tisdag 4 februari 2014

Jag och min mage

Vad har du för förhållande till din mage? För mig har magen alltid varit onormalt viktig, som en markör för hur smal, hälsosam, tjock, vältränad, lyckad etc. jag varit. Jag har både hatat min degiga mage och älskat och varit väldigt stolt över den när den inte varit det. Magen har varit tecknet på min hälsostatus. Förresten, varning för magbilder längst ner, vill du inte se, sluta läs snart.

Senaste åren har jag varit väldigt noga med att jobba mot magrutor, och när de inte har synts har jag känt mig misslyckad och obekväm. Jämfört mig med t ex Olga Rönnberg och Lofsan med jättesnygga magrutor samtidigt som de har små barn. Men egentligen, magrutor, varför då? Ingen ser det under tröjan. Kanske möjligtvis de där 5 gångerna per år jag går i bikini. Och vid de 5 tillfällena är det inte ens säkert att någon tittar på just min mage, folk har nog fullt upp med sig själva. Sen är frågan om det är sunt att jämföra mig med Lofsan, som har träning som yrke, när jag har en annan typ av liv.

Nåt som är rätt coolt är att jag under de här månaderna inte har ägnat min kropp så många minuters tankeverksamhet. Har inte känt mig tjock eller faktiskt ens känt min kropp alls. Den har bara varit där. Har inte jämfört mig med andra eller stört mig på nåt fysiskt, som jag alltid gjort tidigare. Det slog mig bara en dag, och jag är väldigt, väldigt glad för det. Tankarna har liksom inte varit där, utan på andra, viktigare saker.
Vet inte om det har med yogan eller de otaliga milen promenader jag gått, men kroppen är nöjd. Den finns där, lika stark och använd som tidigare. Jag kan använda min kropp praktiskt. Jag är stark. Jag kan stå på händer och huvud. Jag kan sticka ut och springa eller ta en ruskigt lång promenad utan att kroppen protesterar. Jag har inte ont någonstans. Den klarar långa arbetsdagar och den har burit ett barn. Jag har kroppskontroll och känner mig mer tillfreds än nånsin tidigare. Kroppen fungerar och den bara är. Och nu tränar jag ändå mindre än vad jag alltid gjort tidigare.

Alla som har varit osams med sin kropp, vet hur frustrerande det är, för man bär ju med sig sin kropp precis hela tiden. Många med mig kanske till och med har hatat sin kropp och lagt så oerhört mycket tid på att förändra den. Och ju mer man fokuserar på den kropp man hatar, desto djupare in i den onda cirkeln kommer man. År efter år.

Att en dag bara slås av att man inte är där längre, är fantastiskt. Och att man respekterar kroppen genom att lyssna på den. Röra på den, träna, men också vila och känna efter. Och inte ens se eller tänka på bristningarna eller vad det nu kan vara. Vem bryr sig, egentligen?

Åter till magen. Har ni också tänkt på att den kan förändras jättemycket under dagen? På grund av något man ätit, på grund av vad man gjort (stressat t ex)? På bara ett par timmar kan magen gå från platt och lugn till utspänd som en ballong och tillbaka igen. Både rent fysiskt och mentalt. Hur det kan kännas fysiskt när man ätit nåt man tycker att man inte borde, man kan nästan känna magen växa. Vilket den så klart inte gör. Och hur oerhört viktigt det är att magen fungerar, för känns det oroligt i magen så känns det i hela kroppen. Jag får t ex ofta ont i magen och blir uppsvälld på jobbet, och då oroar jag mig i förväg, vilket leder till att jag får ont i magen av det... och ni fattar. Den onda cirkeln är ett faktum.

Ja, alltså det här med magen är verkligen en historia för sig, i alla fall när det gäller mig. Vad har ni för förhållande till era magar?


Jo, det här ÄR samma mage. De två nedersta bilderna är faktiskt tagna med några timmars mellanrum i helgen. Först, uppsvälld, stenhård och öm så att jag inte kunde dra in den, och sen som vanligt igen. Jag var bara tvungen att dokumentera. Jag bjuder på dessa bilder. Det här är jag även om det känns avskalat och tabubelagt att visa magen. Och nej, jag är inte gravid, fast jag vet att det ser ut så på nedre bilden till vänster.

12 kommentarer:

  1. Magen är något jag inte brytt mej så mycket om genom åren och det är jag tacksam för, å andra sidan har jag haft fullt upp med andra komplex (suck!). Idag är jag faktiskt stolt att jag bryr mej mer om min mage än jag tidigare gjort, inte hur den ser ut, men hur den mår. Vill så gärna komma ifrån det du visar bild på - jobbiga utspända magen vs. neutrala lugna magen, hade varit skönt att ha en lugn mage jämt. Men som du säger så är den väldigt levande och det är tydligt att den lever ett eget liv nästan :)

    Kram på dej och tack för att du delar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Skönt att du sluppit det! För mig har det varit en jättegrej, men alla har väl sina "grejer" antar jag. Men jag tänker att om man släpper ut spökena i ljuset så försvinner de :-) Kram!

      Radera
  2. Här är en till som inte lägger så mycket fokus på magen, trots att den är lite större än jag vill just nu. Min magen brukar fungera bra. Däremot är det ganska stor skillnad på den under månadscykeln, den blir ful och "plofsig" innan mens. Magrutor finns det tyvärr inga men mina döttrar som tränar väldigt mycket har så att det räcker och blir över. Jag är noga med att inte prata illa om min kropp, samhället är så j:la kroppsfixerat ändå. Good Enogh är min melodi och jag vill hellre bli bedömd hur jag är än hur jag och min mage ser ut. Kram och tack för att du tar upp det här!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, just det, den ändrar ju sig under cykeln också! Det finns (speciellt hos kvinnor) så många aspekter som spelar in. Jag försöker också att prata snällt eller inte alls om min kropp när sonen hör, men den inre monologen finns ju där ändå. Good enough är väl en alldeles förträfflig melodi! Kram!

      Radera
  3. Inte konstigt att du haft magen i fokus, den har ju varit enormt exponerad för både tjejer och killar i mode, träning you name it! Det är befriande att du visar bilderna, för precis så där är det nog för de flesta. Magen är levande :) och förändras pga allt möjligt. Det jag tycker är lite crazy är att tjejers mål är ett sexpack, det är en manskropp som ser ut så, med mycket testosteron. Eller en växande ung tjej. En vuxen kvinna har inte ett sexpack naturligt. Så ser faktiskt inte kvinnokroppen ut, om du inte tittar på atleter. Och då menar jag det. Eller de som är födda med mindre underhudsfett. Heja dig och naturligtvis är insidan viktigast men det är få som struntar i sin utsida, men vi är på väg att inte låta den ta för stor plats. Min mage är platt när jag struntar i kolhydrater men helt uppsvälld på vegetarisk kost med bönor och linser. Hur olika det kan vara!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vet!! På varenda tidningsomslag (nu senast såg jag Mama, snacka om press) kan man läsa om platt mage snabbt, en massa tips. Det är verkligen inte lätt att vara ung och sålla bort alla såna intryck från medier. Du har helt rätt att tjejer har andra hormonella förutsättningar, men ändå tror man (många) att det är så man bör se ut. Helt sjukt. Tack för din input!

      Radera
  4. Magen är jätteviktig för mig eftersom jag alltid haft en väldigt platt mage av naturen och därför alltid kommer att trivas bäst med det. Efter tredje barnet är den fortfarande platt men väldigt otränad. Och precis som du säger, ganska ofta beter den sig som vore jag gravid i femte månaden, särskilt om jag äter lite pasta eller bröd. Mindre kul! Men skönt att se att det är likdant för flera. och träningen måste jag ta tag i snart för min hälsas skull! Jag vet inte vad som hänt med mig, har tappat orken (fast jag vet att den blir bättre om jag tränar så...). Kram!

    SvaraRadera
  5. Tack för att du delade med dig! Tur att man lärt sig vad som triggar igång magen. Fast visst är det konstigt att man äter sånt man vet gör en svullen ändå. Jag gör det i alla fall, kanske för att vardagen ska fungera eller för att jag helt enkelt är sugen :-) Men du, snart är ljuset och våren tillbaka och då kommer du nog orka och vilja röra på dig mer. Kram!

    SvaraRadera
  6. Jättebra att du skriver om detta. Jag hade enorma komplex (helt i onödan) för mage hit och mage dit, alltid var det något och då har jag långt upp i ålder varit väldigt vältränad med en mage att "dö för". Jag ser fortfarande bra ut i hela kroppen, men hela magfixeringen har försvunnit. Förmodligen i takt med lärandet av livet, mognad, omvärdering, YOGAN, kärleken från mannen som avgudar mig (tänk, bara det!). Jag fyller 48 i år och anser mer och mer att jag verkligen har tur och att jag är fullt älskansvärd oavsett. Att ha kommit ända hit från att ha hatat och avskytt kroppen och tuktat den stenhårt med träning och svält känns fantastiskt! Som Annika skriver, det är inte så vanligt att kvinnokroppen ser ut så och vem ska tala om för mig eller dig att vi ska se ut på ett visst vis?! Jag mår prima utan kolhydrater, då blir magen som en spinnande katt, annars ser min också svälld och tung ut. Schyssta bilder, tack!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det här med magfixeringen alltså! Tänk att det ska ta så lång tid att komma dithän som du har gjort. Att acceptera sig själv och till och med älska sig själv. Jag skulle vilja ta allt det och ge till tonårstjejerna jag träffar varje dag. Om vi hade det svårt att stå emot alla intryck, tänk hur de har det med intryck från alla medier. Tack för att du delade med dig av hur du upplevt det och spännande att vi känt likadant. Kram!

      Radera
  7. Oh vilket intressant inlägg, roligt att läsa kommentarerna med.
    Jag erkänner att jag har lite komplex för min mage. Inte så mycket nu efter att jag fått barn, nu finns det ju liksom något att skylla på känns det som. Men efter 30 började jag lägga på mig lite och det hamnade på magen vilket jag retade mig på.
    Nu kan jag acceptera mig som jag är, i alla fall de flesta dagar. Jag tränar magen för att få en stark rygg och då hoppas jag även att magen blir lite plattare förstås. Min kompis som har platt mage förstår inte vad jag pratar om. Hon har lite tjocka lår och bred rumpa och har lite komplex för det. Jag förstår inte hennes problem, jag tycker bara det är kvinnligt med former liksom....

    Din mage på bilden längst till höger är perfekt i mina ögon. Lofsans mage är inget jag eftersträvar, den ser väldigt okvinnlig ut i mitt tycke. Nä, Malin Berghagen däremot, en sund och kvinnlig kropp....

    Kram
    //bara anna

    SvaraRadera
  8. Malin Berghagen, jag håller med! Det där sunda, lugna, harmoniska. Att det inte är så viktigt med utsidan utan att det kommer från insidan. Och tänk att man aldrig är nöjd, att man tänker att man alltid kan förbättra något. Men tänk om man är perfekt redan som man är!? Kram!

    SvaraRadera