torsdag 27 november 2014

Att inse vad man behöver

Det här nya livet är lika utmanande som underbart. Maken började jobba i måndags och jag får försöka lära mig nya rutiner för att fixa dagarna. Hade glömt hur det är i början; att det inte går att ha någon struktur på dagarna och nätterna, att äta och gå på toa inte blir när mitt behov finns. Att klä på sig kanske inte blir av alls.

Nu har jag fått fantastisk extrahjälp av min mamma, som kommit och hjälpt mig med ett par extra händer så att jag fått ordning på tillvaron. TACK snälla, fantastiska mamma! 

Och fast jag njuter av livet och har drömt om det här så länge har jag känt mig mer och mer irriterad. På oordningen hemma och i livet. På min kropp. På att jag är ensam så långa dagar. På storkillen. På skrik. Ja, på allt möjligt. Och det känns ovant och otrevligt för jag har inte varit irriterad på en väldigt lång tid.

Igår kväll slog det mig så tydligt varför jag är så irriterad fast jag har det så bra. Jag får inte till yogan eller meditationen! Jag hittar inte ens 3 minuter för att bara sitta tyst i meditation eller göra Sat Kriya, som verkligen är perfekt för mig nu. Jag hinner ju inte ens springa på toa, jag som för inte så längesen hävdade att man hinner det man vill. Det får jag äta upp nu.

Jag har prioriterat ca 6-7 minuters Mammamage-app-träning och en vagn-promenad i frisk luft varje dag, men vill så hjärtans gärna få in meditationen varje dag. För den är så oerhört viktig för mitt lugn och min stabilitet, och det är minst lika viktigt märker jag! 

Så med den insikten ska jag bannemej få in de där minutrarna någon gång under dagen, när det än blir. Varje dag. Det är väl investerade minutrar. 

Frisk luft

söndag 23 november 2014

Sånt som gör min dag

Jag känner mig så jäkla lycklig. Glad, nöjd och tillfreds. Livet är så himla bra faktiskt. Fast vi inte gjort något spännande, träffat några andra människor än min familj eller inte köpt oss något fint. Det är bara bra ändå. Bra på ett helt annat sätt, på riktigt, om ni förstår.

I helgen har jag blivit jag så himla glad över flera saker, såna där saker som inte kostar något men som gör dagen extra fin, ni vet.

Solen sken redan på lördagmorgonen och vi promenerade tillsammans hela familjen i det härliga vädret.

Jag gick och vann en tävling! Ja, ännu en, hur mycket tur kan man ha egentligen? Den här gången vann jag presentkort på en massage hos min taktilmassör här i stan.

Det damp ner ett fint mail i inkorgen från cybervännen och tillika författarinnan Emma som jag "lärt känna"via våra bloggar. Hennes första bok kommer ut på tisdag och jag är så stolt så jag spricker att jag och V fick vara med och testläsa och ge synpunkter innan den blev klar.

Min äldsta barndomsvän skickade bild på sin nyfödda lilla flicka och jag kunde inte sluta titta på hennes underverk, hon som precis som jag väntat länge. Och jag gläds så åt henne och åt att få dela detta med henne, och att vi fått våra små precis samtidigt.

Jag fick ett samtal från en arbetsplats där jag sökt ett jobb. De ville att jag skulle komma på intervju! (Har aldrig skrivit konstigare ansökan, jobbet startar i januari men jag skrev att jag ville börja först i augusti). 

Morgonpromenaden med Walter i skogen i morse. Magiskt att när vi gick in i skogen var det mörkt och när vi gick ut hade det ljusnat. I helgen har det blivit mycket promenad, mycket syre och härlig novemberluft. 





måndag 17 november 2014

Att lita på sin känsla

Man känner sin egen kropp bäst. Ändå är det svårt det där, att stå på sig när det gäller sjukvård. I alla fall har jag svårt för det. Vill inte vara till besvär, vill inte ringa i onödan. Ligger hellre och lider i tysthet hemma. Men åndå, ibland känner man att något är fel, och då gäller det att stå på sig och inte bara tacka och bocka med mössan i hand.

Jag visste att något inte stod rätt till och det onda i magen kulminerade i natt. Jag trodde helt enkelt att jag skulle dö. Kunde inte ta hand om bebisen, hade aldrig kunnat sätta mig i bilen och köra själv de fem milen till sjukhuset. Och hela tiden ringde det i bakhuvudet, samtalet med sjukvårdsupplysningen förra veckan. "Vi avvaktar, det låter inte så farligt, du har ju ingen feber". Och artiga jag stod inte på mig då utan härdade ut i helgen. Och härdade ut den här förfärliga natten.

Men nu var det nog och i morse ringde jag igen, med en annan röst, med en annan säkerhet. Jag visste att något var fel. Och det var det ju. Livmodern var alldeles sprängfull med blod. Det fanns rester kvar där som inte skulle vara där, jag fick tappas på allt blod och fick tabletter för att livmodern ska dra ihop sig. Så visst borde jag litat på min egen känsla tidigare, så hade jag sluppit många dagar med detta elände.

Och nu tampas jag med mig själv lite grann, blir arg när jag tänker på hur det fick lov att bli så här, vilka misstag som begåtts. Jag har ju litat på alla inom vården. Tampas med mig själv för jag orkar inte lägga energin på att vara arg, utan vill släppa ilskan och gå vidare. Tänker på Annika och hennes symaskin. Mitt problemet är ju löst nu, och snart mår jag nog bättre. Släpp och gå vidare, Lotta.

Nästa gång vet jag att jag vet bäst. Att jag ska lita på mig själv när det gäller min kropp.

söndag 16 november 2014

Livstecken

Jag lever och mår i allra högsta grad bra, men livet just nu består mest av familjemys, att lära känna den nya lilla personen, och att hitta rutiner och sätt som fungerar för vår nya familjekonstellation. Jag är glad att vi har tid till det, och låter det ta tid.

Vi har i princip mest träffat familjemedlemmar och varit hemma. Låter den minste styra livet och vi bara hänger med. Sover, vilar, äter, ungefär. Och när han sover passar vi på att göra saker med den store. Har ett projekt om dagen, vilket kan vara att gå till mataffären eller BVC. Och det är ju inte så jättespännande att skriva om, ännu mindre spännande för er att läsa om.

Jag kom igång med promenaderna ordentligt. Vi har gått och gått med vagn och hund, långa härliga raska promenader i frisk novemberluft. Jag hann skriva ett euforiskt utkast hit till bloggen om hur jag älskar att använda min kropp igen, att svettas, andas, ta i. Åh, vad jag har njutit efter att ha varit inaktiv så länge! Men jag hann inte ens posta det inlägget innan kroppen sa ifrån. Jag har haft så ont i magen! Ringde sjukvårdsupplysningen till slut och fick beskedet sent på fredag kväll: "Packa en väska och åk in till akuten direkt!" Ont i magen efter ett kejsarsnitt är inget bra tydligen.

Vi har långt till sjukhuset, jag var trött och lite envis är jag, så jag avvaktade, och jag anar att det kommer när jag promenerar och anstränger mig, för det lägger sig när jag vilar ett längre tag. Bara att följa kroppens signaler, antar jag, hur tråkigt det än är, men det är klart att det är viktigast att allt måste läka inuti även om det ser bra ut på utsidan. Var sak har sin tid.

Den lille killen vi fick för två veckor sedan är en ljuvlig liten varelse. En lugn och glad liten person som skrattar ofta och verkar nöjd och tillfreds. Och jag njuter verkligen, försöker att suga ut varje ögonkast, varje leende, varje matning. Tänker att den här tiden aldrig, aldrig kommer tillbaka.

Och då gör det kanske inget att bloggen blir lite haltande eller att jag inte pysslar med vare sig träning eller personlig utveckling just nu. En kort yoga här och där och mag- och bäckenbottenträning är allt det blir. Det svåra är bara att inse det fullt ut, att det här är en sån kort tid och allt det kommer att komma tillbaka fortare än jag anar. Det om något är jättebra övning för mig just nu. Lugn. Allt har sin tid.



måndag 10 november 2014

Här och nu

Jag har klurat en hel del på det här med att vara här och nu en hel del senaste tiden, för jag märker så väl vilken skillnad det är när jag faktiskt är det. I bebisbubblan där vi är nu går det inte att vara annat än närvarande, och jag vill verkligen vara med om varje sekund. Det är lätt att bara förlora sig i bebisdoften, ögonen, minspelet och samspelet och tiden går utan att jag märker det. Och det gör inget.

Jag har alltid haft riktigt svårt för att vara i nuet. Eller rättare sagt, jag har inte ens förstått hur man gör. Så klart har jag läst om det, hur viktigt det är och hur man ska göra, men inte fattat grejen. Försvarat mig inför mig själv med att jag måste ligga långt framme i planeringen för att vårt familjeliv ska fungera och samtidigt har jag haft jättesvårt att släppa saker som hänt tidigare. Låtit dem uppta mina tankar länge, kanske till och med år efter år. Jag har varit ett kontrollfreak, både framåt och bakåt i tiden.

I mitt jobb som lärare ligger man alltid två steg före och har flera reservplaner igång hela tiden. Jag har också alltid varit en sån person som alltid längtat till nästa grej, kanske är det helgen eller nästa ledighet. Vilket virrevarr det måste vara i huvudet, när man aldrig får koppla av, när man alltid är på jakt eller vakt eller nåt sånt. Inte konstigt att det gick som det gick.

Sedan några månader har jag fokuserat extra på att vara i nuet och påmint mig själv varje morgon i min Daily Greatness Journal. Och jag märker direkt skillnad om jag skriver andra mål och mantran för dagen, då blir jag inte lika närvarande. Kan inte riktigt lyssna koncentrerat på andra, se dem i ögonen när de pratar, utan tänker på annat. Ligger flera steg före och tänker att jag måste vidare, göra nästa sak. Konstigt hur det fungerar det där med dagboken egentligen. Men fungerar, det gör det.

Sedan lille S kom till oss kan jag till fullo förstå det här med att vara här och nu. Helt och hållet i nuet, närvarande. Det gamla spelar liksom ingen roll och vi har gott om tid att slippa planera för det som komma skall. Det är lyx det. Det är inte många länder som tillåter oss att vara hemma båda vuxna, tillsammans, i två veckor.

Hur gör man då, om man inte har en nyfödd liten person som får en att stanna upp? Jag har provat en del olika saker som har funkat för mig. Kanske kan något fungera för dig? Eller hur gör ni för att vara närvarande här och nu, njuta av ögonblicket, njuta av livet och inte bara längta till något annat eller tänka på saker som hänt tidigare?

1. Meditera! Det allra bästa tipset! Bara sitt bekvämt, börja med några minuter, slut ögonen och bara andas. Räkna andetag om du har svårt att fokusera. I början kunde jag inte sitta och blunda alls, utan klarade kanske en enda minut, men jag hade svårt att ens stänga ögonen. För mig var det ett bra tips att inte försöka så himla hårt att inte tänka på något, utan att låta tankarna komma och gå, att det var ok. För övrigt är det ett mantra jag använder mig av: Det är ok. Allt är ok. Det ordnar sig.

2. En mindfulnessövning som funkar på mig om jag är uppe i varv är följande:
Vad hör du? Hitta ett ljud att fokusera på. Vad ser du? Hitta en sak som du ser. Vad känner du? Är det vinden, soffan du sitter på, värme från solen?
Gör sedan om det här två gånger till. Det blir svårare för varje gång, men är ett lätt sätt att stanna upp här och nu.

3. Acceptera saker som de är. Kön i mataffären, den sega bilföraren framför dig i trafiken eller kejsarsnittet du precis ska göra. Acceptera läget och andas lugnt och djupt. "Allt ordnar sig, det är lugnt".

4. Våga vara själv med dina tankar ibland. Då kan du lyssna på dig själv, vad du egentligen tycker om saker. Vad som är viktigt för dig. Du kanske får svaret på frågan du grubblat på. En ensampromenad i skogen funkar alltid för mig, så jag kan lyssna på löven och se färgerna ett tag. Se hur vacker naturen är och allt annat känns oviktigt. Våga lägga in pauser och vila, kalendern måste inte vara full jämt.

5. Värdera inte saker hela tiden! Kanske det enklaste tipset, men väldigt effektivt. Tänk så många gånger per dag tankarna vill värdera saker. Hur andra ser ut, hur man själv är. Man dömer och har förutfattade meningar. Men om man vänjer sig av med det blir det mycket lättare att vara närvarande, jag lovar. Vad spelar det för roll hur andra ser ut eller beter sig egentligen?

6. Lär dig att identifiera dina tankar. Först då kan du göra något åt dem. Jag gick i många, många år utan att reflektera hur jag tänkte eller ens att det flimrade förbi tusentals tankar varje dag. Jag bara körde på. Men när stressen lättar och man låter sina tankar vila lite grann kan man märka vad det är som händer där inne. Att observera hur ens inre dialog låter och om det är något där man vill bli av med. Det går!

Det finns säkert tusen bra tips och jag är också nyfiken på hur ni gör för att stanna upp och vara här och nu. Det är ju det enda som är viktigt egentligen och jag tänker på hur mycket tid jag har slösat genom åren på sånt jag inte kan påverka, på att oroa mig och planera för framtiden, på att analysera saker som hänt tidigare och som jag ändå inte kan göra om.






onsdag 5 november 2014

Rehab

Visst är det otroligt hur kroppen fungerar? Först kan den skapa och bära ett barn i nio månader och sedan genomgå ett kejsarsnitt, som är ett rätt stort ingrepp ändå. Klara vakna nätter och samtidigt återhämta sig. Just nu pågår verkligen rehab för min kropp, för att hitta tillbaka till någon slags form. Och då menar jag att läka. Det är inte tal om någon träning alls.

I knappt två dagar var vi kvar på BB och jag skulle ljuga om jag sa att det inte gjorde ont efter snittet. Jag var förberedd och påläst men så klart är det omöjligt att förstå hur smärtan skulle kännas i just  min kropp. Jag var uppe på benen samma kväll och tog små korta promenader i korridorerna, men det var inget roligt. Vi åkte hem med rekommendationen att röra på mig lite och ofta och jag kom ut på första lilla promenaden med vagnen dag 3. Dag 4 och 5 kunde jag utöka sträckan lite grann och dag 5 tog de smärtstillande tabletterna jag fått med mig hem slut.

Idag är det dag 6 och jag är förvånad hur bra kroppen mår. Det går fort framåt och det är nog tur att det bränner lite i såret fortfarande, annars hade jag nog kört på för fort. Gördeln spände jag på mig dag 3 och den gör underverk med att dra ihop livmodern och magen, och stöttar samtidigt snitt-såret när jag rör mig. Jag märker att jag kan dra åt gördeln lite mer för varje dag.

Knipövningar började jag med ganska direkt men jag märker att jag inte tappat så mycket kraft där den här gången, jämfört med förra gången. Skönt! Snart är det också dags att börja använda mammamage-appen, de enklaste övningarna där. 

Men som sagt, jag skyndar långsamt. Fokuserar på läkning och rehab först. Magen måste läka. Det är ändå ett stort ingrepp som skett. Sedan kan jag börja bygga upp kroppen och konditionen igen, men först då.

Och vet ni, innan, under och efter kejsarsnittet var jag så lugn, så lugn. Låg med slangar överallt från kroppen, andades lugnt och djupt och kände sådan ro. Inget de gjorde med mig var något skrämmande eller obehagligt, fast det kunde ha varit det. Jag kände verkligen andningens kraft, hur enkelt och kraftfullt man kan styra sina tankar, sin puls och sitt lugn. Häftigt, var det.

Jag ser att det ser ut som om jag går jättefort, men sanningen är att jag mer går i snigelfart. Helt ok. 

söndag 2 november 2014

Du liten

Du med de mörka blå ögonen.
Du med den kloka blick som ser rakt på mig ibland när du vaknar till.
Som om du undrar vart du har kommit.
Som om du känner mig väldigt väl.
Du är så innerligt välkommen och jag är så glad att det blev just du.
Med små, små tunna fötter och fingrar så späda.
Du gnyr lite försiktigt, gör inget väsen av dig.
Tänk att det var du som fanns där inne.
Tänk att det var dig jag längtade efter i alla dessa år.
Och tänk att jag var orolig, tänk att jag var osäker.

Jag visste inte att kärleken kunde bli så omedelbar, jag trodde den skulle växa fram.
Trodde jag skulle behöva lära känna dig först.
Men från första sekund fanns den där.
Kärleken, lyckan och känsligheten.
För stort för att kunna förklara.
Kärleken som kom, lugnt och stilla, en eftermiddag i slutet av oktober.

Att se dig med din bror är helt magiskt.
Han grät av glädje när han hälsade på dig på BB och tårarna kommer när han får hålla dig i sin famn.
Hans liv är också komplett nu, han är så lycklig, och precis så fin med dig som jag trodde.
Jag visste inte hur rätt det kunde bli.
Det vet jag nu, och jag njuter fullt ut av varje ögonblick.
Tänker inte slösa en sekund.
Snart är du också stor.

Hur ska jag kunna skydda dig mot allt ont?
Jag vill kapsla in dig och spara dessa dagar i vår bubbla.
Bara vara vi och inget kan störa.
Låta timmarna gå när jag bara tittar på dig.
När jag luktar på dig.
Den där doften, alltså.
Du liten.
Med de mörka blå ögonen och de minsta, tunnaste fötter jag sett och tår som inte ser ut som mina.
Du är min finaste skatt, min extra lycka som kom när jag minst anade det.