från en elevs mamma. Det hade inget med skolan att göra utan något helt annat, och det gjorde verkligen min dag. Nu ligger det i köket hemma, och varje gång jag går förbi känns det lite varmt och mysigt i magen. Undrar vem jag ska skicka vidare till...


måndag 2 december 2013

Monday feeling

Tidigare Lotta hade stark måndsgsångest, som började redan på söndagen. Måndagen var bara en lång transportsträcka för att komma närmare fredagen. Måndagen är en lång dag med möte på slutet.

Idag blev jag överraskad av mig själv när jag riktigt njöt av dagen. Fina elever som alltid, ett lugn och ett flyt i arbetsdagen, skratt och glädje på mötet. Inga oväntade inslag. Och den stora överraskningen: jag fick tid över på lunchen och kunde cykla ett ärende. I solen! Jag kände mig som världens lyckligaste, för även om det var kanske 20 minuter, njöt jag av friheten och av att se lite dagsljus och andra människor. Ibland känns en skola som en liten bubbla man befinner sig i. 

Kom hem på kvällen, tog emot lille Ipodkungen som hade gjort ett nytt garntroll hos mormor och morfar. En glad hund och en make jag inte sett på hela dagen. En riktigt fin måndag ur livet, och jag påminns om att livet är här och nu. Inte på fredag.

Och jag blir så förvånad och glad över att det händer grejer, att det faktiskt går att förändra saker i sitt liv. Små saker som gör stor skillnad. Saker som inte syns utåt men som gör skillnad inuti. Som att kunna njuta av vardagen, njuta av stunden.

Söndagsbakning. Vardagslyx.
Viktigt att skratta åt det lilla.

Iyengar yoga 30/11

Ja, i lördags morse klockan 9 for jag in, med andan i halsen sist av alla, i yogasalen. Hur lyckades jag med det vet jag inte, då jag var uppe redan 6.30. Inte den bästa starten för yoga, det vet jag. Alla satt tillrätta på sina mattor, lugna och fina, och hade hämtat alla redskap: stora och små klossar, kuddar, bolster, rep och mjuka och hårda filtar.

Iyengar yoga går ut på att lära sig yogatekniken helt korrekt, och jag, som normalt har jättesvårt att ta emot när någon berättar för mig hur jag ska göra, fick ett bryskt uppvaknande redan i första övningen. Jag fick använda en stol som hjälpmedel och var nära att gå därifrån. Men jag stannade så klart och försökte landa i det. Det blev mitt mantra för hela dagen, att känna att det var ok att jag fick hjälp så jag kunde utvecklas. Under dagen märkte jag att läraren Maria drog, petade, ropade, tryckte och klämde på oss alla, hela tiden. Det var alltså inte bara jag som gjorde fel. Det var också bra att få använda redskap för att få övningarna helt rätt. Jag lärde mig mina styrkor och svagheter.

Igår var jag lite stel i kroppen efter 5,5 timmar fysisk yoga och 1,5 timmes meditation. Konstigt nog var jag mer öm, och det enda ställe jag verkligen har ont på är området i musklerna längs ryggraden, mot mitten av ryggen. De är ju påkopplade hela tiden då man ska utöva yoga, och är verkligen min svaga punkt.

Jag tycker att jag lärde mig jättemycket under dagen:
-Att jag var bra som prioriterade en hel dag för mig själv, min utveckling och mina tankar. Jag gjorde det för bara mig!
-Att jag har väldigt goda fysiska grunder. Jag har lärt mig väldigt mycket av månaderna på Yogobe, mycket teknik.
-Att jag har svårt att vara närvarande, även när jag tycker det är roligt. Kom på mig själv hela tiden att undra hur lång tid det var kvar, räknade timmar. Även fast jag gillade det, konstigt!
-Att jag har mycket mer uthållighet än jag trodde. Jag var helt säker på att jag skulle ge mig (för det är alltid min första tanke när det tar emot), men jag gav mig inte en enda gång under dagen, trots att jag verkligen verkligen ville. Detta tror jag också har lärt mig av Yogobe. Hörde Johanna Anderssons ord ringande i öronen "Vad gör du när det börjar kännas svårt? När ett ben rycks bort från dig i livet? Ger du upp eller kämpar du på?" Jag vill inte vara en sån som ger upp.
-Att det finns många som jag; kvinnor i olika åldrar som vill utveckla sig själva, som stressar precis som jag och som är intresserade av yoga, ayurveda och inre utveckling. Känslan av samhörighet är fin.

Det var också en härlig blandning av människor, nästan bara kvinnor (en man), i alla olika åldrar. Det var mycket skratt och en härlig stämning. Läraren Maria Strömberg var rak, ärlig, glad och bjöd på sig själv. Jag hade en riktigt härlig lördag!
 





Jag visste inte att jag kunde göra så här!

lördag 30 november 2013

Min första yogaworkshop

Lite pirrigt. Påklädd och klar. Vet inte riktigt vad jag förväntar mig, men jag är spänd och förväntansfull. Det enda jag skulle tänka på var att ha kroppsnära kläder så att läraren kan studera och korrigera. Ska bli härligt att lämna över mig själv till någon annan idag. Och gå inåt. Precis vad jag behöver just idag, en dag med inre fokus efter en vecka som blev lite mycket.  Wish me luck!