lördag 12 september 2015

Vänskap and stuff

Länge, länge har jag funderat fram och tillbaka på vänskap. Har velat skriva om det men ändå inte, för det är personligt och kan bli lite privat och de tankar jag har är sånt man inte pratar om. Men så resonerar jag så att här i min blogg brukar saker klarna när jag skrivit dem, de blir inte så stora när jag satt ord på dem och lyft ut dem i ljuset. Och när jag läste om vänskap hos Minaträningstajts så började jag omedvetet fnula på att skriva om det. För då förstod jag att många tänker på det här, på många olika sätt. Att det där med vänner inte alltid är självklart och lätt, det är inte bara hos mig. Minaträningstajts-Jeanna använde uttrycket "dåligt vänskapssjälvförtroende", och det har jag med, det är huvudet på spiken.

Jag har ett stort behov av att vara själv, tanka tid och tystnad och välja när jag vill umgås. Vill gärna träffa en vän i taget eller en liten grupp med såna jag kan vara mig själv med. Stora grupper tycker jag är obehagligt, jag vet inte hur jag ska bete mig och det slukar väldigt mycket av min energi. Jag är en trogen vän men om jag blir sårad vill jag inte vara med och tackar för mig (försvinner ljudlöst eftersom jag är rädd för att säga ifrån). Jag har svårt att förstå mig på "spel" och vill ha vänner som kör med raka rör, som jag vet var jag har. Annars kan det kvitta. Senaste åren när jag gjort en del förändringar i livet, har jag också valt bort en del vänner som jag inte mådde så bra av.

Jag har en skön, brokig liten samling vänner. Någon från tidig barndom där vi kan ta upp där vi slutade mitt i natten om det vore så. Ett litet gäng från en tidigare arbetsplats, jag kan vara som jag är med dem, behöver inte klä upp mig eller förställa mig. Ett par vänner att prata ut med och promenera med. Några som jag håller kontakt med, någon jag kan yoga eller träna med. Några nya, fina som jag fått kontakt med via bloggen, kontakter jag är jätteglad för. Någon eller några kommer jag förhoppningsvis att träffa och andra inte, men internet är fantastiskt för en sån som jag.

Jag har haft som mål under året som gått att våga fråga om någon trevlig människa jag träffat vill ta en fika eller promenera, för det inser jag ju att jag också behöver ta första steget ibland. Det har gått ganska bra, jag har varit lite modigare än vanligt och har provat både med och utan framgång, men på facebook tycker jag det har varit tufft. Jag har gjort några vänförfrågningar som inte har bekräftats, ni vet såna trevliga typer jag pratar mycket med på jobbet och så. Alltså inte tjejen i kassan på ica eller så. Och det här tar så mycket energi av mig, att fundera på varför de inte vill, och jag hamnar i en nedåtgående tankespiral. Jag ifrågasätter mig själv som vän, och som person, och det är inte särskilt upplyftande. Jag jämför, och det vet ju alla att det inte är någon bra lösning, och note to self: facebook är ju inte den riktiga världen.

När man är introvert på ett sätt som som jag är, så gillar man att tänka och skriva. De talade orden kommer inte lika lätt, men visst har jag också ett behov av att höras ibland. Kanske speciellt i svårare stunder som jag varit i nu ett tag. Och kanske är det så att många av mina vänner är raka motsatsen, och jag har gått många pratpromenader och lyssnat och lyssnat. Och hört den andra be om ursäkt när hon kommit fram för att hon nu har pratat hela rundan igen. Det har hänt många gånger genom åren och det är svårt att hitta balansen så båda blir sedda och hörda.

Vissa dagar saknar jag den där vardagskompisen väldigt mycket. Den man kan ringa och bara fråga något. Skicka ett sms bara för att. Ta en fika utan att vi båda behöver boka in det långt i förväg. Komma över och bara hänga eller ta ett glas vin fast det är vardag och stökigt hemma. Långa samtal om livet. Den vännen finns inte i mitt liv. Ännu. Och i alla nya sammanhang; på öppna förskolan, på nya jobbet, i den nya föreningen eller vad det kan vara, tänker jag "Kanske är det hon" (är lite stereotyp här och tänker inte så om killar jag träffar). Men sen kommer jag inte längre, vet inte hur man gör, vågar inte misslyckas. Kanske är jag rädd för att vara eller verka desperat.

Och när jag tänker alldeles för mycket på det här så önskar jag ju att jag var så där härlig, spontan och sprudlande som jag inte är, så att alla gillade mig och jag hade 500 vänner på facebook. Fick spontana telefonsamtal "bara för att prata lite". Kunde ha haft en 40-årsfest med många gäster. Men så kommer jag på att jag ju skulle tycka det var riktigt jobbigt med en stor fest och telefonsamtal jag inte förstår mig på. Och jag vill ju vara själv rätt mycket och umgås på mina villkor, det vet jag ju. Så det finns ju en anledning att jag har det som jag har det. Och varför jag då inte kan vara nöjd, det är ju konstigt.

Jag är ju den jag är, och jag försöker att gilla det. Gilla mig. Men de här kringelikrokiga tankarna är inget bra. Jag vill så gärna släppa oron för att vara annorlunda, för att inte passa in, för att inte duga, för att inte vara accepterad. För dåligt vänskapssjälvförtroende. Och det är klart att det är svårt för andra att gilla mig om jag själv inte gör det. Ja, ni hör, det här är komplext för mig. Jag skulle helst vilja sluta tänka och bara gå rakryggad, stolt och nöjd genom livet. Over and out.



Det har varit en vecka med regnbågar. Känns som om det kanske betyder något. 







22 kommentarer:

  1. Vilket bra inlägg. Känner igen ganska mycket förutom att jag inte är den tysta typen. Fast jag kan lyssna också. Jag har väl bara en handfull vänner som jag är dålig på att höra av mig till. Får helt enkelt dålig energi av långa telefonsamtal. Som tur var har vi tjejträffar med jämna mellanrum och umgås även som par med några. Jag har haft perioder då jag känt mig väldigt ensam, är inte den som spontanringer ngn. Men nu är jag väldigt tillfreds med livet och är nöjd med det jag har. Får kanske tacka yogan för det. Glömde att bloggvännerna betyder mycket för mig! Här har du en "cybervän

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för din fina kommentar. Vad skönt att känna sig tillfreds och nöjd med livet, dithän vill jag också. Det har varit mycket jobbigt nu i livet och det brukar påverka allt, även det här, men bättre tider kommer nog. Kram min cybervän :-)

      Radera
  2. Hej syster! Känner igen mig fullständigt. Jag är ju skitbra på att hålla käft och lyssna men urdålig på att säga till. Och så det där med att vara själv. Livsnödvändigt absolut! Fast jag blir ju lessen när jag skriver inlägg som ingen "cyberkompis" kommenterar...knäppt har jag tänkt. Skönt att höra att jag inte är ensam. Kramar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja men det är ju underbart, jag blev så glad när jag läste vad du skrev. Man tror att "alla andra" (vilka de nu är) har det så där perfekt ("alla utom jag") men det kanske är bra att lyfta på locket lite ibland. Låta masken falla. Jag förstår precis det där med kommentarer :-) Kramar!!

      Radera
  3. Vad bra skrivet om vänskap Lotta! Nej, det är verkligen inte så lätt. Jag hade gärna varit den där vännen om jag bort närmare. Härligt att då vågar lite mer, det är modigt att vilja utvecklas. Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det hade varit superkul, synd att Sverige är så långt :-) Glad ändå att nätet finns så man kan connecta på andra sätt. Är jag modig? Så har jag inte tänkt, vad glad jag blev. Kram!

      Radera
  4. Jag känner också igen mig i mycket av det du skriver. Jag har några nära vänner, men trivs egentligen bäst själv och absolut inte i stora sociala sammanhang. Och jag förstår liksom inte poängen med att bli bjuden på fest med nya par som "ni kommer att trivas jättebra med". Varför då? undrar jag. Det räcker väl med de vänner vi redan har, vill inte tussas ihop med nytt folk bara för att det förväntas att man ska vara jättesocial och ständigt vilja knyta nya kontakter.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är så skönt att läsa att det inte bara är jag! Alla är ju olika men ändå tror man att (återigen) "alla andra" är så mycket bättre, lyckligare och gladare. Tussas ihop, nej usch och fy, jag vill välja själv (känner hornen i pannan). Tack för dina ord, Märta!

      Radera
  5. Vet du Lotta, jag tror att du är högst "vanlig" på det sättet du resonerar kring vänskap. Jag tror att vi alla är där ibland. Jag tror ingen är genom"lyckad" i sina relationer. Jag har som Jeanna skrev också känt ibland att jag har tomt runt mig på vänner från förr. Men nu har jag hittat tillbaka till två av dem. Och ärligt, de andra och jag står väldigt långt ifrån varandra. Det jag lärt mig genom åren av alla dessa vänner och relationer jag haft och har är att en del tappar man och andra finns kvar. Men jag har alltid hittat nya. Och som du gillar jag att vara ensam ibland men jag gillar också att umgås och vara social. Det måste verkligen inte vara i stora sällskap, men det gör mig inget om det är så. Jag är en social kamelont tror jag :)
    Det som givit mig väldigt mycket de senaste åren är just bloggvännerna, de som finns där och som förstår när man skriver om det inre och det viktiga i livet. Du skulle gärna få glida in i mitt kök och fika, synd att du bor långt bort! Varm kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för din långa kommentar, Annika! Jag hoppas att vi tillsammans på nätet kan öppna lite på locket till fasaden så man kan inse att alla har sina kamper och sina funderingar, som är ganske universella. Fast man tror att man är den enda i hela världe. Visst är det så att vänner och bekanta kommer och går och det går att hitta tillbaka till vissa. Och ibland är man nöjd som det är, och ibland inte. Och nu när det är tungt på jobbet och jag haft svårt med vissa människor där, har jag nog grottat ner mig ännu mer i det här med relationer. Men ni bloggvänner är verkligen viktiga personer, som vet nästan mer om sånt jag verkligen går och funderar på, än vänner i min vardag. Och vi gillar varandra ändå. Jag skulle gärna glida in i ditt kök och fika, jag gör det i tanken i stället. Kram och tack!

      Radera
  6. Åh det kunde varit jag som skrivit det där, även om jag inte kan uttrycka mig lika väl som du. :-)
    Jag gillar dig Lotta! Mycket! Och jag säger det igen - önskar så att vi bodde närmre varandra för det hade varit fint att ta en fika med någon som är som en själv och som lyssnar. Jag saknar det! Det finns några få vänner, men ibland undrar jag om de verkligen förstår vad som rör sig i mitt inre. Saknar den "andliga" gemenskapen. Därför är det ju så skönt att det åtminstone finns likasinnade här i bloggvärlden.
    Fortsätt att vara den du är fina du!
    Kram <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, fina du <3 Och jag gillar dig! När du tog din bloggpaus kändes det jättetomt, som en kompis som åkte på semester när man var liten. Just att få prata om det där allra innersta, det man är rädd för, det man drömmer om och allt däremellan, det saknar jag också. Sån himla tur att ni finns här på nätet så vi kan läsa och skriva och ge varandra det utbytet. Och jag hoppas och tror fortfarande på att när det blir rätt möjligheter, då träffas vi och fikar. Kram!

      Radera
    2. Det är tur att vi har varandra! Och jag tror också att vi kommer att ses när tiden är inne för det. :-)
      Tills dess håller vi ihop i cyberrymdden! ;-)
      Stor kram

      Radera
  7. Stor igenkänning! Stoooor! Jag har också grubblat över vänner och relationer, hur det förändrats genom åren och hur det påverkat mej. Jag har några få som står mej nära idag, riktigt nära, de kommer från olika skeden av mitt liv och jag är glad att de liksom kompletterar varandra. Jag har aldrig varit dendär "stora tjejgänget"-tjejen, utan trivs i det mindre, lågmälda formatet. Det stora behovet av ensamhet spelar också in och de vänner jag har idag är totalt införstådda med det - en förutsättning för att det ska fungera... på nåt sätt ♥
    Och sen - alla dessa underbara kontakter som knyts via bloggen, kan inte vara tacksam nog! Hoppas och tror att vi träffas snart, på riktigt :)
    Kramkram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, men tänk varför tror man då att "alla andra" umgås och tänker om vänner på helt andra sätt? helt knasigt, för uppenbarligen är det inte så, i alla fall inte i det här gänget :-)
      Någon gång, när det är rätt, så träffas vi, absolut. Ska nog prata lite med universum snart. Kramkram!

      Radera
  8. Härligt och ärligt skrivet! Känner verkligen igen mig och jag funderar också återkommande på dessa saker. Jag har ju också stort behov av ensamtid och jag gillar det! Men det betyder inte att jag vill bli exkluderad som jag upplever att jag blir ibland pga att jag inte är någon hejare på "tjejgruppshäng". Jag är lite obekväm att ha med ibland för att jag inte faller in i det sociala spelet på väntat sätt. Men sådana grupper lockar mig ju å andra sidan inte så mycket och jag står gärna över, men konstigt nog vill jag ändå bli inbjuden...det är som introvertspring skrev på sin blogg "I dont want to go but please invite me". :D. För ibland vill man ju ut ur sin bubbla och träffa vänner, så är det ju bara. stor kram Jessica

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack <3 Varje gång blir jag lika förvånad medn tacksam att inte behöva känna mig ensammast i världen. Du satte precis huvudet på spiken med att vara lite obekväm, precis så har jag ibland upplevt det. Senast igår tänkte jag på "I don´t wanna go but please invite me", det låter konstigt men så känner jag ibland. Kram!

      Radera
    2. Det där var en så himla bra beskrivning! Den ska jag minnas. I dont want to go but please invite me. så bra.

      Radera
  9. Läser ditt fina inlägg här och kan bara som de andra konstatera att igenkänningsfaktorn är hög. Någon sa en gång att det inte går att skaffa nya vänner och det gjorde mig ledsen att höra. Kanske inte så mycket för min egen del men för att personen som sa det trodde så starkt på det själv. Jag hoppas innerligt att hon har fel och att hon får erfara det. Själv märker jag också att vänner kommit och gått och det ligger en liten sorg i det. Och FB, där har jag avaktiverat mig, det gav alldeles för mycket negativ energi. /Kram från en vän i rymden

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad glad jag blir för din kommentar, Anna! Det där med att inte kunna skaffa nya vänner tänker jag jättemycket på. I en småstad som min är det stört omöjligt, för det verkar som om alla gäng är slutna och ingen vill ha någon ny (eller i alla fall mig). Och FB, jag är bra sugen på att avaktivera, av samma skäl, kanske gör jag det en dag. Tack och kram tillbaka ut i cyberrymden

      Radera
  10. Tack för det här fina inlägget. Jag saknar också en bästis eller vad en ska säga, en sån som allt är lättsamt och enkelt med. Förlorade min för några år sedan och har inte mäktat med att ersätta henne. Kanske en dag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack själv, vad glad jag blir att du läst. Kanske en dag, så tänker jag med!

      Radera