lördag 19 april 2014

Ett mirakel

Ja, hörrni, nu får vi snacka allvar. Det får bli ett sånt där inlägg som jag delar upp i flera delar, därför att det blir för mastigt att ta i ett och samma inlägg. Var ska jag börja?

För ett tag sen bad jag universum om hjälp med att lösa problemet med mitt jobb. Jag ville ha något annat att göra. Jag lämnade med varm hand över mitt öde till universum för hjälp med detta, och andra utmaningar. Glädje i livet, förändring och pirr i magen bad jag om. Och jag släppte det, bara väntade med spänning utan att forcera.

Till saken, som jag aldrig har pratat om med särskilt många personer, hör att vi aldrig lyckades få ett syskon till V. V som blir 10 år i år. Att år efter år längta och hoppas är något av det mest fruktansvärda man kan tänka sig, inget jag önskar min allra värsta fiende. Att se person efter person lyckas och få både andra, tredje och kanske fjärde barnet och ändå verka glad för deras skull. Att gå igenom flera provrörsbefruktningar och inseminationer utan att lyckas. Att slutligen resignera och gå vidare, så gott det går. Inordna sig och sitt liv efter det som (inte) blev. Acceptera förlusten och känna sig nöjd med det fina som ändå finns. I 10 år. Det låter kortfattat men så klart var det en otrolig process som jag ska skriva mer om i ett annat inlägg. Kanske kan det hjälpa någon. Jag vet att det hade hjälpt mig om fler hade vågat skriva om det då, det svarta hålet sekundär barnlöshet.

Jag blev som ni vet sjukskriven i september och började förändra mitt liv, som jag inte var tillfreds med. Jag började yoga och meditera varje dag och kom ur de gamla osunda tankemönstren. Vi bröt upp och började om. Jag landade i mig själv och blev mer tillfreds. Livet kom lite mer på plats. Drömmarna om annat började ta fart och vi pratade lite halvt om halvt på skoj att flytta utomlands eller resa jorden runt.

Tills en dag då mensen aldrig kom. Eller egentligen en vecka som jag ignorerade, för det kan bli knas ibland när maken är utomlands på jobb och det blir lite mer att göra hemma. Det gick nästan två veckor och där någonstans började tanken komma. Kanske...? Nej, inte. Eller...? Vi väntade några dagar till och testade och jo, det var ju så, vi väntar barn igen. Kan ni förstå! Efter alla dessa år! Och jag som är så gammal. Jo, i de här sammanhangen är jag gammal, fyller 39 i år. Hur kan universum ordna det så här, liksom? Det var ju inte så jag tänkte när jag bad om hjälp. Miljarder tankar dök upp. Och det konstiga är att det var mest inte positiva tankar. Det var inte helt lätt att ställa om märkte jag, efter alla dessa år med att medvetet sluta längta och önska. Med att tänka på alla fördelar det var med bara ett barn och det livet vi har. Det är inte helt lätt att hänga med i livets och universums svängar.

Men så klart är det i grund och botten ett riktigt mirakel och förmodligen vår sista chans. Det är så otroligt att det har hänt, på alldeles egen väg, på ett sätt som jag bara inte kan förstå. Jag är lika förundrad idag över vad det är som har hänt, och jag kommer nog att få jobba hela denna graviditeten med dessa tankar. Tillsammans med glädjen över vad som komma skall och vad vi har framför oss. Ett mirakel som växer i min mage, som om universum vill, ska bli en del av vår familj i november.

Nu är det här ingen gravidblogg, men så klart kretsar hela mitt liv kring detta just nu, och så får det vara, som en påminnelse på att man inte har någon aning om hur ens liv ska stakas ut. Detta är anledningen till att jag legat lågt på bloggfronten med några förinställda blogginlägg då och då och sporadiska kommmentarer hos er, för det ska ni veta, att det här att vara gravid inte är något min kropp är gjord för. Jag är nu i vecka 12 och har mått så dåligt att jag velat lägga mig och ge upp. Varje dag ungefär. Jag har kräkts, kräkts och kräks och däremellan har jag legat i soffan. Har inte tränat något alls på tre månader och känner mig bara utmattad och förslappad i kroppen.

Men jag tar en dag i taget och gärna med er på vägen, om ni vill. Jag har brottats med om jag ska berätta om det på bloggen, men vet ni, det finns inga andra människor som kan stötta så bra som ni som läser, oavsett om det går vägen eller inte. Jag har kommit fram till att skulle något gå fel kan det vara skönt att dela det och slippa bära det själv. Och så håller vi tummarna för att allt går som det ska, för det är många läskiga steg på vägen kvar. Såna saker jag inte behövde tänka på förra gången, för 10 år sen.

Men trots all oro, allt illamående och omkullkastade livsplaner, är detta ett oerhört fint litet mirakel som har skett.

24 kommentarer:

  1. Fantastiskt!!!! Så glad för er skull 💜
    Blev tårögd när jag läste eller förstod vart de första orden ledde till...
    Så många kramar till er!!!

    /Katarina Gustav

    SvaraRadera
  2. Åh, men så fantastiskt! Vilken ljuvlig nyhet! Rörd och glad, fnittrande lycklig för er skull! Innerligt varm kram, nej det räcker inte med en, många! Och jag följer så gärna med på resan, såklart ❤️❤️❤️

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nina, tack ❤️ Det är så konstigt, fantastiskt och otroligt alltihopa och jag kommer nog behöva smälta allt ett tag till. Glad att du är med på resan.

      Radera
  3. Tänk så lite man vet om varandra ändå... Hade ingen aning om att ni försökt så länge, och gått igenom så mycket, och får nästan ont i magen av att tänka på det.
    Men ändå lyckligare blir jag ju för er skull nu!! Vilket litet mirakel!!!
    Universum - änglarna - går verkligen sin egen väg, och det är bara att hänga med.

    Stora, varma kramar till hela familjen!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, du... det är inget man slänger ur sig på telefon eller på släktträffarna direkt.. och sen går åren och då blilr det ännu konstigare att säga något. Men nu är det slut på att hålla allt för oss själva, om man delar det blir det faktiskt lättare. Tack❤️

      Radera
  4. GRATTIS, så himla roligt!!! Skrev en lång kommentar men den verkar inte ha kommit med....

    SvaraRadera
  5. Ok, nu fungerar det visst, då fortsätter jag. Vi fick vår lille Frans samma år som jag blev 40, det gick galant. Orolig var jag hela tiden, i onödan. Det är skönt att bli mamma i mogen ålder tyckte jag.
    KRAM!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är så himla, himla skönt att höra från andra att det har lyckats, att det kan gå vägen. Och se så fin Frans är, bevis liksom! Jag kan också känna att det ska bli skönt att ha 10 extra år på nacken, men jag oroar mig likväl alldeles för mycket. Tack, Anna❤️

      Radera
  6. Åh Lotta! Här sitter jag med tårarna rinna över dig, livet, universum. Så vackert, så svårt och allt däremellan. Jag hänger med dig - alltid. Vad som än händer, hur det än är. Jag önskar dig så att ditt kräkande upphör men vill ge dig ett litet knäppt tips längs vägen. Har en arbetskamrat som har två barn, hon kräktes båda graviditeterna, hela vägen. Hon bestämde sig för att äta det som är lätt att få ner - och upp! Typ risifrutti :) Med det vill jag sedan säga ett varmt grattis inifrån mitt hjärta till ditt. Allt blir bra. Kramar

    SvaraRadera
    Svar
    1. När jag läser dina ord känner jag att jag är jätteglad att jag delade med er. Jag blir varm i hela magen och känner att jag har ett stöd hur det än går. Jag vill inte bära saker själv längre, slut med det. Och allt ordnar sig, visst är det så (fast man inte vet riktigt hur, då :-) ) Tack❤️

      Radera
  7. Waow, jag ryser och blir tårögd, vilken underbar lycka för er!!!! Såååå himla fantastiskt!!!!!!
    Livet är sannerligen ett mirakel.
    Varm och stor kram!!!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, du det här livet är verkligen ett mirakel, och man kan inte tro för en sekund att man kan planera och styra. Tack, fina du för dina ord ❤️

      Radera
  8. Har aldrig kommenterat förut men blev så glad och tårögd när jag läste att ni ska få en liten bebis. Stort grattis och ibland ger universum en vad man ber om :-))

    Kram från Clara

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, tack, Clara❤️ Ja, universum kan verkligen spela en spratt, helt otroligt det som hänt, både roligt och läskigt.

      Radera
  9. Fantastiskt hur livet kan bli när man släpper efter och låter saker vara! Stort grattis till er!! Kommer självklart att att följa dej och din resa, vart den än går.
    Kram Agneta

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, men visst är det otroligt, att jag i alla dessa år har kämpat och kämpat, inte bara med detta utan med livet. Att jag inte förstod att man kunde släppa efter och låta det vara! Tack snälla och jag är jätteglad att du följer med på resan ❤️

      Radera
  10. Men wow! Vilken grej! Jag har gått och tänkt på dig hela dagen, "Tänk att Lotta är gravid", ast vi aldrig ens har träffats :o) Stort grattis! Och vill du snacka illamående så är jag expert på området, har mått illa och kräkts hela graviditeten med alla tre. Ätit, kräkts, mått illa, legat inne med dropp, gråtit....hoppas ditt går över fortare! Kram <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, faktiskt, wow, vilken grej! Det säger vi till varandra typ varje dag. Roligt med nätet också att man får inblick i varandras liv och så känns det så nära :-) Vad oerhört skönt att läsa om att du mått så här också, och överlevt och jag skulle nog väldigt gärna vilja veta mer om hur du överlevde (tre gånger!). Kram och tack❤️

      Radera
    2. Haha, ja det undrar jag ibland. Inför trean trodde jag att jag skulle kunna "ta hand om min kropp och äta rätt" för att slippa det men när det slog till i v. 6 blev jag knockad som vanligt och tänkte att "just det, såhär var det ju". Mina arbetskamrater säger att jag bara gick omkring som i en bubbla, grön i ansiktet utan att prata med någon. Och så var det nog. Det tog femton minuter att få på mascara på ett öga med pauser emellan och borta tänderna gick inte alls, då spydde jag direkt. Men ändå, i efterhand, så värt det!! Sov och vila (skönt att er son är äldre och mer självgående) och småät. Torra kex vid sängen är ett måste. Å, jag skulle kunna skriva en novell om det här märker jag för det rör upp så mycket känslor men alla mår ju inte illa i nio månader, det brukar ju gå över typ snart. Du vet vart jag finns i allafall...Lycka till <3

      Radera
    3. Underbart att höra att det är värt det för det känns ju inte så nu. Jag kanske bombarderar dig med med frågor bara för att detär så skönt att inte vara ensam om det. Jag skrattar så för mig själv för precis i början tänkte jag att "den här gången ska jag äta massa frukt och grönt bara och träna massor" . Eller hur. Och som du skriver så slog det till i v 6 och jag stoppar i mig vad som helst, bara jag mår hyfsat. Och borsta tänderna går bara inte, kräks varje gång. Funderade igår på om jag bara kan skölja med munskölj i stället ;-) Tack för att du delar, det hjälper!

      Radera
    4. Jag vet, min bm tvingade mig att prova medicin och då blev jag ännu mer illamående och helt nedstämd och ville bara sluta vara gravid fast det var väl planerat. Så de slutade jag med illa kvickt. Det hemska med ständigt illamående är ju att det är så oerhört svårt att fokusera på något annat, det går ju liksom inte. Och att det inte är så vanligt att må illa länge, jag fick ibland känslan av att folk tänkte att jag sjåpade mig men jag vet inte om det låg hos mig. Du vet alla andra som bara blommade upp och blev så vackra med magarna och så mår man själv sådär. Jag hade en konstig smak i munnen också hela tiden (försvann i samma stund som barnet kom ut) som liksom spädde på illamåendet....Tuggummi hjälpte mig lite men annars, som du säger, bara äta det kroppen vill ha. Det finns inget annat! Munskölj är ju bra :o) Då slipper du peta in något där själva reflexen sitter :o) Du får bombardera hur mycket du vill!! Kraaaaaaam

      Radera
  11. Såg inte inlägget förrän nu! Grattis, Grattis, Grattis!! Jag blev med barn med min minsting när jag var 39 år och hann fylla 40 innan hon föddes. Vi hade försökt att få 3an i några år (innan dess ville inte min man ha fler). Först kräktes jag hela tiden... på semestern det året satt jag i bilen med en hundpåse framför mig när de andra sprang i affärer. Men sen vilken underbar graviditet och vilken underbar mammaledighet där jag kunde njuta fullt ut. All lycka önskar jag dig och din familj!! Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack snälla Ulrika❤️ Och så skönt att läsa om att det gått bra i samma ålder och med samma symptom. Det ger mig jättemycket tröst att känna att jag inte är ensam om det och att det kan gå bra ändå. Jag försöker att se det där du skriver om, senare i graviditeten och mammaledigheten, som jag hoppas blir så där härlig.

      Radera