torsdag 14 november 2013

Tysta människor har högljudda tankar

Kommer ni ihåg det här inlägget? Om att känna sig annorlunda. Inte för att det gör något, det har mer handlat om att förstå, acceptera, utveckla mina styrkor och göra det bästa av mig.

Senaste åren har jag sett ordet introvert lite här och var, och en dag för ett tag sen när jag (som vanligt) var inne på bibliotekets hemsida, hittade jag två böcker om detta. Det var läge att börja nysta i saken, jag var redo nu, så jag reserverade de två böckerna "Tyst-de introvertas betydelse i ett samhälle där alla hörs och syns" av Susan Cain och "Introvert-den tysta revolutionen" av Linus Jonkman. Idag kunde jag äntligen hämta dem och jag har läst och läst. Den första var ganska mastig och teoretisk, men den andra var rolig, lättsam och... alldeles underbar! Jag skrattade högt när jag läste, och det är inte vanligt.

Jag är en helt och hållet typisk introvert person. Om jag måste välja mellan att vara helt själv varenda minut i två veckor eller ha bekanta omkring mig varenda minut i två veckor, tar jag lätt det första. Jag har ingen direkt förkärlek för stora sociala tillställningar och blir svettig av samlingar med människor. Har få, nära vänner. Behöver återhämtning i det stilla efter mycket sociala kontakter och stress. Jag har svårt med kallprat, vet inte hur man gör och förstår inte syftet. Ringer, mailar, sms:ar inte för att småprata. Visar mina känslor inombords. Tycker möten på jobbet och gruppuppgifter är totalt onödiga. Jag gillar att förbereda mig, helst ensam. Utseendet är inte så viktigt. När jag är bland människor känner jag att jag spelar en roll jag har lärt mig. Jag är bekväm med att vara i bakgrunden, behöver inte hävda mig. Jag misstas nog ofta för arrogant och kall för jag ger inte så mycket känsloyttringar. Jag har en hög tröskel för att öppna munnen. Uppfattas stabil. Med mera, med mera.

Gissa hur knasig jag kände mig som yngre? Man ska ju vara så framåt, ta för sig, tänka positivt. Det känns som om världen styrs av extroverta och överallt ska man vara utåtriktad, framåt och social. Och det kan man lära sig att vara, men innerst inne är man ändå den man är. Vet inte hur många gånger extroverta människor tyckt öppet synd om mig för att jag planerat för en kväll själv (tackat nej till dem), för att någon annan tar åt sig äran för det jag gjort eller för att jag sitter själv. Jag vet en ledarskapskurs jag gick för ett antal år sen. Då talade vi mer om personlighetstyper än introverta och extroverta, men de flesta i ledningsgruppen jag satt i då var av den pratsamma grupparbetstypen. En av de andra utbrast högljutt "Stackars dem!" när vi pratade om min typ. Jag tänker kanske samma sak om dem men skulle behålla det för mig själv.

En tredjedel till hälften av alla människor är helt eller delvis som jag. Ordet introvert ger associationer till folk som sitter i ett hörn och dunkar huvudet i väggen. Men så är det ju inte, jag har ett socialt yrke som lärare och har t ex instruerat på gym i 10 år. 

För mig som vuxen, där jag är nu, är allt detta inget konstigt. Mer som en bekräftelse på den jag är och min plats och roll. Acceptera, inte förändra, återigen. Äntligen, för tänk så många år jag försökt förändra mig, passa in. Och känt mig kass när det såklart inte gått. Självkänslan i skorna.

Den här boken är både rolig och grym, och får en sån som jag att känna att jag är den coolaste typen av människa. Att det att vara introvert betyder att man har så många fantastiska egenskaper. Shit, vad häftig jag ändå är! Läs boken om du känner igen dig det minsta, eller vill förstå en introvert människa i din närhet bättre. 

"Cocktailversionen"

Lite fördomar... Jag är den med medeltidsfrisyr!

9 kommentarer:

  1. Medeltidafrisyr, check på den :D
    Ja, vi får skaka tass även här, jag är också introvert och har liksom du först i vuxen ålder fattat det. Skönt när man numera kan anpassa sitt liv därefter och inte anpassa sig själv till oigenkännlighet.
    Kram och ta hand om dej ♥

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tänk vad skönt att ha blivit vuxen! Rätt gôtt att kunna vara sig själv faktiskt. Ha en fin helg, kram!

      Radera
  2. Hur jag hittar mina vänner.... de jag kan sitta helt tysta med utan att det blir sk. pinsam tystnad!!!
    Jag är nog mycket mitt i mellan allt det där :):):) Bryr mig massor om vad folk tycker om mig, utseende... hmm gillar inte att jag börjar se ut som min mamma ;)
    Gillar att vara ensam men långt ifrån att jag vill vara det jämt!!!!
    Tycker om snygga tränings kläder men tycker absolut inte att det är viktigt...
    Haha härligt att vi alla är så olika :)
    Kram på dig Lotta

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det är så härligt att alla är olika! Hur kul vore det annars? Så länge alla respekterar varandra får man vara precis hur man vill! Hoppas ni får en härlig helg nu, kram!

      Radera
  3. Jag tror på att man inte behöver vara antingen eller. Jag gillar ensamhet men mår toppen med andra människor. Men inte vilka människor som helst, det jag gillar mest är att vara hemma till exempel med min familj men där alla gör olika saker. Som ett slags kollektiv men där alla gör saker med egen drivkraft. Som barn var jag väldigt blyg. Blev en kaxig tonåring. Och nu tror jag att jag har lite av båda delarna faktiskt.
    Men som du skriver, man hyllar det extroverta idag, lika mycket som man hyllar ytan. Man behöver se bortom och förbi. Det finns en avhandling där forskaren skrivit om behovet av blyga människor. Hon använder inte ordet introvert utan blyg. Att man ofta tar ett steg tillbaka för att man är obekväm med människor men inte sedan när man väl lär känna dem. Men det kanske inte riktigt är samma som det du skriver om. Hursom, vi behövs alla! Stor kram

    SvaraRadera
  4. Tack för att du delar med dig. Det låter härligt att ha det som ni har det hemma! Det är nog väldigt många som är lite av varje, inte lika renodlade som jag. Jag är nog lite blyg också, vilken perfekt kombo: introvert OCH blyg :-) Kram på dig!

    SvaraRadera
  5. Hej, vad glad jag blir att du gillar min bok så här mycket. Att du tycker att det känns coolt att vara introvert är det yttersta beviset på att jag nånstans lyckats fånga det jag hade tänkte. Det är en talang att vara introvert (precis som det är att vara extrovert). Jag har för övrigt upplevt samma sak som du skriver om ex ledarskapskurser, det blir som att introversion är något som folk vill "fixa" ett fel. Som sagt, superkul att du gillade den /Linus Jonkman (som också gillar burpees)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för din kommentar Linus, vad kul! Visst behöver man inte fixas, tur man är säker på det (nu). Kanske vore något att trycka på en t-shirt... Introvert och cool eller varför inte Keep Calm and be introvert :-)

      Radera
  6. Här är en till introvert, kallprat är inte min starka sida... men allt har blivit lättare när man är vuxen som du skriver.. Kanske många som vi söker sig till yogan, där man kan tanka energi. Kul med kommentaren ovan. Kram♥

    SvaraRadera