Nagellacket och livet

Nagellacket åkte på efter de tunga dagarna då hela jag kändes i bott. Jag hatar nagellack om det inte är genomskinligt, så för att utmana mig själv och min självkänsla (wow, här snackar vi utmaning, eller hur?) tog jag ett turkost lack jag fått i en Glossybox men inte slängt. Tyckte det såg alldeles förfärligt ut och väntade på att jag inte skulle kunna tänka på annat än nagellacket.

Och sen blev det som en slags platt pannkaka. Det var ju inte så farligt. Jag tänkte inte direkt på den där turkosa färgen, men de gånger jag gjorde det, kändes det så där bra, och blev en påminnelse om att jag försöker förändra något här. Vissa stunder kände jag mig till och med som en ny person, lite modigare, lite annorlunda än den jag normalt är. Sen kan man ju tycka att nagellacksfärg är en fis i havet, men man måste ju börja någonstans, eller hur?

Dagarna gick och det blev mer och mer avskavt, men det gjorde bara att jag blev mer och mer stolt över att jag faktiskt inte brydde mig över att ha blågröna, avskavda naglar. Skönt! Då har jag ju kommit en millimeter i alla fall, och det är det enda som betyder något.

Jag har dock hunnit ta till mig och testa de fina och smarta råden jag fick i kommentarerna vad man kan göra när tankarna börjar snurra och oron för något växer. Och vet ni, det funkar. Bara att vara medveten är halva vinsten, men grejen är ju också att vara ihärdig resten av livet och hitta det som funkar för just en själv. Inte tappa självkänslan ner i skosulorna någon mer gång.