torsdag 25 juni 2015

Skrattfest

Jag är en rätt allvarlig typ. Har ett ansikte som ser lite argt ut (mitt "resting bitch face" har jag lärt mig) och när jag ler åt någon märker de sällan det då jag knappt ser glad ut. Har varit extra allvarlig senaste åren, i takt med att jag tappat bort mig själv. Har kommit på ibland att jag kanske inte skrattat på veckor. Hemskt, jag vet! Det har vänt i och med att jag började vrida och vända på alla stenar, eller öppna alla dörrar som är jag. Jag har börjat hitta glädje igen, i småsaker i livet som familjen, musik, sång, vänner och allt vad det kan vara.

Senaste tiden, sedan lillskruttisen kom till oss, är det som om ytterligare en lucka har öppnats. Som jag har skrattat! Jag har börjat få riktiga skattanfall, så där så man bara inte kan sluta. Jag är så glad! Så där genuint glad. Bubblor i hela kroppen-glad. Lyckan och skrattet har kommit in i mitt liv igen och som jag älskar det.

Att ha ett litet barn är som en biljett till ett liv i mer närvaro, för det går inte att vara på något annat ställe i tanken än där man är. Att ha ett litet barn ger en chansen att leva lite extra mycket. Herregud, vad jag skrattar åt den där lille personen. Igår höll han show till sena kvällen och som vi skrattade här hemma, att man kan vara så liten och ha humor.

Snart är han åtta månader och jag kommer på mig själv prick vareviga dag om hur fantastiskt det är att han finns hos oss. Att det står små crocs i minsta storleken bredvid de stora i hallen. Att det är små handavtryck överallt, på speglar, väggar och tv:n. Att han tjuter av skräckblandad förtjusning när hunden närmar sig. Blir liksom förundrad och oerhört tacksam över att vi fick chansen igen. Jag saknar honom när han sover och vill vara nära honom när han är vaken.

Och hans lilla rödblonda hår som växer extra mycket bara över öronen. Hans stora smajl när han står upp i sängen om morgonen och lyser upp när man kommer in och säger godmorgon. Hans tjatter som man inte riktigt förstår än. Hans fart, hans upptäckarlust, han går den lille token! Det går så fort, så fort!

Och det är verkligen bästa tiden just nu. Min föräldraledighet är slut och nu har vi en lång sommar tillsammans, allihopa. Ta dagen som den kommer, skratta, mysa, träna, sova när vi är trötta och hitta på det vi känner för. Åh, som jag älskar det!


14 kommentarer:

  1. Där ser man...har alltid tänkt på dig som en glad person, fast med allvarliga undertoner. Härligt inlägg! Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det låter som en bra beskrivning av mig, den ändrar jag till :-) Tack och kram!

      Radera
  2. Svar
    1. Tack <3 Hoppas allt är bra med dig, det var längesen!

      Radera
  3. Ja tänk vad dom små underverken kan öppna hjärtat och glädjen genom att bara finnas till ❤️ Så härligt inlägg!! Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men visst är det rätt fantastiskt! Så är det ju, bara genom att de finns till. Kram!

      Radera
  4. Haha underbar läsning! Har liksom Marika alltid tänkt mig att du är en stillsamt glad person!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag får kanske ta och ändra min självbild, tycker nog era beskrivningar stämmer bättre faktiskt. Ut med det gamla :-) Kram!

      Radera
  5. Det är så härligt att höra dig beskriva din lycka och det är så härligt att få vara med och dela den! M+P

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst är han rätt härlig, den lille crocs-personen?! Tur ni finns och vill dela <3

      Radera
  6. Åh jubelläsning! Och hög igenkänning! Jag slösade bort många år då jag surade och inte ville skratta, hur dumt?! Idag bubblar det och fnissas det ofta, tackgodegud! Så fint du ramar in lyckan kring er bonusbäbis också ❤️
    Kram och skratt!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du kan inte ana så skönt din kommentar känns. Vet inte hur eländigt det var förr, precis, hur dumt!? Ja, verkligen, tack för förändring och tack för skrattet. Och oväntade bebisar :-D Kram och skratt!

      Radera
  7. Så underbart att du hittat skrattet igen! Och bebisar, ja vad ska man säga, de är underbara och driver en till vansinne på samma gång. :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är faktiskt underbart, tänk så länge jag levde i gråskala! Håller med dig till fullo om bebisarna ;-)

      Radera