måndag 29 juni 2015

Att mista en vän

Livet är förunderligt. Höga berg och djupa dalar och man vet aldrig vad som finns runt nästa hörn. Det är ju lite tjusningen med livet på något sätt, i alla fall oftast, och man kan egentligen bara hänga med.

Och från skrattfest till gråtkalas gick det på två dagar. Det är livets gång, men lika tungt ändå. Fine, rolige, brune hundkompisen Walter är borta och det är så tomt hemma. Inga höga snarkningar hörs från hundsängen, det är inget nytt slajm nånstans och inga stora tassar som vandrar runt hemma. Inga pussar, inget gos i sängen, inget tiggande vid bordet, bara tomt. 

Baksidan med kärlek är det tunga när den rycks bort, sådär så att man lovar och svär att man aldrig ska utsätta sig för det igen. Att älska någon är att öppna hjärtat och riskera att bli sårad. Och man vet ju med djur att det inte är för alltid, men det är lika jobbigt ändå när dagen kommer då det är dags.

Och det blir en bra påminnelse att faktiskt leva varje dag för man vet inte vad som finns runt kröken. En påminnelse att kramas och vara där både fysiskt och mentalt. Tänka på vad som betyder något och ta sig tid för det. Inte stressa runt med en massa oviktigt. Kramas, pussas, mys, prata, uppskatta dem ni har omkring er. Man vet aldrig vad som händer och det är jobbigt att mista en vän.





torsdag 25 juni 2015

Skrattfest

Jag är en rätt allvarlig typ. Har ett ansikte som ser lite argt ut (mitt "resting bitch face" har jag lärt mig) och när jag ler åt någon märker de sällan det då jag knappt ser glad ut. Har varit extra allvarlig senaste åren, i takt med att jag tappat bort mig själv. Har kommit på ibland att jag kanske inte skrattat på veckor. Hemskt, jag vet! Det har vänt i och med att jag började vrida och vända på alla stenar, eller öppna alla dörrar som är jag. Jag har börjat hitta glädje igen, i småsaker i livet som familjen, musik, sång, vänner och allt vad det kan vara.

Senaste tiden, sedan lillskruttisen kom till oss, är det som om ytterligare en lucka har öppnats. Som jag har skrattat! Jag har börjat få riktiga skattanfall, så där så man bara inte kan sluta. Jag är så glad! Så där genuint glad. Bubblor i hela kroppen-glad. Lyckan och skrattet har kommit in i mitt liv igen och som jag älskar det.

Att ha ett litet barn är som en biljett till ett liv i mer närvaro, för det går inte att vara på något annat ställe i tanken än där man är. Att ha ett litet barn ger en chansen att leva lite extra mycket. Herregud, vad jag skrattar åt den där lille personen. Igår höll han show till sena kvällen och som vi skrattade här hemma, att man kan vara så liten och ha humor.

Snart är han åtta månader och jag kommer på mig själv prick vareviga dag om hur fantastiskt det är att han finns hos oss. Att det står små crocs i minsta storleken bredvid de stora i hallen. Att det är små handavtryck överallt, på speglar, väggar och tv:n. Att han tjuter av skräckblandad förtjusning när hunden närmar sig. Blir liksom förundrad och oerhört tacksam över att vi fick chansen igen. Jag saknar honom när han sover och vill vara nära honom när han är vaken.

Och hans lilla rödblonda hår som växer extra mycket bara över öronen. Hans stora smajl när han står upp i sängen om morgonen och lyser upp när man kommer in och säger godmorgon. Hans tjatter som man inte riktigt förstår än. Hans fart, hans upptäckarlust, han går den lille token! Det går så fort, så fort!

Och det är verkligen bästa tiden just nu. Min föräldraledighet är slut och nu har vi en lång sommar tillsammans, allihopa. Ta dagen som den kommer, skratta, mysa, träna, sova när vi är trötta och hitta på det vi känner för. Åh, som jag älskar det!


fredag 19 juni 2015

Nya lärdomar

Nu har snart två veckor gått av min pt-satsning och även om det inte är några revolutionerande nya grepp jag är med om så tycker jag ändå att jag lär mig himla massa saker. Om mig själv, hur jag fungerar och om mat, såna saker. Det är nyttigt ibland att vara tvungen att se på sig själv och det man gör med en utomståendes ögon. Att få skriva ner, samanfatta och skicka till någon annan. Vara ärlig (oj, vad svårt). För det är så himla lätt att bara köra på i samma hjulspår och tänka att man kan allt redan.

Jag hade en djup svacka efter första veckan, då jag verkligen tappade sugen. Men jag tillät mig det, köpte en blåbärsbulle och tyckte synd om mig själv en dag. Men sen kom jag igen och den här veckan har det känts roligt och som att jag är på banan bra igen. Och flera gånger har jag reflekterat över nya saker jag kommit till insikt om:

-Jag äter faktiskt redan riktigt bra mat! Det kostschemat jag fick (och hela kosttänket) är inget konstigt hemma hos oss, så äter vi redan (utom mellanmålen).
- Jag måste inte äta allt jag är sugen på, jämt. Det är nästan roligare att klura på vad jag mest av allt vill ha under veckan, och så gå och längta efter det.
- När jag sovit dåligt och är trött blir jag automatiskt sötsugen och tänker att jag är värd att muntras/piggas upp med något gott. Men det sitter mest i hjärnan, egentligen är jag inte så himla sugen.
- Att träna så gott som varje dag gillar jag jättemycket! Kroppen och knoppen mår så bra av det (note to self).
- En heldag på stan behöver inte betyda att man (okej, jag) måste lyxa till det med allt möjligt smarrigt.
-Att fokusera alltför mycket på maten får igång mina gamla ätstörningstankar och kroppsnojor. Behöver bara tänka att jag äter redan bra, det är bra så.
- Jag har lärt mig mycket om mellanmålen, som varit min akilleshäl. Det finns faktiskt många alternativ till smörgåsar och bullar.
- Också har jag lärt mig att det är helt ok för mig att äta sånt som inte är perfekt ibland, det är så jag vill ha det.
-Det livet jag lever nu (med bebis) gör att planerna hela tiden omkullkastas. Det gäller att acceptera att det är så, och tänka om. Det är ju inte för alltid det är såhär och jag har mycket hellre min älskade sötunge än en perfekt kropp, om jag måste välja.

Och jag fortsätter förundras över hur lätt det går att få in så mycket träning om man inte gör så stor grej av det och har några redskap hemma. Detta trots att den här veckan kanske blev ännu mer utmanande, fast av andra anledningar än de förra veckan. Men det går ju det också! Allt går. Och nu bebisen också. 

Det här med pt är en positiv upplevelse för mig och nu när jag är över första puckeln är jag så glad att jag startade. Glad över att jag inte väntade till det perfekta tillfället, det gäller ju oavsett vad det är, att ta första steget. Jag ville ha min inspiration tillbaka och ett litet fokus i min träning. Nu tänker jag inte så där jättemycket på mitt kroppsliga mål utan det känns bara skönt att vara på banan och må bra. Ett tips till alla er som kört fast eller tappat lusten!

Och finns det någon bättre känsla än efter ett träningspass på morgonen, trött i musklerna, nyduschad och med hela dagen framför sig? Tveksamt. Ville bara visa mitt nya fina linne också, ett fynd för en tjuga. Livet är bra ibland!






söndag 14 juni 2015

Första veckan med pt

Ja, helt ärligt hade jag nog fått ett knasryck som valde just den här veckan för start av mina 4 veckor med pt. Skolavslutning, student, klasskväll, tandläkare, möte på nya jobbet, besöka en vän som opererat sig, maken borta en kvällar och en natt. Och en dunderförkyld och kinkig sjumånaders pärla med tandsprickning. Joråsåatt... varför göra det lätt när man kan göra det svårt?

Hela helgen innan planerade jag och skrev matlistor och handlade allt utifrån en sjudagars kostplan jag fått. En plan som i mångt och mycket ser ut som den mat jag brukar äta, förutom att den inte innehöll några smörgåsar och inget fika utan riktiga mellanmål. Och att man får en tanke bakom det man äter, inte bara tar något när man blir hungrig. Jag planerade in träningen och lade de två längre och tyngre passen till helgen då maken också är hemma. Fick lätt ångest och ont i halsen (en liten gåva från minipersonen) när jag tänkte på alltihopa. Men jag var ändå laddad och tänkte att det var väl lika bra att köra, så jag startade med kosttänket redan på söndagen, och rev av två träningspass ifall jag skulle bli sjuk, och inte hinna alla under veckan. Det var ju en bra strategi, för då kändes det ju som om jag låg steget för, vilket jag också gjorde.

Maten var ju ingen konst alla de vanliga hemmadagarna. Snarare så att jag tryckte i mig mat hela tiden kändes det som, men så klart nyttigt och fräscht. Jag kände att jag blev lite orolig inför studentfirandet vi skulle på och inför att sonen skulle få välja restaurang efter skolavslutningen (han valde lokala pizzerian/thaistället). Men när man planerar med det i beräkningen och det inte kommer som en överraskning så går det ju finfint. Strategier! För jag bestämde mig för att inte ha dåligt samvete för avsteg eller uteblivna träningspass. Det som blir, blir. Och inget pass uteblev

Träningen första veckan har varit helt klart genomförbar. Jag har hunnit med fyra pass med bollen (core och helkropp), två längre pass med crosstrainerintervaller, skivstång och boll och så klart lite promenader, yoga och höftövningar. Det är ju helt otroligt vad mycket träning när man ser det svart på vitt! Med lite vilja och planering går det ju även mitt i all den värsta stressen och med en bebis hemma. Och att förändra kosten går ju det med, även om man behöver tänka och planera lite extra.

Varje dag har jag haft kontakt med Caroline, fått jättemycket pepp och feedback. Och vissa saker verkar vara generella för alla som gör detta. Det har kommit pepp-mail vid precis rätt tillfälle, t ex en dag när det gått en vecka och jag hade en dipp (efter att ha tillbringat dagen på stan och provat otaliga bikinis, not so fun, och jag kände att inget hade hänt) så kom det ett mail som tog upp just det, utan att hon visste vad just jag hade gjort. Alla får nog en dipp efter samma tid då det känns som om man sliter men inget har hänt.

Nästa vecka ska jag skapa en matplan som liknar den jag fick men med "min egen" mat. Och ny träning, det ska bli jättekul! Tanken med den här månaden var att få inspirationen tillbaka och det har jag fått. Och så tänker jag att om jag kunde hårdstarta just den här veckan, då kan vem som helst, när som helst. Och nu börjar ju den lite mer enkla delen av det hela, inga fler måsten och uppbokade saker! Snart är vi också två hemma och för oss betyder det mer tid för hälsa, kost och träning, bästa tiden på året!






onsdag 10 juni 2015

Stånk och stön och fy och blä

En vecka som borde vara rolig är inte det minsta rolig. Vill bara skrika lite och lägga mig och vänta tills veckan är slut med allt som ska göras. Det är som att när man närmar sig slutet på en tuff period så är det som att det inte går en endaste dag till. Jag trodde inte att det kunde kännas likadant när jag inte jobbar men jo då, allt ska ju ske ändå. Student, skolavslutning, och alla de där träffarna och avslutningarna ni vet. Tandreglering mitt i allt ihop och möte med nya jobbet. Kanske har det också att göra med att plutten har varit sjuk i en vecka och jag varit hemma, med snor överallt på kläderna och bärande på honom från morgon till kväll. Ni vet, när det känns så där att man bara vill gå ut en stund och vara för sig själv.

Jag har ju lärt mig så mycket bra senaste åren; att bara tänka på en sak i taget, att andas djupt, att bara hänga med och inte kämpa emot, att säga nej till sånt jag inte måste och plocka bort allt onödigt. Jag vet att ju mer jag försöker få kontroll på läget, desto värre blir det. Och att det jag fokuserar på får jag mer av. Allt det där vet jag. Och det är lätt att tänka smart när man är på rätt sida av stressberget, men nu är jag på andra och vill mest bara skrika och sparka. Jag vill ju njuta av att vara föräldraledig, vill njuta av juni, och i stället är det precis tvärtom.

Och mitt i allt det här försvinner en 17-årig flicka i vår lilla stad, från cafet där jag var och fikade några dagar innan, och oron är med mig precis hela tiden. Förmodligen är hon bortförd. Det ger perspektiv så klart, för det går inte att föreställa sig hur familjen har det, hur hon har det. Jag tänker på det hela tiden.

Och även om jag längtar tills efter midsommar så är det svårt för en sån som mig att njuta av hemester. Nu under våren har vi skjutit upp en massa saker här hemma för att prioritera livet. Men när jag är hemma och är ledig så ser jag allt det där som vi aldrig gjorde och som nån gång behöver tas hand om.

Så. Nu har jag spytt lite och särskilt synd är det inte om mig, inte om man sätter det lite i perspektiv. Så jag ger mig själv en hemmahjältemedalj för att jag kommer att fixa även det här. Och vet ni, jag tror jag ska unna mig en belöning när allt lagt sig. Det känns helt rätt med en halvdag på stan och en halvdag på spa. Det får bli min morot.


Jo men det gäller ju att prioritera. Ta fåniga kort på sig själv och så. 
Men det blir ju inte roligare än man gör det. 






söndag 7 juni 2015

Så jäkla good enough

Jag läste ett inlägg på Tiny Buddha för ett litet tag sen, som verkligen fick mig att fundera på det här med att vara good enough. Vet för övrigt inte varför det känns lättare att använda sig av det engelska uttrycket, men det gör det för mig. Jag skriver ofta om att vara good enough. Att det räcker att jag är good enough, som en slags påminnelse till mig själv att jag duger ändå även om jag inte klarar att vara perfekt. Göra det bästa, vara den trevligaste, vinna tävlingen. Jag skriver det ofta i min Daily greatness yoga journal. För mig som har höga krav på mig själv och alltid tror att jag måste vara och agera perfekt, så har det nästan blivit ett mantra för mig själv för att tagga ner.

Men tänk om jag tänker fel? För det är ju också ett mål att hela tiden sträva efter, att vara good enough. Det är så himla svårt att nånsin känna att jag är good enough, det är i alla fall inte ofta jag slänger mig i soffan och känner "Jo, men nu var jag nog good enough, det kände jag". Tänk om jag i själva verket sätter käppar i hjulet för mig själv när jag säger så. Räcker det inte med att vara jag, utan målsättningen att vara good enough. Måste jag hela tiden sträva? Jag som ville sluta kämpa med livet. Det blir ju ytterligare en uppgift för mig.

För jag tänker att även om jag inte skulle känna att jag har gjort ok och tillräckligt bra (för det gör man ju inte alltid, ibland blir ju allt bara kasst eller fel) så är jag ju ändå alltid tillräckligt bra genom att bara finnas till. Är det inte ännu ett ok att lägga på sig själv, ännu en uppgift att ta sig an? Och blir det inte ett hinder för att kunna vara precis den man är? Barn tänker ju aldrig så här, de bara är i nuet och funderar ju inte på var de lägger sin ribba, man skulle vara mer som ett barn.

Jag kanske krånglar till det för mig men på något sätt känns det viktigt att ibland stoppa och fundera om det man gör fungerar för en. Bara att gå från superhöga krav till good enough har tagit ett bra tag men nästa steg kanske är att bara vara. Det är min dröm, att inte tänka så förbenat kloka ord mycket på allt. Ibland kan jag nästan spy på alla käcka visdomsord på sociala medier, som jag ändå läser och försöker ta till mig. För egentligen vet man ju allt det där, det finns inne i oss alla tror jag, men att det blir så mycket att tänka på och försöka leva upp till. Drömmen är att bara leva, vara och må bra i det. Inte very good, inte good enough, utan bara vara.









torsdag 4 juni 2015

Här ska det hända grejer!

Kanske är jag lite impulsiv ändå. Eller om man ser positivt på det, en doer. Senaste tiden har det verkligen hänt roliga grejer för jag har blivit jättebra på att känna direkt när jag verkligen vill något. Då har jag bokat och gjort. Hip hop och squash och sånt.

Och vet ni vad jag gjorde mer? Jag har bokat in en månads pt online och ska börja på måndag. Bara så där, utan så mycket tanke. Jag bara ville. För jag har ju gett mig själv ett år att komma i form efter graviditeten, men det går lite trögt just nu. Det blir inte så mycket resultat när man både stressar, fikar, grillar och bara tränar roliga saker. Och jag har tappat inspirationen lite grann. Det känns jättekonstigt, för jag är utbildad instruktör själv och kan en hel del om träning och kost. Vet ju egentligen hur jag skulle kunna göra. Har en crossfitinstruktörsman hemma som också kan väldigt mycket generellt om träning. Men ibland behövs det lite mer, lite nytt och en spark i baken. Och eftersom jag visst var en person som kunde slutföra saker, blev jag jättesugen på att utmana mig igen.

Så på måndag är det jag som kör igång med min pt online. Jag har hittat en person som känns rätt för mig. Det var viktigt för mig att det skulle vara en kvinna som själv har barn och vet hur post-preggo-kroppen fungerar och vad som funkar och inte när man är hemma ensam med barn. En person jag fick förtroende för när jag höll på i början av min rehabperiod var Caroline, gymglam. Så nu startar jag alltså och mitt mål med den här månaden är att få lite nytändning och tajta till kroppen lite grann (främst magen som jag inte är kompis med). Ingen fokus på vikt (har ju inte vägt mig på säkert 10 år), lite mer fokus på maten och mycket på träningen.

När jag fick se kostplanen slog det mig väldigt tydligt att jag äter alldeles för lite. Kanske nästan hälften så mycket av vad jag borde, och jag har nästan misstänkt det, då jag ständigt är hungrig och då blir jag sugen. Och det är jättebra för mig att få alternativ till alla smörgåsar som jag slänger i mig i farten just nu.

Nu håller jag på för fullt att förbereda mig inför första veckan och då börjar det smyga på lite tvivel, annars vore det väl inte jag. Hur tänkte jag nu, precis innan skolavslutningen, fortfarande själv med barnen på dagarna, maken borta några nätter, avslutningar och aktiviteter? Och en plutt som inte är stilla en sekund där man lämnade honom. Gulp.  Men då sa maken så klokt att jag får ta det jag hinner, orkar och vill, det är ska vara roligt och få mig att må bra, inte stressad. Hinner jag ett av träningspassen på en vecka och en bra frukost på en månad som är det bra, resten är bonus. Så det ska jag göra. Good enough. Snart kör jag!

Träning med kompis i hemmagymmet.