lördag 14 juni 2014

Blandade känslor

Mycket känslor är det just idag. Det är som att en lucka har öppnats och nu finns det ingen hejd. Det kan ha lite att göra med att jag ligger nedbäddad i en dunderförkylning också, och lägg till ett par veckor utan att ha sovit en hel natt, gravidhormoner och resfeber på det.

Igår var det skolavslutning och det är alltid med blandade känslor man som lärare firar den dagen. Det är ett sånt tydligt slutmål hela året, den där dagen, ett gemensamt mål för alla som jobbar och går i skolan. Veckorna innan går både elever och vi lärare på ångorna som finns kvar som bränsle, så är det varje år. Man skulle inte orka en dag till om någon bad en om det.

Igår släppte jag en nia som jag varit klassföreståndare för, en jättefin klass med välartade, trevliga ungdomar. Jag har aldrig satt så många höga betyg i en klass förut, och en av tjejerna fick ett betyg med 18 stycken A. Det är en otrolig bedrift, det ska ni veta, och då har hon dessutom läst ett extra ämne, och har inte svensk bakgrund och borde haft svårare med språket. Respekt.

Sen stod jag där igår, finklädd och pirrig. Förväntansfull och glad och vemodig, allt på en gång. Sång, betyg och kramar, naturligtvis. Och gick hem utan ett tack, utan en hemplockad blomma. Ett år till har gått utan uppmuntran från något håll, varken från chefen, elever eller föräldrar. Missförstå mig inte, jag behöver inte bli uppvaktad som sonens fröknar i trean, som fick tårtkalas och varsitt halsband. Det är totalt oviktigt med dyra grejer, men ett ord, ett mail eller en hemplockad blomma kostar ingenting.

Ofta känner jag mig osynlig, oviktig och otillräcklig som lärare, och det som skrivs i pressen om oss är entydigt negativt. Hur vi än gör, gör vi fel, och alla har gått i skolan, så alla vet hur det ska gå till (trots nya läroplaner, kursplaner och skollagar och trots att jag läst fyra och ett halvt år på universitetet). Och vi har det ju så bra, vi med våra lov. Jag skulle mycket hellre ha bättre arbetsvillkor än långt sommarlov.

Tänk så viktigt det är att få känna att det man gör betyder något, är viktigt, om så bara för en person. Att få det där tacket, det där ordet. Klappen på axeln, tummen upp. Jag sparar fortfarande på ett mail jag fick från en förälder för drygt tre år sen, och det hjälper mig att orka ett tag till. Men ett mail var tredje år, hur länge orkar man leva på det? På det mailet kommer det hundratals andra och en hel del negativa. Det är så lätt att maila det man inte vågar säga.

Jag tror att jag är en bra lärare. Jag har en fin relation med eleverna och bemöter dem med respekt. Jag är tydligoch rättvis. Mina elever når målen bra och jag är kreativ och gör undervisningen spännande. Jag fixar och ordnar så eleverna ska få vara med om projekt, tävlingar, resor och utflykter. Men idag känner jag mig inte som en bra lärare ändå. Luften har gått ur mig. Jag jämför mig, och det är det värsta man kan göra.

Funderar på om det kanske inte går att vara lärare om jag inte klarar sånt här, det här är ju inte första gången. Tänker att jag kanske är otacksam som förväntar mig ett tack när jag bara gör mitt jobb. Tänker att det vore nyttigt att prova något annat. Tänker väldigt mycket att jag inte duger, trots att jag ägnat hela tiden sen september åt att verkligen förstå att jag duger. Jag tänker en himla massa saker som inte är bra för mig.

Just idag är känslorna väldigt blandade och jag längtar efter semester och tid att bara vara. Tid att reflektera och landa. Men just idag får det vara så här, det är ok.

Mellan mina avslutningar hann jag en sväng till sonens, vilken tur!



13 kommentarer:

  1. Klart man vill ha uppskattning och klart att man vill bli sedd! Jag är övertygad om att du gör ett bra jobb och ser dina elever. Men de ser inte dig...En del syns alltid men andra inte gör det, hur bra jobb de än gör. Jag skickar en stor varm kram, en virtuell bukett från min trädgård med blå iris, gula dagslijor och stora prästkragar. Här kommer ocks massor av energi. Krya på dig och njut av att få vara hemma.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det handlar nog om bekräftelse också, att bli sedd. Tyvärr är jag nog en sån som aldrig syns, ledsamt men sant. Har inget behov av att ropa högst och synas mest, men jag vill tro innerst inne att man kan bli bekräftad och uppskattad ändå. Tack för din kram, vackra bukett och energi!!

      Radera
  2. Åh, är så säker på att du är värd en stor bukett och ännu mer! Det var riktigt dåligt tycker jag att ingen hade fixat NÅGON liten uppskattning.
    Nä, lärare tror jag är ett tufft yrke i dag. Du kanske kommer på andra tankar nu när du ska vara hemma med bebis....
    KRAM

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag HOPPAS att jag finner något annat att testa på under tiden jag är hemma! Det är ju en helt fantastisk möjlighet att få en fot in i något annat. Tack för din peppning och kram till dig!

      Radera
  3. Nu blev jag uppriktigt ledsen! Jobbar själv i förskolan och det ÄR otroligt uppskattat att få den där lilla bekräftelsen. Som du säger, det behöver inte vara dyra saker men ett vänligt ord, ett kort eller en plockad blomma, det betyder så mycket. Jag är övertygad om att du är en bra lärare och gör ett bra jobb!
    Krya på dej och fyll på med energi nu!
    Stor kram Agneta

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det räcker liksom att säga "Tack för i år" eller skriva på ett kort, så man vet att man är synlig :-) Tack för dina fina ord, Agneta, det betyder jättemycket! KRAM!

      Radera
  4. Tänker ofta på att just läraryrket inte uppskattas tillräckligt, att ni lärare inte uppskattas tillräckligt, trots det fantastiska arbete ni gör under långt ifrån lätta förhållanden.
    Kan känna igen mig i känslan av att vara osynlig, dock inte från jobbet, och det är en hemsk känsla.
    Klart att du gör ett bra jobb Lotta, det vet jag, men skäms till de som träffat dig nästan dagligen och inte ens kunde ge dig en liten blomma.
    Gör som Annika, och skickar en hel massa i tankarna!

    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag försöker att vara noga tillbaka, till V:s fritidspersonal, förskollärare, till sjukhuset när han varit där, till biblioteket när jag fått extra mycket hjälp o.s.v. Det är så enkelt och uppskattat att få ett tack. Och det är klart att jag funderar extra mycket då på om det jag gör inte är uppskattat eller synligt. Att tas för givet är inget roligt. Jag känner verkligen allt du skickar :-) Kram till er!

      Radera
  5. Viktig att sätta ord på känslor och tankar, som du gör nu. Det rensar ut och ger plats för något bättre. Jag plockar också en bukett ur min trädgård till dej, för jag vet att du är en bra lärare - det märks ända hit! Jag binder med en önskan om större uppskattning från dina elever och föräldrar! Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nu är det fullt med blommor här från er, finfin kompensation för de jag inte fick i fredags :-) Visst är det så, det är viktigt att tillåta sig att känna, så man kan gå vidare. Sen vill jag inte gnälla, det är ju inte roligt för någon. Tack och kram!

      Radera
  6. Hej Lotta!
    Jag förstår dina känslor och jag vet hur mycket jobb ni lägger ner. Men jag tycker inte att du ska ta det personligt eller börja tvivla på dig själv som lärare. Jag ser på mina egna barn som går på lågstadiet, där skriver de egna tackbrev och fullkomligt älskar sina lärare och vi föräldrar är väldigt engagerade och köper presenter etc. Men är det inte så att det där generellt avtar i högstadiet, kanske för att abrnen är mer självständiga och många föräldrar liksom inte tänker på det längre (absolut är det dåligt att de inte gör det men det har nog inget att göra med att de är missnöjda) och eleverna själva är så uppfyllda av allt annat livet har att ge i den åldern att de liksom inte själva tänker att de ska ge något eller så. Jag vet inte men det är min spontana tanke. Ändå tycker jag det är trist att folk inte tänker till (hoppas att jag själv gör det när mina barn är större). Bara att jag är säker på att du är en bra lärare och att de säkert också tycker så!!! Själv stöttar jag och är mån om att mina föräldrar ska må bra, liksom barnen, och jag får bara kred när jag byter jobb. Då som först talar de om hur mycket de gillar mig :o) KRAM!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Gulle dig!! Tack för dina ord. Ibland blir det bara för mycket på en gång och det blev det nu. Mina kollegor fick så fina blommor, tekoppar och andra presenter och låtar skrivna till sig i aulan och där satt jag. De är tonåringar, jag vet det (= ganska självupptagna) men det är väldigt olika från klass till klass. Vissa år känner eleverna lite omtanke själva och fixar något, och det är ju de finaste sakerna. Menar du att du inte får uppskattning i ditt jobb? Trodde att ni med det jobbet fick jättemycket positiv feedback. Fram för mer uppskattning åt alla, tycker jag så skulle världen bli ett bättre och gladare ställe!! Stor sommarkram till dig!

      Radera
  7. Gah, skrev ett långt svar som försvann!! Iaf, jodå, de säger visst positiva saker men generellt är det så att de har lättare för att klaga. Så att ingen klagar betyder med anadra ord att de är nöjda :o) Idag sa en pappa till mig efetr genomfört 4-årsbesök ; "Jag måste bara få säga att du är fantastisk på ditt jobb". Det kan jag leva på en vecka:o) Men jag tror att de flesta tänker saker som de aldrig säger, jag försöker göra tvärtom själv, dvs att säga det poitiva jag tänker. Det ger så mycket! Fast du kunde fått en blomma tycker jag allt! När alla andra fick :o( Fy!!! Men de kanske hade dålig sammanhållning över lag? KRAM

    SvaraRadera