måndag 2 februari 2015

Self-trust och en vinnare!

Jag är inte den som säger ifrån i större sammanhang. Är rädd för att stöta mig. Rädd för diskussion, att inte tycka samma. Rädd för vad folk ska säga. Rädd för att de andra ska märka att jag är så "annorlunda" som alltid tycker tvärtom. Så jag håller ofta tyst och tänker en massa saker som jag sen ångrar att jag inte sagt högt. Går hem med klump i magen och grubblar. Önskar ofta att jag hade haft modet att säga min åsikt, eller det kanske jag gör, men önskar att jag hade sagt ifrån och emot.

Som på min yoga i söndags. Läraren frågade om vi ville ha uppehåll under sportlovet eller inte. Eftersom jag hörde en del personer som ville ha uppehåll vågade jag inte säga att jag ville köra, vill få kontinuitet i yogan. Rädd för att det bara skulle vara jag som tyckte så. Ny i gruppen, varför skulle min åsikt vara värd något? Och om det ändå inte blev som jag ville skulle jag bara bli ännu mer besviken, bäst att hålla tyst. Och sen hem och gräma mig.

Men nu hände en sak där jag kände att det inte gick längre. Har nästan aldrig känt så starkt. Utan att berätta om sammanhanget var jag på en sammankomst där vi tog upp en sak som rörde en annan människa. Stämningen piskades upp bakom ryggen på personen och utan att de flesta visste något i frågan eller hade några erfarenheter själva drogs det igång en häxjakt. Redan där kände jag att jag var tvungen att säga ifrån, och jag försökte verkligen få stopp på eländet. Tyvärr var det bara jag som tyckte som jag gjorde och jag gick hem med en riktigt obehaglig känsla i magen. Tänkte först att jag är så jobbig, som inte bara kan tycka samma som de andra, ska alltid vara så tvärtom. Men sen ändrade jag mig och blev ännu mer förbannad, för att alltihop var så fel.

Jag var alldeles upprörd hela kvällen och natten och kände att jag inte kunde vara med om den här häxjakten, så jag mailade de andra som varit med och sa vad jag kände och hur jag tänkte. Och ju mer jag tänkte på det efteråt så kände jag att jag hoppar av den här gruppen om man beslutar sig för att driva frågan vidare. Jag kan helt enkelt inte ställa upp på det. Det går så emot vad jag står för.

Vilken frustrerande känsla det här är. Och jag som är så rädd för konflikter. Men det här var allt för viktigt för mig för att jag skulle kunna låta bli. Det kanske är det, att det inte är ofta saker är så viktiga för mig att jag ska säga ifrån. Eller så handlar det helt och hållet om rädsla, jag vet inte.

Kanske någon har tips till mig som gärna vill utveckla den här förmågan, att säga ifrån. Att våga tycka olika. Att tänka att min åsikt också är viktig, även om den allt som oftast är tvärt emot alla andras. Jag försöker att träna, men blir så orolig, så liten inombords. Går igenom det som sagts (eller skrivits för den delen) för mig själv om och om igen. Hurdan är du? Och hur gör man för att inte älta allt efteråt, vad som sagts och hur det var. Det kan äta upp mig och jag har svårt att stänga av.

Den här gången blev allt till slut för mycket. De andra i gruppen körde vidare med sin linje. Efter flera turer fram och tillbaka märkte jag hur mycket negativ energi allt det där gav mig. Mitt under meditationen på mitt yogapass kom det bara till mig som en klar blixt. Jag hoppar av. Det jag inte kan förändra får inte äta upp mig. Så jag kom hem, hörde av mig till berörda personer och berättade att jag inte kommer att fortsätta mitt uppdrag. Punkt slut, axlarna ner och en skön, varm känsla i magen. Jag gick ut i köket, gjorde mig en kopp yogite och fick följande till mig på tepåsen:


There is nothing more precious than self-trust.

Och min lilla tävling då. 5 tävlande från norr till söder. Jag skrev alla orter på varsin lapp, vek ihop och drog en. Och vinnaren är...Ulrika. Grattis! Skicka din adress på fb eller i kontaktformuläret här på bloggen så kommer vinsten snart.








14 kommentarer:

  1. Hurra vad jag blir glad! Tusen tack♥. Jag skickar adress.
    Tänker på inlägget ovan. Jag har alltid varit den som luftat mina åsikter lite för mycket. Kunde liksom inte hålla tyst om jag tyckte annorlunda. Nu har jag ändrat det och tänker att andra kan ha en åsikt och jag måste inte alltid berätta om min. Det har gjort mig lugnare. Men kommer det till personangrepp som ovan, eller rasism så ska man ju inte hålla tyst. Starkt av dig att gå på din magkänsla. Du är på rätt väg. Jag tror att man börjar lita på sig själv mer när man mediterar och yogar och det blir mycket svårare att gå emot sig själv, precis som du kände nu. Genom att man litar på sig själv så slipper man ältandet för då behöver man inte bedöma sig själv i förhållande till andra. Stor kram och tack igen♥

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är lika kul att ge :-D Paketet är på väg! Lovar att titta förbi den dagen jag kommer till Karlskoga.
      Du har nog rätt att ältandet ger sig i takt med att man litar på sig själv. Idag gjorde jag en meditation där jag blåste bort alla tankar på det som hänt, och dagen har varit lätt och ljus. Kram!

      Radera
  2. Jag har fungerat som Ulrika skriver. Gått från att ofta säga var jag stod till att en period inte göra det alls. Idag funderar jag inte ens, känns det viktigt så säger jag. Men jag är noga med var jag lägger min energi. Att stå upp för en annan människa som du gjort kan aldrig vara fel. Jag har ibland i rollen av att "vara den som vågar prata" också fått prata för andra. Det har gjort mig väldigt sårbar och något som jag inte vill, om det inte är som i ditt fall när personen inte är med själv. Det som många tror är att om man vågar prata så tänker och ältar man inte, men för mig har jag ältat minst lika mycket tidigare över saker jag sagt som jag inte sagt. Det är väl en läggningsfråga över hur lätt man har att prata inför andra, men samtidigt är det också ett ansvar. Alla behöver inte prata jämt, men alla måste någon gång säga något. Det är min paroll. Och med en god självkänsla ger sig det mesta tänker jag. Men den är som allt annat också färskvara :) Som jag ser det, så öva på. Har du läst böckerna om Självkänsla av Mia Törnblom? Där finns det lite matnyttigt om det inte har blivit passerat. Kram kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vet att du skrivit om det tidigare till mig och jag brukar tänka på det nu för tiden, och mer och mer ta mitt ansvar ;-) Jag förstår helt ärligt vad du menar. Försöker utveckla självkänslan i små steg och gör det helt öppet här på bloggen. Skämt åsido, Mias böcker har jag läst allihopa men tyvärr räcker det inte att bara läsa :-) Kram och tack för att du delar.

      Radera
  3. Massa pepp till dig fina! Det var strongt av dig att sätta ner foten och hoppa av! Tycker att du gjorde helt rätt. Du kände att det var fel och följde helt enkelt det spåret.
    Ja har tyvärr inga råd att ge dig eftersom jag själv har problem med detsamma. Eller ja, det beror på i vilket sammanhand ska jag väl säga. Men i en större grupp är det sällan jag säger emot de andra om jag är av annan åsikt. Tyvärr.
    Precis som du försöker jag jobba med detta och jag tänker att bara det är ett steg på vägen. Börjar man i liten skala så växer sig fröet tids nog större.
    Känn stolthet över vad du faktiskt gjorde och bygg vidare därifrån! :-)
    Kram <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst var det!? Det känns så rätt i mig efteråt, och hoppas att det kanske är en början. Så klart hjälper yogan till också, att känna sig trygg och säker i sig själv så att man vågar. Veta var man står, för vet man inte det är det svårt att säga något. Jag tycker ändå att hur man än är ska man väl inte göra om hela sin personlighet utan ändå våga vara den man är. Men så klart utvecklas och våga mera. Sen kan vi ju peppa varandra på nätet, i alla fall jag växer av det. Kram <3

      Radera
  4. Starkt av dej att följa din inre röst. Du gjorde det denna gången och för varje gång blir det lättare. Jag känner igen mycket av det skriver, för jag var inte heller tidigare den som ville vara "tvärtemot" - sen kunde jag ryta ifrån helt malplacerat i andra sammanhang. Jag hade liksom ingen koll på vad jag egentligen ville, mitt humör styrde allt. Konflikträdd dessutom. Ja, det blev ofta fel.
    Idag har jag bättre självkänsla och ja, bättre magkänsla. Precis som Annika skriver är det färskvara och något som ständigt behöver underhållas. Men via yogan och meditationen kommer många pusselbitar. Det blir helt enkelt lättare att vara i sig själv och på det följer en större säkerhet rent generellt.
    Du är SÅ på väg, fina!
    Kram och var stolt!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du sätter nog fingret på det, att inte veta vad man vill är ju jättesvårt, för varför ska man då säga ifrån? Magkänslan börjar komma här och det gör stor skillnad i livet. Och jag märker ju också att yogan och meditationen är en riktigt viktig pusselbit i detta. Visst är jag på väg, det är en härlig känsla. Kram <3

      Radera
  5. En stor kram till dig för det du gjort! <3 Jag blir alldeles varm i magen! Jag tycker att bland det fulaste som finns är när man talar illa om en icke närvarande person. Och du har verkligen reagerat och agerat utifrån dina värderingar! Och att säga sin mening när ingen står vid ens sida är mod!! Jag tror att du från och med nu kommer att rådfråga din magkänsla allt oftare och veta, eftersom du gjort det så bra. Och de människor som kanske vänder en ryggen efteråt, ja de kan man nog avvara.
    Jag säger som fler här ovan, fast nu yttrar jag mig om mig själv, jag har ofta sagt ifrån, med starka känslor och hög röst och det har inte alltid varit så bra liksom. Med tiden och åldern har såklart insikter kommit om att låta en del passera, men aldrig det som kränker mig eller andra. Jag stöttar alltid den utsatta, den svagare och jag står alltid upp emot rasism. Använder ofta tänket "vad om det vore jag". Ältandet är dessvärre en seg följeslagare ibland och jag får se mig själv i spegeln och säga att det jag gjort är gott och jag hade inte mått bra om jag inte agerat/talat ut/sagt min mening.
    Och minns att Rosa Parks en dag bara bestämde sig och sa Nej till den vita man som ville ha hennes sittplats på bussen och det var delvis så medborgarrättsrörelsen startade i USA. Berlinmuren föll för att en person valde några ord på eget initiativ och sedan rullade det på.
    Nono, vi måste inte starta revolutioner, men man vet aldrig vad det kan leda till... :)
    Jag gillar också yogite, de där budskapen verkar komma vid rätt tillfälle!
    Ha en skön kväll!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, och jag blir så glad av dina ord <3 Det är en fin bekräftelse på att jag gjorde rätt, och att vissa saker bara inte är ok. Vad lustigt, jag tänkte på Rosa Parks härom dagen, just att någon måste ju säga ifrån. Jag går och hoppas att någon av de andra efter mitt avhopp ska få sig en tankeställare och fortsätter i mitt spår att ifrågasätta vad de håller på med. Jag ska ta med mig ditt tänk "vad om det vore jag". Tack för att du svarar mig så fint, det betyder mycket ska du veta. Kramar!

      Radera
  6. Starkt agerat! Jag känner igen mig väldigt mycket i det du skriver så jag har inga tips att dela med mig av. Jag hade en riktigt jobbig situation på jobbet idag då jag bara kände mig så dålig och undanskuffad. Fick hjälp av en annan kollega att komma upp till ytan igen. Har så himla svårt att tackla sådant på rätt sätt. Behöver bli mycket bättre på detta. Vi har ju faktiskt lika stor rätt att ta plats allihop. Uppskattar verkligen dina tänkvärda inlägg.
    Stor kram Agneta

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, fy! Det är så svårt och tråkigt när det händer. Hoppas du känner att du kan agera om det händer igen, för när man känner sig undanskuffad blir man bara mindre och mindre. Håller med dig: alla, oavsett hur och vem man är, har exakt lika stor rätt att ta plats. Tack för dina fina ord, jag uppskattar dina kommentarer <3 Kram!

      Radera
  7. Hej! Första gången jag läser din blogg och kanske därför säger för dig helt uppenbara saker, men jag tänker ändå dela med mig av mina tankar kring detta, hoppas du har överseende om jag råkar säga saker som du vet sen länge :)
    Jag är som du -blir väldigt illa berörd av konflikter, till och med diskussioner. Jag vet numera att jag är vad som kallas för HSP, högkänslig. Tänker att du förmodligen vet vad begreppet innebär, du verkar också vara HSP utifrån hur du beskriver dina känslor. Här är länk om du skulle ha missat: http://hsperson.com
    Vissa människor, som inte är HSP, hävdar att alla bör kunna bråka, bör kunna hantera konflikter. Att det är något var och en måste lära sig. Jag har däremot läst att för HSP-personer kan det vara direkt skadligt att hamna i känsloladdade konflikter, det tar helt enkelt för djupt! Som HSP-person vill en ju oftast lösa saker på ett mer sansat sätt, och mer eftertänksamt. Ungefär som när du i efterhand skickade mail till alla, jag tycker det var ett jättebra sätt att lösa situationen på!! Alla kan inte i stundens hetta sätta ner foten, det kan vara för överväldigande mitt i konflikten. Att då i efterhand, med eftertanke, säga sin mening tycker jag är mycket klokt! Och att du dessutom sa ifrån på själva mötet var mycket modigt! Men det är inget en ska känna sig tvungen att kunna klara av, tänker jag. Men det är ju jättesvårt, alltså. Jag har lätt att säga till dig att du inte behöver känna att du måste kunna säga ifrån, inte behöver kunna vara med i konflikter. Men när det kommer till mig själv är jag inte lika tillåtande..
    Nu blev det bara en del av det hela, har fler tankar men känner att det ibland blir fel och ensidigt när jag skriver. Hoppas du förstod vad jag menar i alla fall! Och att detta bara är en aspekt av det hela. För visst är det skönt att kunna känna att en klarar av konflikter, men jag kan känna att jag som person nästan inte ens KAN klara det, om du förstår.
    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad glad jag blir för ditt svar, Rebecka! Det är skönt att få lite perspektiv på saker ibland, och den aspekten att det kan vara skadligt att hamna i såna konflikter, var en ny vinkling. Ja, jag är HSP och jag börjar landa mer och mer i det. Det som hände då rullar fortfarande i mitt huvud och hjärta varje dag. Jag har alltid tänkt att jag måste "träna" på sånt här, "bli modigare" och "bli bättre". Men det är ju inte helt självklart egentligen, och jag gillar inte helt tanken på att man ska göra om sig och bli någon man inte är, även om man ska sträva mot att utvecklas.
      Det här att skicka ett mail kändes fegt, men då hade jag inget annat sätt att få ut det jag kände då vi inte skulle träffas på länge. Precis som du också skriver är det ju alltid lite lurigt det där med att uttrycka sig i skrift, för det kan bli ensidigt och tolkas olika. Tack för att du skriver att det var ett klokt sätt, jag har vridit och vänt på det en del!

      Det var väldigt nyttiga ord för mig att läsa, speciellt efter igår då jag hade en diskussion med en hantverkare som hade fakturerat fel. Han blev arg och skrek åt mig i luren, ja, gissa hur jag mådde... Kanske ska jag ibland försöka undvika såna situationer som en självbevarelse ibland. Tack igen, kram!!

      Radera