måndag 2 december 2013

Iyengar yoga 30/11

Ja, i lördags morse klockan 9 for jag in, med andan i halsen sist av alla, i yogasalen. Hur lyckades jag med det vet jag inte, då jag var uppe redan 6.30. Inte den bästa starten för yoga, det vet jag. Alla satt tillrätta på sina mattor, lugna och fina, och hade hämtat alla redskap: stora och små klossar, kuddar, bolster, rep och mjuka och hårda filtar.

Iyengar yoga går ut på att lära sig yogatekniken helt korrekt, och jag, som normalt har jättesvårt att ta emot när någon berättar för mig hur jag ska göra, fick ett bryskt uppvaknande redan i första övningen. Jag fick använda en stol som hjälpmedel och var nära att gå därifrån. Men jag stannade så klart och försökte landa i det. Det blev mitt mantra för hela dagen, att känna att det var ok att jag fick hjälp så jag kunde utvecklas. Under dagen märkte jag att läraren Maria drog, petade, ropade, tryckte och klämde på oss alla, hela tiden. Det var alltså inte bara jag som gjorde fel. Det var också bra att få använda redskap för att få övningarna helt rätt. Jag lärde mig mina styrkor och svagheter.

Igår var jag lite stel i kroppen efter 5,5 timmar fysisk yoga och 1,5 timmes meditation. Konstigt nog var jag mer öm, och det enda ställe jag verkligen har ont på är området i musklerna längs ryggraden, mot mitten av ryggen. De är ju påkopplade hela tiden då man ska utöva yoga, och är verkligen min svaga punkt.

Jag tycker att jag lärde mig jättemycket under dagen:
-Att jag var bra som prioriterade en hel dag för mig själv, min utveckling och mina tankar. Jag gjorde det för bara mig!
-Att jag har väldigt goda fysiska grunder. Jag har lärt mig väldigt mycket av månaderna på Yogobe, mycket teknik.
-Att jag har svårt att vara närvarande, även när jag tycker det är roligt. Kom på mig själv hela tiden att undra hur lång tid det var kvar, räknade timmar. Även fast jag gillade det, konstigt!
-Att jag har mycket mer uthållighet än jag trodde. Jag var helt säker på att jag skulle ge mig (för det är alltid min första tanke när det tar emot), men jag gav mig inte en enda gång under dagen, trots att jag verkligen verkligen ville. Detta tror jag också har lärt mig av Yogobe. Hörde Johanna Anderssons ord ringande i öronen "Vad gör du när det börjar kännas svårt? När ett ben rycks bort från dig i livet? Ger du upp eller kämpar du på?" Jag vill inte vara en sån som ger upp.
-Att det finns många som jag; kvinnor i olika åldrar som vill utveckla sig själva, som stressar precis som jag och som är intresserade av yoga, ayurveda och inre utveckling. Känslan av samhörighet är fin.

Det var också en härlig blandning av människor, nästan bara kvinnor (en man), i alla olika åldrar. Det var mycket skratt och en härlig stämning. Läraren Maria Strömberg var rak, ärlig, glad och bjöd på sig själv. Jag hade en riktigt härlig lördag!
 





Jag visste inte att jag kunde göra så här!

2 kommentarer:

  1. Kloka du! Känns, när jag läser, som att en ny resa påbörjats. Kramkram!,

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, visst gör det det? Jag känner det själv, och det coola är att jag har påbörjat resan själv! Tack och kram!

      Radera