Nagellacket och livet

Nagellacket åkte på efter de tunga dagarna då hela jag kändes i bott. Jag hatar nagellack om det inte är genomskinligt, så för att utmana mig själv och min självkänsla (wow, här snackar vi utmaning, eller hur?) tog jag ett turkost lack jag fått i en Glossybox men inte slängt. Tyckte det såg alldeles förfärligt ut och väntade på att jag inte skulle kunna tänka på annat än nagellacket.

Och sen blev det som en slags platt pannkaka. Det var ju inte så farligt. Jag tänkte inte direkt på den där turkosa färgen, men de gånger jag gjorde det, kändes det så där bra, och blev en påminnelse om att jag försöker förändra något här. Vissa stunder kände jag mig till och med som en ny person, lite modigare, lite annorlunda än den jag normalt är. Sen kan man ju tycka att nagellacksfärg är en fis i havet, men man måste ju börja någonstans, eller hur?

Dagarna gick och det blev mer och mer avskavt, men det gjorde bara att jag blev mer och mer stolt över att jag faktiskt inte brydde mig över att ha blågröna, avskavda naglar. Skönt! Då har jag ju kommit en millimeter i alla fall, och det är det enda som betyder något.

Jag har dock hunnit ta till mig och testa de fina och smarta råden jag fick i kommentarerna vad man kan göra när tankarna börjar snurra och oron för något växer. Och vet ni, det funkar. Bara att vara medveten är halva vinsten, men grejen är ju också att vara ihärdig resten av livet och hitta det som funkar för just en själv. Inte tappa självkänslan ner i skosulorna någon mer gång. 

Vårigt, fräscht och smarrigt

Visst är det rätt häftigt att vi äter enligt årstiderna? På vintern vill man ha värmande soppor och grytor och tyngre mat. På sommaren är det lätt och kall mat som svalkar. Grillat, grönsaker, bär och frukter. På hösten rotfrukter, svamp och höstbär och -frukt. Nu skriker hela min kropp efter fräsch, vårig, lätt och näringsrik mat. Senaste tiden har vi lagat så mycket god och lätt mat att det inte är klokt! Vi har mmm-at och oh-at vid middagsbordet, det ena godare än det andra. Mätta har vi varit, inte alls så där hungriga som man ibland kan bli av sallader och grönsaker. Och så bra kroppen och inte minst magen mår när den får mycket grönt och rena råvaror att jobba med.

Jag har varit väldigt inspirerad av Sally Voltaire efter att ha sett henne på Nyhetsmorgon, lagat hennes recept som var med i Buffé och sen köpt hennes kokbok som var värd alla pengar. Själva tänket i hennes matlagning gillar jag, att man inte behöver laga exakta recept, utan man tar kanske en gröna blad-källa, en baljväxtkälla, något gryn, en röra och lite övriga grönsaker ihop med en dressing. Lite man tager vad man haver, sånt som blivit över och sånt man gillar, och det gillar jag.

Morotsbiffar på chevre och bovete, zucchinisallad och mynta-ärtpesto

Ädelostsallad på rotfrukter i ugn, kamutvete, egna krutonger, spenat och senapsvinaigrette.

"Standard-sallad" hemma hos oss, med halloumi, sparris, avocado, spenat, tomat & bacon

I vår familj finns det ett recept som vi gjort huuur många gånger som helst, ett recept från en spa-special i en gammal Buffé-tidning. Därför går den under namnet "Spa-kyckling" hemma hos oss. Gör den, här är receptet (och gör alla tillbehören till). Gör det! (Min bild gör inte rätten rättvisa, kolla receptlänken i stället). Den här maten mår man bra av!

Spakyckling

Det märks jättemycket i kokböckerna som kommer ut nu att det är den här typen av mat som gäller just nu. Även i tidningarna man får hem från Ica och Coop. Inspirerande, vårigt och fräscht, I love it! Däremot blev jag besviken när jag fick hem boken Eat clean av Kristina Andersson efter att ha stått i kö jättelänge på biblioteket. Den var inte alls vad jag tänkte, utan skriven mer för en version av mig för kanske tio år sedan, med lite sånt som "Byt ut cornflakesen mot hemgjord müsli" och "Gör dina egna fiskpinnar i stället för att köpa". Nej, nu hårddrar jag det lite men den var inte vad jag väntat mig 2015. 

(Vi har en 65 centimeters person som läser tidningar väldigt hårt)

En dag nu i veckan kände vi oss lite wild and crazy och struntade i de planerade ugnsgrönsakerna med färsbiffar, och köpte hem pizza. Det är gott, det är det. Men det tog kanske 30 minuter innan jag och maken båda konstaterade att magen gjorde jätteont, var alldeles svullen och spänd. Jag har känt av sviterna av pizzan i flera dagar, och det är inte värt det. Jag mår som allra bäst av att äta rent. 

Äter ni också extra vårigt just nu? Och har ni något extra bra tips eller recept? Jag är som en svamp just nu! 

Roliga saker

...som folk har sökt på och hittat till min blogg:

tjocka lår Lofsan

för tjock för burpees (hmm, ett tema här??)

inga vänner

sköldpaddor i Fort Myers

kompressionsstrumpor crossfit

förenkla livet


(Väljer att inte lägga någon värdering i den här kombon)


...som jag brukade få höra hemma för ett år sedan:

"Gå ner och yoga nu!" (ner=gymmet/yogarummet/gillestugan)


...som jag brukar få höra hemma nu:

"Gå ner och andas lite då!"


...eller snarare bilder som jag kan bjuda på: 

...som jag skrattar högt åt: 

när maken och jag tramsar in oss i barnsliga skämt vid matbordet

barnen

tokiga utklädda djur (främst hundar)

Senaste veckan är det som att universum velat tvinga på mig mer skratt efter självkänsledippen. Jag har fått hintar från alla möjliga håll med tema skratta mera. På yogan i söndags drog instruktören inspirationskort med temat. När jag kom hem på kvällen stod det nästan samma sak på yogitelappen. Så såg jag budskapet blinka just till mig på facebook. Lika bra då att bara hänga med och skratta lite mer. Lite off topic idag, men sånt är ju livet. Vad skrattar du åt?

Självkänsla, ja tack gärna

Det här med att tycka om sig själv som man är, hur svårt kan det vara? Att inte jämföra sig med andra? Att känna inombords att man är ok även utan att andra säger det? Eller att känna det alltid, oavsett. Att ens värde inte beror på hur andra gjort saker.

Jag känner att jag har halkat ett par steg tillbaka igen, jag som hade kommit en bit på vägen. Jag har för mycket tid nu när jag är föräldraledig, helt klart. Tid att tänka, grubbla och vända och vrida på saker och ting. Dagarna är väldigt långa och det är svårt att ha fullt upp hela tiden. Självklart är det svårarare att vara på topp när man är trött också. Jag jämför mig med andra och ser en massa saker som jag "borde bli bättre på". Säger hårda saker till mig själv inombords, som jag aldrig skulle säga eller tänka till någon annan. Jag önskar att jag kunde vara lika snäll och tillåtande mot mig själv som jag är mot andra människor.

Det kom över mig så starkt i veckan att det räcker nu! Jag är så trött på att känna att jag inte duger, att sätta ribban lågt och att gömma mig för att jag känner mig otillräcklig. Om jag läser om kännetecknen på låg självkänsla prickar jag av alla. Nu får det vara nog! Men därifrån till att komma dit jag vill är en annan femma. Läser hur man "ska göra" i olika böcker och på nätet men vad hjälper det? Och så känner jag mig ännu kassare för att jag inte ens klarar det. Ja, ni fattar.

Ibland kommer känslan över mig att det är så jäkla jobbigt att vara människa. Att livet mest handlar om kamp och hårt jobb. Jag önskar att jag bara kunde leva på utan att känna att jag behöver utveckla mig för att må toppen och för att bli en bättre person. Jag önskar att jag kunde bara vara, och njuta i det, även om jag förstår att saker som självkänsla inte kommer av sig själv (uppenbarligen). Dagligen skriver jag i min Yoga Journal, och sätter mål, tänker framåt, summerar, ser det positiva i varje dag, skriver vad jag har gjort bra och så där. Men ändå upplever jag att jag står still, eller halkar bakåt ibland. Och så funderar jag över varför just jag har så låg självkänsla och så klart över hur jag ska göra för att inte överföra det här på mina barn.

Hur som helst vill jag verkligen inte ha det så här längre. Jag har satt upp en målbild hur jag vill känna och vem jag vill vara, med en bättre självkänsla. Och utifrån det har jag brutit ner det till små steg av utmaningar, som jag ska testa nu i några veckor. Jag tänker börja med några saker som är lite lättare för att komma igång:

1. Eftersom jag har en känsla av att jag måste vara perfekt, ha ett perfekt hem, se perfekt ut, ska jag utmana mig själv med att låta det vara lite stökigt hemma och ändå våga bjuda in någon om det blir möjlighet. Jag ska också måla nagellack i någon knallig färg (här snackar vi utmaning) och låta det sitta på fast det blir fult och avskavt. Jag undviker normalt nagellack för att det så fort blir så operfekt.

2. Jag ska observera min inre monolog under en vecka eller så och vara riktigt sträng mot inre Lotta när tankarna dyker upp. När de fula tankarna kommer tänker jag ett argt "Nej!" med min kraftfullaste inre röst.

3. Jämförelser med andra är helt förbjudet under veckan som kommer. Oavsett om det är utseende, vad andra är bra på eller vilken struntsak det än kan vara. Jag har plockat bort instagram och de allra flesta bloggar, har bara några få att läsa just nu, såna som boostar och inte gör att jag börjar jämföra. Just nu är det bara onödigt.

Ja, särskilt lätt är det inte att bara leva, ibland känns det som om livet är ett enda långt projekt. Men förhoppningsvis kan jag komma tillrätta med min självkänsla så att jag kan känna mig så där härlig och underbar som jag vill känna mig. Jag har en sån tydlig bild i minnet från när storis gick på förskolan. En tjej, kanske 3-4 år, klev in genom dörren på förskolan på morgonen och ropade "Här är jag! Vem vill leka med mig?" Så vill jag känna.

Det högkänsliga barnet

För en tid sedan vann jag boken "Det högkänsliga barnet-att växa och må bra i en överväldigande värld" av Elaine N Aron hos bloggen blygamyran. Jag har hamnat hos den bloggen för att jag känner att jag har hittat hem lite grann där, när det gäller något jag trott varit blyghet och allmän knasighet men som i själva verket snarare är introversion och HSP-personnlighet. HSP betyger högkänslig personlighet och jag är en klockren sådan som bland annat har svårt med många visuella intryck, höga ljud, starka dofter, förändringar och som behöver mycket återhämtning. Med mera, med mera så klart.

I alla fall vann jag den här boken. Jag var nyfiken på den dels för att jag är intresserad av hur jag fungerade som barn, men kanske ännu mer för att kunna se och hjälpa barn i skolvärden där jag jobbar. I alla år som jag gått i skolan har jag på det som då hette kvartssamtalen fått höra att jag "måste prata mer" och "ta för mig mer". Har själv suttit på många utvecklingssamtal med elever och sagt de orden fast det knorvat i hela kroppen och de har känts så fel. Varför inte hylla de egenskaper man har och på så sätt få fram allas styrkor? Jag vet ju att i rätt tillåtande miljö kan alla blomma.

Boken lovade jag blygamyran att recensera och det tänker jag göra här och nu. Det är en ganska mastig och tjock men oerhört välskriven och intressant bok. Den är byggd på bra forskning från 20 år tillbaka och det känns skönt. Boken riktar sig främst till föräldrar som är begåvade med ett högkänsligt barn, som t ex behöver längre tid på sig i nya miljöer och med nya personer, betraktas felaktigt som försiktiga och blyga, har svårt med val och behöver längre betänketid. Boken är skriven till föräldrar till dessa barn, och jag tänker hela tiden när jag läser, att har man som förälder köpt den här boken, är man nog redan halvvägs där. Men de barnen som inte har så lyhörda föräldrar får försöka klara sig ändå. Men kanske med tiden, kommer vi vara mer medvetna om människors olikheter och olika behov.

I början av boken finns ett test för att se om ens barn är högkänsligt, och sedan ett test för att se om man själv är högkänslig (och detta är nog samma test som även finns på http://www.hsperson.se). Sedan kommer många kapitel urifrån om man som förälder själv är högkänslig eller inte.  Det är dels många tips på hur man ska tänka, hur man ska prata med barnet om detta, hur man tillrättavisar och hur man kan hjälpa barnet. Jag tycker att råden är väldigt matnyttiga och har många exempel, detta är verkligen inget hafsverk.

Den tar upp tydliga och specifika situationer, som kläder, mat, sömn, barnets rum, stress, kamratrelationer, förändringar, rädslor, bilresor och andra liknande vardagssituationer. Vissa saker tycker jag att man absolut kan ta med sig och tänka på för alla barn.

För mig som högkänslig var det några aha-moment när jag läste boken. Fortfarande håller jag på att lära mig att förstå varför jag fungerar som jag gör. Elaine beskriver en händelse när hon var föräldraledig, att hon och hennes man ordnade så att hon kunde tillbringa några timmar uppe på kylskåpet, för att kunna dra sig undan och återhämta en stund under de långa ensamma dagarna hemma med bebisen, men att hon ändå kunde se honom därifrån och att han var sysselsatt utan att skada sig.

Något annat intressant är att Elaine N Aron kan se kulturella skillnader på hur barnen blir i olika länder, och ger exempel på det.

Boken börjar med forskning, allmänna teorier och exempel på olika typer av högkänslighet. Sen fortsätter den med spädbarnet uppdelat i olika månader, via förskolebarnet och skolbarnet upp till gymnasiet och unga vuxna. Boken är också intressant om man t ex som jag arbetar med barn, och vill kunna guida dem och utveckla dem på rätt sätt.  Sista kapitlet vänder sig rent till pedagoger med tjugo tips för lärare.

Det allra finaste med den här boken är att den utgår ifrån att det är en gåva att vara högkänslig, inte ett problem som måste fixas till. Att det högkänsliga barnet får så många fina egenskaper, och ser livet i så många fler nyanser än andra. Många högkänsliga går igenom livet och känner sig annorlunda och fel, och grundtanken med boken är att hjälpa dessa barn att känna sig perfekta precis som de är, och att må bra och utvecklas så bra som möjligt.

Jag önskar att alla föräldrar kunde läsa den här boken, och att den kunde vara obligatorisk i lärarutbildningar för alla åldrar. Egentligen skulle jag tycka att alla människor rent generellt skulle känns till mer om sig själva och andra, för tänk så mycket enklare bland annat relationer skulle bli då. Jag kommer helt klart att läsa Elaine N Arons första bok "Den högkänsliga människan", för att gå djupare in på hur jag kan förstå mig själv.

Lite London

Vi är tillbaka efter vår resa till London, som blev så där lyckad som man bara kan drömma om. Allt gick så bra och det var så mysigt att resa med bara storis som sällskap. Nästan som att vara iväg några dagar med en kompis, minus shoppingintresset då så klart (enda minuset med söner). "Tänk vad onödigt med alla de här affärerna" sa tioåringen förnuftigt när jag längtansfullt tittade längs Oxford Street. Och han har ju rätt, men att vara i London utan att kolla i affärer kändes lite annorlunda. Men vi har haft det världsbäst. Åkt en massa buss och tunnelbana. Sightseeat. Besökt museer, Madame Tussauds och en massa andra ställen. Slängt oss på hotellrummet och druckit te och ätit kakor. Strosat i Hyde park. Pratat. Ätit en massa gott. Varit på Whole foods så klart. Mest har jag kanske njutit av all mat och dryck som finns tillgängligt, och allt som är eko, grönt och hälsosamt. Och Starbucks, och Frozen Yoghurt! Ja, ni hör, det har varit alldeles fantastiskt och jag njuter nu efteråt av minnena.

Jag loggade ut från internet i London och fortsatte av bara farten när jag kom hem. Och det var så himla, himla skönt! Det var en påminnelse till mig själv om hur jag vill ha det: mindre tid online och mer i riktiga livet. Endast en sak har jag tampats med, och det var lusten att lägga ut foton från London på instagram. En konstig känsla fick jag, att resan inte riktigt räknades om inte alla såg att jag var där (vilket den ju så klart gjorde). Men jag kämpade med mig själv och la inte ut något, på rent vres. Bara för att testa om jag klarade. Jag behövde ju inga likes för att resan skulle vara bra.

Jag gjorde också ett medvetet val att lägga bort yogan och skriva i min yogadagbok under resan, för att det inte skulle kännas som ett misslyckande om jag inte hann och för att fokusera på resan. Det yogiska tänket och andetaget hade jag i alla fall med mig och det var skönt i köer till exempel.

Påsken har varit fin och lugn med trädgårdsfix, familjemys, träff med vänner och god mat. Inte så mycket godis, utan mer härlig och fräsch grön mat. Påskdagarna spenderades också med en massa rörelse och träning. Långa promenader, styrkelyft med coachen och så har vi hyrt gympasalen här bredvid. Hela familjen tränar tillsammans helt kravlöst och roligt till samma pris som gymmet kostar för en person, och plutten kan vara med.

Nu återgår allt till vardag igen och det är också skönt. Jag laddar för att fortsätta det gröna, fräscha tänket i maten och är sugen på härlig grön vårmat, inspirerad av London och av Sally Voltaire. Juicer kommer det att bli, och min nya frukost- och mellisfavorit som jag upptäckte på Heathrow innan vi flög hem: rysk yoghurt med frukt, mandel och pistaschnötter. Kan man vara förälskad i en maträtt? I så fall är jag det nu.