söndag 21 december 2014

Vad förväntas av mig?

Om jag inte är väldigt uppmärksam, eller snarare, om jag inte är tillräckligt grundad i mig själv, har jag väldigt lätt att dras med i måsten och borden. Vet att jag skrivit om det förut. Det är lätt för mig att tappa bort mig själv på vägen då, och börja tänka på vad som förväntas -även om ingen annan har förväntningarna på mig. De liksom smyger sig på mig av sig själva om jag inte är uppmärksam nog.

Nästa sommar fyller jag jämnt och har börjat klura lite på hur den stora dagen ska firas. När jag fyllde trettio hade jag en stor fest. Men är man introvert som jag blir det en ganska jobbig grej, med oro för att inte ha tillräckligt många att bjuda, för att folk ska tacka nej, för att vara i centrum en hel kväll. Det här med större sammankomster är jag väldigt obekväm med.

Jag kom ganska långt i funderingarna kring min kommande stora dag innan jag kunde hejda mig och verkligen hitta vad JAG ville. Inte för att jag har bestämt mig, utan mer att jag kunde sortera bort sånt jag absolut inte vill, som att ha en fest till exempel. Kanske går vi till kvarterspizzerian eller åker till ett lekland, vem vet? Kanske firar vi i Berlin eller hemma, bara lilla familjen. Eller tältar?

Den lille nye sonen ska döpas, det känner vi båda två är viktigt. Direkt föll jag in i en massa borden här också. Vi borde bjuda den och den, borde göra det lika fint som då store sonen döptes. Borde bjuda hit båda släkterna, borde baka cupcakes och tillverka egna vimplar som jag sett när jag googlat runt.. Jag kunde bara inte bestämma mig.

Och någonstans har jag lärt mig att när jag inte kan bestämma mig är det för att jag inte vill eller ännu inte har hittat ett bra alternativ. Ett tecken på att jag behöver släppa det och låta det komma till mig. Inte forcera, för då blir det inga bra beslut. 

Och fastän jag inte vet fortfarande hur jag vill fira min fyrtioårsdag eller hur vi vill ha dopet så ordnar det sig. Det är ingen big deal, det kommer till mig så småningom. Det är bara så lustigt att observera hur de där bordena och föreställningarna om hur saker ska vara och gå till finns där. Då är det skönt att stanna upp och känna efter och kanske bryta föreställningarna. Göra som man själv vill. 

För "man måste ingenting" faktiskt. Den här gången var det Nina som påminde om det. (Tack för det, förresten) Jag måste inte fira min fyrtioårsdag med en fest eller middag. Jag måste inte fira alls. Dopet måste inte gå till på samma sätt som storebrors för tio år sedan. Julen måste inte firas si eller så. Jag måste verkligen ingenting, inte ni heller, och det kan vara bra att påminna sig om det ibland.




13 kommentarer:

  1. Precis, man måste ingenting! ;-) Och jag är med dig. Huvva för alla måsten och borden. Men stannar man till så är ju hjärtat där och talar om det vi behöver höra. Jag vet inte om det är till någon hjälp för dig, men jag firade inte min 40-årsdag heller. Minns inte ens vad jag gjorde. Gick kanske bara ut och åt gott med Niklas. Jättehärligt att bara göra vad som känns rätt.
    Jag hoppas att du kommer fram till vad just du vill göra. Vad som känns rätt för dig. <3
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vet du, det är så skönt att höra hur du firade. I min krets av människor firar alla stort och jag har bara trott att jag måste. Tack för dina fina tankar, jag blir så glad <3

      Radera
  2. Ja vad lätt det är att dras med i vad andra tycker eller kommer att tycka. Att glömma bort att lyssna på den där lilla rösten inombords. Men yogan hjälper det blir svårare att gå emot sig själv.. Lycka till med dina beslut. Stor kram♥

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag märker att meditationen och yogan gör skillnaden. Allt klarnar då och tankarna saktar ner lite. Stor julkram!

      Radera
  3. Det där med vad andra tycker, ibland är det så lätt att strunta i det, ibland är det svårare. För mig. Jag får jobba med det jämt faktiskt, även om du och jag verkar ha olika personligheter. Jag förstår dina tankar kring att fira, jag fyller också jämt nästa år, jag blir 60! Och det är något som jag har haft lite svårt att förhålla mig till faktiskt. Jag har alltid firat stort. Älskat det . Firade mycket när jag fyllde 25,30,40 och 50. Men nu. Nu känns allt annorlunda och jag har svårt att bestämma mig även om det bara är några månader kvar. Men jag försöker vänta in mig själv. Som du. Varm kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det måste ju inte kännas samma eller att man vill göra samma jämt, precis som du beskriver. Du ska se att det klarnar för oss båda och det kommer bli jättefina dagar. Kramar!

      Radera
  4. ❤️
    Du väver ihop det så otroligt bra här, verkligen. Hur våra måsten smyger sig på och hur medvetna vi behöver vara för att hålla dem i schack. Glad om jag råkade påminna i rätt stund, vi får hjälpa varandra med det - att påminna.
    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det var verkligen i rätt stund, det landade perfekt. Vad gjorde jag innan jag hade bloggen och fick hjälp från alla er?? Just det, mådde så där... Kram och tack igen

      Radera
  5. Jag har faktiskt inte varit speciellt förtjust i att fira varken 30 eller 40 får väl se hur det blir när jag fyller 50 :) För mig är det väldigt viktigt i att grunda mig för att ta bra beslut, så jag inte bara är i mina känslor. Som du skriver det kan bara smyga sig på, men det har blivit betydligt bättre med åren och nu när jag har tid att ta hand om mig mera och stanna upp och lyssna.

    Kram på dig och jag önskar dig en fin jul!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Håller med dig där med att grunda sig i besluten. Det är så himla viktigt att ta hand om sig själv så man kan stanna upp och lyssna, det är nog nyckeln. Kram och god fortsättning!

      Radera
  6. Jag avskyr att bli firad faktiskt. Tycker inte heller så värst mycket om att gå på kalas/fester heller. Där har jag då blivit tvungen ibland känner jag för att inte framstå som väldigt konstig. Min 30-årsdag firade jag och mannen genom att åka till London ,bara vi två, jätteskönt. När jag fyllde 40 hade jag fått Frans några veckor tidigare så då ville jag absolut inte ha något kalas. Gifte oss gjorde vi utomlands med bara de allra närmaste på plats.

    Jag är inte mycket för släkten heller MEN det är de på min mans sida, ja, inte min man men hans föräldrar och de andra, så det har INTE varit så lätt alla gånger. Nu efter alla år har de väl förstått att vi är inte som dem och slutat tjata på oss att hänga med på de där tråkiga släktkalasen.

    Hoppas du haft en jätteskön jul! Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst skrev du en kommentar på detta förut? När jag skulle svara dig var den borta, skumt... Hur som helst tycker jag det är så himla skönt att läsa det du skriver. Att det finns andra som inte gillar kalas/fester/firande/släktkalas så himla mycket. Bara att inte känna sig ensam är jätteskönt för mig! När man står på sig och vågar vara sig själv och stå för det man är, så brukar de flesta till slut lugna sig, det svåra är ibland att veta var man står och vad man vill. Hoppas verkligen du haft en fin jul också (det har jag ju i och för sig sett på din blogg :-) ) Kram!

      Radera
  7. Ja, jag skrev en ganska lång kommentar för några dagar sedan och så blev jag bara så trött när den inte kom upp. Men då hann du i alla fall se den, ha ha. Jaja, konstigheter händer...

    SvaraRadera