onsdag 30 september 2015

Det vänder, det lättar!

Det har varit ett par tuffa, tunga månader. Som jag har slitit och stångat mitt huvud på nya jobbet! Jag har ångrat mig, sökt nya jobb och deppat ihop, om och om igen. Det har tagit all min tid och energi den här tiden och jag har skalat bort vänner, telefonsamtal, träning, aktiviteter och fokuserat på vila, barnen, yogan och meditationen. Jag har varit så trött, så trött, ända in i märgen och när jag fick världens dunderförkylning hade jag inget att stå emot, så jag är rätt sliten alltså.

Men så i början av veckan kände jag att jag var över puckeln. Min bättre hälft har märkt det. Jag känner mig lättare och gladare igen och jag börjar få kontroll på situationen på jobbet. Det känns till och med fantastiskt roligt på jobbet och de där personerna som inte hälsar bekommer mig inte längre. Jag har tagit mig igenom den här tuffa tiden och har lärt mig och utvecklats en massa och det är faktiskt lilla jag som har startat den nya enheten och på kort tid utan resurser fått igång en fin verksamhet. Stolthet är vad jag känner!

Det vänder. Det kan vända. Den insikten är härlig.

Allt i livet kan ändras trots att det känns nattsvart ibland, och jag märkte det så tydligt när jag återigen ville börja göra saker jag mår bra av. Den här veckan var min fokus-på-att-finna-ny-energi-vecka. Jag bokade in skogspromenader, ensamfika på stan, en taktil massage och en dejt med en snygg kille. Jag börjar längta efter kompisar igen.

Så blev det också så att jag började engagera mig lite i den lokala flyktinghjälpsfrågan och känslan av att orka och kunna hjälpa till med något är också väldigt härlig. Att äntligen orka med det. Det finns hopp. Och jag känner att jag börjar få livet åter.


Jo men lite har jag tränat, det går ju snabbt att ta några vändor i backen i skogen.


lördag 26 september 2015

Vill du börja meditera?

För tre år sedan hade jag aldrig mediterat. Det var ju jätteflummigt, tyckte jag då. Men så blev jag sjukskriven för utmattning för två år sedan och kan minnas exakt när jag förstod och kände med hela kroppen att jag behövde ta till meditationen. Varför vet jag inte. Sedan dess har jag mediterat ofta och senaste året exakt varje dag. För mig är meditationen en enkel stund på dagen, helst på morgonen. Meditation är för mig att hitta små glapp emellan alla tankar som flyger förbi hela dagen. Det är en liten stund bara för mig. Morgonmeditationen styr min dag och jag kan bestämma hur dagen ska bli. Det är som att äta frukost, klä på mig eller bortsta tänderna, och de sakerna skulle jag ju inte strunta i. Inte meditationen heller.

Men hur gör man då? Jag vet att många vill, men inte vet hur man ska starta. Många har inte ens provat att sitta stilla och blunda utan att hålla på med något annat. Många tycker det är svårt att hitta en rutin. Det tyckte jag med, men det är lätt om man börjar mycket enkelt och inte ställer för höga krav på sig själv. Krav och meditation går inte ihop.

1. För att smygstarta in i det, prova en app. En lättsam, guidad app. Jag började med Headspace (på engelska, den är enkel med kroppsscanning vilket kan vara enkelt i början och inte så flummigt). Jag har testat apparna Pausa, Mindfulness 1 och 2 och andra gratisvarianter som har guidade meditationer i olika många minuter. Testa dig fram tills du hittar något som fungerar för dig. Jag är lite känslig för röster eller bakgrundsmusik, det måste vara rätt.


2. På nätet finns jättemycket bra och gratis. Googla tills du hittar något som känns rätt för dig. Eller om du använder yogobe.se, balansonline.se, yogaforalla.se eller andra sidor på nätet, så finns det där. Innerstrengthblog har en bra guidad meditation. När jag har googlat på meditation (morning meditation) har jag hittat och använt följande senaste tiden:

Den sex minuters meditation jag gjort varje morgon sen i somras är denna (australiensiska Suzanne Kempken som guidar en till en positiv start på dagen):


Jag har också testat hennes "Boost your confidence" nu när min person fått sig en törn på jobbet:


3. När du känner dig redo, prova att ställa klockan i mobilen på några minuter. Sätt dig där du får vara ifred, med ryggen rak, blunda och bara sitt. När tankarna flyger igenom huvudet, sänd dem bara iväg och fokusera på att bara sitta. Tänk inte att du måste vara helt tom i huvudet, det stressar bara. Jag är glad om jag får luckor på några sekunder då jag inte tänker på en massa saker. Ta tankarna bara lugnt tillbaka till just ingenting, lägg ingen värdering i det.

Om du vill få in en bra rutin, välj en tidpunkt som är ungefär samma varje dag. Håll dig till den och låt inget annat komma emellan. Hitta gärna en plats, kudde eller matta att sitta på, som är samma varje dag.

Jag läste så jättebra hos Igor Ardoris om meditation, läs, det är kort och koncist!

Och det här med meditation är ju helt utan prestationskrav. Tänk inte att du ska sitta stilla i komplicerade meditationer a la 60 minuter sju dagar i veckan, för då kommer du att misslyckas. Tänk att det är för att stilla tankarna några minuter varje dag. Några minuter som bara är för dig och ingen annan. Om och när du blir redo så finns det en hel värld av längre meditationer att prova. Och vet du, meditation kan förändra ditt liv...

Sist men inte minst var det roligt att över 20 personer ville vara med och tävla om linnet i förra inlägget. Grattis Märta som vann!! 






Bilder från Google



fredag 18 september 2015

Fredagslistan

Det var längesen jag gjorde en lista! Denna är snodd från Underbaraclara, som snott den från nån, som snott den från... Sno den du med, vet ja!

Var är din mobiltelefon? Alltid i min handväska, den slitna älsklingsväskan från Ceannis.
Var är din andra hälft? I köket och lagar pizza och tar hand om barnen samtidigt. Han tror att jag yogar.
Ditt hår? I hemmaknuten. Alltid när jag är hemma. 
Ditt humör? Fredagstrött! Men glad ändå, jag har längtat så efter helgen. Behöver vila! 
Din dagsplan? Jag bestämde mig för att ha roligt på jobbet, att vara glad, kreativ och sprudlande. Och det blev så! Jag skrattade mycket på jobbet idag. En kille från Somalia misstolkade ordet dam och pekade på mig för att illustrera. Sen var jag jorden och roterade kring solen (en kille från Syrien). 
Det bästa du vet? Barnskratt, så där som bara små barn kan. Idag skrattade mini åt att jag rev sönder ett papper (eller ja, en sida ur en bok som han hade rivit ur). Vardagsglädjeskratt! 
Din dröm inatt? Jag skulle hämta bebben på föris. På vägen in satt det en rumänsk tiggarkille. Jag störde mig jättemycket på att han skulle gå och kopiera saker inne på förskolan hela tiden och tyckte att måttet var rågat när han skulle kopiera i färg och i tyg (?) Han kysste mig på munnen innan jag gick in och jag tyckte inte det gjorde så mycket. Sen gick jag avdelning efter avdelning och letade efter min son men ingen kände till honom. På sista avdelningen kom jag på att han ju faktiskt inte hade börjat förskolan än. Där ungefär vaknade jag. (Jo, jag har tänkt mycket på när det är rätt att börja förskolan. Uppenbarligen har jag tänkt mycket på tiggare också? Och kopieringsmaskiner.)
Ditt livsmål? Jag håller på att fundera på mitt livsmål. På något oklart sätt vill jag hjälpa. Det kan vara mitt livsmål. Hjälpa oskyldiga, hjälplösa, stötta, finnas där. Just nu tänker jag mycket på flyktingar och ensamkommande. Sen tänker jag mycket på att vara en röst för introverta, att vara med på det tåget, att ändra synen på människan, hur den är och behöver vara. Och jag vill känna när livet tar slut att jag inte hållt tillbaka, att jag har levt, att jag gjorde det bästa av mitt liv. Inte väntade, inte fegade. Att jag inte ångrar.
Rummet du är i? I yogasalen (gillestugan) eftersom jag precis har yogat ett nedvarvande och avslappnande pass. 
Din hobby? Har nog ingen? Yoga? Träning? Hade jag mer tid och ork så skulle jag vilja säga trädgårdspyssel, snickrande eller målande.
Din skräck? Att något av barnen ska rövas bort och att jag aldrig mer ska få se dem.
Vem vill du vara om sex år? Då är jag 46 år. Jag har släppt alla borden, måsten, allt jag tror att alla kräver av mig, allt jag kräver av mig själv. Jag lever livet som bara jag vill och bryr mig inte om hur livet borde se ut. Jag lever i nuet och njuter av stunden. 
Var var du igår kväll? I soffan hemma, jag snorade och hostade och drack te med ingefära, citron och honung, och gick och lade mig 21. 
Vad är du inte? Mån om yta. Jag bryr mig inte särskilt mycket om hur jag ser ut eller hur saker jag äger ser ut. Skönt! 
En sak du önskar dig? Ett liv utan oro.
Var växte du upp? I samma stad som jag bor i nu. Jag har pluggat borta och flyttat tillbaka.
Det senaste du gjorde? Spelade Wii U med store sonen (hade ingen aning om vad jag gjorde, men tryckte på knapparna lite random och vann en match).
Din tv? Jag ser på tv en timme om dagen, mellan 20-21, oavsett vad det är, ibland ser jag ikapp på apple-tv:n sånt som går efter 21 när jag gått och lagt mig .
Dina husdjur? Inget just nu. Saknar fortfarande Walter så mycket att det gör ont i magen när jag tänker på det.
Din dator? En Macbook Air hemma och en likadan på jobbet. 
Saknas någon? Ja, min syster och hennes familj. De bor för långt borta! 
Din bil? Haha, en gigantisk pick up! Och just nu också en hyfsat stor suv som vi ska sälja.
Något du inte har på dig? Obekväma kläder, punkt slut.
Favoritaffär? Åhlens. Love it! Nu handlar jag inte så ofta, för det mesta jag behöver handlar jag online, men ibland åker jag dit och bara kikar, strosar och känner.
Din sommar? Kanske den bästa någonsin. Vi gjorde inget förutom en fin-fin födelsedagsfirar-resa till Jylland. 
Älskar någon? Oh ja!
Favoritfärg? Rosa och rött. Ändå är alla mina kläder typ svarta, gråa och bruna. Hm.
När grät du senast? Helt ärligt? Jag var och provade kläder, inget passade och jag kände mig förfärligt tjock. Japp, sån är jag i mina dystrastunder. 

Och så lite fredagsbilder:

Barnet med barn.

Jag kallar den "fyra skärmar: en scen ur en elvaårings liv"



onsdag 16 september 2015

Vinn ett linne!

Eftersom jag har världens allra finaste och peppigaste bloggläsare och de bästa och snällaste kommentatörerna så vill jag visa hur mycket det betyder för mig med en tävling. Ni som läser här, ni som kommenterar eller aldrig kommenterar men läser ändå, ni är anledningen till att jag utvecklas, mår bra och lär mig en massa saker. Ni får mig att bli en bättre människa! 

Världens finaste baslinne i grå bomull kan bli ditt. På magen är det ett peacemärke i grått och längst ner i svanken står det "Sit calm like a yogi". Storleken är M och passar den som är XS, S eller M (utan post-gravidmage). Kanske vore det perfekt till dig eller någon du vill ge det till.

Någon uppmärksam kanske minns min korta sejour på instagram i våras då jag stolt visade linnet jag hade designat själv och beställt, med citatet som Ulrika inspirerat till, i väntan på att min kropp skulle bli sig själv igen. Men linnet kommer inte att passa mig på länge, så det ligger alldeles oanvänt i skåpet och vill ägas av någon som kan ha det på sig. 

Om du vill vinna, fyll i kontaktformuläret i bloggens högersida, senast under söndagen. Lycka till! 

lördag 12 september 2015

Vänskap and stuff

Länge, länge har jag funderat fram och tillbaka på vänskap. Har velat skriva om det men ändå inte, för det är personligt och kan bli lite privat och de tankar jag har är sånt man inte pratar om. Men så resonerar jag så att här i min blogg brukar saker klarna när jag skrivit dem, de blir inte så stora när jag satt ord på dem och lyft ut dem i ljuset. Och när jag läste om vänskap hos Minaträningstajts så började jag omedvetet fnula på att skriva om det. För då förstod jag att många tänker på det här, på många olika sätt. Att det där med vänner inte alltid är självklart och lätt, det är inte bara hos mig. Minaträningstajts-Jeanna använde uttrycket "dåligt vänskapssjälvförtroende", och det har jag med, det är huvudet på spiken.

Jag har ett stort behov av att vara själv, tanka tid och tystnad och välja när jag vill umgås. Vill gärna träffa en vän i taget eller en liten grupp med såna jag kan vara mig själv med. Stora grupper tycker jag är obehagligt, jag vet inte hur jag ska bete mig och det slukar väldigt mycket av min energi. Jag är en trogen vän men om jag blir sårad vill jag inte vara med och tackar för mig (försvinner ljudlöst eftersom jag är rädd för att säga ifrån). Jag har svårt att förstå mig på "spel" och vill ha vänner som kör med raka rör, som jag vet var jag har. Annars kan det kvitta. Senaste åren när jag gjort en del förändringar i livet, har jag också valt bort en del vänner som jag inte mådde så bra av.

Jag har en skön, brokig liten samling vänner. Någon från tidig barndom där vi kan ta upp där vi slutade mitt i natten om det vore så. Ett litet gäng från en tidigare arbetsplats, jag kan vara som jag är med dem, behöver inte klä upp mig eller förställa mig. Ett par vänner att prata ut med och promenera med. Några som jag håller kontakt med, någon jag kan yoga eller träna med. Några nya, fina som jag fått kontakt med via bloggen, kontakter jag är jätteglad för. Någon eller några kommer jag förhoppningsvis att träffa och andra inte, men internet är fantastiskt för en sån som jag.

Jag har haft som mål under året som gått att våga fråga om någon trevlig människa jag träffat vill ta en fika eller promenera, för det inser jag ju att jag också behöver ta första steget ibland. Det har gått ganska bra, jag har varit lite modigare än vanligt och har provat både med och utan framgång, men på facebook tycker jag det har varit tufft. Jag har gjort några vänförfrågningar som inte har bekräftats, ni vet såna trevliga typer jag pratar mycket med på jobbet och så. Alltså inte tjejen i kassan på ica eller så. Och det här tar så mycket energi av mig, att fundera på varför de inte vill, och jag hamnar i en nedåtgående tankespiral. Jag ifrågasätter mig själv som vän, och som person, och det är inte särskilt upplyftande. Jag jämför, och det vet ju alla att det inte är någon bra lösning, och note to self: facebook är ju inte den riktiga världen.

När man är introvert på ett sätt som som jag är, så gillar man att tänka och skriva. De talade orden kommer inte lika lätt, men visst har jag också ett behov av att höras ibland. Kanske speciellt i svårare stunder som jag varit i nu ett tag. Och kanske är det så att många av mina vänner är raka motsatsen, och jag har gått många pratpromenader och lyssnat och lyssnat. Och hört den andra be om ursäkt när hon kommit fram för att hon nu har pratat hela rundan igen. Det har hänt många gånger genom åren och det är svårt att hitta balansen så båda blir sedda och hörda.

Vissa dagar saknar jag den där vardagskompisen väldigt mycket. Den man kan ringa och bara fråga något. Skicka ett sms bara för att. Ta en fika utan att vi båda behöver boka in det långt i förväg. Komma över och bara hänga eller ta ett glas vin fast det är vardag och stökigt hemma. Långa samtal om livet. Den vännen finns inte i mitt liv. Ännu. Och i alla nya sammanhang; på öppna förskolan, på nya jobbet, i den nya föreningen eller vad det kan vara, tänker jag "Kanske är det hon" (är lite stereotyp här och tänker inte så om killar jag träffar). Men sen kommer jag inte längre, vet inte hur man gör, vågar inte misslyckas. Kanske är jag rädd för att vara eller verka desperat.

Och när jag tänker alldeles för mycket på det här så önskar jag ju att jag var så där härlig, spontan och sprudlande som jag inte är, så att alla gillade mig och jag hade 500 vänner på facebook. Fick spontana telefonsamtal "bara för att prata lite". Kunde ha haft en 40-årsfest med många gäster. Men så kommer jag på att jag ju skulle tycka det var riktigt jobbigt med en stor fest och telefonsamtal jag inte förstår mig på. Och jag vill ju vara själv rätt mycket och umgås på mina villkor, det vet jag ju. Så det finns ju en anledning att jag har det som jag har det. Och varför jag då inte kan vara nöjd, det är ju konstigt.

Jag är ju den jag är, och jag försöker att gilla det. Gilla mig. Men de här kringelikrokiga tankarna är inget bra. Jag vill så gärna släppa oron för att vara annorlunda, för att inte passa in, för att inte duga, för att inte vara accepterad. För dåligt vänskapssjälvförtroende. Och det är klart att det är svårt för andra att gilla mig om jag själv inte gör det. Ja, ni hör, det här är komplext för mig. Jag skulle helst vilja sluta tänka och bara gå rakryggad, stolt och nöjd genom livet. Over and out.



Det har varit en vecka med regnbågar. Känns som om det kanske betyder något. 







tisdag 8 september 2015

Livshjulet

Jag har lyssnat på en lokal pod som handlar om det så kallade livshjulet. Det satte igång tankar hos mig. Hur står det till hos mig? Hur skulle jag svara? Var blir det full poäng och vad vill jag utveckla? Vad finns det för hinder?

När jag ritade mitt livshjul för ett par år sedan såg det helt annorlunda ut, det var ganska låga siffror på flera tårtbitar, och det är ju det härliga med personlig utveckling, att det går att förändra om man vill. Och att man ständigt utvecklas och förändras.

Sen kom jag på att i min Daily Greatness Yoga Journal (måste kalla den något kortare) har jag ju också med hjulet. Och nu när jag gjort ett nytt år och snart ska summera såg jag ju att jag utan att tänka speciellt på det har uppnått flera av livshjulets mål. För ett år sedan yogade jag t ex de flesta dagar och målet i september 2015 var att yoga varje morgon. Check på den! Ibland är det bra att stanna upp, tänka till, fundera över målet, bryta ner vägen dit, och sen släppa det.

Livshjulet kan säkert ses på olika sätt men oftast består det av åtta tårtbitar:

1. Ekonomi: Vi klarar oss. Vi har det till och med riktigt bra. Ekonomi är inte viktigt för mig alls men kanske är det så för att vi har möjligheten att göra det vi vill, eller så rättar vi vår vilja efter det vi har, jag vet inte. Pengar är helt ärligt inte viktigt! Jag har ingen alls önskan att tjäna mer, äga mer eller längtar efter att kunna köpa det eller det. Jag ger det en 10.

2. Boende: Vi bor precis perfekt i ett hus som är lite halvskruttigt men lagom stort för oss och våra behov. Det finns att göra men det är inte viktigt att bo i ett hur som ser skinande nytt ut eller som i en inredningstidning (jag lägger ingen värdering i det, det är ett val jag gör). Jag älskar hur vi bor, i stan men ändå nära skogen och cykelvägar som leder till hela staden och en liten stund med bil för att komma till berg, stränder och vidare ut på sjön. Vi har underbara grannar. Jag ger vårt boende en 10.

3. Fritid: Just i detta nu är den ganska fattig. Jag är hemma med familjen, laddar, promenerar, yogar och ser till att orka allt med det nya jobbet. Men det här är ju en ganska kort period, så om jag tänker på hur jag brukar ha det, så innebär det mer träning, mer tid för vänner och aktiviter ibland på helgerna. Jag är ganska nöjd med det, då jag är en person som behöver mycket återhämtning, så det är ett val jag gör. Jag ger det en 8 för jag slits ibland med att jag "borde" göra fler saker eller träffa fler personer fast jag vet att jag mår bra av mycket tid utan aktiviteter.

4. Kärlek och närhet: Utan att bli privat så ger jag det här området en 10. Kort och gott är jag gift med världens bästa man och vi tar oss tid för en dejt varje månad, vi yogar ihop varje helg och kramas i förbifarten i vardagen. Han peppar, hjälper, tröstar, stöttar och gör mig galen ibland. Barnen ger ju också livet ännu en dimension.10, helt klart.

5. Personlig utveckling: 10, 10, 10! Hela mitt liv handlar om personlig utveckling, jämt, varje dag. Sen jag insåg att jag själv kör min bil så har hela mitt liv ändrats. Jag är på en resa som kommer att pågå resten av mitt liv.

6. Fysisk hälsa: Jag är frisk. Jag är stark så till vida att jag kan göra allt jag behöver i vardagen. Till exempel köra en fullastad barnvagn med ena handen, bära barnet med andra armen och ändå inte bryta ihop av tröttma. Jag kan springa, hoppa, cykla och lyfta så mycket jag vill. Jag sover oftast gott och som sagt, jag känner mig frisk och pigg och har inga krämpor. Det blir en 9 för min kropp vill att jag rör mig lite mer än vad jag hinner just nu.

7. Familj och vänner: Jag ger det en 7. Jag kommer utveckla detta mer i ett kommande inlägg.

8. Jobb/karriär: Jo, ja, hm. Jag har ett jobb, som för närvarande är mycket spännande. Men som sagt, det pågår lite (läs: mycket) hjärnverksamhet. Vill jag, vill jag inte? Ska det vara så här? Kommer det att bli annorlunda? Var går gränsen för vad jag orkar? Hur många arbetsuppgifter kan man klämma in? Hur mycket motstånd orkar jag möta? Jag när andra drömmar, lite odefinierbara. Vill att det ska gnistra. Vill prova saker! Inte dö som lärare och bara ha provat en sak på riktigt. Är ibland sugen på att utbilda mig igen, men inte tillräckligt. Jag när en liten dröm om att bli sotare. Kanske för friheten, varierade arbetsuppgifter, att få vara ute. Jag sökte faktiskt utbildningen till nu i höst men tidpunkten var inte rätt och jag ville ändå testa det nya lärarjobbet jag fått. I den här tårtbiten finns det utrymme för utveckling. Jag ger det en 7.

Härligt ändå att det finns saker att utveckla och härligt att det finns många tior i mitt liv. Det gjorde det verkligen inte förr. Brukar du fylla i ett livshjul? Har du testat? Är du nöjd med ditt hjul?

Här kan du skriva ut ett tomt (men danskt) livshjul att fylla i om du skulle vilja.


lördag 5 september 2015

Fritt ur hjärtat

Det är höga berg och djupa dalar på jobbet. Gråt och skratt om vartannat. Jag vill både säga upp mig och vara där för alltid.

Att vara med eleverna är något av det roligaste jag gjort. Jag ser utveckling som går så fort, som man inte ser hos svenska elever. Lampor tänds hela tiden, ni vet när ljuset går upp. Jag ser en otrolig vilja att kämpa och lära sig och drivkraften att komma till en riktig klass, med svenska elever är så stark. Vi jobbar som i en frizon, där vi hux flux kan ge oss ut på utflykt, därför att vi pratade om vad en utflykt är. Vi kan gå upp i vattentornet för att någon undrade vad det där höga var. Vi äter kanelbullar. Vi pratar om fritid och vad som är roligt att göra, och nästan ingen förstår: vad då fritid, vad då roligt? Att sen få lön för mödan och se innerliga skratt för första gången på tre veckor. Det är fantastiskt. Unga utan föräldrar eller med trauman i bagaget, som skrattar trots allt, på utflykt med oss. Vi ser Pippi Långstrump och det dånar av skratt i rummet när hon inte gör som man ska.

Det finns baksidor också. Bara för att man kommit till Sverige blir inte allt bra. Man kanske har tagit sig hela vägen ensam från Afghanistan, till fots och liftat. En lång och farlig väg ensam, har ni sett på kartan hur långt det faktiskt är? Och när man kommer fram till säkra Sverige, då blir man trakasserad, hotad och vågar inte gå ut. Folk som försöker köra över en när man går över övergångsstället vid grönt. Svenskar som inte vill ha en här. Motsättningar mellan folkgrupper. Gnistor som slocknar. Det är inte klokt. Kan man inte bara få vara säker här? Det gör mig så ont.


Och så mina dilemman jag inte var beredd på. Det svåraste i mitt nya jobb. Att ses som ett hot, som kommer med en förändring. Strunt samma att någon annan, högt uppe i Sverige, har bestämt att vi ska ta emot barnen, att de ska få gå i skola. Säkert tycker många att det är bra att vi tar emot, bara det inte drabbar en själv, att de är någon annanstans. Utan att för den sakens skull vara rasister. Men när det ska in en elev i någon annans klass och klassrum, då kan det bli jobbigt. Och jag blir ansiktet för förändingen. En del hälsar inte när jag kommer på morgonen. Samma personer ställer mig till svars inför alla när jag äter lunch eller i korridoren på min rast. Man motarbetar i det tysta, svarar inte på mail.  Absolut inte alla, men tillräckligt många. Det här hade jag inte räknat med, och är anledningen till att jag inte vill fortsätta. Vuxna människor.

Men vet ni, jag längtar efter att det ska komma en massa nya unga, de som är på väg hit nu. Jag hoppas de kommer till mitt klassrum, så att de kan få känna lite normalitet, lite struktur och lite vanligt liv inanför klassrummets väggar. Det är så mycket elände nu att det behöver vara lite bra. Jag är så otroligt ledsen över hur människor behandlas och hur det kommer att bli. Ledsen över alla människoöden, både de som är kvar i sina länder, de som flyr och de som kommit hit men ändå inte tillhör. Vill kunna göra mer, vem vill inte det? Önskar att världen var ett varmare ställe och skäms för att vara europé.


Varje morgon tänker jag att jag bor på världens vackraste plats. Älven som ser olika ut varje dag, den ena vackrare än den andra. Tänk vilken tur just jag fick.