onsdag 22 juli 2015

Fortsättning följer

Ja, men jag var nog inte färdig med förra inlägget. Har fortsatt tänka mycket kring det jag skrev, eller jag har tänkt väldigt mycket de senaste veckorna på det här med olika personlighetstyper.  Det gnager i mig och jag vet inte om det har med att jag ska börja nytt jobb om ett par veckor eller vad det är.

Flera gånger under mitt yrkesliv har jag varit med och gjort personlighetstest på olika sätt. Det har varit vad man är för färg (röd, gul, grön eller blå) och andra typer av tester. Jag har länge suttit i ledningsgruppen i mitt arbetslag och då fått gå djupare i testen och själv lett liknande saker i arbetslaget.

För mig är det helt enkelt så att vi alla är väldigt olika, och att alla behövs på en arbetsplats. Vi har olika behov och sätt att fungera ihop på jobbet. Till exempel hur man agerar under möten, hur och vad man säger och hur man samspelar med varandra. Det är jättebra, tycker jag, att veta om hur de andra fungerar och lyfta det i arbetsgruppen så att alla kommer fram och kan känna sig sedda och lika viktiga.

Men. Det som jag tror skaver i mig är att det (i alla fall i min yrkesgrupp) är mer ok att vara vissa typer av människor, kanske för att många inom lärarkåren är lite likadana eftersom man står inför grupper och pratar varje dag. Många lärare är den mer öppna, pratsamma och sociala typen, men såklart inte alla. Och det blir inte alltid att man ser och lyfter varandras styrkor utan måste påtala om någon (jag) inte följer normen.

När jag satt på en utbildning med ledningsgruppen för många år sedan skulle vi testas vilken färg vi var. De allra flesta i gruppen var utpräglat gula (pratsamma, sociala men kan uppfattas egenkära), chefen röd (målfokuserade, handlingskraftiga men kan uppfattas som krävande) och jag och en tjej till var blå (logiska, systematiska men kan uppfattas som känslokalla). Ingen var grön (lojal, empatisk men kan uppfattas som förändringsobenägna). När vi gick igenom blå utbrast en av de gula tjejerna "Åh, herregud, vilken tur att jag inte är en sån hemsk!" Det har liksom följt med mig sedan dess. Är jag hemsk? På vilket sätt? Kan inte jag vara jag? Då måste jag alltså förställa mig. Jag måste bli som de andra. Måste bli bättre. 

Idag träffade jag en god vän. Vi pratade om att jag ska starta upp på mitt nya jobb snart och att det känns lite pirrigt att starta upp på kursgård när man är ny. "Berätta inte att du är blå då, du minns väl hur alla uppfattade dig då." Alltså som en vänlig uppmaning, men jag blev alldeles kall i magen. Jag som hade tänkt starta mitt nya jobb med att verkligen spela med öppna kort och inte försöka förställa mig till någon som jag verkligen inte är. Jag har ju kommit så långt sedan dess, tycker jag.

Men ändå gnager det, för jag är ju jag, med mina egenheter. Med min personlighetstyp, som jag vet är viktig på flera sätt på arbetsplatser som lärare. Det behövs struktur, logik och motvikt till allt prat ibland. Och jag tänker att det skönaste vore om ingen skulle behöva berätta för en sån som mig hur jag är (för det är sällan de berättar om mina härliga sidor). Kanske har det med var jag arbetar med att göra, kanske inte. Kanske skulle ingen reagera om jag arbetade med fler såna som var som jag, eller som låt säga hantverkare eller forskare. Eller där det var uttalat viktigt att man anställde många olika för att få dynamik.

Jag vet inte varför det känns så viktigt för mig att jag inte kan sluta tänka på det. Kanske för att jag är i processen att hitta och acceptera mig själv eller för att jag önskar att nästa arbetsplats blir bra för mig. Jo, visst är jag blå, introvert, högkänslig, blyg och en himla massa saker, men jag är också glad, rolig, påhittig, snäll, lojal, sportig, klok, effektiv, omtänksam, kreativ, och pålitlig. Om jag bara får vara det.





10 kommentarer:

  1. Det är klart att du ska vara dig själv på nya jobbet, alla andra är upptagna:-). Känner igen mig är också sån att jag analyserar mig själv, hur jag är, gjorde jag rätt.. Tänker på Dain Heer som föreläser om Acess C..så svårt att stava.. Som säger att vi som analyserar oss själva inte är dom som är fel.. Han brukar ställa frågan, vad är bra med mig som jag inte har lagt märke till. (den brukar jag köra på yogaavslappningen med min grupp ibland). Kram kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack <3 Tänkte på det du skrev igår och kom på en helt ny sak med mig som är bra men som jag aldrig tänkt på. Access C låter spännande, tror jag hört talas om det. Stor kram!

      Radera
  2. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  3. Hej Lotta!
    Du som är så himla bra som du är! Jag har också gjort det där testet. Jag blev gul-grön. Jag tänkte också lite så som du beskrev reaktionen om de blåa. Ända tills jag fick förklarat för mig hur de blåa i sin tur kunde uppfatta mig. Nämligen som flamsig, pratig, ego, barnslig och jobbig. Då blev jag tyst. Och lite förskräckt😊 vi behövs och tillför alla något, trots att vi är olika. Så vänd öå dina tankar istället. Stor kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Och du är så himla bra som peppar <3 Det är ju precis som du skriver som jag egentligen tänker, men sen trasslar jag in mig i vad andra tänker...dumt. Stor kram!

      Radera
  4. Ovanstående kommentar är från mig (emmaaskling) som försöker skriva från mobilen... Gammal opåverkad blogg dök upp, skumt😊

    SvaraRadera
  5. Nu blir jag lite arg på gulingen som sa en sådan ogenomtänkt kommentar! Det var verkligen onödigt, och säkert typiskt för gula typer. Tänk om de gula och röda inte haft de blåa, hur hade det då sett ut?!? Se på det positiva du som person har att erbjuda och strunta i vilket färgfack du är placerad. Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. TACK för den kommentaren, det var precis vad jag behövde, stor kram!

      Radera
  6. Jag är gul/grön tror jag och i min erfarenhet så är några av de bästa personer jag har samarbetat med blå (eller röda). Ordning och reda, logiska, leveranssäkra osv. Visst finns det baksidor där också men som jag ser det kompletterar de blå mig på ett väldigt bra sätt. Så go girl! och skit i vad den där personen sa. :)

    Och vad roligt att jag hittade din blogg!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag bara suger i mig av dina härliga ord och peppas att vara ok med den jag är. Tack!!! Kul att du hittade hit, nu ska jag titta in till dig!

      Radera