onsdag 4 juni 2014

Det svämmar över

Hjärtat, alltså. Av kärlek till den här lille personen. Så liten och så stor. Så oändligt underbar på så många olika sätt att det slår mig varje dag, om och om igen. Jag liksom ser på honom med nya ögon varje dag och förundras över vad som har hänt.

Han är tio år, snart. När man är mitt uppe i småbarnsår med vabb, jobb och stress så tänker man inte så mycket på det, hur fort tiden går. Njuter kanske inte som man borde. Man jobbar på och tiden försvinner. Byts av, turas om och försöker få ihop det. Fantiserar om att få sova. Längtar kanske till lättare tider.

Men ibland, och speciellt senaste tiden, ser jag på vissa ögonblick med speciella glasögon. Får en klump i halsen. Kanske en tår i ögonvrån, och jag och maken utbyter blickar i samförstånd. Blickar som säger att det är betydelsefullt för oss båda och vi behöver inte förklara varför. Det är större än någonting annat. Det är klarare att se nu, lättare att uppskatta. Kanske har det att göra med tiden som gått, med hormonerna i min kropp eller med att vi förändrats. Kanske allt det. 

Som härom veckan, när han fick cykla själv in till stan. Som när han använder ord vi inte visste att han kunde. Som när han tränar skrivstil noga och länge. Eller när han står och fixar sin egen frukost och samtidigt avhandlar livets mysterier. Packar sin gympapåse själv och sticker iväg på cykeln med hjälmen på svaj och tröjan fladdrande. Eller strålar av glädje för att vi ska sova i källaren, vilket äventyr! Liten, men ändå så stor, så klok och så fin.

Och nu kommer det en ny liten person till oss. Allt börjar om. Det känns ofattbart, fantastiskt. Svårt att ta in. En ny liten individ att lära känna och försiktigt lotsa genom livet. Att få förmånen att ha ansvar för två små personer som ska växa och lära sig allt för att kliva ut i livet. Jag kan inte förstå det. Vilken tur jag har, det var verkligen inte självklart.

Hjärtat svämmar över, om och om igen. Det känns som om det växer för var dag. Tänk hur förunderligt livet är ändå. Krama någon liten person i din närhet idag, imorgon är de lite större. 

Vi campar i källaren. Det är livskvalitet, det.



13 kommentarer:

  1. Åh, jag blir så rörd! Så fint du beskriver det. Så sant. Så mycket kärlek.
    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det verkar som om det får plats mer och mer kärlek med tiden. Kram!

      Radera
  2. Ja precis sådär känns det. Småbarnsåren är fantastiska på sitt sätt men nu är jag så glad över att våra barn blivit lite större. Jag kan äntligen slappna av lite mer och att få sova hela nätterna är guld värt.
    Men det kommer bli härligt för er när den lill* kommer, ni har ju fått distans till småbarnsåren och nu kan ni ladda om, det blir jätteroligt. Ammade du er kille? Jag ammade båda våra, tyckte inte så mycket om det men gjorde det för att jag kunde. Med Frans tänkte jag att jag ville sluta när han var 6 månader men det ville ju inte han såklart. Höll på tills han var 1 år, herregud, det var jobbigt för en sån som mig, ha ha.
    Önskar dig en skön dag!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det känns som om att nu vet man vad som väntar i alla fall, och man vet att det går (alldeles för) snabbt innan de är självgående och sover på nätterna. Och vips är tio år! Jag ammade, det gick så där och han blev inte mätt. Vilket var bra, för maken kunde ta nätter och flaskmata, och få en egen relation. Jag tyckte inte heller så mycket om det, men försökte några månader innan jag gav upp.

      Radera
  3. Åhh så fint du skriver. När mina stortjejer var små och mannen jobbade kväll varannan vecka drömde jag ofta om att få åka på spa, helt själv.. Men med minstingen har jag verkligen sugit i mig tiden och gör fortfarande, fast hon är redan fem år.. så fort det går. Skynda att älska:-). Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Om du visste vad dina ord betyder!

      Radera
  4. Ni har det så fint tillsammans! Kram Moren

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det har vi faktiskt :-) Kram!

      Radera
  5. Så fint skrivet syrran!

    SvaraRadera
    Svar
    1. L-Cay :-) Är det du? Som J-Lo fast coolare!

      Radera
    2. Yup! Fick L-Jo som användarnamn på journalistlinjen. Sen har det bara rullat på ;-) Du kanske också borde satsa på en skrivarkarriär förresten?

      Radera
    3. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

      Radera
  6. Lotta, blir så underbart berörd av dina ord och tankar. Kärleken som bara växer.

    Stor kram!

    Annika

    SvaraRadera