torsdag 29 maj 2014

Bra mat för magen

Speciellt nu när jag är gravid är jag jättekänslig för hur magen mår. Ganska känslig har jag varit länge i och för sig, jag blir uppblåst och svullen om jag äter fel mat. Tack och lov har jag bra koll på vad som passar mig, mitt liv och min mage för det är ju inte samma för alla. Förut har jag testat olika moderna dieter, men med tiden kommit fram till vad jag mår bra av.

Senaste tiden har jag slarvat en del med maten och det märks direkt. Vi har varit ute på resande fot en del, och det är nog en av de största utmaningar som finns, att hitta ok mat på vägkrogar och snabbmatsställen. Vi åker en del på de stora vägarna uppåt i landet från oss, och det finns bannemej inga ok matställen längs vägen.

Sen har vi haft mycket att göra och vi har ätit ute även här hemma; en lunch här, en middag där. Och även om det är smidigt och gott sätter det sig direkt i magen, för det är sällan maten på restaurang är som den blir när man kan tillaga den själv. Och blir man bortbjuden så äter man (jag) ju det som serveras, så klart.

När jag äter en proteinkälla tillsammans med rena grönsaker mår vi som bäst. När jag drar ner på mjölkprodukteri matlagningen. Rent och fint ska det vara, då blir magen så nöjd. Här kommer några maträtter som fungerar alldeles utmärkt, och går snabbt och lätt att fixa efter jobbet:

• färsbiffar i långpanna med kokt broccoli, hummus, tomat, spenat, bönmix med matvete, ärtpesto.

• broccolisoppa med ägghalvor (har man en påse fryst broccoli i frysen och alltid kokta ägg i kylen går middagen eller lunchen på 8 minuter)

• kycklingfile med ångade grönsaker (världens smidigaste man köper i två packspåsar, på ICA, värmer 2 min. i micron, finns både bönor och två olika grönsaksmixer)

• laxfile med primörer

• en matig sallad med spenat, halloumi, tonfisk, avocado, bönor, röd paprika, tomat eller vad man nu gillar

• grillat (hos oss äter en kyckling, en rejäl biff och den tredje korv) med kokta rödbetor och röda avlånga paprikor fyllda med färskost

Och är det inte konstigt, att man vet vad man mår bra av, och ändå gör man avsteg ibland? Av tidsbrist, av sug, av lathet eller av något annat. Sen är det ju lite trix och fix att få till mat som alla i familjen gillar, men ofta räcker det i vår familj att göra lite mer protein till pappan och en extra kolhydratsdel till sonen så är alla nöjda. Det bästa är att ligga lite i framkant, och alltid ha lite i kylen. Att koka lite extra broccoli eller pasta eller att göra några extra biffar när man ändå gör momentet. Det ska jag bli ännu bättre på!

Vad har ni för vår- och sommarfavoriter? Nu är det ju grillsäsong, och där kör vi fast, tycker jag. Samma sak hela tiden! Där tar jag också gärna emot dina bästa grilltips!



måndag 26 maj 2014

Det jag tänker på

Jag tänker mycket på att jag inte vill hamna tillbaka där jag var. Är lite rädd för att känna mig så säker i det nya sättet att vara, att jag faller tillbaka i gamla vanor. Det är lätt gjort.

Då, för att komma vidare, slutade jag läsa bloggar som var mest ytliga och handlade om utseende, inredning och shopping. Jag slutade att läsa glassiga tidningar. Jag sökte mig till människor på nätet som skrev om livet och vad jag tyckte jag ville och behövde fokusera på. Enkelhet, att vara som man är, att acceptera sig själv och andra, att utseendet inte är det viktiga, att det finns andra värden i livet. Att inte behöva en massa saker.

Jag känner mig ganska trygg i det nya sättet att tänka, även om det är en något ny och skör tråd jag går på, det vet jag. Det nya är allt ifrån att inte värdera vare sig mig själv eller andra. Att lyssna på den inre rösten som guidar mig. Att jag inte längre förklarar mig hela tiden. Att om jag känner mig bra inifrån ser jag bra ut, det ligger inte i märkeskläder, vitare tänder eller en ny träningstopp.

Jag har lärt mig att göra en sak i taget, att röra mig lugnt. Att se det fina hos alla människor. Tänka att alla har en historia, som jag inte vet om. Att välja bort, sålla men också våga välja det jag vill. Att ta plats och våga känna mig besvärlig. Jag har lärt mig ganska mycket. Men ändå tänker jag då och då på att tänk om jag känner mig så trygg att jag en dag har jag glidit tillbaka igen. Jag menar, detta tankesätt är färskvara och en träningssak.

Jag har t ex börjat läsa Johanna Toftbys blogg igen, 56 kilo och Lofsan, trots att jag aktivt valde bort dem då. Och nu är jag jätteglad över att Smaljeansen bloggar igen, en av mina gamla favvobloggar. Det var egentligen då jag gjorde det dom det slog mig, att så fort jag började läsa Smaljeansen började jag tänka på att jag behövde träningsplan, rosa nagellack och skulle börja fota matbilder till min blogg. Den gamla hetsen kom tillbaka, jämförandet. Jag är så lättpåverkad! Och inte på något bra sätt när det gäller sånt här.

Jag har ju hittat min väg men jag behöver vara riktigt trygg i det. Kanske klarar jag inte att gå tillbaka till allt det gamla, kanske vill jag inte, kanske borde jag inte. Kanske inte nu, kanske aldrig någonsin.  Jag vill bara vara jag, och kanske vet jag bara vem jag är om jag inte påverkas så mycket utifrån. Än i alla fall.

Hur tänker ni, påverkas ni av det ni läser, ser och hör? Känner ni er trygga i det ni har ändå? Finns det någon gyllene medelväg?

Jag och bulan v 17 på väg till grillfest





torsdag 22 maj 2014

Lycka är...

att få sova till sju.

att äta årets första utefrukost på altanen och det faktiskt är varmt redan halv åtta.

att ha en lång, oplanerad ledig dag framför sig och ha gott om tid att småprata med liten  och vinka av till skolan. Inget "skynda", ingen stress.

att igår bli övertalad av liten att skippa broccolisoppan och faktiskt ha tid att göra sushi tillsammans, som vi båda älskar.

att far i huset snart kommer hem igen.

att vräka sig på en solstol i trädgården med en ayurveda-pod med Eva Forsberg Schinkler i öronen.

att klippa hela gräsmattan och få både motion och frisk luft.

att hittat tillbaka till rutinen med yoga och Daily greatness yoga journal varje dag. Det är A och O för mig.

att få lyxa till det med en cykeltur till Waynes, svettig och osminkad, för wifi (inget nät hemma, grrr), frappe (hoppas, hoppas kunna smutta lite kaffe igen) och en cronut (very New Yorkish).












söndag 18 maj 2014

Förändringar

Är det inte konstigt, hur svårt det kan vara med dem, oavsett hur hett man önskat sig dem? Visst gör det ont när knoppar brister, eller hur är det?

Jag gillar när jag har koll på hur saker är. Har svårt med nytt, tycker om det som det var, oftast. Gillar inte överraskningar särskilt mycket. Jag vill vara med och planera när grejer ska hända. Och vissa grejer har jag ju velat ska hända väldigt väldigt mycket. Och ändå är det så svårt när det väl händer. 

Som med mitt jobb, som jag har velat förändra så länge. Nu när det äntligen verkar vara förändringar på gång känns det otäckt och jag får kalla fötter. Ångrar mg inombords och tänker att jag nog står ut ett tag till. Tänk om nästa jobb blir ännu värre. Jag vet vad jag har men inte vad jag får, ni vet. Självklart kommer jag att hänga med i det som händer, men jag är skakig. 

Och tänk att vi längtat efter ett barn till i nio år. Fantiserat, drömt, bönat och bett i nio år. Och när det som genom ett under händer, blir jag livrädd. Rädd för hur allt det nya ska bli och vad som kommer hända med vårt liv. Shit, vi börjar om från början efter tio år! Skräckblandad förtjusning. 

Min kropp förändras och jag är inte med på det tåget. Jag som var i min bästa form fysiskt, med ätstörningar i bagaget och ett knepigt förhållande till min kropp, har nu en kropp som inte känns som min. Och logiskt så vet jag hur fantastiska processer som pågår inuti min kropp just nu. Att det inte är konstigt att jag svullnar upp och växer överallt. Men förändringen är jobbig och igår tappade jag sugen helt utan några kläder som går på längre. 

Hur tar du dig an förändringar? Undrar om vi helt enkelt är olika eller om vi helt enkelt kan påverka hur vi "tar det". 

Hur som helst, om igår var en tårsprutande skitdag så känns allt bättre idag. Jag förstod varför jag gifte mig med min bättre hälft. Han styrde upp dagen, fixade husstädningen själv och tog mig 45 minuter i bil till ett stort köpcentrum, där han metodiskt betade av butik efter butik, plagg efter plagg vid min sida. Och idag har jag kläder som passar min växande kropp. 

Och för att inte tala om den lille hemma. Han tog tag i saken på sitt sätt. Fattade tavelkritan och ringade in de klokaste orden på vår stora griffeltavla,  ord som kunde passa en ledsen mamma. Det var verkligen med eftertanke han gjorde det. 

Det, och lite gråt, gjorde allt bättre. Ibland måste man kanske igenom de där mentala hindren vid förändringar, hur man än är. Lite morgonmeditation och lite extra tid idag, har satt allt i ett nytt perspektiv. Tack för det. 




torsdag 15 maj 2014

Det snurrar

Livet snurrar alldeles för fort just nu och jag känner mig frustrerad. Jag kommer inte ifrån känslan fast det är hur härligt som helst ute nu. Soligt, varmt och grönt. Ljusare tider, grillningar, glass och syrener som väntar på att slå ut snart. Jovisst kan jag njuta av det.

Men den ligger där och lurar, frustrationen. Över måendet som gravid. Tröttheten. Allt jag inte orkar. Att det inte ger sig. Frustration över jobbet (ja, fortfarande). Herregud, mitt jobb. Över hur livet snurrar på alldeles för fort. Speciellt nu, i maj. Jag tycker vi har förenklat våra liv och att vi sållar bland sakerna men det är ändå ett pussel. Min målbild just nu är Florida, dit vi ska ganska snart, men egentligen vill jag inte leva så, i väntan på något bättre. Livet är ju också här och nu.

Jag vill inte att livet ska vara en kamp, ett bockande av listor, att bara hålla ihop vardagen. Jag vill att livet ska vara även saker jag tycker om att göra. Det är inte alltid så här, men just nu kulminerar det. Jag orkar bara det nödvändigaste, och det nödvändigaste blir då jobbet, laga mat, tvätta och några fler saker man måste göra för att leva ett familjeliv. Sen somnar jag jättetidigt.

Hur lyckas ni andra nu i maj-juni? Det är som mest på alla fronter; på jobbet är det verkligen högtryck, det är avslutningar i än det ena och än det andra, det är grillfester, jobbfester, utvecklingssamtal och stängningsdagar på fritids och utöver det möten och allt det vanliga man gör med hus, hem och trädgård.

Jag tror att detta är anledningen till att jag är en höstmänniska. Hösten kräver inte så mycket av mig. Det räcker att bara finnas och använda tiden lite mer som jag vill.

Det känns i alla fall skönt att känna att det inte är stress jag känner längre, som jag gjorde tidigare. Jag blir inte så stressad, och bara det visar att jag har förändrats och att jag landat ordentligt i det. Bestämt att jag inte lägger mer än nödvändigt av min energi på ett jobb som kan suga ut hur mycket som helst. Bara det. Men även om jag inte känner mig stressad tycker jag inte det är roligt att leva så här och jag vet inte vad jag kan förändra. Om det går att förändra.

Jag vet att det kommer att gå över, jag måste ta mig igenom den här frustrationen. Jag parerar så gott jag kan bland alla aktiviteter som sköljer över. Bakar bara lite till sonens klass brödförsäljning. Tackar nej till en grillfest, men ja till en annan. Vi gör inte längre saker utan att tänka. Men jag är ändå förundrad över alla dessa saker som man måste göra, beta av. Och jag undrar om ni har några tips för att inte tappa sugen dessa tider.

Min livlina










måndag 12 maj 2014

Om att dela med sig

Jag har nog alltid varit rätt självupptagen och tänkt att världen kretsar rätt mycket kring mig. Och det kan ju vara lite jobbigt i längden, något som jag märkte väldigt tydligt när allt sa stopp i september. Och då fick jag en stark känsla av att flytta fokus från mig själv till andra saker. För när allt kommer omkring är ju jag bara jag, en liten fjärt i världsrymden, liksom. Jag kände att jag ville ge av min tid, kraft och resurser till andra och jag kan nog inte riktigt förklara varför, bara att det var jätteskönt att fokusera lika mycket på andra. Och jag kan förstå alla dessa människor, som engagerar sig ideellt i olika föreningar. Det ger mer än det tar!

Jag engagerade mig i Missing People och i Giving People (som tidigare hette Matkassen). Jag gick med i sonens skolas föräldraförenings styrelse. Efter ett tag också i ett lokalt hjälpinitiativ som heter Marias änglar, som hjälper lokalt med kläder, mat och annat till dem som behöver. Jag har inte gjort några stordåd, utan mer gett någon matkasse här, lite kläder där, varit med och sökt efter försvunna personer och skickat presentkort på mat och leksaker till jul. Men det är mer än jag gjorde innan, och jag skulle gärna göra mer.

Igår var det dags igen. Det kom ut ett nytt ärende på Facebook, ett ärende som satte sig i magen direkt. En mamma med en son i exakt samma ålder som min, som inte hade mat så det räckte i veckan. Som inte kunde äta sig mätt. Och inte ta med sig frukt till skolan eller åka på utflykt och ta med fika och som inte får saft för att lyxa till det på helgen. Som inte har skor eller kläder i rätt storlek. Jag kunde nästan inte tänka på det utan att gråta.

Jag tänker på min egen son, som har allt han behöver och lite till. Som tackar nej till nya skor och kläder som jag gärna vill köpa till honom, som tackar nej till att äta lunch på restaurang för att han hellre vill vara hemma. Som åker på resor hit och dit. Men jag vet också att vad som helst kan hända vem som helst, och alla kan hamna i den sitsen den här mamman var i. Nästa gång kan det vara jag, med mitt barn. Eller en granne, eller någon nära, man vet inte.

Jag och mamma åkte och handlade ett par matkassar och åkte hem till familjen. Utanför mötte vi en tjej till som också skulle ge matkassar, och det kändes så bra, att det finns människor som utan att tveka kastar sig iväg till affären en söndag för att hjälpa någon man inte känner. Och att jag fick göra samma sak för en medmänniska. Jag känner både tacksamhet att jag fick vara med och hjälpa och stolthet och glädje över att kunna dela med mig. Och just den här gången hoppas jag att den lille killen vi hjälpte fick vara mätt hela veckan, ända tills familjen kom på rätt köl igen.


torsdag 8 maj 2014

Äntligen!

Äntligen torsdag, äntligen yoga och äntligen träning!

Det är första torsdagen på länge utan något inplanerat. Inte ens hunden är hemma hos mig idag. Att jag fick sova till 7 och har bara varit uppe en gång på natten gör ju underverk för orken. Att det dessutom regnar är en bonus för en sån som mig. Nu har jag en hel, lång egodag framför mig och jag kan göra vad jag vill. Ligga i soffan, se Holby city eller kanske gå ut en sväng eller kika lite i affärer, vem vet.

Äntligen är också yogan igång igen och som jag har saknat den! Jag har bara känt att det varit omöjligt med illamåendet som genomsyrat allt, och med den stora tröttheten. Jag har till och med inte orkat skriva i min Daily greatness yoga journal. Har egentligen inte orkat något, allra minst träning.

Men i veckan kände jag att det var dags att försöka igen. Jag är något piggare och visst mår jag illa, men illamåendet är mer som en skugga som jag vant mig vid att ha med mig och som främst kommer på kvällarna. Jag ville planera in korta yogapass för att komma igång, inga krav och inte några måsten. Redan första dagen kände jag hur otroligt mycket jag saknat att bara sitta tyst i skräddarställning, blunda och vandra inåt en liten stund. Så enkelt och så härligt!

Nu ska jag försöka yoga varje dag, precis som förut. Både den tysta, inre yogan och meditationen och den fysiska. Jag vill börja bygga upp min hållning, min core, min uthållighet och mina muskler igen. Och inte minst, sitta några minuter i tystnad varje dag. Det är så skönt, har du provat?

Och äntligen träning, kan ni förstå hur skönt det kändes? Idag testade jag ett crossfitmom-pass med overhead squats och anyway overhead. Det gick bra och kändes fint i kroppen. Och vill jag fortsätta med den träningen så kommer jag inte ifrån burpeesarna, jag fick lära mig idag att det finns pregnant burpees...

Äntligen känner jag lite hopp inför kommande tid, för jag har verkligen saknat yogan och träningen som är en stor del i mitt liv annars. Yey!


måndag 5 maj 2014

Att längta och hoppas

Jag, eller kanske vi, har bestämt oss för att sluta hålla allt för oss själva. Att dela saker gör bördan mindre att bära. Därför känns det bra att lyfta på locket till det som varit med oss under så många år, en barnlängtan, en sekundär barnlöshet. Jag gissar att vi är och var långt ifrån ensamma om detta, men det är inget man pratar om, för det känns pinsamt och lite skamligt, att man inte lyckas, när "alla andra" gör det. Det är inte så att vi har ljugit eller hemlighållit, men inte ropat ut det, och folk har så mycket taktkänsla att man inte frågar. Under alla dessa år har egentligen ingen frågat oss om det är dags för syskon.

Men tänk om fler hade pratat om det och tänk om fler hade skrivit om det. Det har inte funnits någon att dela längtan med, och inte mycket att läsa. Det har varit vi två i en värld som inte har vetat.

När V var ett år beslöt vi oss för att vi kanske skulle försöka i alla fall, att få ett syskon till honom.  Vi började titta på vagnar, funderade på hur vi skulle göra saker annorlunda och bättre andra gången. Vi gladde oss åt det som vi trodde skulle gå lika lätt som det gjort med V. Månaderna gick och något år gick. Vi gjorde allt vi kunde, allt ifrån huskurer till konstiga piller och provade alla tips vi kunde hitta på nätet. Till slut sökte vi hjälp. Privat då, eftersom man inte får hjälp av landstinget när man redan har barn tillsammans. Gick vidare till utredning som visade att allt var normalt, det fanns inga hinder för graviditet. Men vad hjälper det när det ändå inte händer?

Vi gjorde hormonbehandlingar som ledde till att jag bildade vattencystor i magen. En jul hade jag fyra cystor som tillsammans var stora som en handboll, i magen, och fick med mig orden "Spricker de över jul här nu måste du åka in akut, det gör fruktansvärt ont". Vi låtsades att allt var bra under besöket hos svärföräldrarna. Jag minns att jag gick en rask, lång promenad med supersnabba svärmor med min handboll i magen och höll tummarna att jag skulle klara mig. Jag kunde så klart inte fortsätta med hormonerna. Vi gjorde inseminationer och så småningom två IVF:er i Göteborg. Då trodde vi nog att IVF skulle lösa allt, men så var ju inte fallet. Varje månad besvikelse och varje ny månad, en ny möjlighet.

Alla resor till Göteborg, ta sprutor i magen varje dag, svälla av behandlingen, allt hemlighetsmakeri, ta ledigt från jobbet, gå på middagar och ändå verka normal, tog nästan knäcken på oss. Och ändå lyckades vi inte, 60000 kronor fattigare. Det var några år sen nu, och någonstans därefter bestämde vi oss för att lägga ner. Man orkar inte. Vi orkade inte kämpa, längta, önska, drömma längre, det tog alldeles för mycket energi av oss, av den familjen vi faktiskt hade.

Och vi insåg båda två att vi behövde släppa och gå vidare. Leva i nuet mer och glädjas över vår lilla familj på tre. För det är klart att det var underbart, att vi ändå hade ett perfekt barn. Men längtan kunde vara lika svår ändå, och det är konstigt att förklara. Som sekundärt barnlös är man i ett slags mellanrum. Man hör inte till de helt barnlösa men man hör inte till de som kunde få så många barn de ville. Man känner sig annorlunda och ensam. Jag önskar så att det hade funnits fler som vi just då. När vi var ute och reste eller träffade andra familjer sögs vi till andra som bara hade ett barn. Det kändes som om vi förstod varandra. Och vi blev besvikna om det visade sig att de hade syskon, som inte var med.

När folk vi kände berättade om att de skulle ha ett barn till var vi så klart glada, men varje gång fick vi som en smäll i magen. Det borde ju varit vi. Vi med plats i huset, vi med tid och kärlek och den oerhörda längtan. Och en del blev gravida fast de inte riktigt ville eller hade planerat. Det blir lite att man drar sig undan.

Senaste åren har vi landat i hur bra vi har det, som kan göra långresor, som kan leva ett enkelt liv med ett större barn. Vi har tid och vi har det bra. Men varje dag, minst någon gång om dagen, har tanken kommit, i alla fall hos mig, hur det kunde ha blivit, varför livet är så orättvist, varför inte jag fick uppleva detta med barn en gång till. Och så har jag stängt av igen och haft det bra.

Jag önskar att vi hade varit mer öppna. Jag tror det hade underlättat. Men samtidigt, när börjar man berätta? Inte alldeles direkt, det gör nog inte många. Sen när åren går? Då blir det liksom försent. Eller jag vet inte, det är ju ingen ide att tänka på hur det kunde ha varit. Nu är nu.

Ett nu som tog en annan vändning. Och det har varit oerhört svårt att ställa om, från att aktivt motarbeta längtan och drömmarna till att helt plötsligt få tänka tvärtom igen. Att glädjas var och inte helt enkelt, och kanske var det inte så konstigt. Men nu kan jag faktiskt känna ren och skär glädje för det som komma skall, vårt lilla nya liv. Nu blir det en annan typ av längtan och väntan; att få träffa den person som finns i min mage. Och så klart ett annat hopp, att hoppas att allt går som det ska. Och det finns väl en anledning också med de nio månaderna man får vänta, det blir ju också en mental förberedelsetid, tack och lov. 

Jag tror att vi alltid kommer att bära med oss detta i våra liv. Det har blivit som en del av vår personlighet, en erfarenhet som format oss. De här 10 åren är en del av oss och vår historia som på något sätt kanske har svetsat samman oss och också gett oss en ödmjukare syn på livet, att allt inte går på räls, att man inte kan planera allt.




fredag 2 maj 2014

En vecka i maj

Veckans bästa: vädret! Långledigt!
Veckans dipp: min enorma trötthet, hjärtklappning och andfåddhet. Japp, järnvärdet i bott! 
Veckans roligaste: syster med make och V:s lilla sötkusin på besök hela långhelgen. Mysigt! 
Veckans thank god: maken kom äntligen hem efter att ha jobbat borta några dagar. Orkade inte allt ensam.
Veckans dåliga samvete: bröllopsdag. I år igen. Vi beslutar att ignorera det. (Hur kunde vi gifta oss så här års?)
Veckans kräks: ganska mycket (skulle det inte sluta snart?)
Veckans arbete: stort bygge i trädgården. Förråd och odlingsbädd ska förhoppningsvis snart bli klara.
Veckans bok: "Odla i pallkrage" 
Veckans skulle-vilja: träna, besöka koutspring, loppisar, konstrunda
Veckans yes: jag lyckades ordna internet- och mailfelet på egen hand!
Veckans gullunge: sonen som leker med kompisar från morgon till kväll, kommer hem skitig och hungrig och har gjort spännande saker ute. 
Veckans sug: paj! Grönkålspaj, broccolipaj, rabarberpaj och äpplepaj 
Veckans fynd: en tröja jag trånat över länge. På Tradera. Mycket av det jag äger är begagnat. 
Veckans överraskning: syster kom med presenter som alltid, jättefina saker, helt utan anledning.