Men det har ju också betytt att jag för varje gång känt mig mindre som jag. Blivit mer ointressant, kanske. Har inte vågat stå upp, inte vågat ha en egen åsikt. För varje gång har jag blivit mer osynlig. Om jag nu ska bjussa på min knäpphet lite här i bloggen så var en av de fåniga sakerna jag gjorde att jag inte ville att vissa personer skulle se allt av mig på facebook. Tänk om de skulle se hurdan jag var, med yoga, sjukskrivning och annat deppigt och flummigt. Att det skulle vara skämmigt att visa vem jag egentligen är och sysslar med nu. Jag ville inte att person A skulle se det, att person B inte skulle se det, ja ni kanske förstår. Och det blir ju ganska besvärligt till slut, att försöka hålla koll på.
Den här bloggen har jag heller inte velat berätta om, mer än för några få utvalda. För den visar ju mig och mitt innersta, blottar och berättar. Än idag vill jag inte att de jag känner på facebook läser min blogg. Helknäppt egentligen. Som att det finns den här Lotta och den jag visar upp. Fortfarande! Fast vem som helst på nätet kan läsa vore det pinsamt om folk jag känner lite grann visste vem jag var med alla egenskaper och brister.
När jag öppnade den här dörren för ett par år sen började jag klura på mig själv och försökte börja definiera mig mer. Vem jag är, vad jag står för och vad jag vill här i livet. Min ledsagare Daily greatness yoga journal har också hjälpt mig på vägen. Mitt mål är först att hitta mig och allt jag är, och sen att stå för den jag är fullt ut överallt, till alla.
Varje vecka kommer frågan i dagboken minst en gång: "How can I shine my light more?" och varje gång blir jag lika frustrerad, irriterad och trött på att jag inte förstår frågan och definitivt inte svaret. Jag vill ju hitta mig, vara mig och stå för det. Shine my light.
Och när jag skriver nu så blir det så självklart att en del i det är att stå för den jag är för alla, alltid. Att den personen jag är på bloggen blir synlig för alla människor jag känner, med allt vad det innebär. För den jag är här i bloggen är ju jag och den andra personen är liksom jag med en yta som jag visar upp och skyddar mig med.
Det finns ju vissa människor som lyser så där inifrån, ni vet säkert också någon. Som inte är kameleonter eller kopior utan original. Som har hittat sin grej. Jag vill också lysa, vill våga. Men framför allt vill jag hitta vad som är jag så att jag har något att stå för.
Och det här är lite av det som är jag:
Jag älskar träning, yoga, vara i skogen, jobba fysiskt ute, att resa, älskar USA och Italien, göra små utflykter med min familj och jag tycker att fika är världens bästa verb och substantiv.
Jag behöver mycket betänketid och ogillar överraskningar och att ta beslut.
Jag är introvert och högkänslig, behöver ladda batterierna i tysthet och har svårt med många intryck.
Att vara social tar mycket energi av mig, fast jag är social på mina villkor.
Jag har varit lätt utbränd och är noga med att ta livet lite långsammare och mindre allvarligt, är rädd om mig själv nu.
Jag är kreativ, driftig och gillar att arbeta i projekt. Jag är en doer.
Jag suger in andras känslor och känner av stämningar, är känslig, hjälpsam, snäll och omtänksam.
I grupper av människor sitter jag tyst, lyssnar och tar in men det betyder inte att jag inte deltar, inte lyssnar.
Jag vet inte hur man kallpratar. (Helt ärligt, jag hamnade bredvid någon på busshållsplatsen häromsistens, jag tänkte och tänkte men kom inte på något att säga när den andre sa "Ja, vilket väder, va?" och allt jag kunde tänka var hur jag inte själv kom på det.)
Jag önskar att jag hade fler äkta vänner men vet helt ärligt inte hur man gör.
Jag är rädd för ormar och har börjat bli flygrädd efter djupa luftgropar och åska hem från USA ett par gånger och nu senast en skakig resa från Fuerteventura.
Jag känner mig hemma och bekväm i träningskläder och det känns som om jag klär ut mig när jag tar på mig jeans.
När jag reser med alla färdmedel utom cykel blir jag så åksjuk att det kan ta upp emot en vecka att känna mig normal igen. Bland annat därför älskar jag att vara hemma.
Jag älskar att läsa böcker och kan inte somna om jag inte läst några sidor ur en blodig deckare.
Jag är ruskigt rädd för döden. Så fort jag har minsta ont nånstans tänker jag på cancer och tror att jag ska dö. Rent generellt oroar jag mig mycket och ofta. För allt.
Känner du någon som är så där lysande i hela sitt väsen? Ni kanske förstår hur jag menar? Som lever sant och innerligt utan att någonsin förställa sig. Du kanske själv är sån? Du kanske har några tips till en kameleont som jag.
Kram på er, fina.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar