torsdag 27 februari 2014

En längtan efter mer yoga

Jag var ju på min Iyengaryoga-workshop i november och den har fått sjunka in. Nu har det börjat spira en längtan om att åka på något yogaevent, retreat, någon workshop eller att få dela upplevelsen med andra. Jag kommer att missa en helg med Primordial Sound meditation här i min egen hemstad i april. Åh, det grämer mig, men det är Crossfit-tävlingen MK Open i Falun då, och vi ska med och heja på maken. Man får ju prioritera.

Yoga games har jag varit inne på ett tag, Göteborg ligger ju på bra avstånd för mig, och det verkar vara där allt häftigt händer. Allt från Emma Öberg och Johanna Andersson till utländska storheter kommer dit. Det verkar så häftigt, människorna ser så snygga och fräscha ut på alla bilderna. Jag har varit inne på hemsidan för att boka ett flertal gånger, men det blir inget, och jag vet varför. Jag vill kanske inte, på riktigt. Fast jag tror att jag vill, eller jag borde vilja. Någon som varit där?

Ängsbacka Yoga festival vore mer det jag skulle vilja göra. Det känns mer som jag, än Yoga games. Jag ser mig själv, barfota i härliga ljusa sommaryogakläder där på ängarna med (återigen) Emma Öberg, och alla dessa likasinnade. Ja, jag gillar Emma Öberg och hennes yoga :-) Men återigen, det är inte rätt för mig, det är inte vad jag i hjärtat 100 procent vill nu. Jag tycker inte om att vara borta från familjen så länge som sex dagar. Det går, visst, jag var sex dagar i New York i somras utan dem, men jag dör en liten smula.

Men. Jag märker skillnaden när jag ramlar över det som i stället känns rätt. Hela kroppen bara vill, jag undrar inte. Det är verkligen "Går det lätt så är det rätt". Jag har med tiden blivit så fascinerad av Gurudass. Jag kom via Yogobe och, håll i er... Emma Öberg, i kontakt med mantrat Har hare haree och Ang sang wahe guru som jag sen hittade på www.spiritvoyage.com och vi lyssnar på och sjunger här hemma. Orden och sången går rakt in fast jag inte är helt med på innebörden. Det spelar ingen roll, för de träffar där de ska, i hjärtat. 

Och så läste jag senaste Allt om Yoga och fann att Guru Dass har flyttat till Borås, av alla ställen på jorden. Ibland blir jag så fascinerad av vissa människor och vill bara veta mer, mer, mer. Jag var tvungen att googla lite och hittade då detta på hans hemsida:


Det var ju DET jag ville göra, eller något liknande.  Det visste jag direkt, kan ni känna känslan när det känns inombords att det är rätt? När man inte behöver lyssna på förnuftet? Det var som om det riktade sig till mig. Borås är på hyfsat avstånd med, men det är klart att det känns lite läskigt att åka själv. Är det någon som bor i samma område och vill följa med? Det här är en helt ny värld för mig, väldigt utanför min comfort zone.

Förresten, vad har ni för erfarenheter av Yoga Games och Ängsbacka? Eller andra festivaler eller retreats? Tips, fina upplevelser och sånt man kan skippa? Om det inte blir nu kan det bli någon annan gång. Var sak har sin tid.

tisdag 25 februari 2014

Ytligheter: kläder


Jag vet inte hur ni har det men det här med kläder är inte alltid så lätt. Jag vill gärna klä mig träningsinspirerat jämt. Helst i träningskläder, men inser att ibland (läs på jobbet) kan jag inte gå i löpartajts. Visst kanske jag börjar våga vara mig själv mer och mer, men tonåringar i grupp i skolan kan ge en mindre roliga öknamn. Jeans är ju lite sportigt, men jag avskyr verkligen jeans. De är hårda och sitter åt och är allmänt fel för mig. Och det resulterar i att jag nästan alltid har kjol eller klänning när jag ska klä mig i såna kläder vanliga människor har. Jag samlar också på mig snygga, färgglada löparskor som blir stående inne i garderoben för jag inte kan matcha dem med "riktiga kläder" fast jag gärna skulle ha dem på mig varje dag.

Har ni några tips på snygga främst byxor, som man kan se både hyfsat snygg och ändå avslappnad i?

Jag har hittat ett par hittills och sen har jag kört fast. Det är ett lokalt företag som heter funnybyhelenh, som gör bland annat linnebyxor, som ungefär varannan tjej i vår stad har i sin garderob. De kallas baggybyxor, är ungefär som pösiga yogapants, med mudd i midja och vid fot, och kan därför ändras ganska mycket beroende på hur man vill att de ska sitta. Som kortare varianter på sommaren och längre på vintern och häng eller inte i baken. Så här ser de ut och finns i olika av färger:
 


Men jag undrar vad ni har på er när ni ska vara lite bekväma och avslappnade, men ändå lite ok klädda. Sånt man ändå kan gå till jobbet i eller åka en runda på stan i? När mysbrallorna med hål överallt går bort. Casual men snyggt liksom? Har ni några favoritmärken eller affärer där man kan hitta såna här kläder?


måndag 24 februari 2014

Geocaching

Skärmfri söndag igår. Underbart tycker vi alla tre! Jag längtar hela veckan efter att "vara tvungen" att göra annat, helknasigt, jag vet, då jag egentligen kan göra så varje dag. Det är så himla lätt att bara klicka lite på bloggar, internet, mailen eller facebook. Lite blir mycket. Hur som helst leder skärmstoppet till mer tid tillsammans, mer tid att prata och umgås, men det ger även mycket tid åt konflikter som brukar komma upp till ytan, då man som förälder inte bara kan låta barnet och konflikten stanna vid datorn, TV:n, ipaden eller ipoden. Söndagen brukar därmed vara en avslappnad men rätt svettig dag.

Jag ser helgen som en stor möjlighet att få dagsljus, frisk luft och att röra sig lite extra. Vi är inte riktigt överens om det i alla åldrar hemma, sonen har ju uteraster varje dag och idrott två gånger i veckan i skolan. För att få ut den lille stugsittaren testade jag igår en ny sak: geocaching. Jag må vara sist i världen, men nån ska väl vara det också. Och jösses, vad roligt det var, tyckte vi båda två!

Man laddar hem gratisappen geocaching. Geocaching är en gps-app där man lokaliserar gömmor som kan vara allt ifrån skruvstorlek via filmburkstorlek och matlåda upp till jättestor låda. I lådan finns ett papper och en penna där man kan skriva sitt namn eller alias, och så kan det finnas små skatter. Om man vill lägger man dit något och tar någon av skatterna. I en låda hittade vi en pärlplatta, ett parkeringskvitto och en bilnyckel. Vi tog pärlplattan och lade dit en mini-tabascoflaska. En gömma var så liten att där inte fanns plats för skatter.

Gratisversionen ger en tillgång till en del gömmor men inte till alla. Vår närmaste var 700 meter borta, så det var bara att cykla iväg. De vi hittade idag i gratisversionen låg allihopa max 750 meter från varandra, fast lite klurigt då. Mitt mål var att vi skulle ta två. Första var riktigt, riktigt klurig, men när vi väl förstått hur de tänker när de gömmer, så var det lite lättare. Om man vill kan man få ledtrådar till vissa skatter.

Jag tyckte det var roligt, gav en frisk luft och motion, och lite teamkänsla. Lite high five och Amazing Race-känsla. Det allra bästa var att junior tyckte det var så roligt! När vi tagit skatt nummer två var han så till sig att han absolut skulle ta en till, så det gjorde vi. På tredje stället kom vi samtidigt som två andra familjer, det var spänning det. Vi hjälptes åt allihopa, lyfte varandra och diskuterade, men gissa vem som hittade den själv? Jag! Och tänk vad bra, 1 1/2 timme ute med cykeln i frisk luft, tillsammans på bådas villkor.

Jag kan verkligen rekommendera geocaching till alla som gillar uteliv, frisk luft, utflykter och lite vardagligt äventyr. När vi kom hem köpte jag direkt en tremånaders prenumeration för 75kr i appen, och då uppenbarade det sig en himla massa skatter att hitta. Runt om oss, i träd, under bänkar, i stockar, ja överallt, ligger det små gömda saker om man vet vad man ska titta efter. Jag längtar efter att få sticka ut igen!

 


fredag 21 februari 2014

Långt om förändringar

Det är lätt att bara tänka på allt man inte gjort eller blivit bättre på. Man glömmer liksom allt som faktiskt har hänt och fokuserar på det som inte hänt än. Eller, jag gör så i alla fall. Det finns säkert en och annan där ute som fungerar annorlunda. Igår tog maken, hunden och jag en riktigt, riktigt lång promenad och kom att prata om alla förändringar som jag och vi faktiskt gjort. Och det var oerhört upplyftande att sätta ord på det, och tillsammans se förändringarna. Jag kan också känna dem.

Jag tror att förändring och utveckling kommer i platåer. Om jag bara tänker på mitt eget barn, så har vi väldigt tydligt kunnat se när något har hänt eller varit på väg att ske. En period av ilska, ledsenhet, strul på något sätt, känslor vi inte har förstått oss på, rutiner som inte längre funkar, har alltid följts av ett utvecklingssprång. Tänder som kommit, han har lärt sig prata, cykla, läsa eller vad det kunnat vara. Vi har lärt oss med åren att identifiera när något stort är på väg att ske och frågat oss "Undrar vad han håller på att lära sig nu då?" Och jag tror att det fungerar likadant med oss vuxna. För visst gör det ont när knoppar brister?

Även om jag ännu inte gjort förändringen med mitt jobb, så har jag gjort så mycket annat. Förändrat yttre saker men också inre. Yogan har hjälpt mig oerhört mycket till ett nytt varande som jag inte känner igen. Jag har alltid varit oerhört lättstressad av det mesta faktiskt. Haft lätt till ilska och irritation. Skrikit och gapat. Stört mig på väldigt mycket. Och nu den här dagliga yogan, då, i ett halvår, varenda dag utan avbrott. Och så utbrast maken häromdagen "Vad har hänt, så där hade du aldrig reagerat förut!" Han märker det och ibland jag också. Jag har tagit ett språng och känner mig sällan arg eller irriterad längre. Har hittat verktygen så att jag inte ens behöver tänka på det, det bara finns.  Jag behöver inte anstränga mig.

 När det gäller meditationen fick jag mig också en ögonöppnare idag. Jag, som i september hade stora svårigheter att sitta stilla med mig själv i bara någon minut, och fick kämpa mig igenom guidade meditationer på 5 minuter, njuter av och längtar efter att träffa mig själv utan guidning. I total inre tystnad under en mycket längre, bekväm och fantastisk meditation. Man märker det inte förrän man kommer förbi hindret. Man måste kämpa vidare, komma förbi. Att vara med sig själv tror jag att många människor har svårt för eller kanske aldrig har provat.

Sen i det inre och det yttre. Att faktiskt stegvis acceptera sig själv och andra. Se saker för vad de är och inte värdera. Att det är ok att vara jag, men man måste hitta vad det är som är jag, och det tyckte jag var svårt, för så länge har jag levt hur jag tror jag borde leva. Vad jag borde ha på mig, hur jag borde umgås.

Vi pratade om det maken och jag idag, att vi kommit ganska långt ändå. Sålde ju huset och ryckte upp oss från gamla området, gamla umgänget. Som precis som mitt jobb nu bröt ner oss. Vi tog oss ur det och började så sakteliga leva mer ärligt med oss själva. Att vi är på det sätt vi är, och det är ju inte meningen att man ska klä sig i en viss typ av kläder eller ha en viss typ av bjudningar för att passa in. Vi är vi och har faktiskt kommit dithän, att det är bättre att vara utan sånt umgänge. Vi har rensat, sållat och flyttat. Flyttat ner oss skulle nog somliga tycka, flyttat upp oss tycker jag.

Jag har accepterat att jag är som jag är. Slutat att förklara mig, man måste inte förklara allt, och det tycker nog många är konstigt. Jag känner mig ibland lite krånglig, men som Annika skrev till mig i precis rätt stund (slumpen är ingen tillfällighet), "Man får lov att vara krånglig". Jag vann ett par fantastiska yogatajts helt out of the blue på Yogobe. Jättefina från Saprema med hjärtan på vaderna. De kom i M men när jag provade dem var de för stora. Jag brottades en liten stund med hur jag skulle göra, det var ju en vinst och jag borde vara tacksam, men så hörde jag de där orden i öronen. Jag ringde Saprema och berättade att jag behövde byta storlek och det var ju inga problem.

Rent ytligt har det växt fram mer och mer att jag känner mig utklädd i vanliga kläder, oftast i alla fall, till vardags. Jag är mest jag i träningskläder och bara för det gör jag min allra första dag med träningsinspirerade kläder på jobbet idag. För att riktigt manifestera den jag är, för att visa för mig själv att nu är det nya tider. Jag börjar bli vän med min kropp utan att egentligen ha gjort något åt det, annat än yogan och meditationen. Det har blivit en sport att lyssna på kroppens signaler, nu när jag efter alla dessa år lärt mig det.

Det svåra tycker jag är all den här känsligheten som kommer, för med medvetenheten kommer också skörheten, även om det är styrka, om ni förstår? Allt det här nya omvälver verkligen livet och man går ut i livet med helt nya glasögon där man ser saker på helt nya sätt. Och krocken som uppstår då en stor del av resten av världen inte ser saker med samma typ av glasögon. Ibland känner jag mig som ett ufo, som fått ta del av något mycket större, och häpnar över hur enkelspåriga en del kan vara som dömer andra, som klagar över världsliga saker. Jag är bara i starten av min yogaresa, men jag gissar att ju mer man lär sig, desto större blir frågetecknen samtidigt med lärdomarna.

Jag är så oerhört tacksam för att det faktiskt går att se att det händer grejer. Att man kan förändras med mycket små medel. Som yoga, som meditation. Och den här resan är fantastisk och viktig. Att få sätta ord på vad som händer, så här öppet i en blogg borde kännas utelämnande men det känns så naturligt och nödvändigt. Att få skriva av sig, sätta ord, ta del av andras fantastiska tankar. Det här är jag, och det är ok, liksom. Och jag är ett bevis på att det finns hopp, att livet inte är statiskt, att man har sitt öde i sina egna händer. Det går att förändra. Se på mig.



Ja, jag gillar rosa :-)




onsdag 19 februari 2014

Kära universum!

Jag vill snacka lite med dig. Dags att prata allvar. Är det inte du som sköter om allt som händer och sker? Då har jag en önskning till dig.

Det är dags för ett nytt jobb. Jag önskar att du öppnar den där dörren för mig som jag bara kan kliva in i. Eller visar mig vägen till dörren i alla fall så jag kan öppna den själv. En tydlig pil blir bra, jag lovar att hålla ögonen öppna. Jag har fått nog nu, jag bara känner det i hela kroppen. Det. Är. Nog. Nu. Jag är värd att gå till ett jobb som ger mig energi. Punkt slut. Och den känslan är bra mycket skönare: ren beslutsamhet. Den känslan kom väldigt starkt idag, mot nytt jobb!

Och du, universum, jag menar det verkligen. Hela mitt hjärta menar det. Jag säger ja till ett nytt jobb, vad det än månne vara. När dörren öppnas är jag nu redo. Brevbärare, spådam eller guldsmedslärling spelar ingen roll. Jag tycker detta ska bli jättespännande. Jag känner ingen rädsla längre inför det nya, jag bara vet att det kommer något nytt, så det tackar jag för på förhand, universum. Det ska bli så roligt.

För att hjälpa dig lite på traven, så är detta min önskelista:

Jag önskar ett jobb där jag får vara kreativ, får skratta, får påverka min situation och arbetstid, träffa människor, vara den jag är, vara aktiv, får raster och får lösa problem. Och mitt nya jobb ska jag börja i augusti. 

Okej, så är det, och jag litar på dig nu. Jag bryr mig inte om hur du kommer att lösa detta, men jag tror och litar på att du ordnar det.

Med vänlig hälsning,
Lotta









måndag 17 februari 2014

Skör som glas

Det är ingen solid grund jag står på. Skör som glas. Lätt som papper. Förgänglig säkerhet. Så är det för mig. Jag är på väg, men pallar inte mycket. Lite upp och lite ner. Ibland starkare, idag svagare. Jag börjar lära mig verktygen, men ibland räcker de inte.

Idag krävdes det inte så mycket för att spräcka glaset, för att blåsa bort pappret. Trötthet och vilsenhet. Osäkerhet och grubbel. Jämförelse med andra, i verkliga livet, på nätet. Tankar som inte går att kontrollera, som svävar ut och jag undrar vad jag är bra på egentligen. Tvivlar på den jag är. Stress som sätter sig i knoppen och i kroppen. Så fort som på en dag!

Vill vara stark hela tiden, i medgång som motgång. Inte klappa ihop och tvivla på mig själv så fort det hettar till på jobbet. Vill vara som andra jag jämför mig med, som klarar än det ena, än det andra.

Skör som glas, idag. Kopplar bort mig från nätet ikväll för att skona mig själv lite grann, så jag inte ska jämföra mig. Bara vara jag och krulla ihop mig i soffan under en filt. Parkera mig där till sängdags och ta nya tag imorgon.  Imorgon är en ny dag ❤️


lördag 15 februari 2014

Lotta testar bikramyoga


Äntligen var det då dags! Inbokade och pirriga gick jag och syrran till bikramstudion duCalme i Vasastan, båda två med lite undran om vad vi gett oss in på. Tidigt på morgonen var det också, och man skulle inte äta på tre timmar innan, så jag tog bara kaffe, juice och en smörgås. Men så var vi ju uppe tidigt också. 

DuCalme var litet, dunkelt, mysigt, fräscht och välkomnande. Vi fick lite instruktioner innan vi smög in i den fullbokade salen. Värmen slog verkligen emot oss! Det är 40-gradig värme när man utövar bikramyoga och innan är det svårt att veta hur mycket 40 grader känns. Vi var i god tid och skulle acklimatisera oss en stund i värmen och redan innan undrade jag hur jag skulle klara de 90 minuterna. Jag som är värmekänslig och har sånt lågt blodtryck. Men det var ju min ide och min dröm, så det är klart jag tänkte fullfölja. 


Själva yogan var ett antal asanas, inga flöden, utan ett fast schema med: pranayama, uppvärmning, en stående del, en liggande, en knästående, bakåtböjningar, stretchande positioner, eldsandning och savasana. Yogaställningarna gjordes två gånger av varje, och var inte särskilt svåra eller ansträngande. Tvärtom blir man mjuk av värmen och kom rätt djupt i positionerna. 


Nej, det svåra för mig var värmen. Jag kände mig rätt tidigt yr, tung i huvudet och det flimrade för ögonen. Och det var rätt många som fick ta paus ganska ofta för att sen komma tillbaka upp. Flera gånger fick jag panikkänslor och ville fly därifrån, ut i luften, men jag ville slutföra och det gjorde jag. Och det gick ju bra. Som avslutning, i savasana, fick man en iskall handduk att lägga över ansiktet. Oerhört skönt!


Man svettas kopiöst. Det verkligen forsar svett hela tiden och man behöver därför en eller två handdukar samt 1.5 liter vatten. Jag har nog aldrig i hela mitt liv svettats så mycket, vilket egentligen är ganska härligt och känns ungefär som effekten av bastu som jag gillar, gånger 10.  Efteråt serverades frukt, te och vatten och vi traskade därifrån och sammanfattade hur det hade varit. Vi var överens om följande:


+ roligt att testa något nytt och spännande, en riktig upplevelse
+ härligt att verkligen svettas
+ man får öva på uthållighet och viljestyrka


- dyrt! En gång kostade 295kr (guest pass)
- panikkänslor, yrsel och nära att svimma av värmen
- yogan i sig blir inte en behaglig upplevelse


Efteråt toppade vi det hela med en dusch och en fantastisk sushi! Hej då Stockholm för den här gången.



En oansenlig liten dörr...

Oh. my. God. Svettig och vinröd!

Detaljer

Frisk luft! Ännu mer vinröd.












fredag 14 februari 2014

Stockholm

Vi har hängt med söta lilla kusinen, invaderat syrrans lägenhet med hund och barn. Fått parkeringsböter, fikat på hundcafé, lekt turister. Denna gång blev det högvakten och Livrustkammaren (i ärlighetens namn tror jag det var maken som var mest förtjust då han fick på sig en rustning). Stros på stan, lite tunnelbana, en massa härlig mat och fika. Och det blev lunch på Voltaire i PUB-huset. Tack, Lisa, för tipset. Vi var där tidigt och gled bara rakt in till tomma bord. Egentligen var vi på väg mot Centralbadets fräscha restaurang men det var en trevlig överraskning att det fanns plats på Voltaire. Åh, sån god mat! Det är en fröjd att komma från småstaden till Stockholm och njuta av spännande ställen med välsmakande, nytänkande mat.

Här kommer lite bilder, håll till godo. Imorgon blir det Bikramyoga!













onsdag 12 februari 2014

Ren träningsglädje!

Påverkad och inspirerad av många (ingen nämnd, ingen glömd) på nätet, var jag grymt sugen på att testa att köra tungt med stång. Jag, som i flera år instruerat Pump, där man gör många repetitioner av något lättare vikter med skivstång, har egentligen aldrig testat mitt max. Har därför ingen aning om min nivå eller vad jag klarar av. Jag besitter också en viss egenskap att inte tro särskilt mycket om mig själv, eller att pusha mig själv. Jag nöjer mig. Det visade sig att jag klarade mer än jag trodde.

Eftersom jag smart nog gift mig med en utbildad Crossfit level 1-instruktör aka multitränande, asduktig på allt inklusive olympiska lyft-man, var det bara att be snällt om hjälp. Och maken var inte svårbedd. Jag ville testa marklyft, overhead squat och bänkpress. Bäst att börja varligt.

Jag erkänner att jag brukar ha enormt svårt att ta träningsinstruktioner, och speciellt av min äkta hälft, men idag bestämde jag mig för att verkligen lyssna och ta in, för jag vet ju att han kan så mycket mer än jag. Och vad bra det är att få hjälp att pilla med detaljer som fötternas och knänas placering, och inte minst att pusha en lite längre, lite tyngre. Jag startade till exempel i marklyft, först med bara stången, och lade på vikter allt eftersom. Vid 50 kg trodde jag att jag hade mitt max, men han manade på. Och tydligen klarade jag 80kg två repetitioner i mitt första tunga marklyft! Tänk om jag hade lyssnat på mig själv när jag trodde att min gräns var nådd.


Overhead squat har jag ju kört inom crossfiten och alltid haft svårt för både att komma ner djupt (får bli mycket yoga för höfterna, det känner jag) och för att hålla ryggen. Och det var inte direkt lättare för att det blev tyngre. 25 kilo klarade jag här, men det är mer än stången jag kört med hemma. 


Bänkpress har jag alltid tyckt varit lite läskigt, speciellt när stången är längst ner mot bröstet. Men nu stod J med och peppade och passade. Där var det verkligen max, det gick inte att få på mer än 42.5 kilo, trots att jag vrålade lite försiktigt. Och ingen bild blev det, för fotografen passade. 

Nästa gång blir det ryck enligt maken. Spännande, enligt mig! Det här var skoj, och nu har jag startat. Det ska bli kul att se hur jag utvecklas. Sist passade jag på att leka lite.








måndag 10 februari 2014

Kravlös träning

I så många år har jag styrt upp träningen hårt, genom att antingen lägga upp ett träningsschema för varje vecka, eller instruera eller passa klass-tider på gymmet. Och det finns en tid för allt, det känner jag nu. Jag är genuint trött på att styra min träning så hårt som jag gjort så länge. Därför vill jag inte ens anmäla mig till någon yogakurs eller boka in mig på något återkommande träningspass. Jag vill vara fri! Så känns det precis.

Nu är en ny tid. Jag tränar det kroppen vill och är sugen på. När jag vill. Kanske kommer inspirationen tillbaka, eller så är det så här, och vilket som blir bra, för jag tror på att var sak har sin tid. Jag tycker det är spännande att lära mig att lyssna på vad kroppen vill. Det är helt nytt för mig, för jag har alltid kört över min inre röst och kroppens röst. Har jag varit inbokad på box 19.30 men inte varit sugen så har jag kört ändå, eller om jag har lett step up-pass trots att jag haft en riktig lång skitdag innan och helst velat krypa ihop i soffan. Eller fem hårda Insanity-pass varje vecka nere i källargymmet, trots att jag egentligen velat gosa med sonen. Jag har bara gjort, inte tänkt. Har nog inte ens förstått att jag haft ett alternativ.

Nu blir det så klart yoga varje dag. Jag lyssnar på om kroppen vill ha fysisk yoga, stretchande eller avslappnande yoga eller kanske bara  meditation. Jag har kommit igång och börjat springa lite igen. Inte för att jag "måste" eller "borde" utan för att kroppen har varit riktigt sugen. Utan att mäta, utan att ta tid. Känner jag för att vara ute så kan jag träna något ute, eller om jag vill köra styrka går jag ner i gymmet. Jag känner mig sugen att köra riktigt tungt med stången igen, kanske utamana mig själv igen. Jag, som har lyxen att ha en crossfit level 1-instruktör hemma, kan ju få massor av hjälp. Lust och glädje är mina ledord just nu. Det är så skönt att inte ha några specifika mål och att inte vara bunden till något. Love it!

Man är i olika faser av träning tror jag. Det kommer och går, både hur livet böljar sig fram, och mode och popularitet i träning. I stället för att dras med av andra och tänka hur man borde göra som den eller den, så kan man tänka hur man själv vill ha det och vad man mår bra av. Lyssna och våga stå för det.

Det är så här det ska kännas efteråt! 


söndag 9 februari 2014

Hundemüde

Jag är mitt i den allra största trötthet jag någonsin upplevt. Går runt som en zombie och utför det allra nödvändigaste. Lägger mig tidigt, tidigt och vaknar gång på gång hela natten för att vara klarvaken men jättetrött i gryningen. Jag har påbörjat mitt sportlov och hade sett fram emot en härlig skön vila och uppiggande träning och uteliv. Umgås och ta ikapp. Ha det allmänt najs, så där som lov brukar vara.

Kanske har det att göra med avsaknaden av solljus. Jag hörde igår på nyheterna att det här är den solfattigaste vintern på 20 eller om det var 25 år. Lund hade t ex haft 8 soltimmar under december, ett riktigt bottennapp. Om man sen råkar jobba eller är tvungen att vara inne de små stunderna då solen visar sig, kanske man inte ens ser solen alls på hela månaden. På engelska Sealife Center i Scarborough har de tolv pingvinerna varit så hängiga efter den extremt regniga vintern att de nu får antidepressiva medel.   


Sanna Ehdin skrev om att det var nåt kraftfullt på gång. Att många har sagt att de varit väldigt trötta och knappt kommit ur sängen.  Att det är pågår kraftiga solstormar nu och massa meteorer i omlopp nära jorden. Solstormarna slungar elektromagnetisk strålning mot jorden, och det påverkar oss olika, ungefär som med väder (som jag är känslig för). På hennes facebooksida fick hon mängder av bekräftelser på att folk kände igen sig och 14000 läste inlägget. 


Jag vet inte, jag. Anar att det också kan ha med järnbrist att göra. Jag som normalt har lågt blodvärde, så lågt att jag inte fått vara blodgivare förut, åt vegetariskt hela januari, och har kanske slarvat lite med maten senaste veckan. Blutsaften tog slut vid jul och jag köpte ingen ny. Det kan också ha att göra med mitt jobb, att det suger all min energi. Bara tar och inte ger. 


Oavsett vad, är det fascinerande hur trötthet kan lägga sig som en blöt filt över hela ens liv. Man går ner på en sparlåga, i alla fall gör jag det. Bara tanken på att planera något roligt förkastar jag direkt. "Semester i sommar. Nej, det orkar jag inte tänka på. Då måste man googla, boka och sen packa och åka. Det går inte." Och det första som verkligen försvinner är kreativiteten och glädjen. Jag orkar inte något roligt. Himla inspirerande blogg, va!? Jo, det blev vardagsrealism här i stället för burpees och härligheter.


Jag kämpar på i kampen mot tröttheten och under tiden fortsätter jag att fylla på med vitaminer, mineraler, extra järn, rosenrot och allt vad det kan vara. Lägger mig tidigt. Funderar på att boka in mig en timme på solstranden igen. Unnar mig lugn, ro och vila och försöker komma ut på dagen nu när jag är ledig. Slappar, badar badkar, läser och bönar och ber min bättre hälft om massage. Och väntar på bättre tider och hoppas jag är piggare till Stockholmsresan.


Är det någon mer som är lika trött som jag? Som har någon teori? 



Ps. Hundemüde är tyska och betyder dödstrött. Ni har väl sett en riktigt trött hund? Sån känner jag mig. Tänk att bara kunna ligga timme efter timme, sen hasa upp ibland och bli serverad mat och gos. Där snackar vi. Ds. 

fredag 7 februari 2014

Date night

 Det händer inte ofta men när det händer är det bra nice. Vi vinkade av barnet vid flyget. Han ska flyga upp och hälsa på famor och farfar, och som han har längtat och räknat ner dagar. Nu sitter vi här, honey och jag, på en spontan afterwork, hela restaurangen bara för oss, med en magnifik utsikt över hela stan. Attans fint efter snart 15 tillsammans. Lätt att glömma hur viktigt det är men också lätt att åtgärda. Hoppas ni också har en fin fredagkväll!



torsdag 6 februari 2014

Stockholmstips?

Småstadsmamman tar med sig familjen till huvudstaden ett par dagar på sportlovet och är sugen på lite fräscha tips. Söker härliga ställen att kika in, luncha eller fika på! Jag gillar Blueberry men vad finns det för annat? Ekologiskt, hälsosamt, juicebar, vegetariskt, en snajdig latte? Inte klädshopping men kanske lite schyssta eko- eller träningsgrejer? Det krävs inte så häftiga saker för att glädja mig, allt som är mer spännande än Waynes Coffe tycker jag är riktigt nice.

Kommer också testa Bikramyoga på duCalme i Vasastan med min syster, vilket ska bli superkul! Och så klart mysa med lilla minikusinen. Och stämmer det att det finns ett cafe vid St Eriksplan där hundarna får vara med och fika? Tänk, Walter, om det var så!

Älskling, en sån där blåbärsaffär skulle vi ha i småstan!

tisdag 4 februari 2014

Jag och min mage

Vad har du för förhållande till din mage? För mig har magen alltid varit onormalt viktig, som en markör för hur smal, hälsosam, tjock, vältränad, lyckad etc. jag varit. Jag har både hatat min degiga mage och älskat och varit väldigt stolt över den när den inte varit det. Magen har varit tecknet på min hälsostatus. Förresten, varning för magbilder längst ner, vill du inte se, sluta läs snart.

Senaste åren har jag varit väldigt noga med att jobba mot magrutor, och när de inte har synts har jag känt mig misslyckad och obekväm. Jämfört mig med t ex Olga Rönnberg och Lofsan med jättesnygga magrutor samtidigt som de har små barn. Men egentligen, magrutor, varför då? Ingen ser det under tröjan. Kanske möjligtvis de där 5 gångerna per år jag går i bikini. Och vid de 5 tillfällena är det inte ens säkert att någon tittar på just min mage, folk har nog fullt upp med sig själva. Sen är frågan om det är sunt att jämföra mig med Lofsan, som har träning som yrke, när jag har en annan typ av liv.

Nåt som är rätt coolt är att jag under de här månaderna inte har ägnat min kropp så många minuters tankeverksamhet. Har inte känt mig tjock eller faktiskt ens känt min kropp alls. Den har bara varit där. Har inte jämfört mig med andra eller stört mig på nåt fysiskt, som jag alltid gjort tidigare. Det slog mig bara en dag, och jag är väldigt, väldigt glad för det. Tankarna har liksom inte varit där, utan på andra, viktigare saker.
Vet inte om det har med yogan eller de otaliga milen promenader jag gått, men kroppen är nöjd. Den finns där, lika stark och använd som tidigare. Jag kan använda min kropp praktiskt. Jag är stark. Jag kan stå på händer och huvud. Jag kan sticka ut och springa eller ta en ruskigt lång promenad utan att kroppen protesterar. Jag har inte ont någonstans. Den klarar långa arbetsdagar och den har burit ett barn. Jag har kroppskontroll och känner mig mer tillfreds än nånsin tidigare. Kroppen fungerar och den bara är. Och nu tränar jag ändå mindre än vad jag alltid gjort tidigare.

Alla som har varit osams med sin kropp, vet hur frustrerande det är, för man bär ju med sig sin kropp precis hela tiden. Många med mig kanske till och med har hatat sin kropp och lagt så oerhört mycket tid på att förändra den. Och ju mer man fokuserar på den kropp man hatar, desto djupare in i den onda cirkeln kommer man. År efter år.

Att en dag bara slås av att man inte är där längre, är fantastiskt. Och att man respekterar kroppen genom att lyssna på den. Röra på den, träna, men också vila och känna efter. Och inte ens se eller tänka på bristningarna eller vad det nu kan vara. Vem bryr sig, egentligen?

Åter till magen. Har ni också tänkt på att den kan förändras jättemycket under dagen? På grund av något man ätit, på grund av vad man gjort (stressat t ex)? På bara ett par timmar kan magen gå från platt och lugn till utspänd som en ballong och tillbaka igen. Både rent fysiskt och mentalt. Hur det kan kännas fysiskt när man ätit nåt man tycker att man inte borde, man kan nästan känna magen växa. Vilket den så klart inte gör. Och hur oerhört viktigt det är att magen fungerar, för känns det oroligt i magen så känns det i hela kroppen. Jag får t ex ofta ont i magen och blir uppsvälld på jobbet, och då oroar jag mig i förväg, vilket leder till att jag får ont i magen av det... och ni fattar. Den onda cirkeln är ett faktum.

Ja, alltså det här med magen är verkligen en historia för sig, i alla fall när det gäller mig. Vad har ni för förhållande till era magar?


Jo, det här ÄR samma mage. De två nedersta bilderna är faktiskt tagna med några timmars mellanrum i helgen. Först, uppsvälld, stenhård och öm så att jag inte kunde dra in den, och sen som vanligt igen. Jag var bara tvungen att dokumentera. Jag bjuder på dessa bilder. Det här är jag även om det känns avskalat och tabubelagt att visa magen. Och nej, jag är inte gravid, fast jag vet att det ser ut så på nedre bilden till vänster.

söndag 2 februari 2014

Stressen och hjärnan

Jag var sjukskriven tre veckor i september för utmattning, ett avstamp in i något nytt, ett annat sätt att leva, som inte längre innefattar så mycket stress och press. Under en lång tid hade jag levt under hög stress, både i jobbet och inuti mig själv och sjukskrivningen blev slutet på det och början på min nya resa. En resa som jag kommer att få vara på resten av mitt liv. Kombinationen av mitt yrke som lärare och den typ av person jag är, gör att jag alltid måste tänka på hur jag återhämtar och tar mig an livet.

För ett tag sen fick jag en spännande artikel skickad till mig av min syster, en artikel som handlade om att stress ger verkliga hjärnskador. Och precis just då kämpade jag väldigt mycket med ljudnivån i mitt arbete, i arbetsrummet där vi sitter 11 stycken som i ett kontorslandskap. I 13 år innan har jag aldrig direkt störts av ljud kring mig i arbetet, och alla som varit i en stor högstadieskola vet att där inte är direkt tyst. Men nu, när jag landat efter sjukskrivningen och kommit igång och jobbat som vanligt, så är jag ruskigt ljudkänslig. Både hemma och på jobbet, men hemma kan jag påverka ljudnivån. På jobbet känner jag att jag inte kan skärma av ljud längre, det blir så störande att jag inte kan koncentrera mig. Att försöka koncentrera mig när det pågår flera samtal eller telefonsamtal i rummet har blivit omöjligt. Jag har investerat i hörlurar som täcker öronen ordentligt och appen "Simply Noise" med vad man kan kalla "white noise", en app som Linus Jonkman tipsade om. Linus är författaren till boken Introvert: den tysta revolutionen, som jag för övrigt älskar.

Hur som helst kan jag tycka att arbetsgivare kunde förebygga detta, att man inte ska behöva hörlurar eller hörselkåpor på sitt jobb. Och jag tycker det är rätt läskigt hur hjärnan kan skadas vid långvarig stress, så till den milda grad att man blir ljudkänslig. Och det finns bra forskning från Karolinska institutet om detta, som också bekräftar att kvinnor drabbas mycket värre och oftare av detta.

I Dagens medicin har jag läst att det också är bevisat att den långvariga stressen och lång tid i påfrestande miljöer också leder till minnesrubbningar, trötthet och svårigheter med tids- och rumsuppfattning. Det är stresshormonet kortisol som leder till skador på hippocampus. Man har kunnat påvisa att det hämmar nybildningen av nya nervceller och att återhämtningen tar längre tid än man trott då cellbildningen inte fungerar som den ska.

På något sätt kan jag tycka att det är oerhört skönt att få bekräftat allt jag känt i kroppen. Jag lider verkligen av ljudkänsligheten och att få det svart på vitt, att det finns forskning bakom, var härligt. Jag hittar inte på, alltså! Sen känner jag ju att jag inte alls är som vanligt på många andra sätt än, trots att det gått fyra månader sedan jag började jobba igen. Inom mig känner jag att jag har lång väg kvar att gå. Jag har inte jättelätt för att hantera ens de små stresstopparna som blir i mitt jobb och i mitt liv, jag är inte alls rustad än. Jag är fortfarande väldigt trött, och kan bli helt utslagen, som i fredags av en stressig dag på jobbet, eller som en jobbmiddag på restaurang för några veckor sen. Det tar helt stopp, och så måste jag vila och läka igen. Efter den rätt högljudda middagen tog det ett dygn innan jag var mig själv igen. Så var det inte tidigare.

Det har också blivit svårare att sortera, att om vi har många (även roliga) saker inbokade, kan jag bli panikslagen för jag ser allt på en gång, även om sakerna är fint utportionerade över tid. Tidsuppfattningen kanske har fått sig en törn.

Och jag förstår att det är svårt för folk att förstå. För det syns ju inte. Jag vet att jag ser likadan ut som jag brukar, jag skrattar och är som vanligt. Men inombords arbetar jag hårt med att klara allt utan att falla dit igen. Jag strukturerar och planerar. Lägger in pauser och framför allt väljer bort, allt för att jag vet vilken nivå jag klarar nu. Och väger saker, vad de ger mot vad de tar, för vissa saker blir helt enkelt inte värt det längre. Jag vill åt rätt håll, inte gå bakåt! Och då kan det innebära att jag måste tacka nej till after worken som "alla andra" ska gå på, eller inte kan ställa upp och jobba kväll, fast jag förstår att det sticker i ögonen på de andra. Men jag måste sätta mig först, speciellt nu.

Det här är mitt liv, min hjärna, min chans att ta vara på mitt enda liv. Jag tänker göra allt jag kan för att reparera mig själv. Kanske borde skaffa mig en liten skylt att ha runt halsen:


lördag 1 februari 2014

Utvärdering av mat-januari

Jag känner att jag vill sammanfatta och utvärdera. Se hur jag ska gå vidare.

Som alltid känns det härligt med en nystart i januari, även matmässigt. Vi drog upp nya riktlinjer för en fräschare, grönare januari. Renare mat, mindre laktos och gluten. Helt vegetariskt för mig en månad. Nya recept och lyssna på vad kroppen behöver. Vi startade storstilat så länge jullediheten varade, och när vardagen var tillbaka var det ruskigt svårt att fylla veckomenyerna med mat som skulle passa a) ett barn b) en hårdtränande kött- och korvälskande man c) en vegetarian d) ihop med skolmatsedeln e) ihop med aktiviteter och f) budget, smak och tidsåtgång.

Ett tag var jag nära på att ge upp, för vi slet så med matsedeln att vi var nära att skilja oss. Nej, så illa var det inte, men det blev ändå en riktigt stor jobbig grej. Tills jag kom på att vi gör samma mat som vi brukar göra och modifierar det. Jag har nog aldrig ätit så gott som den glutenfria vegetariska tacopajen vi gjorde. Och när de andra ätit kyckling har jag bara bytt ut mot ett par skivor aubergine t ex eller bara plockat ur köttbitarna ur köttsoppan. Och så har vi som vanligt ändå ätit vegetariskt ett par dagar i veckan. Soppor och grytor som även lille V ätit med god aptit.

Soppa på G

Och efter mitt inlägg härom veckan fick jag såna superbra tips på härliga soppor att jag testat dem allihopa samt Lottas rawfood-kex med cashewsmör och bovetebröd. Jisses vilka goda soppor ni tipsade om, tackar för det! Köttet var för mig jättelätt att vara utan, men ingen stor omställning mot annars, då jag redan äter mycket vegetariskt. Jag mår fräscht av helt vegetarisk kost, och jag tänker mycket på hur köttet produceras, vad det egentligen är. Tyvärr är det himla meckigt att äta ute har jag märkt, man får vara både besvärlig och får inte särskilt många och bra alternativ. Det har också varit en del firande, och man är ju lite besvärlig både som vegetarian och som glutenfri.

 
                      Raw food-kex och fröknäcke                                  Bovetebröd

Jag startade också januari med detox, först en grön variant från Voltaire, sen en 10-dagarsHolistic  som jag vann av Yogobe. Lycka! Det var smakmässigt rent ut sagt fruktansvärt, men det gick ändå rätt bra. Jag körde inte detoxen stenhårt, men höll ändå maten lätt, grön och bättre än vanligt. Efter några dagar blev jag så magiskt trött, jag gissar att det kostar på att detoxa. Men när jag mot kanske dag 7 eller så blev yr, illamående och fick feber, vågade jag inte fortsätta. Jag brukar vara känslig mot det mesta, och så även det här antar jag. 

Hur går vi vidare nu då? Ungefär som nu. Vegetariskt i största möjliga mån. Jag vill nog egentligen inte sätta någon etikett på min mat. Nyttigt, enkelt, bra råvaror och ibland när det kör ihop sig så blir det som det blir. Jag är lite trött på alla uppfunna sätt att äta; nu är det paleo, LCHF och 5:2 eller annan periodisk fasta. Det är nya saker hela tiden, och jag är trött på att försöka hänga med, när jag redan vet vad som funkar för mig, och för oss. Jag behöver mat på bestämda tider och jag behöver ibland mellanmål i mitt jobb. Jag kan inte alltid äta när jag är hungrig utan när jag har rast på schemat, vilket ibland är kl 11. Varm mat mår jag bra av, alltså funkar inte raw food så bra för mig, hur gärna jag än skulle vilja det.

Målet för resten av året blir alltså att inte göra maten så komplicerad. Kanske får jag påminna mig några gånger under 2014 om att inte krångla till det, inte dras med i något mode. Det är mat vi snackar om, föda. Och alla måltider behöver inte vara supersnajdiga, helnyttiga, fantastiska kulinariska höjdpunkter. Mitt i livets snurr är det helt ok om det bara är vanlig mat ibland. Äta bra 80% och mindre bra 20% Och jag garanterar att det kommer att slinka ner en och annan semla nu under februari. Fika är min last!