Att spara i en liten ask

Vi har haft honom, bara honom, i tio hela år. Han är självständig, han är på väg att frigöra sig. Han är ändå vår förstfödde och vår älskade V. Han är den finaste tioåring jag vet; han är klok, artig, mysig, smart, kreativ och nästan alltid glad. Positiv och med en aptit på livet. Och han är på väg att bli stor.  Han cyklar själv till badhuset och badar med kompisar. Han går hem själv från skolan med egen nyckel och fixar mellanmål till sig själv.

Men ibland kommer det ett sånt där ögonblick, då han kryper intill i soffan. Han visar ett youtubeklipp och lutar huvudet mot min axel. Och jag kan inte förmå mig att titta på klippet, utan blundar och bara andas in hans doft i håret. Det varar inte länge, men åh, då är jag i nuet. Vill inte missa en sekund, för jag inser att tillfällena blir allt färre.

Jag önskar så mycket för honom i livet och jag vet att han måste möta svårigheter på vägen själv. Jag kan inte skydda honom mot livet, bara förbereda honom. Jag önskar honom glädje, kärlek och lycka så innerligt att jag knappt kan tänka på det. 

Min fina, fina unge, som snart inte är den ende längre.