lördag 6 december 2014

Lite fel i systemet

Får jag spy lite galla? Bara lite, så här en ledig lördag? Okej, nu har jag förvarnat!

Hela kroppen är full av irritation och åh vad det är jobbigt. Det märks direkt på mig när jag slarvat med de små minutrarna av återhämtning. I veckan som gått fick jag prioritera en stund mer fysisk yoga varje dag, för min rygg har sagt ifrån efter allt bärande av liten närhetstörstande person. Och då kommer alla gamla fula tankar och känslor som ett brev på posten: irritation, stress, självförakt, ilska och gnäll. Med mera. Skillnaden är att jag kan identifiera det nu och vet varför det kommer. Jag är trött och blir mer sårbar, och behöver egentligen en liten, liten stund i stillhet varje dag för att komma ikapp.

Igår sa en klok man (han jag är gift med) "Men du skriver ju alla de där fina orden om att tänka positivt, inte oroa dig, ta det lugnt och allt sånt. Men du gör det ju inte. Du lever ju inte som du lär". Och det är helt sant just nu, han har så rätt. Men de gör ju det hela inte lättare.

Jag går direkt in i stress-spiralen när jag ser vår fulltecknade kalender de närmaste veckorna. Får svårt att ta en sak i taget utan blir överväldigad av allt jag måste hinna med, måste komma ihåg och fixa. Börjar göra mentala listor. Och så börjar jag oroa mig, för allt som kan gå fel och att jag inte kommer att lösa det. Och så tycker jag synd om mig själv för att jag är i situationen jag är i. Att jag är ensam med bebisen så långa dagar, att jag aldrig får vara för mig själv. (Fast jag vet att "aldrig" inte är sant, om bara ett kort tag kommer det bli lättare, men ni vet hur hjärnan funkar ibland) Vilket leder till att jag inte alls tycker om mitt liv eller ännu mindre mig själv. Börjar avsky mig själv igen och klanka ner på min person och min kropp. Och så går det runt i en nedåtgående spiral, inget bra alls. Och det hjälper så klart inte att vi båda två här hemma är trötta.

Så nu gäller det att bryta det här. Just återhämtningen var den viktigaste nyckeln när jag var sjukskriven, det var då jag lärde mig hur mycket jag behövde den. Att bara pausa lite varje dag så att hjärnan fick landa och tankarna vara tysta. Meditationen är guld värd då. Återhämtning hade jag aldrig riktigt pysslat med, det var det första jag skalade bort då för att hinna så mycket som möjligt. Och ungefär där är jag nu igen, ute på tunn is. Vet att jag måste ta den där stunden hur svårt det än verkar att hitta tiden, även om jag måste ta bort något annat eller ta tiden från familjen. Det är det där med att rädda sig själv först för att kunna hjälpa andra. Jag vet. Men ni vet hur hjärnan funkar, den är inte alltid på samma spår som hjärtat.

Over and out. Imorgon är en annan dag.

En påminnelse till mig själv. 







11 kommentarer:

  1. Jag hör dej ♥
    Det bästa är att låta det komma ut, tillåta känslorna. För du vet ju att det är okej, att det får vara upp och ner ibland. En extra varm kram!

    SvaraRadera
  2. Ut med det bara, säger som Nina, ibland är det upp och ner. När lillkillen sover, ta din stund av meditation, hur det än ser ut, och sover han inte på dagen kanske du kan vänta tills ni är fler hemma? Då tror jag det andra rätar ut sig. Och du vet december, som en fullpackad resväska på semestern fast man vet att man inte ens behöver en tredjedel. Andas mjukt och djupt min vän!

    SvaraRadera
  3. Jag kan bara hålla med vännerna här ovan. Man kan då inte alls vara så där duktigt yogisk alltid. Skickar dig en bamse kram!

    SvaraRadera
  4. Åh jag känner igen det där, minns det mycket väl. Det är heeeelt normalt att känna så, man hör det inte så ofta bara för människor ska ju vara så "perfekta" hela tiden. Bra att du inte trycker undan känslorna! Det ÄR tufft med en liten bebis och framförallt det andra runt omkring som ska fungera trots att man har en ny liten plutt som ska tas hand om.

    Jag minns att med Vera då hade man ju bara henne liksom, det var hon och jag på dagarna, jag kunde vila när hon vilade, jätteskönt. Men med nr 2 är det INTE lika lättsamt längre. Men man fixar det, bara att försöka acceptera läget så blir det snart bättre.

    Avsky inte dig själv, du är toppen som du är! Och din kropp, den kommer snart att vara sig lik igen, tänk vad den har åstadkommit ändå. Sänk kraven! Måste ni göra allt det där som står i kalendern?

    Kram!

    SvaraRadera
  5. Fy sjutton vad ni är fina! En stund efter att jag publicerat inlägget satt jag i kyrkan och lyssnade på sonens konsert och bestämde mig för att radera inlägget så fort jag kom ut. Vill inte vara (framstå) negativ och upp och ner från dag till dag, och vill inte blotta mina svaga sidor jämt som jag gör i bloggen. Men det var för sent, ni hade redan kommenterat, och jag är så glad för det att inlägget får vara kvar. Det är ju helt otroligt vad kommentarer som era kan göra att allt känns ok. Att det är ok att känna, att livet är upp och ner och att jag får vara jag, blottad eller ej. Ni är otroliga! Puss på er 💛

    SvaraRadera
    Svar
    1. Underbart att vi har varandra <3

      Radera
  6. Jag vet precis! Och man måste få spy galla, få ut allt elände. Det finns inget annat sätt. Annars byggs det bara upp där inne och blir till en tickande bomb.
    Varma kramar till dig <3

    SvaraRadera
  7. Läser ikapp och vill bara ge en stor varm kram. This too shall pass.. tänkte jag i en jobbig meditation i helgen. Bra ordspråk när det är lite jobbigt. Kram igen

    SvaraRadera
  8. Fina, lilla nyblivna tvåbarnsmor! Vad bra att du inte tog bort inlägget, det är ett jätteviktigt inlägg ju! Vem som helst kan nog känna igen sig, bebismamma, tonårsmamma eller något annat.
    Vem lever heela tiden som man lär?! Vissa dagar är det sannerligen ett enda malande i mitt huvud och jag studsar runt i livet och bumpar i och glömmer bort mina verktyg.
    Du har en klok man, och vi bloggisar har varann att lära av och stödja upp oss hos och ja, andas in, andas ut och ta en stund i taget. Tack för allt du delar med dig av och jag hoppas att du ska få må bra. Kram <3

    SvaraRadera
  9. Jag är så himla glad för er! Allt känns bättre och det hade det inte gjort för ett par år sen tror jag. Bara att känna sig accepterad som man är med de känslor man har. Att inte behöva förställa sig. Jag älskar det! Tack fina, fina ni <3<3

    SvaraRadera
  10. Ibland är det skönt att bara få skriva av och ur sig det där jobbiga, sätta det på pränt. Sedan är det väl kanske inte alltid så att man lever som man lär. Det är bara mänskligt.

    /Fin dag till dig, och liten.

    SvaraRadera