måndag 11 maj 2015

All over the place

Ibland känner jag att det hade varit enklare och skönare om jag aldrig hade börjat jobba med mig själv. Att jag hade varit kvar i det där gamla som inte var så där härligt direkt, men ändå. Bara levt på och inte haft så himla höga krav om att få något annat.

Såklart vill jag ju inte det egentligen, för det finns inget alternativ. Jag måste göra detta, måste ta tag i saker, en efter en. Jag gör det för att jag måste för mig själv. Vill ju ha ett liv som är mitt och där jag verkligen kan leva som jag vill och som den jag är, ärligt. Och för att komma dit måste jag ju nysta och gräva.

Varenda dag ungefär vill jag bara fly från alltihop. Flytta. Byta stad. Byta land. Börja om där ingen vet något om mig. Få bli en ny person och allra helst aldrig komma tillbaka. På en ny plats vara den där utåtriktade, pratsamma, enkla och sociala människan som bara omfamnar allt i livet. Eller så vill jag bara lägga mig under en gammal filt och mögla. Ja, snacka om flyktbeteende, att vilja ta den lättaste vägen. För jag inser ju också att jag är exakt samma person var i världen jag än är och att kärnan i det hela finns inom mig. Jag måste börja med mig, och sen kan jag fly (om jag fortfarande vill det då).

Så jag gör det ändå. Tar den längre och krångligare vägen. Men ibland, och speciellt nu, undrar jag alltså. Varför det känns jobbigare nu än då. Varför det kommer så himla mycket känslor? De är all over the place och det svämmar bara över.

Det borde ju vara lättare nu men ibland känns det som om ju mer jag skalar av och lär mig om mig själv, desto mer känslor kommer fram. Just nu känns det som en riktigt känslo-orkan som drar fram och hela tiden tänker jag att jag förmodligen måste vara mitt i den för att kunna gå vidare. Men varför kom den? Borde jag inte känna mig säkrare, stadigare, gladare, mer livfull? I stället för att tvivla på mig själv och se allt jag inte kan, allt jag gör mindre bra, allt jag är.

Jag har det så himla bra, omgiven av fina människor och två barn som är mina mirakel. Jag njuter av det och gläds åt det varje dag. Jag har det så bra, och jag är på riktigt väldigt, väldigt glad för det. Mitt liv är så bra.

Och mitt i det är jag, med alla de här känslorna som ibland blir för stora att hantera. Hey, här har ni mig, jag med känslor all over the place. Och en sån här liten att älska:






8 kommentarer:

  1. Känner sååå igen mig. Tror även att de där små drar ut alla känslorna som man inte trodde fanns där.
    Kan bara säga att jag själv märker hur det vänder mycket snabbare nu. Går inte omkring i veckor så där ledsen längre. Har bara inte lust med det. Skulle också vilja fly ibland...till nåt öde ställe. Kramar i massor

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack fina du <3 Undrar vart man skulle fly? En öken? En djungel? Ja, ibland blir man bara så trött på att vara sig själv. Kramar!

      Radera
  2. Jamen just sådär är det ju att vara medveten. Apjobbigt rent ut sagt! Tänker ofta som du att "allt hade varit så mycket enklare om jag inte öppnat ögonen"... fast jag såklart vet att det inte alls är så. Det är en balansgång och ett ständigt cirklande, upp och ner och hit och dit - ändå, precis som det ska vara.
    Kram och pepp, syster!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tänker du också så?! Tänk att jag trodde att jag var ensam och helt knasig. Yay, jag är som jag ska :-D Kram!

      Radera
  3. Känner igen mig så mycket. Men den meditationen eller kriyan du gör kanske har lyft på en och annan sten? För mig har de flesta känslostormarna hängt ihop med min yoga. Idag kan jag inte riktigt säga vad som är vad, men klart är att när alla känslorna har varit all over the place så lugnar det ner sig. Och det där du släpper ut, jag tror inte att du vill ha det kvar inombords helt enkelt. Jag har gråtit floder, men det är inte så längre :) Så med risk för att låta tjatig, allt ändras och du kommer inte att ångra att du släpper ut skräpet! Varm kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du anar inte vad skönt det är att läsa! Ibland när du svarar mig så är det som att allt faller på plats, lite "Just det!". Nej, jag vill inte ha kvar det, vad det än är, och jag vill ju vidare. Och det har nog med kriyan att göra. Kram och tack!

      Radera
  4. Känns som vi är flera som har en lite jobbig vår. Stor Kram♥

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är nog så. Kram <3

      Radera