lördag 7 mars 2015

Mina och andras barn

Här skriver jag inlägg om kassler och jogging som om det vore livets viktigaste saker. Vilket det så klart inte är. Nu har mina pojkar varit sjuka båda två, den lille drabbades dubbelt och det är hemskt jobbigt. Vi bär, tröstar och vakar. Men vi är ändå bara ett telefonsamtal från vården och får komma in direkt när oron blir stor. När det egentligen inte är någon fara på taket, inte egentligen.

Det finns så mycket elände i den här världen att det inte går att ta på, och när det drabbar barn gör det mig så ledsen ända in i djupaste märgen. Jag hör om pedofilhärvor, läser om våldtäkter till döds i Indien och så klart i andra delar av världen. Jag läser hos Vimmelmamman om sånt elände att det är svårt att ta till sig, och då får livet här andra proportioner. Vi står ut med vaknätter, oro och diarrer, för det ordnar sig hos oss.

Läs gärna detta eller detta om ni orkar. Eller det här till exempel. Det här är bara en liten, liten pyttedel av allt som händer i vår värld just nu, men det beskrivs från så nära håll. Jag kan nästan inte andas när jag tänker på att det hon skriver om bara är i en stad, i ett land. Tänk så många städer, så många länder som är fulla med barn som är med om allsköns helveten. Och även i vårt land så klart, det får vi inte glömma.

Lillplutten ska döpas om två veckor och vi har bett gästerna att inte köpa presenter till honom. Han har allt och lite till som han behöver, och dessutom total omvårdnad och kärlek. Vi har i stället bett gästerna sätta in lite pengar till någon organisation som stödjer barn någonstans i världen. Vi kommer göra likadant som dopgåva. Den här gången kommer vi skänka till Emma som driver organisationen Skitungarna på plats nere i Uganda.

Läs, även om det är jobbigt. Läs det som berör er, förbli inte nollställda. Det är klart att det känns som om vi inte kan göra så mycket från Sverige, men om vi hjälps åt kan alla eldsjälar göra något åt oss, på plats. Det finns såna som viger sina liv åt att göra något, och alla kan inte göra det, men vi kan lyssna, beröras och hjälpa. Välj något. Välj privatpersoner, SOS barnbyar,  Läkarmissionen, Unicef, Plan, ActonAid eller vad helst ni vill, bara välj något.

Sen självklart ska våra liv här hemma inte sluta levas, det tjänar ju inget till. Jag kommer fortsätta bry mig om min matplanering med kassler och om att jag joggar igen. Jag kommer tänka på ytliga saker som mitt utseende. Vi måste känna att vi kan leva här, där vi har det bra. Men båda dimensionerna kanske kan få plats i våra liv, lite eftertanke då och då.

Två sjuklingar

En utslagen Klumpen

13 kommentarer:

  1. Tack Lotta för länkarna. Det var länge sedan jag läste hos Vimmelmamman, tappade helt lusten med hennes outfits och självupptagenhet, men det här var något annat. Fint att läsa. Smärtsamt. Men den verklighet vi har att förhålla oss till ser ut så här. Igår tittade jag igenom våra bankpapper och vad vi skänker pengar till. Vi skänker 1000 kr i månaden till Amnesty, Greenpeace, Naturskyddsföreningen osv. Men det är ju inte att köpa sig fri, bara att jag faktiskt blev häpen över summan. Utöver det som är viktigt i våra egna liv, och som måste få vara det, kan man göra som du/ni gör - dela sitt överflöd. Det är rätt och så det måste vara tänker jag. Att alla kan göra något. Alla. Som har det minsta. Och faktum är ju att de som har det minsta är de som brukar ge mest. De som har mest ger minst. Som någon slags märklig ekvation.
    Och du, våra liv blir ju inte mindre för att andra har fruktansvärda saker att hantera som liv och död hela tiden. Men hur vi förhåller oss och hur vi agerar är det som gäller. Nästa gång föds man någon annanstans tänker jag (som tror på reinkarnation) och det gäller att göra sitt bästa hela vägen vilket liv man än har.
    Oj, det här blev långt men det kom från hjärtat.
    Varm kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är verkligen smärtsam läsning. Tror Vimmelmamman är på en helt ny väg, även om hon fortfarande skriver mycket om det du beskriver. Hon gör något och jag som läser kan få information om hur det är. Du har helt rätt att våra liv inte blir mindre här hemma för att andra har det värre. Ibland är det bra att få lite perspektiv på livet, det kan i alla fall jag behöva. Tror också det är som du skriver, att de som har minst ger mest och tvärtom. Det här att dela sitt överflöd och känna att man kan hjälpa är en bra känsla som bara föder mer. Men så klart ibland känns det futtigt och otillräckligt och jag undrar om mina pengar/saker ens kommer fram eller gör nytta. Tur att det finns såna som finns på plats också tänker jag. Tack för dina ord, det här är verkligen saker som berör en. Kram!!

      Radera
  2. Och här slängde jag i väg ett inlägg om hudvård!!!! Saker..

    Men som Annika skrev vi det gäller att göra det bästa här i detta liv och jag skänker också en del till gatubarn m.m Och jag stannar ofta upp och reflekterar är tacksam för det jag har och jag tar inget för givet. Och det är en viktig grundsten till mina barn.

    Tack för länkarna, dom ska jag ska kolla igenom.
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men så är det ju att hudvård, kassler och andra "oviktiga" saker är ju delar av våra liv här, och vi kan ju inte sluta leva, det hjälper ju ingen. Tror mycket handlar om förhållningssätt och som du skriver, reflektion och att inte ta saker för givet. Man gör det man kan, ibland mer och ibland mindre, men jag vill också att mina barn ska få en sån grundsyn att man delar med sig och gör vad man kan. Hoppas du hinner kika på länkarna. Kram!!

      Radera
  3. Kära Lotta, jag har läst allt och jag precis som du mår illa och det finns liksom inga ord. Jag har ett barn i en SOS-barnby sedan många år och skänker lite här och där, men ska bli månadsgivare, Läkarmissionen är fantastisk, bor i närheten av den dessutom.
    Tack för att du tar upp detta, känslan av maktlöshet blir så enorm, men man påminns om att en spottstyver av våra pengar kan rädda liv.
    Kram till dig och dina sötnosar <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Orkade du läsa? Hos mig stannar det kvar så länge men viktigt att våga och orka ändå. Vi har länge haft fadderbarn hos Läkarmissionen, allt med dem fungerade så bra. Ibland har man ju kanske mindre att ge i pengaväg, och då brukar jag t ex skänka kläder och grejer vi inte behöver längre till organisationer som säljer. Det finns ju så många sätt att göra något. Kram tillbaka och jag väntar på din nya blogg <3

      Radera
    2. Visst läste jag, men det är fruktansvärt och obegripligt, jag tänker ofta på hur det kom sig att jag föddes just här, i allt överflöd?! Frågorna stockar sig ibland och egentligen finns ingen tid att grubbla, det är bara handling som gäller. Jag slänger aldrig något utan kollar alltid med vänner först, sedan kör jag med hjälp av någon bilburen person det mesta just till Läkarmissionen. Har genom åren handlat väldigt mycket där. Det är roligare än nytt och man bidrar samtidigt.
      Ja, vet du att jag har "pillat" fram en ny blogg, men det är så mycket som pockar på och vill skrivas, vill att det tydligaste ska utkristalliseras. Fast jag borde bara skriva. Sluta mjäka liksom ;) Kram!

      Radera
  4. Jag gör också mitt bästa för att stödja där jag kan, men barn - det berör extra mycket. Jag vet inte vad som hände, men efter att jag blev mamma så går jag sönder för minsta grej som handlar om barn som far illa eller blir sjuka på något vis.
    Tack för att du skriver om detta!
    Hoppas dina killar mår bättre snart! <3
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst är det så, det där med barn. Man är som en porslinsdockemamma som inte tål att något barn far illa. USch och fy, men hoppas man kan göra något i alla fall. Tack, och nu är de bättre, tack och lov. Kram!

      Radera
  5. Men en sån gosig liten Klump!!!
    Jag skänker pengar lite hit och dit till de som behöver, det är vad jag kan göra så det gör jag. Och så lever jag så mycket jag bara kan här i vårt fantastiska land....
    Ha en bra dag!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Han är urgosig :-) Man hoppas ju att lite pengar kan hjälpa, många bäckar små och så. Ha en bra dag själv, kram!

      Radera
  6. Åhh så otroligt fint med er dopgåva. Du har ett stort och vackert hjärta Lotta♥. Jag ska också sätta in lite pengar där. Stor kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, vad glad jag blir <3 Hjärtat växer med barnen :-) Kram tillbaka!

      Radera