fredag 10 oktober 2014

Snacka om överraskning!

När jag hämtade posten igår låg där ett stort kuvert från Postnord. Ni vet, ett sånt där som man känner på sig innehåller något annat än en räkning eller reklam. Det var lite extra tjockt och hemligt, så där.

För 20 år sedan hade Postmuseet en satsning där man kunde skriva ett brev till sig själv, som ett tidsdokument, och skicka in till dem. De skulle förvara breven i 20 år, och sedan skicka tillbaka till folk. Nästan 20000 människor nappade. Det här har jag ju så klart inget minne av att jag gjorde då, 19 år gammal som jag var. På den tiden var jag med på allt som hände, och tyckte nog förmodligen att detta var både självklart och förfärligt spännande att göra.

Nu var det då dags att skicka tillbaka breven till alla som skrev 1994, i samband med att en del av breven ställs ut i en utställning på Postmuseum, som öppnas 5 november. Vilken tidsresa! Åh, vad roligt det hade varit att gå och se den utställningen!

Jag hade fyllt mitt brev med kvitton, foton, lappar och såna saker, och så klart ett brev till mig själv. Både med lite tankar och funderingar, men också vad mjölken kostade (5.98:-) och vad som hände i Sverige, världen och mitt liv just då. Jag hade precis tagit studenten. Satt i min etta på 26 m2 och jobbade sista veckan på bageriet. Det här var veckan innan jag skulle bege mig med en kompis och en ryggsäck med Aeroflot till Thailand och hela livet var spännande och låg framför mig, som ett blankt blad. Jag kunde göra vad som helst! Brevet andas livsglädje och sån där ungdomlig känsla som man lite vagt kan minnas. Det var innan fast jobb, villa, barn och räkningar. Innan LIVET riktigt hade börjat.

Jag skrattade högt för mig själv när jag läste följande rader ur brevet:

Är du gråhårig, Lotta? Vad gör jag egentligen år 2014? 
1. Sitter i fängelse? 
2. Är död? 
3. Är invalid?
4. Har man och barn 
5. Är rik och berömd? 
6. Är knarkare? 
7. Är ensamstående?
8. Är lycklig? 
9. ???

Alltså, det här är ju obetalbart. Jag hade ju humor på den tiden. Vilken överraskning och vilken grej att spara. Kanske göra om, på egen hand? I skolan brukar jag låta mina elever skriva brev till sig själva första tiden i sjuan, som de får tillbaka när de slutar nian, vilket brukar vara uppskattat. Det här gjorde helt klart min dag, och kanske var det någon mer där ute som fick ett kuvert från Postnord igår...






15 kommentarer:

  1. Wow vilken grej! Helt underbart!

    SvaraRadera
  2. Men gud vad roligt! Förstår verkligen att det gjorde din dag...
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Verkligen! Det var fler på jobbet som också hade skickat in brev, ingen hade kommit ihåg. Kram på dig!

      Radera
  3. Åh så spännande och framför allt häftigt! Jag blir glad och uppspelt bara av att sitta här som åskådare. :-)
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Roligt att läsa! Ja, jag var alldeles uppspelt hela dagen igår. Kram!

      Radera
  4. Coolt och vad många brev från dig själv du får just nu! Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tänkte faktiskt på det själv, att det är väldig fokus på brev just nu :-) Kram!

      Radera
  5. Svar
    1. Ja, vad glad jag är nu att jag skrev då!

      Radera
  6. Vad festligt! Många återblickar i det förflutna blir det! Spännande! Och du bjuder oss andra på det! Tack och kram! M&M

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ser du dig själv på en av bilderna? Också 20 år yngre...

      Radera
    2. Menar du den äldre damen i högra hörnet på ett av fotona? Har aldrig sett henne tidigare! Kram M

      Radera
  7. Fantastiskt!!! Så underbart att få se hur du tänkte då, för längesedan när du var rätt ny i livet! Visst kan man konstatera att man inte är så gammal som man hade föreställning om att man skulle vara. "Gamla Lotta" *fniss*

    SvaraRadera