torsdag 16 april 2015

Självkänsla, ja tack gärna

Det här med att tycka om sig själv som man är, hur svårt kan det vara? Att inte jämföra sig med andra? Att känna inombords att man är ok även utan att andra säger det? Eller att känna det alltid, oavsett. Att ens värde inte beror på hur andra gjort saker.

Jag känner att jag har halkat ett par steg tillbaka igen, jag som hade kommit en bit på vägen. Jag har för mycket tid nu när jag är föräldraledig, helt klart. Tid att tänka, grubbla och vända och vrida på saker och ting. Dagarna är väldigt långa och det är svårt att ha fullt upp hela tiden. Självklart är det svårarare att vara på topp när man är trött också. Jag jämför mig med andra och ser en massa saker som jag "borde bli bättre på". Säger hårda saker till mig själv inombords, som jag aldrig skulle säga eller tänka till någon annan. Jag önskar att jag kunde vara lika snäll och tillåtande mot mig själv som jag är mot andra människor.

Det kom över mig så starkt i veckan att det räcker nu! Jag är så trött på att känna att jag inte duger, att sätta ribban lågt och att gömma mig för att jag känner mig otillräcklig. Om jag läser om kännetecknen på låg självkänsla prickar jag av alla. Nu får det vara nog! Men därifrån till att komma dit jag vill är en annan femma. Läser hur man "ska göra" i olika böcker och på nätet men vad hjälper det? Och så känner jag mig ännu kassare för att jag inte ens klarar det. Ja, ni fattar.

Ibland kommer känslan över mig att det är så jäkla jobbigt att vara människa. Att livet mest handlar om kamp och hårt jobb. Jag önskar att jag bara kunde leva på utan att känna att jag behöver utveckla mig för att må toppen och för att bli en bättre person. Jag önskar att jag kunde bara vara, och njuta i det, även om jag förstår att saker som självkänsla inte kommer av sig själv (uppenbarligen). Dagligen skriver jag i min Yoga Journal, och sätter mål, tänker framåt, summerar, ser det positiva i varje dag, skriver vad jag har gjort bra och så där. Men ändå upplever jag att jag står still, eller halkar bakåt ibland. Och så funderar jag över varför just jag har så låg självkänsla och så klart över hur jag ska göra för att inte överföra det här på mina barn.

Hur som helst vill jag verkligen inte ha det så här längre. Jag har satt upp en målbild hur jag vill känna och vem jag vill vara, med en bättre självkänsla. Och utifrån det har jag brutit ner det till små steg av utmaningar, som jag ska testa nu i några veckor. Jag tänker börja med några saker som är lite lättare för att komma igång:

1. Eftersom jag har en känsla av att jag måste vara perfekt, ha ett perfekt hem, se perfekt ut, ska jag utmana mig själv med att låta det vara lite stökigt hemma och ändå våga bjuda in någon om det blir möjlighet. Jag ska också måla nagellack i någon knallig färg (här snackar vi utmaning) och låta det sitta på fast det blir fult och avskavt. Jag undviker normalt nagellack för att det så fort blir så operfekt.

2. Jag ska observera min inre monolog under en vecka eller så och vara riktigt sträng mot inre Lotta när tankarna dyker upp. När de fula tankarna kommer tänker jag ett argt "Nej!" med min kraftfullaste inre röst.

3. Jämförelser med andra är helt förbjudet under veckan som kommer. Oavsett om det är utseende, vad andra är bra på eller vilken struntsak det än kan vara. Jag har plockat bort instagram och de allra flesta bloggar, har bara några få att läsa just nu, såna som boostar och inte gör att jag börjar jämföra. Just nu är det bara onödigt.

Ja, särskilt lätt är det inte att bara leva, ibland känns det som om livet är ett enda långt projekt. Men förhoppningsvis kan jag komma tillrätta med min självkänsla så att jag kan känna mig så där härlig och underbar som jag vill känna mig. Jag har en sån tydlig bild i minnet från när storis gick på förskolan. En tjej, kanske 3-4 år, klev in genom dörren på förskolan på morgonen och ropade "Här är jag! Vem vill leka med mig?" Så vill jag känna.




18 kommentarer:

  1. Åhh vilken härlig liten tjej! Mina barn är mycket mer självsäkra än mig som var ganska blyg och rädd i perioder, så jag tror absolut dina barn kommer klara sig finfint! (med en så medveten mamma!). Jag känner att min självkänsla ändrar sig under månaden beroende på hormonerna. Det som jag är mest dum mot mig själv är att jag oftast inte hinner det jag tänker att jag ska hinna, jag har övertro på att tiden ska räcka till och så är jag dålig på att stanna upp och vila och blir trött (och sur). Sada Sat Singh sa att om man fick en dålig tanke skulle man bara säga NEXT och vänta på en bättre:-). Stor Kram och du duger precis som du är (med avskavt nagellack eller utan:-).

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det har du ju helt rätt i också, att självkänslan ändrar sig under månaden. Hmm.. himla intressant! Roligt och klokt tänk att tänka Next och vänta på en bättre, den tar jag med mig. Tack för din omtanke och det är väl konstigt att det är lätt för mig att säga till andra att de verkligen duger, men så svårt att känna själv. KRAM!

      Radera
  2. Surfade in hit genast du lämnat din kommentar hos mej, tack ♥
    Jag känner ingen mycket av det du skriver och jag känner också när jag läser att oj oj, det är en hårfin skiljevägg mellan att ha en uppdaterad självkänsla och inte. Det är litegrann som Ulrika skriver, självkänslan har en tendens att dippa sisådär en gång i månaden... För även om jag vågar säga högt att jag har bättrat på min självkänsla, så brottas jag med underhållet - om inte varje dag, så åtminstone nångång varje vecka. Det är en pågående process och medvetenhet.

    Jag vill lyfta fram en till sak med det Ulrika skriver som Sada Sat Singh säger om "nästa tanke!". Jag gör en liknande grej och har gjort det i snart fyra år tror jag. Det är en metod som jag i princip plockat ihop från två olika håll:

    Dels sade en klok kvinna till mej en gång att jag varje gång jag känner oro kryper på, eller tankar som irrar iväg till skräckscenarion och jordens undergång - då ska jag trycka med ena tummens nagel mot den andra tummens nagelband. Det är INTE angenämt. Rejält tryck. Det ska göra ont. Då kommer du ju liksom av dej! Samtidigt tänka något i stil med "stopp och belägg".
    Man kan ju knipa sig var man vill, haha, bara det avleder tankarna :)

    När jag gjorde det en tid blev jag väldigt uppmärksam på hur mycket skit jag tänkte.

    Sen rann själva "se till att det gör ont i nagelbandet" av mej och istället började jag aktivt tänkt "allt är bra nu", genast oro, rädsla eller ältande kom krypande. Så gör jag ännu idag. Typ när jag vaknar om nätterna och börjar fundera på nåt - jamen, herregud, jag ligger i min säng och har det bra "allt är bra nu". Det funkar! Eller i vardagen när jag går igång på något, upprörs över en räkning med hutlösa summor på... "allt är bra nu - fortfarande har jag pengarna på kontot". Att liksom fokusera på exakt här & nu och att allt är precis som det ska i denna exakta sekund. Det låter kanske banalt, men det är oerhört effektivt.

    Så från att knipa ihjäl mitt ena tumnagelband till att bara kunna styra upp mina tankar med ett enkelt, stilla "allt är bra". Det har varit mitt sätt. Ett sätt.

    Kram och keep up, modiga du ♥

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack fina vännen för din uppsats:-) Dels är det skönt att veta att fler än jag får jobba med detta, eller att du i alla fall har slitit och att det gett resultat, men också att det måste underhållas. Dels är ju din metod helt outstanding enkel och smart. Har redan tryckt idag :-) När du skriver om räkningen med hutlösa summor är det något jag tappat greppet av i veckan, och där hade det verkligen hjälpt. Jag uppskattar så att du delar med dig och hjälper mig -och kanske andra med mig. TACK!!!!!! och en bamsekram från en introvert, högkänslig böna med kass självkänsla (vilket kap för min man, va!?)

      Radera
  3. Suger åt mig tips! Trodde att man skulle slippa dippa (haha där rimmade jag!) när man kom närmare 50 år. Så är det ju inte. Självkänslan behöver verkligen knipas till ofta. Varje dag typ. Kramar <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du med!!? Bara vetskapen gör att jag lugnar mig, att dela är att vara mindre ensam. Kramar tillbaka!

      Radera
  4. Åh, vet du - jag skulle önska att vi bodde i samma stad. Då skulle jag dra med dig på fika en gång i veckan så kunde vi peppa varandra i våra usla självkänslor (förslaget finns iofs kvar om du besöker Gbg någon dag och har tid att träffa en bloggvän *ler*). Jag är så glad att du skriver om detta för det hjälper även mig (kommer att skriva om ämnet själv i sinom tid). Har även haft hjälp av min skrivarpartner i skolan nu. Hon är en glad, positiv och generös människa som hjälpt mig att skaka av mig mycket av de bekymmer jag burit på. Det är så lätt att bygga upp oro och annat i kroppen när man går hemma för mycket. Själv vill jag tro att jag är enstörig och är bäst på det men när det kommer till kritan behöver man det sociala för att se att det finns annat än grubbel hemma.
    Nu vill jag bara säga heja dig! <3
    KRAM

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, ja, det gör jag gärna någon gång, SÅ långt är det ju inte! Detsamma om ni skulle till att turista i Skaraborg :-) Precis samma tankegångar har jag också haft, att jag är en enstöring, men märker nu när jag är hemma att så är inte alls fallet utan jag törstar efter social kontakt. Och det är så skönt att vara flera, att inte bära såna här saker alldeles ensam. Med rätt inställning och personer som tillåter en att blomma som man är, så kan man ju bli hur bra som helst! Vad härligt att du hittat nån som gör dig glad, det gör mig glad :-) KRAM och heja dig tillbaka!!

      Radera
  5. Det här tänkandet och jämförandet. Jag tror det mesta handlar om det. När man varseblir andra och annat. Som du säger, att vara människa. Men jag skulle önska att vi alla var lite mer nöjda med det vi har. Att vi slutar fokusera på skavankerna (som vi själva ser dem som) och bara tog in den större bilden. Jag vet att det är lättare sagt än gjort. Jag tror inte du är speciell. Eller att de som skrivit här ovanför är det. Jag tror att alla är typiska. Att det är typiskt för vår tid att dels känna att vi inte är i vår fulla potential och att vi tror att vi måste vara det hela tiden. Och så tipsen. Alla självhjälpsböcker. Alla metoder. Alla bra råd och tips. Man kan bli trött för mindre. Jag tror på att skala ned. Precis som du gjort. Fråga sig själv varför man gör saker. Varför man hetsar så om vissa delar. Tankarna är en stor del men även hur vi behandlar varandra. Om det känns som ett avskavt nagellack är tecken på det icke-perfekta så låter det härligt att du omfamnar det. Livet är inte perfekt. Ingen är perfekt. Vad är det egentligen??!! Jag har som Marika skriver här ovan, trott att vissa saker ska försvinna med åldern, men det gör det inte, idag jämför vi oss tills vi dör. Så man måste rusta sig med tips och råd, du har fått fina råd angående tankarna. Jag skulle vilja ge dig ett till, som jag själv praktiserade när jag var i din situation med småbarn hemma. Jag struntade i spegeln. Jag tittade inte mig själv i spegeln. Jag kammade mig utan att titta i spegeln, jag tvättade ansikte och händer utan att möta min blick, jag tittade bara på vad jag gjorde. Det var så befriande. Jag gick heller aldrig upp på stan för att kolla på något, jag hade inte råd att handla så jag valde bort det. Jag tränade inget (tack gode gud för att det är länge sen, annars hade jag stupat på de kraven!) När jag såg en bild på mig själv och mellandottern när hon var ett halvår så såg jag inte ens att det var jag. Jag hajjade till, oj, ser jag ut sådär. Dags att kanske tänka på sig själv lite :) Nu är jag alldeles för medveten om mig själv i många lägen, jag tränar mig genom att fokusera på andra. Verkligen lyssna på andra. Titta på andra. Du är på väg min vän, varm kram och jag önskar att du såg dig som jag ser dig, en växande människa som tar tag i del efter del som handlar om dig själv och där du visar dig naket och ärligt. Jag tycker så mycket om det. Jag tycker så mycket om dig!

    SvaraRadera
  6. <3<3<3 Vad fin du är! Jag önskar allt det som du skriver, om acceptans, tacksamhet och fokus på rätt saker. Det känns ju som verkliga i-landsproblem det här, men kan vara nog så jobbiga och framför allt för tjejer tror jag. Tror också det är en bra väg att gå, att fokusera på och lyssna på andra och fokusera på annat än sig själv. Ditt tips med småbarn låter också enkelt och värdefullt. Lite är jag där redan nu, spegeln är inte så viktig men jag känner mig ofta ful och tjock ändå. Läste också en bra sak i "Självkänsla på djupet" att när man säger "Jag borde..." så betyder det egentligen "Jag vill inte..." och så blir det ett misslyckande. Så jag ska också sluta med ordet borde, ganske enkelt, ju!
    Och jag vill att du ska veta att jag är så jätteglad för din långa kommentar, jag har läst den om och om igen. Stor, varm kram!

    SvaraRadera
  7. Måste säga att din blogg och några få till har hjälpt mig att känna mig levande, bra-som-jag-är, fått mig att både gråta, skratta och tänka på det som är viktigt i livet och på att andra gillar mig som jag är, särskilt under denna förbenade tid på ca åtta månader som gått. Och jag är med dig i det du skriver om idag och jag skrattar högt och hjärtligt såklart åt din punkt 1. vad gäller nagellacket! Här sitter jag och glor på mina naglar som skivat sig och värre lär det bli eftersom det är dags att vara "kvinna för sin trädgård", typ. Men på punkt 2 tycker jag att du med din djupaste och allra mildaste röst ska säga: nej, jag är så fin och bra som jag är! Säg ett stort JA till dig själv.
    Och tro mig, jag jämför och undrar och mumlar över mig med jämna mellanrum, fast jag vet att det är helt bortkastat. Nu skippar vi det där och gör gemensam sak av att gilla oss som vi är...
    Tack & kram <3

    SvaraRadera
  8. Åh, jag blir så varm i hjärtat om det jag skrivit kan få någon annan att känna något bra! Jag tänkte på dig när jag skrev, att du nog har en sån där grundmurad självkänsla som jag skulle vilja ha, men det verkar som om nästan varendaste en får kämpa med sin, mer eller mindre. Sedan jag skrev inlägget har det nog räckt med att få upp medvetenheten, för jag har faktiskt tänkt mycket bättre och jämfört mig mycket mindre. Gillat mig själv mer! Så ibland måste man nog påminna sig och snäppa upp sig lite! Håller helt med dig att vi gör gemensam sak och bara ÄR precis som vi är (alldeles perfekta). Kram! <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst är det märkligt hur vi liksom har föreställningen om andra, att just den eller den säkert har en självkänsla av blankt silver, medan sanningen är som du själv skriver - vi kämpar alla, ständigt. Det kanske är så att det kan vara lite av en färskvara och det är på gott och ont. Jobbigt att titt som tätt drabbas av självtvivel samtidigt som man kanske ändå är noga med att verkligen vaska fram det bästa och ärligaste inom sig och förhoppningsvis också är noga med att vara en sann och nära vän till de sina.
      Jag vet att jag bär med mig mina tvivelsstunder som en korg på armen, den tynger, jag borde sätta ner den och rikta blicken på det jag ändå klarat, på det andra uppskattar med och hos mig. Det jag själv uppskattar. I de stunder då jag sitter med mig själv i en meditation, då jag "tar ner" kraft, då jag känner att mitt hjärta är gott, då vet jag att jag är bra så som jag är. Försöker ta med mig det ut i dagen.
      <3 Sat Nam.

      Radera
  9. Bra där, Lotta! jag har det alltid halvstökigt omkring mig känns det som och det får folk bara ta om de kommer förbi spontant eller halvspontant. Synd att vi inte bor närmre, då hade du kunnat öva på mig :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hade gärna övat på dig :-) Fast jag hade nog städat det värsta hund-dreglet ändå :-)

      Radera
    2. Haha, ja det hade jag också gjort om jag VISSTE att någon ny skulle komma. Men om jag bara plingade på en dag :) hihi...

      Radera
  10. Hittade till din blogg via Ninas blogg Yoga Löpning. Känner verkligen igen mig i det du skriver. Jag har jobbat med mig själv väldigt länge via olika terapier, yoga, kurser osv osv. Min självkänsla har alltid varit extremt dålig samt att jag också är en känslig person. Självklart har det gått framåt och blivit bättre men ibland känner jag mig bara less på att ständigt få jobba och ta två steg framåt och ett tillbaka eller tvärtom.... Aja, det är bara att fortsätta att kämpa, oftast känner jag mig positiv men vissa dagar (speciellt vid pms) känner jag mig uppgiven och frågande till varför det ska vara så svårt. Vi får fortsätta att kämpa och komma ihåg att vi är lika mycket värda som alla andra! Kramar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kul att du hittade hit! Jamen att det ska vara så svårt, att man inte bara kan gilla sig själv och vara här och nu, jag förstår inte det. Tycker det är så tråkigt att kämpa, för så känns det verkligen ibland. Det kändes skönt att summera att det faktiskt har hänt saker också, gjorde ett inlägg om det. Duhar säkert kommit superlångt också fast det inte känns så. Absolut får vi peppa varandra vi i cybervärlden, och det är så himla skönt att göra det och känna att vi är flera. Kram på dig!

      Radera