Viktig och värd

Julen har varit väldigt fin och fri från måsten. Vi har mest bara varit. Promenerat, varit ute. Sett fragment av dåliga åttiotalsfilmer på TV. Läst en massa. Ätit fräsch mat förutom julmaten på julafton då. Och satt upp en vägg, för lillen ska få ett rum så småningom. Åh, så fint det kommer att bli!

Under jullovet har det inte bara varit perfekt. Vi är inte vana att träffas så mycket och vara hemma tillsammans allihopa. Så här brukar det bli på våra lov och det brukar ge sig efter de första dagarna när vi kommer in i lunken. Det här lovet kunde vi efter en del friktion till slut identifiera varför det var lite mer operfekt än vanligt.

När man har ett spädbarn är det ju helt självklart att sätta det först. Att svara på dess behov direkt, lära sig tyda signalerna, lugna, trösta, mata, söva. Det går liksom först. Och har man fler barn gäller det också att ge det eller dem det behöver. I vårt fall prata, spela spel, läsa för och bara finnas där för storis. Att han ska känna att han är lika viktig som han alltid varit.

Och så är vi ju två vuxna som har egna behov. Vi har hund som måste ut. Vi har ett hus och saker som måste göras som tvätt, disk och sånt trist som vi alla fixar med, ni vet. Och hux flux hade jag satt mig själv allra längst ner på listan av prioriteringar utan att jag märkt det. För det är så lätt när man har barn att tro att man inte är viktig, i alla fall känner jag så. Fast det så klart är helt tvärtom, för om inte jag mår bra och får mina behov uppfyllda, så kan jag inte ge något bra till mina barn. Liknelsen med livvästen  till en själv först, och sen till barnen, är uttjatad men väldigt bra.

Vi kom överens om att jag ska berätta varje dag vad jag behöver göra och när jag ska göra det, för att få en plan. Det är ju inga stora saker, men t ex att jag direkt efter frukost går ner i gymmet och gör min mammamage-träning, min yoga och meditation, något som tar ca 15-30 minuter. Någon gång under dagen går jag också ungefär en timme, med barnvagn eller hund eller med hela familjen. Det är vad jag behöver just nu för att fungera fint resten av dagen.

Men tänk vad det sitter hårt inne, just nu i alla fall. Jag tänker omedvetet att jag inte är värd den tiden. Att min man behöver komma iväg och träna, att det går före. Att jag måste fixa allt det där andra tråkiga först. Martyr, check. Jag kände också att om jag tog mig min tid så blev jag skyldig min man den tiden och behövde "betala igen" och så blev det inte värt det i slutändan. En sån tur att jag gifte mig med rätt man, som klargjorde att så inte var fallet.

Nu har vi hittat problemet, kommit på en lösning och så får vi hitta ett nytt sätt när ledigheten tar slut och vi bara har kvällarna ihop igen. För mig är det en träningssak att inte halka tillbaka utan att hitta och stå för mina behov. Åka och träna. Åka och yoga. Träffa en kompis. Ta en promenad. Komma ihåg vad jag tycker om att göra och göra det. Ingen av oss tjänar på något annat. Men det är en riktig utmaning för mig att jobba med varje dag, att ta mig tiden, att sätta mig själv först. Små steg, varje dag. Alla är viktiga och jag med.

Viktig person och viktig hund.