lördag 27 september 2014

Att spara i en liten ask

Vi har haft honom, bara honom, i tio hela år. Han är självständig, han är på väg att frigöra sig. Han är ändå vår förstfödde och vår älskade V. Han är den finaste tioåring jag vet; han är klok, artig, mysig, smart, kreativ och nästan alltid glad. Positiv och med en aptit på livet. Och han är på väg att bli stor.  Han cyklar själv till badhuset och badar med kompisar. Han går hem själv från skolan med egen nyckel och fixar mellanmål till sig själv.

Men ibland kommer det ett sånt där ögonblick, då han kryper intill i soffan. Han visar ett youtubeklipp och lutar huvudet mot min axel. Och jag kan inte förmå mig att titta på klippet, utan blundar och bara andas in hans doft i håret. Det varar inte länge, men åh, då är jag i nuet. Vill inte missa en sekund, för jag inser att tillfällena blir allt färre.

Jag önskar så mycket för honom i livet och jag vet att han måste möta svårigheter på vägen själv. Jag kan inte skydda honom mot livet, bara förbereda honom. Jag önskar honom glädje, kärlek och lycka så innerligt att jag knappt kan tänka på det. 

Min fina, fina unge, som snart inte är den ende längre. 

14 kommentarer:

  1. Den kärleken <3 Ordlös stort. Kram!

    SvaraRadera
  2. Såååå fin! Kram till er båda! M&M

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kram och tack för all hjälp!

      Radera
  3. Sparar spara för det går så fort.
    <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, usch, det går alldeles för fort!

      Radera
  4. Åh så fint skrivet! ❤️

    SvaraRadera
  5. Så stort det där att följa sitt barn. Man gör verkligen allt för dem...

    I morgon hoppas jag ditt ljus dimper ner i brevlådan.

    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, och det är både häftigt och jobbigt att släppa taget. Kram!

      Radera
  6. Fina V! även jag har insett att det är nu jag ska ta vara på alla kramar och allt gos med A, att dagen faktiskt kommer när kramarna blir sällsynta begivenheter.
    Kärleken till ett barn är som ingen annan kärlek!!
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är ju helt magiskt när man stannar upp och tänker, man har dem verkligen bara till låns. Kram!

      Radera
  7. Ja de är ett fantastiskt lån och underbara ögonblick som du beskriver, de betyder allt. Men jag vill ändå säga att våra barn som är 24,27 och 36 fortfarande kryper upp intill oss. Det tar inte slut, men blir inte lika ofta för att man inte ens bor ihop längre, men de vill fortfarande vara nära ibland. Det är jag så oerhört glad över! Så få inte panik, allt finns kvar men ser annorlunda ut bara. Kram kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, jag tror du är lite lyckligt lottad med det också.
      Nä, panik får jag inte, blir mer bara så lycklig när det händer, och att jag får ta del av det utan att vara i något annat. Kram!!

      Radera