fredag 25 april 2014

Livet och lyckan

Imorse satt vi två osovna och märkbart nervösa i väntrummet på sjukhuset i den större staden, tjugo minuter innan utsatt tid. Jag hade googlat alldeles för mycket innan om oddsen man får på kub-testet när man är 38 år. Det brukar inte bli så bra resultat hade jag läst. En av min största farhågor var att barnet inte ens skulle leva, för det hade jag läst hänt många. Det där google, alltså... Vi satt som på nålar och studsade upp när det var vår tur.

Jag tror inte jag stött på en ovänlig barnmorska i mina dagar och den här var inget undantag. Hon berättade lugnt och metodiskt hur allt gick till och eftersom blodproven lämnats en vecka innan startade vi med ultraljudet. Det vi såg var något av det mest magiska jag sett. En sån liten figur med allt klart och färdigt: hjärna, ögon, öron, magsäck, urinblåsa och så klart det bästa: ett hjärta som slog. Alla armar, ben, händer och fötter satt där de skulle och när vi kikade in under nästan en timme var den ganska sömning och ville helst sova. Jag fick gympa och hoppa och barnmorskan puffade och buffade och då och då vaknade den till. Sträckte på sig, sög på tummen, krullade ihop sig, snurrade. Och redan där kände jag att allt kändes väldigt, väldigt bra. Vi skrattade och höll varandra i handen. 

När alla nackmått och längdmått var tagna blev det allvar igen. Tredje delen av testet var ett frågebatteri till datorn, och all fakta skullle sen processas för att sen spotta ut två siffror: en för sannolikhet för downs syndrom och en för trisomi 13 och 18. Det var en lång sekund när hon tryckte på resultat-knappen och vände skärmen så vi kunde se. 

Man får en sannolikhets-siffra mellan 1:2 (betyder 50% risk, inget bra) -1:20000 och vi hade bestämt innan att får vi 1:1000 eller mer är det en fantastisk siffra. För att  gå vidare med fostervattensprov i vårt län ska man hamna under 1:200 och jag hade räknat med att hamma där. Tänka positivt, jag? 

När siffrorna visades såg vi 1:16678 för downs syndrom och 1:20000 för trisomi 13 och 18. Kan ni fatta! Det är ju fantastiska, ja helt otroliga siffror! Såna siffror jag inte borde få!

På vägen hem satt vi som fån och förstod inte alls hur det kunde bli så bra. Så klart jätteglada och lyckliga. Det var första gången jag kunde känna ren och skär lycka och nu kan jag börja se framåt. Planera, drömma, längta och förvänta mig att det går bra. Visa den lilla magen, outa på jobbet. 

Ja, det här livet alltså. Jag blir inte klok på alla svängar. Just idag är jag bara rent och skärt lycklig över hur livet överraskade oss så positivt. Magiskt!

                                                                En liten burpees-bebis






18 kommentarer:

  1. Bästaste burpeesbebben! Wow, jag sitter här och ler som ett tok, så glad gör ditt inlägg mej! Så skönt att allt är på bästa sätt! Stor kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Åh, det är sån glädje! Stor kram tillbaka!

      Radera
  2. Vi gläds så med er!!! Kram MoM

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, det var fantastiskt skönt ! Kram!

      Radera
  3. Sitter och ler och är tårögd samtidigt :) Vad skönt att ni nu kan få känna lycka och längtan efter denna lilla krabat.
    Kram Agneta

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag ler fortfarande, vilken glädje! Tack för dina ord och kram!

      Radera
  4. Vad underbart att få ta del av denna glädje. Jag har själv två barn och haft lätta förlossningar, vad av den första var helt magisk. Så jag önskar dig det samma för att sedan få hålla din fina, lilla bebis <3
    Kram Clara

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Vad härligt det låter när du beskriver. Så olika ens upplevelser av att få barn måste vara. Nu vågar jag se målbilden, min fina lilla bebis :-) Kram!

      Radera
  5. Åh Lotta! Nästan varje gång jag kikat in hos dig sista tiden så gråter jag :) Av glädje och nu ville mungiporna bara rulla upp sig på kinderna. Så underbart! En yogabäbis! Kram och grattis till dig och din man och lilla kille <3 Härligt när glädjen äntligen får ta plats!

    SvaraRadera
  6. Åh va underbart. Grattis till er!!
    Känslig (m pms hehe) fällde jag lätt några gjädjetårar för er;) Önskar er lycka till!:)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, tack! Det är så fantastiskt alltihop!

      Radera
  7. Igår när jag satt på jobbet och surfade in på din blogg (har inte varit bloggvärlden på ett tag) såg jag ditt inlägg och jag bara ryser och blir så rörd. Tårögd och leende på samma gång!! Helt fantastiskt <3 Vad universum ger till oss när vi släpper taget. Har väntat på alla mina tre barn upp till tre år!!

    Åhh så underbart litet mirakel <3 All lycka till er!!
    Kram Lotta

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack snälla Lotta! Det är sannerligen ett mirakel som jag knappt förstår själv! Kram till dig för dina ord!

      Radera
  8. Visst är det helt fantastiskt det här med ultraljud!! Att få se en liten människa därinne. Och en med allt på rätt ställe!
    Så glad för er, och för barnens nya kusin! Det här är ju underbart Lotta! Hoppas nu att illamående och annat otrevligt ger med sig snarast möjligt.
    Massor med kramar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag upplevde det inte lika starkt förra gången, då allt gick som på räls och det var det naturligaste i hela världen. Men nu, vilken grej! Och tänk kusiner med en vecka emellan, fantastiskt! Kramar till er!

      Radera
  9. Vilken känsla, vilken glädje! Jag kommer så väl ihåg den där känslan innan ul, jag var så nervös så jag trodde jag skulle spy(hade missfall innan Frans så fick göra ett tidigt ul i v10 med honom och då räckte han upp handen och vinkade till mig, då kom tårarna kan jag lova)
    Njut nu så mycket du bara kan! Snart kommer du ju känna de där små sparkarna med och då blir det ännu bättre...
    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, Anna! Så upplevde jag det också! Nu ska jag njuta, det kan jag lova!
      Kramar!

      Radera