måndag 21 april 2014

Ett mirakel del 2

Känslan av lycka kom inte, trots alla år som gått. Trots all längtan, alla tårar, all smärta. Det är svårt att förstå hur det inte kan komma en omedelbar lyckoruskänsla, och jag till och med ringde min älskade och frågade om vi verkligen skulle behålla barnet. Förstår ni, hur konstigt hjärnan kan bete sig?

Jag pratade med ett par kompisar och fick till slut modet att ringa till MVC. Universum var på hugget  och styrde samma barnmorska som följde oss förra gången, för tio år sen, att svara i telefonen, som är ett centralt nummer för flera kommuner. Just den här dagen, när jag ringde. Hon kände genast igen mig och sa att hon tänkt mycket på oss genom åren, om vi hade fått fler barn och så. Och så frågade hon om jag var glad. Och jag sa att det var jag ju inte. Vi började prata om varför och så. 

Då sa hon "Men du, var det inte du som hade en sån svår förlossning? Var det inte så att allt som kunde gå fel gick fel? Och så var det ju. Min förlossning hade varit ett svårt trauma, både fysiskt och psykiskt, så svårt att jag fick gå och bearbeta den efteråt hos barnmorskan som förlöste och hos en psykolog. Jag hade fysiska besvär länge, och har nog förträngt allt det som hände. Och när plusset på stickan kom, kom allt upp till ytan igen.

Varje dag brottas jag med alla jobbiga känslor och försöker tillåta mig att också känna glädje. För det är ju så fantastiskt, det som hänt, i all oron och allt som varit innan. Min BM försäkrade mig att hon skulle göra allt i sin makt för att det skulle bli en bättre upplevelse den här gången, och det har lugnat mig. 

För 10 år sen då jag var gravid sist, fanns inte särskilt mycket oro. Jag var 29 år och det fanns inte i min värld att så mycket som kunde få fel. Jag var ung (nåja), stark och oövervinnlig. Men nu. Nu är det annorlunda. När man fyllt 35 erbjuds man ett KUB-test för att få indikationer på t ex downs syndrom. I min ålder får man automatiskt ganska dåliga siffror och vi har mentalt ställt oss in på att gå vidare med ett fostervattensprov. Om några dagar är det dags för KUB-testet och det känns både skrämmande och skönt. Skrämmande att det kan visa sig en massa otäcka saker som att barnet inte kommer att överleva utanför magen. Sköna saker som att vi faktiskt får se svart på vitt hur det står till där inne i magen. 

Men det är svårt det där med glädjen, för egentligen vill jag ju ropa ut till hela världen vad som hänt. Men jag vågar inte riktigt, förrän KUB-testet, förrän fostervattensprovet, förrän ultraljudet... ja, ni fattar. Det finns alltid något längre fram att vänta på, och det är lätt att snurra in sig i tanken på att inte iunna glädjas förrän jag ser med egna ögon i november, att allt är ok. Och så länge vill jag egentligen inte skjuta upp min glädje. 

Sen såklart blir allt jobbigare att ta in när man samtidigt mår illa och kräks mång gånger varje dag, i vecka efter vecka. Det förtar lite av glädjen. Men livet börjar åter ända lite grann och det gör att jag vill dela detta med er. Nu orkar och vill jag och jag tror och hoppas att det kan hjälpa mig att sätta ord på känslorna för att på så sätt kunna glädjas av resan, oavsett hur resan kommer att gå.

Jag avslutar med lite bilder på mat jag ätit under de första tre månaderna. Det var skräpmatsveckan, fiskpinneveckan, baguetteveckan och många andra knasiga veckor. Jag har fått resignera och äta det kroppen har velat ha och fått i sig. Jag följer med kroppen och glädjer mig åt att jag just nu är väldigt sugen på grönkål och stuvad spenat.


10 kommentarer:

  1. Jag är så glad att du delar detta med oss! Så roligt att få följa dig och kanske jag kan lugna ner dig lite med att dela med mig av mina erfarenheter av att få barn "sent". Vi gjorde inget KUB-test, fanns inte att tillgå där vi bor men jag funderade mycket på att göra det privat men det blev inte så. Min första förlossning, då var jag 37år, var superjobbig, tog 14 timmar och jag sa "aldrig mer". Det vet vi ju hur det gick med det. När Frans skulle födas gick allt mycket lättare, han kom ut på tre timmar. Hade läst Gudrun Abascals bok om förlossning och det var till stor hjälp.
    Förstår att KUB-testet känns nervöst men det måste vara en stark filur som har fastnat där inne efter alla dessa år så det kommer att bli bra det här.
    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, snälla du. Det är också så roligt att du delar med dig, det lugnar mig faktiskt. Nu är jag i v 13 och på något sätt känns det också lite lugnande, att ha passerat första nålsögat, liksom. Tre timmar med Frans låter ju helt fantastiskt!

      Radera
  2. Ler åt dina fina matbilder.. jo i graviditetstider får man hänga med kroppen. För mig har det också varit lättare för varje förlossning. Det som hjälpte mig mest var att yoga under graviditeten, det hjälper att bli av med negativa tankar. Ellen Engvall har bra gravidyogapass: http://www.ellenengvall.se/cd-shop/ fast det finns säkert flera. Kram och hoppas din oro lättar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för påminnelsen, Ulrika! Jag har inte kunnat yoga de första tre månaderna för jag har mått så illa (det hade nog varit smart att pausa yogobe, blev en härlig slant ner i sjön där...), men nu snart går det nog igen. Ellen Engvall ska jag absolut prova, tack för tipset och kram!

      Radera
  3. Hoppas så att du hittar glädjen i detta underbara, och att du får hjälp att hantera känslorna kring V's förlossning.
    Tänker mycket på er, och är väldigt glad att du delar med dig av allt som händer inombords och utombords.
    Kramar

    SvaraRadera
  4. Inte konstigt att glädjen or lite smolkig, med den erfarenheten i bagaget! Jag tänker att nu har kroppen ändå okejat det här och du får följa med :) och ät vad du får i dig som du är sugen på. Herregud, det gäller att följa med och inte ha några pekpinnar för sig själv.
    Min första förlossning var nästan 2 dygn och jag tänkte aldrig mer. Jag hade intalat mig en mängd saker innan men inget stämde för innerst inne var jag livrädd. Andra gången hade jag bejakat det och plötsligt var det som kroppen hittade rätt själv. Satt i ett sittbadkar en lång stund och sedan andades jag på huk i flera timmar. Helt obegripligt! Och då hade jag ändå inte hittat yogan.
    Med din barnmorska och alla andra erfarenheter i ditt liv + yogan, så tror jag du är bättre rustad den här gången. Men jag säger också, ta all hjälp du kan få! Prata, ventilera och förbered dig. Stor kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag var som du och fullkomligt livrädd första gången (fast det var inte vad jag sa), det var en kamp mot kroppen förstår jag idag. Det är skönt med de där extra 10 åren och att min tränings- och mathets är annorlunda. Jag vet att det är ok att det är så här nu, för det kommer inte alltid att vara så. Tack för dina lugnande ord och kram till dig!

      Radera
  5. Skrev en lång kommentar för nån dag sedan, men den bara fjoffade iväg nånstans. Nåja, hursomhelst. Jag vill bara säga att du har, precis som Annika skriver, så fin backup omkring dej, familjen, barnmorskan och vännerna. Du har din egen andning och dina insikter. Stark och modig. Allt kommer landa som det ska och du kommer absolut hinna ifatt dej själv, dina känslor och gamla minnen.
    Kram och keep up ♥♥

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vet innerst inne, tack för att du sätter ord på det. Tack för att du peppar och finns där.

      Radera