tisdag 30 september 2014

Komma vidare

Ni som läst här ett tag vet hur jag stridit med mig själv och mitt jobb. Har velat hitta något som jag utvecklas av, som ger glädje och energi, som gör att jag mår bra. Har stångat mig blodig i jakten på vad jag skulle göra i stället. Gjort listor och tester, läst en massa självhjälpsböcker. Har också släppt tanken och bara försökt låta det ge sig själv. Det här har jag hållit på med fram och tillbaka i kanske två år, dock med mer lugn senaste tiden.

Men när det inte händer, hur gör man då? Månaderna och åren går. Jag får aldrig någon vision om vad jag ska göra i stället. Har ingen längtan direkt till något specifikt, oavsett hur jag tänker och hur många tester jag gör på nätet och i olika tidningar. Det är mer en diffus längtan och vetskap om att något annat vore bra för mig. Nu får jag snart en naturlig paus i och med förälraledigheten, men sen då?

Jag har ett fast jobb sedan länge. Det är tryggt, säkert och i grund och botten ett jobb jag valt för att jag tycker det är himla roligt. Men jag har gjort exakt samma sak i 14 år, år ut och år in, och har en arbetsplats där jag inte kan må optimalt och inte kan ha exakt den kreativa och drivande rollen jag vill ha. Det gick till en punkt där kroppen sa ifrån och jag blev sjukskriven för ett år sedan. Jag tog mig tillbaka men är kvar på samma arbetsplats och har fått hitta strategier för att inte bli knäpp av jobbet. Och så kan det ju inte vara i längden, såklart. Jag är en kreativ själ och behöver få utlopp för det, inte hela tiden slå bort den sidan och ta på mig allt mindre på jobbet för att orka. Det är inte jag.

Men jag känner mig fortfarande vilsen. Är väl inte jättesugen på att skola om mig i flera år, kanske om jag visste vad jag ville, men inte på rak arm, bara för att komma bort. Det ska mycket till för att dra igång en ny utbildning som lite äldre, med familj, hus och liv, ja ni vet. Jag känner mig också frustrerad över att yrkesvalet jag gjorde blev den väg jag tog, för ibland känns det som om jag blir fast på den vägen resten av mitt liv. Ja, jag känner mig fast.

Så lyssnar jag på poddar och läser bloggar av folk som satsar, som vågar, som jobbar med sina bloggar och sin träning och allt vad det kan vara. Följer sina drömmar, sätter upp mål, strävar någonstans. Har drivkraft. Det skrivs mycket om att man ska jobba med det man älskar, då känns det inte som om man jobbar. Och jag blir allt mer frustrerad, fast jag försöker att hålla mig lugn.

Jag vill ha den där idén, den där gnistan. Som jag kände två gånger för något år sedan när det kom ut jobb jag verkligen ville ha. Ni vet så där så det pirrar i magen och man skickar in sin ansökan direkt och kan inte sluta tänka på att de ska höra av sig. Men det var fler som ville ha de jobben, och de gick inte till mig (vilket tog ner mig på jorden, jag som alltid hävdat att det är lätt att få jobb om man bara vill).

Läser förra veckans peptalk "Det börjar med kärleken" hos Olof Röhlander och fastnar på första punkten "Upptäck något att älska", mycket frustrerad. Hur upptäcker jag något att älska? Har du gjort det? Hur har du gjort? Snubblat över det? Letat? Jag gillar mitt yrke, men jag älskar det inte.

Vi diskuterar det mycket hemma, och frågan är om man måste hitta något att älska. Går det att vara nöjd som det är eller måste man hela tiden sträva vidare, leva sin dröm, säga upp sig från det vanliga livet som lärare, sjuksköterska, ekonom eller vad det nu kan vara, och hitta "det där"? Eller blir jag så här förvirrad över att jag "borde" hitta något att älska, att arbeta med? Samtidigt som jag vet att mitt jobb inte är bra för mig? Gaah, det snurrar i skallen av alla de här tankarna. Vad tänker ni? Ni stackare som orkade ta er igenom hela den här långa texten...




19 kommentarer:

  1. Åh vad jag känner igen mig!! Befinner mig precis där du beskriver förutom att jag inte har någon föräldraledighet framför mig ;) Jag jobbar inom barnomsorgen så våra jobb påminner ju om varandra. Visste jag bara vad jag skulle göra så skulle jag sluta i morgon. Men jag vet inte heller vart jag är på väg och hur man gör och vågar. Blir så imponerad av människor som vågar släppa taget och ge sig ut i det okända. Snart måste jag dock göra något för jobbet äter upp mig. Det var ju ingen hjälp direkt men jag tycker det är intressant att vi är fler som känner så och att vi kanske kan peppa varandra.
    Kram Agneta

    SvaraRadera
    Svar
    1. På ett sätt känns det väldigt skönt att läsa att jag inte är ensam om alla de här tankarna, och på ett sätt är det ju rätt tragiskt om man tänker efter. Hoppas jättegärna att vi kan peppa varandra. Kram!

      Radera
  2. Jag har brottats med samma fråga. Måånga gånger, men har nog hittat fram till något. Det som har hjälpt mig mycket är en litet citat jag läste, kommer inte ihåg det ordagrant med andemeningen är att din dröm/din passion är det som du dagdrömmer om när du bara låter tankarna vandra.
    Det jag spontant tänker på när det gäller dig, är något som har med hälsa/kost/träning att göra. Att hjälpa andra göra den resa du själv gör.

    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vet bara lite vagt vad jag dagdrömmer om, och det är en del av problemet. Det här med hälsa/kost/träning är min grej, men exakt vad, hur och när kan jag inte få till i mina tankar och planer. Och då undrar jag om jag ska forcera fram något eller fortsätta att avvakta... Jo, frustrerad är bara förnamnet. Tack för din input! Kram!

      Radera
  3. Jag hade många år som du där jag var på mitt fasta trygga & tråkiga jobb. Kändes som ett annat jobb skulle förändra mycket för mig som person. Men svårt att hitta något som var både spännande och tryggt, då man har barn och familj. Sedan började jag yoga mer och förändra insidan mer, då dök det plötsligt upp möjligheter på det gamla jobbet. En gammal kollega slutade och en ny härlig fläkt kom in, jag fick coachutbildningen genom Trygghetsrådet då vi hade det lite sämre,, jag tog lite tjänstledigt för att utbilda mig mer i yogan och då fick jag även jobba med det på jobbet.. osv osv När jag släppte min stora strävan efter något nytt då hände det saker. Nu har jag en ny arbetsgivare men är på samma ställe och jobbet är helt annorlunda. (lite för stressigt). För mig har det handlat mycket om att acceptera det som är och då finns det plats för nytt. Kram och lycka till, alla har sin egen väg!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för dina tankar, Ulrika! Jag släppte all min strävan för något år sedan, lämnade ödet till universum och vad hände då? Jag blev gravid :-) Problemet är att jag inte kan vara kvar på min arbetsplats, jag mår inte bra av den, så nu väntar jag bara ut tiden där. För nånstans där inne vet jag att det inte är sunt att acceptera att må dåligt på jobbet, det måste finnas något ställe där jag kan jobba och må hyfsat. Eller till och med bra? Dilemmat är ju som du skriver, att jobbet ska vara både spännande och tryggt, omöjlig kombo ;-) Tack för att du delade med dig, alla tankar blir jag jätteglad för. Kram!

      Radera
  4. Oh my vad jag funderat massor på samma saker. Ältat, manglat och börjat om igen. Från och till blossat upp, för att lugna ner sig igen. Ett tag sjukskrivning och så mycket elände att jag nästan gjorde förhastade beslut. Nu har det varit lugnt ett tag, jag har varit förnöjsam... men nånstans börjar det bubbla igen. En längtan som gör sig påmind. Får se vart det bär denhär gången. Har inget vettigt att komma med... ha tillit. Småningom hamnar du där det är tänkt. Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Bubblet är ju ändå bra, tänker jag! Det ger lite hopp i alla fall! Ja, tillit får jag väl fortsätta att ha, jag bara kände att hur länge ska man ha det??? Men du har nog rätt, det är inte tid nu. Jag kommer att hamna rätt. Jag kommer att hamna rätt. Jag kommer att... :-) Kram på dig!

      Radera
  5. Jag är också lärare (gymnasiet) och älskar verkligen inte mitt jobb. Tycker att det är okej för att vara ett jobb och hade nog inte trivts bättre på något annat jobb, men måndag - fredag är ju definitivt de tråkigaste dagarna i veckan. Eller, var, kanske jag ska säga. För sen tog jag tjänstledigt, för att skriva barn- och ungdomsböcker, och nu känns det helt plötsligt inte jobbigt med söndag kvällar (eftersom det snart är måndag morgon) längre. Tvärtom. Nu hoppas jag bara kunna fortsätta med skrivandet på heltid, och säga upp mig. Hoppas du hittar nånting som du känner skulle vara lika roligt, och att det går att göra nånting av det!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men åh, vad modigt och spännande! Det låter jätteroligt att skriva barn- och ungdomsböcker, det finns på min önskelista :-) Tack för dina tankar! (Förresten sa de på nyheterna idag att de allra flesta som vantrivs på sina jobb är lärare, vårdpersonal och något mer...)

      Radera
  6. Man kan vara nöjd med hur man har det, känner en del sådana men blir alltid lika förundrad över hur de bara kan acceptera sina, i mitt tycke, innehållslösa liv. Men det är sån tur att vi alla är olika, för alla behövs!
    Men har man en längtan efter något annat så tror jag det är viktigt att man tar tag i det. Jag har hela tiden velat att jag skulle vilja jobba mer hemifrån men sett det som en omöjlighet (det var innan internet-tiden och vem kunde tro att världen skulle bli så liten med internet liksom, nu finns det ju hur mycket möjligheter som helst).
    Unna dig nu tid med bebisen så tror jag ditt nästa steg kommer till dig helt naturligt, för att vara kvar på en arbetsplats där man inte mår riktigt bra, det ska man inte.
    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. TACK, Anna! Jag vägrar tro att det är mitt öde resten av livet, att må dåligt på jobbet. Jag är bannamej värd mer! Se på dig, man kan ju förverkliga sina drömmar och få det som man vill ha det. Kram!

      Radera
  7. Jag tänker att när du släppte taget blev du gravid och bara det i sig är ju ett mirakel. Jag tror det händer igen, när funderingarna läggs åt sidan för att fokus ligger i en massa annat då tror jag att annat kommer till ytan. Själv har jag haft jobb jag älskat och så jobb jag inte alls varit så förtjust i. Drev ett företag med en pluggkompis men vi hade så olika inställning så det gick fel där. Jobbet jag har nu har jag varit på väg bort ifrån flera gånger men aldrig kommit vidare. Så kom yogan in i mitt liv, ungefär samtidigt som jag började jobba här. Och när jag ser i backspegeln hade jag aldrig kunnat ägna så mycket tid till den om jag varit någon annanstans. Och att jag skulle bli yogalärare fanns liksom inte på världskartan och idag har jag min egna studio sedan över 4 år. Och jag skrev en bok, den krävde liksom att få bli till. Jag tror det finns en tid för allt, men man vet det inte alltid när man befinner sig där i stunden eller tiden.
    Och den tid vi lever i, jag tror det är mer vanligt att fungera som du. En lån period runt när jag ar 40 år visste jag bara vad jag INTE ville! Men allt vänder förr eller senare. Stanna i det som är och försök att inte fundera för långt. Jag tror allt ger sig. Ärligt! kramar

    SvaraRadera
  8. Du menar andas och ha tillit, ungefär? Ja, så klart, du ärklok som en bok som vanligt. Det går inte att forcera fram något. Kanske har jag blivit lite hjärntvättad av alla budskap man får om att man måste hitta sitt kall, sin vision. Men allt ger sig nog. Och det roliga var att imorse när jag klev upp kom en text på Tiny Buddha som jag tror var skriven till bara mig
    http://tinybuddha.com/blog/lack-focus-direction-stop-looking-for-your-thing/
    och så fick jag lite perspektiv på det igen :-) Kramar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den texten behöver vi nog alla läsa ibland :) Och det där med tillit, finns det något svårare ibland? Kram kram

      Radera
  9. Känner igen mig! Så kände jag också innan jag hittade mitt "extrajobb". Tror att man tillslut bara måste vila i tanken och då dyker det upp... (Förhoppningsvis ) Olof röhlander har jag också lyssnat till, fantastiskt bra!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag väntar och väntar :-) Det kan ju vara ett extrajobb också, så klart, eller en hobby eller liknande, jag kanske måste vidga mitt tänkande. Tack för din input!

      Radera
  10. Förvirrande... Jobbigt när man inte vet vad som är "rätt", vad man ska lyssna till. Det att det är som ett måste att hitta ett jobb man älskar, men kanske är det inte nödvändigt. Jag vet inte. Jag tror nog att det viktigaste är att man inte mår dåligt av sitt jobb, inte majoriteten av tiden i alla fall. Lite dåligt kommer man förmodligen alltid att må när det gäller saker som känns ovana/utmanande och som man måste klara av för att lära sig nytt. Men det får ju inte vara för mycket, så man går runt som ett nervvrak större delen av tiden...

    Har man inte jätteroligt på jobbet så går det ju att satsa mer på fritiden istället :) Antar att det antingen måste vara kamratrelationerna, själva arbetsuppgifterna eller bägge som ska kännas bra, för att summan ska bli okej.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är så lurigt, man kan vända och vrida på det fram och tillbaka. Kanske måste jag inte hitta det fantastiska drömjobbet, men ändå ett jobb där jag inte mår dåligt. Ja, förvirrande är verkligen ordet! Tack för dina tankar, Helene!

      Radera