onsdag 29 juli 2015

Augustidrömmar

Snart är det ny årstid och tankarna börjar sprudla när jag tänker på saker jag drömmer om. Jag älskar ju augusti och känslan av nystart, av att ett oskrivet blad ligger framför mig. Sen fick jag mig en liten tankeställare av Micke Gunnarsson, en av mina förebilder, som presenterar klokheter om barn och ungdomar varenda dag:
- Följ ditt hjärta mitt barn!
- Förverkliga dina drömmar!
- Jobba med saker du älskar!
Dessa vackra och kloka meningar kan vi ofta bjuda våra barn på. Vi vill de så väl, att de ska få leva i lycka. Underbart! Men har vi visat de hur man gör? Jag menar inte att denna fråga ska pressa oss eller få oss att med omedelbar verkan ta en cykel och dra till Mount Everest ( om du nu inte verkligen vill det:). Men ärligt, visar jag mitt barn hur jag själv tar det ansvar över mitt liv som jag önskar att hon ska göra? Eller lägger jag till den där meningen efteråt att jag sagt ex :
- Lev din dröm! Va inte lika dum som pappa!
Återigen, dessa ord ska inte pressa eller ge dåligt samvete och märklig eftertanke. Tvärtom! Jag vill inspirera till nytanke:) Det är aldrig för sent...
Det som återkommer om och om igen och starkare varje gång är att bo utomlands, i USA, en period. Det kommer tillbaka varje gång jag lyfter mina drömmar, det liksom finns där hela tiden och pirrar i magengropen när jag tänker på det. Kanske är det dags att börja ta tag i det, så vi har börjat nysta lite i om och hur det skulle kunna bli verklighet. Inte nästa vecka kanske men vi har berättat för universum att inom fyra år skulle vi vilja göra detta.

Jag drömmer fortfarande om att äga ännu färre saker, om att downshifta. Sälja sånt som inte är absolut nödvändigt. Leva mer på mindre. När vi sålde ena bilen för några veckor sedan kände jag mig tusen kilo lättare. Jag har lekt med tanken att sälja precis allt och resa jorden runt, vilket jag kanske egentligen inte vill, men det finns något där i den tanken att prova att klara sig utan mer än det som ryms i en resväska.

Jag drömmer om en lång, härlig, regnig och ruskig höst med mycket skog, promenader, utflykter, grillningar, picknickar och kanske en övernattning i skogen. Bärstol, gummistövlar, svamp och bär. En himla massa frisk luft.

Jag drömmer om en eller ett par nya äkta vänner att gå långa promenader och prata om både viktiga saker och strunt med eller bara skicka ett sms med i perioder. Som hittar mig under den blåa, introverta ytan. Med skratt-fniss-humor och ett djup.

Jag drömmer ju alltid om resor och jag låter drömmen om Florida vila lite medans bebisen är just bebis. Nu drömmer jag om Shetlandsöarna, Skottland, Lofoten och Island. Drömmer om Montana och Colorado och nationalparker fast det kanske inte är läge just nu. Vandring, kargt väder och varma stugor. Jag drömmer också om svenska höstfjällen som varje år, Sälen, Idre, Kebnekaise och Härjedalen. Ser mig mätt på program om vildmark, natur och äventyr, har ni sett Lars Monsen på villovägar  och Drömturen på svt? Jag vill bara se mer sånt!

Förra gången jag skrev ner mina drömmar lät det så här och så här. Många saker på de listorna har blivit verklighet sedan dess, eller kommer att bli innan året är slut. Jylland var så magiskt som jag trodde och Playitas ska bli spännande i vinter. Hip hop-kursen var jätterolig och den 26 september åker jag på träningskonventet Träningsmagi i Trollhättan. Det ska bli så himla roligt och jag är så glad att äntligen händer det något liknande i mina hoods. Ja, det är ju fortfarande en liten bit att åka men absolut inte så långt som till huvudstaden. Jag och maken militären har fortfarande dejtat en gång i månaden och faktiskt, tro det eller ej, så har jag satt mig själv lite mer först. Med hjälp av min bättre hälft så klart, som har hjälpt mig att ta tid för sånt jag vill göra. Jag har bara behövt göra det.

Jag tänker på Micke Gunnarssons ord ganska ofta. Man vill ju allt för sina barn, men hur ska de lära sig att allt är möjligt, att man själv väljer och bestämmer över sitt liv, om man själv inte lever så?




fredag 24 juli 2015

I ❤️ rörelse

Bästa tipset för att få fart på livet är helt enkelt att röra på sig. Om man fastnar i trött-vinkelvolten så kan det ta emot att röra sig, man blir lite trött och seg, äter lite sämre... och vips har man gått ner sig och tappat sugen. I början av juni kände jag inte alls igen mig själv. Jag var seg, kände inte för att träna, sov dåligt och var sugen på saker jag inte mår bra av.

Men det finns ett superenkelt knep! Rör dig! Cykla till stan, gå istället för att ta bilen, lyft och bär saker, hoppa bara för att du kan, sitt på huk när du läser, skaffa en pt eller gör vad du vill bara du använder kroppen som den är skapt att användas. Det är verkligen så enkelt!

När man får fart på systemet så är det så självklart att kroppen är en maskin som behöver användas för att inte rosta. Och det fina är att när man sätter igång maskinen blir hela systemet lättare, gladare, fräschare. Om man kollar på barn så ser man glimten i ögat tändas när de ser ett rep, en låda, en bänk eller en bra byggd lekplats. De skrattar när de springer, hur många vuxna gör det?

Ja, jag kanske är lite inspirerad efter att ha maraton-sett Svett&etikett. Kalle Zackari Wahlström får i alla fall mig att vilja testa olika saker och verkligen använda kroppen. Springa, hoppa, cykla, ro, lyfta saker. Han gör mig sugen på att utmana mig själv fysiskt och tänka på rörelse på ett spännande sätt.

Vi har en tweenie som gillar sina skärmar. Nog sagt om det, men många som har killar (och kanske tjejer, vad vet jag, jag har inga) kanske gissar vad jag menar när jag säger Minecraft och Youtube. Jaja, vi är inte överens med avkomman om hur mycket man kan nyttja skärmar, men samtidigt har vi inte haft så många mer spännande alternativ att erbjuda än studsmattan, gräsmattan och lite uteleksaker. "Gå ut och lek", mutor och förbud i all ära, men kanske måste man tänka till lite.

I ett stort träd hängde vi upp ett klätterrep, en repstege, två par romerska ringar, en knappgunga och ett tjockt klätterrep, och det tog inte lång stund innan sonen och alla kompisar hängde där, helt frivilligt. Det klättras, hängs, utmanas eller bara pratas där och det är ju otroligt att det är så enkelt.

Och det bästa är ju att lekträdet inte bara är för barnen. På första försöket tog jag mig hela vägen upp för repet, trots att jag aldrig i min vildaste fantasi hade trott att jag kunde. Wow, det är funktionell styrka det! Har ni testat sen i gympasalen i skolan, att göra det? Får ni chansen, prova!


Och om ni har lyxen att äga en studsmatta, har ni testat att köra rumpstudstävling med barnen? Växla studs på rumpan med upp och studsa på fötterna (utan att ta i händerna i mattan). Vem klarar flest? Glöm inte att knipa när du hoppar så klart.

I sommar fokuserar jag lite extra på rörlighet. Jag var ganska orörlig som gravid, med diverse krämpor, men nu tänker jag lite extra på rörlighet. Jag tränar på att sitta på huk. Jag övar på att öppna upp mina tajta höfter och speciellt gör jag övningen musslan. I sommar har yogan varit mer fysisk och morgnarna har också inneburit en uppmjukande yoga utöver meditationen. Kroppen älskar det!

Det är verkligen så att rörelse ger energi. Rörelse behöver inte vara träning på det sättet att man måste byta om och åka till gymmet. Ibland känns det som att man krånglar till det i onödan. Bara gå ut och häng lite här och hoppa där. Svårare än så måste det inte vara.


onsdag 22 juli 2015

Fortsättning följer

Ja, men jag var nog inte färdig med förra inlägget. Har fortsatt tänka mycket kring det jag skrev, eller jag har tänkt väldigt mycket de senaste veckorna på det här med olika personlighetstyper.  Det gnager i mig och jag vet inte om det har med att jag ska börja nytt jobb om ett par veckor eller vad det är.

Flera gånger under mitt yrkesliv har jag varit med och gjort personlighetstest på olika sätt. Det har varit vad man är för färg (röd, gul, grön eller blå) och andra typer av tester. Jag har länge suttit i ledningsgruppen i mitt arbetslag och då fått gå djupare i testen och själv lett liknande saker i arbetslaget.

För mig är det helt enkelt så att vi alla är väldigt olika, och att alla behövs på en arbetsplats. Vi har olika behov och sätt att fungera ihop på jobbet. Till exempel hur man agerar under möten, hur och vad man säger och hur man samspelar med varandra. Det är jättebra, tycker jag, att veta om hur de andra fungerar och lyfta det i arbetsgruppen så att alla kommer fram och kan känna sig sedda och lika viktiga.

Men. Det som jag tror skaver i mig är att det (i alla fall i min yrkesgrupp) är mer ok att vara vissa typer av människor, kanske för att många inom lärarkåren är lite likadana eftersom man står inför grupper och pratar varje dag. Många lärare är den mer öppna, pratsamma och sociala typen, men såklart inte alla. Och det blir inte alltid att man ser och lyfter varandras styrkor utan måste påtala om någon (jag) inte följer normen.

När jag satt på en utbildning med ledningsgruppen för många år sedan skulle vi testas vilken färg vi var. De allra flesta i gruppen var utpräglat gula (pratsamma, sociala men kan uppfattas egenkära), chefen röd (målfokuserade, handlingskraftiga men kan uppfattas som krävande) och jag och en tjej till var blå (logiska, systematiska men kan uppfattas som känslokalla). Ingen var grön (lojal, empatisk men kan uppfattas som förändringsobenägna). När vi gick igenom blå utbrast en av de gula tjejerna "Åh, herregud, vilken tur att jag inte är en sån hemsk!" Det har liksom följt med mig sedan dess. Är jag hemsk? På vilket sätt? Kan inte jag vara jag? Då måste jag alltså förställa mig. Jag måste bli som de andra. Måste bli bättre. 

Idag träffade jag en god vän. Vi pratade om att jag ska starta upp på mitt nya jobb snart och att det känns lite pirrigt att starta upp på kursgård när man är ny. "Berätta inte att du är blå då, du minns väl hur alla uppfattade dig då." Alltså som en vänlig uppmaning, men jag blev alldeles kall i magen. Jag som hade tänkt starta mitt nya jobb med att verkligen spela med öppna kort och inte försöka förställa mig till någon som jag verkligen inte är. Jag har ju kommit så långt sedan dess, tycker jag.

Men ändå gnager det, för jag är ju jag, med mina egenheter. Med min personlighetstyp, som jag vet är viktig på flera sätt på arbetsplatser som lärare. Det behövs struktur, logik och motvikt till allt prat ibland. Och jag tänker att det skönaste vore om ingen skulle behöva berätta för en sån som mig hur jag är (för det är sällan de berättar om mina härliga sidor). Kanske har det med var jag arbetar med att göra, kanske inte. Kanske skulle ingen reagera om jag arbetade med fler såna som var som jag, eller som låt säga hantverkare eller forskare. Eller där det var uttalat viktigt att man anställde många olika för att få dynamik.

Jag vet inte varför det känns så viktigt för mig att jag inte kan sluta tänka på det. Kanske för att jag är i processen att hitta och acceptera mig själv eller för att jag önskar att nästa arbetsplats blir bra för mig. Jo, visst är jag blå, introvert, högkänslig, blyg och en himla massa saker, men jag är också glad, rolig, påhittig, snäll, lojal, sportig, klok, effektiv, omtänksam, kreativ, och pålitlig. Om jag bara får vara det.





söndag 19 juli 2015

Som att komma hem

För knappt två år sedan förstod jag att jag var introvert. Klicka på ordet om du är nyfiken på vad det innebär. Det hela började med att jag läste boken Introvert-den tysta revolutionen av Linus Jonkman, skrattade högt och checkade i precis allt i hela boken. Aha-upplevelse var det verkligen! Jag kunde börja att förstå att allt som var jag inte bara berodde på knasighet utan att det fanns en hel del där som var allmäna drag hos väldigt många människor som kallade sig introverta.

Jag hittade sidan blygamyran och ytterligare fler sätt att se saken på uppenbarade sig. Jag kände mig ännu mindre ensam och har hittat människor som är som jag. Inte för att jag måste läsa/träffa/känna bara introverta människor, men har man känt sig ensam och konstig hela sitt liv så kan det vara rackarns härligt att känna gemenskap i allt det konstiga. Som inte är konstigt, bara i en dels (eller för all del sina egna) ögon. Och det är skönt att bit för bit börja förstå sig själv och hur man fungerar ihop med andra, oavsett vem man är.

Sen hittade jag till introvertspring.com, en fantastisk sida och källa för introverta. Underbart härliga inlägg om man vill förstå och tycka om sig själv som introvert. Om man vill utvecklas och hitta tips och tricks för att fungera lite bättre i t ex sociala sammanhang. Och återigen, för att känna sig mindre ensam.

Innan drygt två år tillbaka har man inte talat så mycket om introversion i Sverige, och nu har det i det närmaste exploderat, till stor lycka för mig och säkert andra, som kan börja förstå sig själv och acceptera sig själv. För mig har det inneburit att jag kunnat sätta ord på och förklara vad jag behöver vilket har lett till enklare kommunikation hemma, och min man kan förstå varför jag reagerar som jag gör. Och samma åt andra hållet, naturligtvis. Det underlättar att känna sig själv och att vara tydlig.

Ofta sätter man felaktigt etiketter som blyg, asocial, inåtvänd, tystlåten och tråkig på introverta människor. Jag tror att det kan vara frustrerade för extroverta att umgås med och inte förstå sig på såna som jag. Jag tycker inte att man behöver sätta in sig själv eller andra i fack, så att det blir vi, dem och dem. Hela poängen tycker jag med att försöka förstå sig på sin egen typ är att om man gör det så förstår man ofta andra lättare. Och att man lär sig hur man samspelar så att alla i ett gäng, klass, grupp eller familj får komma till sin rätt och må bra.

Jag börjar landa lite i och känna mig ok med den jag är. Börjar med små steg leva så som jag mår bra av och lyssna på hur min personlighet är, även om det är svårt. Kan mer och mer sätta ord på vad jag behöver för att må bra. Lär mig hur jag kan förändra mitt kroppsspråk i vissa situationer.

Sen tror jag också att yogan har hjälpt till väldigt mycket, både genom att hitta till kärnan av vem som är jag och att tillåta sig att vara den personen och att lyssna inåt och vara den man är, i nuet.

Har du koll på vad du är för typ av person? Lever du på det sätt som du mår allra bäst av?

Slut fred med dig själv.     

onsdag 15 juli 2015

Allt är perfekt

Idag är det min dag. Jag njuter i fulla drag av att fylla 40 fast det nästan låter förbjudet att säga så. Man ska liksom ha lite ångest och kris, men den finns verkligen inte, jag känner bara ro. Vi är på resa på ett underbart ställe med stränder, sol och vindar. Familj, kärlek, skratt och kramar. Tid. God mat. Allt man kan tänka sig. Och allt är perfekt. Mitt liv och allt jag har runt omkring mig är perfekt.

Om nån hade frågat mig för några år sen hur det perfekta livet skulle se ut hade jag definitivt inte svarat detta. Men detta är så mycket bättre än vad jag trodde var det perfekta då.

Jag är jag, strunt samma om jag är 40 eller hur gammal jag är. Jag har den här kroppen och den får väl puta lite eller fladdra lite. Den bara är. Inuti känns det lugnt och mjukt. Jag har min personlighet med alla egenheter, lika bra att acceptera. Min familj är den den är, fast den inte blev som de flesta andras. En bebis när man är 40 och en tweenie, vad spännande det är, fast vi inte följer normen.

Och det fina i att förstå att mitt liv är mitt. Jag bestämmer. Jag känner i min kropp vad som är rätt och fel och jag behöver stå upp för det. Omge mig med folk som betyder. Leva som jag behöver. Och här och nu betyder det att ta allt som det kommer, det som är meningen blir. Allt blir bra, allt är som det ska. Allt är perfekt.



Min egen meditationshörna i lägenheten, smygfotad. 

tisdag 7 juli 2015

Min pt-månad: utvärdering

Kanske vill jag mest sammanfatta för min egen skull, eller så kan det ju vara någon som läser som är lite sugen på att själv testa pt online någon gång. Hur som helst känns det viktigt att summera.

Först och främst känns det som om jag har lärt mig väldigt mycket på fyra veckor och det hade jag nog inte tänkt på. Jag tänkte nog mer "få träningsinspiration och mat-tänk" av någon annan. Men jag har varit tvungen att se på mig själv utifrån i fyra veckor, har skrivit varje dag till Caroline. Skrivit om min träning, min mat och hur tankarna gått. Jag har lärt mig mycket om hur jag fungerar i vissa situationer, har fått fundera över vissa invanda tankar och saker jag gör. Jättenyttigt! Det bästa kring maten jag tar med mig är alternativ till mellanmål, att jag äter för lite och för lite protein.

Sen har jag ju faktiskt fått in en himla massa träning! Både den jag har fått av Caroline, men så har jag också blivit sugen på annan träning som jag petat in mellan den andra. Jag stack ut och sprang backintervaller, en annan dag ville jag prova att springa vanligt fast lite längre och så har jag testat en hel del lite mer fysisk yoga igen. Alltså: träning föder träning (eller rörelseglädje som jag tycker är en bättre beskrivning). Och när jag räknar på det fick jag till 25 pass på fyra veckor, det är bra!

Mitt mål var ju att få igång rörelsen mer igen för att så småningom känna mig lite mer tajt kring mage och höfter efter förlossningen igen. Och det förstår ju jag också att det händer inte på fyra veckor, men det som har hänt är nog inställningen (till magen och höfterna). När man rör på sig och äter fräscht och bra, så spelar magen och höfterna ingen roll. Det bra föder det bra: win-win!

Nu är jag så sugen på att fortsätta så här, och jag tar med mig mat-tänket och tänket kring rörelse. Att det är superlätt att få in träning varje dag om man så vill. Det handlar om vilja, inställning, planering och priotitering. Och att det är ok att vara lite schysst mot sig själv så här under småbarnsåren (eller annars också för den delen) och inse att livet gör att man inte alltid kan prioritera det här, men det är ok. Man fortsätter nästa dag, eller nästa ändå. Det är ok. Att ge sig själv cred.

Något mer jag tar med mig är att hålla ut, att fullfölja. Jag har hela tiden min första 40-dagars meditation i bakhuvudet. Klart jag klarar detta om jag klarade det, även fast det inte är roligt alla dagar! Och nu när månaden har gått så är den tiden heller ingenting. Alla klarar det.

Alla borde ha en pt som kunde peppa och stötta varje dag. Om inte i träningen så på jobbet eller hemma. Det är jättenyttigt att bolla invanda saker med någon utomstående.



Bollträning i hetta. Bland tvätten som väntar på att vikas. 



söndag 5 juli 2015

Hur man tar sig en icke-särskilt-yogisk dag

1. Man bestämmer sig i god för att besöka den stora flyguppvisningen på flygflottiljen. Skoj tycker alla!

2. Inför den stora dagen har man handlat och förberett till picknickmaten.

3. På morgonen vaknar man, jättestressad över allt som ska fixas innan man ska iväg (ja, man har ju bebis som ska med och det är typ årets varmaste dag=lite extra fix).

4. Man hoppar över morgonmeditationen för att spara 5 minuter. (Note to self: dumt)

5. Man fräser, stressar ännu mer och smittar av sig på de andra. Store sonen vill inte följa med då han har hört kompisens mamma säga att det kommer bli en varm, jobbig dag med mycket folk. Man peppar (tvingar) honom att följa med. Det ska ju bli skoj.

6. Man skyndar sig så mycket att man får sitta och vänta 1,5 timme när bebisen bestämmer sig för att sova extra länge just den här dagen. Under tiden stressar man inombords för att man borde komma iväg.

7. Man kommer iväg och suckar lite extra när maken säger att han behöver ta ut pengar innan man åker.

8. Man kör iväg för att hinna till den största flygshowen, men sätter i halsen när man inser att köerna är de längsta och mest stillastående man sett i hela sitt liv. Och då är det en mil kvar. Och man läser på facebook att folk har suttit i kö i flera timmar. Efter 45 minuter rusar hjärtat. Och bebisen börjar tröttna i baksätet. Och alla är lunchhungriga.

9. Man kör ur kön, vänder och hittar ett fint ställe där maten kan inmundigas. Man äter jättesnabbt i 40 graders värme utan skugga, orolig för att bebisen ska få solsting.

10. Man får ny energi, gör ett nytt försök, tar en annan väg, köar en stund, men är ändå på väg in på området. Liksom 50000 andra. Man börjar känna att det där med flyguppvisning kanske inte var en sån bra idé i alla fall. Människor över allt. Högt ljud (note to self: det är det på flyguppvisninger). Köer in.  Kö till vattnet. Kö till glassen. Kö till allt och jättevarmt.

11. Man beslutar att efter en liten stund åka hemåt innan alla 50000 ska bege sig. Kö för att hämta bilen, kö ut. Nu börjar samtliga i utflyktsgänget få lågt blodsocker och behöver mellanmål. Bebisen skriker högljutt.

12. Man inser att vi måste få något i sig och kör till närmaste lantcafe där man springer in och nästan skriker ut sin beställning: smörgåsar, paj, glass, vad som helst, bara vi får mat. Man äter under tystnad och beger sig hemåt.

13. Alla sover en stund när man kommer hem.

14. Alla är lika hungriga, matta, arga och behöver middag väldigt snabbt. Man bestämmer sig för att aldrig åka på utflykt igen. Man bestämmer sig för att hålla sig inne vid ac:n under de varmaste dagarna. Man bestämmer sig för att aldrig, aldrig, aldrig prioritera bort de 5 minuterna av morgonmeditation igen.

15. Man skriver ner sina erfarenheter så att man kan gå tillbaka och titta när man känner för att göra likadant igen.

16. Man tar nya tag. Ny dag. Nya möjligheter. Morgonmeditation och en helt härlig, vanlig dag utan utflykt.