tisdag 3 maj 2016

Puss & kram ❤️

Då är det dags att säga farväl. På något sätt känner jag att jag har skrivit om allt jag vill skriva om sedan jag startade bloggen 25 augusti 2013.

Det känns ledsamt och sorgligt att avsluta, för den här bloggen har hängt med mig under en period av utveckling, av tunga tider och av riktigt glada tider. Jag har hittat de finaste människorna och lärt mig så mycket om mig själv. Mitt liv har förändrats på väldigt många sätt och bloggen har en extremt stor roll i den förändringen. Jag hade faktiskt inte kommit dit jag är idag utan bloggen.

Vad har jag då lärt mig? Vari består utvecklingen?

Jag lärde mig först av allt att om man bara kör på utan återhämtning och utan att lyssna på kroppens signaler så kraschar man in i väggen. För mig var det konstigt nog det bästa som hänt mig. 


Jag har sakta men säkert lärt mig att jag är introvert, med allt vad det innebär. Jag är inte bara knasig som jag alltid trott utan en helt vanlig, introvert tjej.

Jag har lärt mig att hitta vilka saker som stressar mig, hur jag kan undvika dem och vad jag kan göra när jag redan hamnat i situationen.

Jag hittade till den dagliga meditationen, som inte behöver vara så särskilt svår. Framförallt  lärde jag mig att sitta tyst utan  att hålla på med något. Låta tankarna vara alldeles för sig själva en liten stund.

Jag har lärt så mycket från yogans värld. Allt från andningstekniker till tankesätt att använda praktiskt i vardagen. 

Min inre monolog har ändrats rätt mycket och jag försöker prata till mig själv som jag pratar till andra, både om egenskaper och utseende. 

Jag har skalat bort och skalat av vädligt mycket i mitt liv. Materiella saker, yta, människor, självpåtagna ok, input från tv, tidningar och internet, saker jag trott jag var tvungen att göra.

Vi fick väldigt oväntat ett barn till! En liten, perfekt varelse som för evigt kommer att förändra vårt liv, precis som den förste gjorde.

Jag lärde mig att våga lite mer. Jag har bytt jobb två gånger och det kändes bara läskigt första gången. Då förstod jag att det bästa inte alltid är att vara kvar i det trygga som bröt ner mig.

Jag tänker inte så mycket längre på hur jag ser ut. Jag tränar inte längre för mitt utseende utan för hur det känns inuti.

Jag har lärt mig att ta emot pepp, kritik, stöd, samhörighet, råd och hjälp från fantastiska människor på internet. Ensam är inte alltid starkast och bäst. Inget av det som hänt under de här åren hade varit möjligt utan alla er jag har haft kontakt med här.

Jag har lärt mig att få in en daglig dagboksrutin. För mig passar det utmärkt att någon minut varje morgon fundera inför dagen och sen på kvällen sammanfatta och utvärdera. Jag har också börjat sätta större mål för mig själv och mitt liv och dela upp i delmål.

Jag har börjat drömma om saker och insåg att det var ganska lätt att uppnå det jag drömde om bara jag formulerade det.

Jag lärde mig tidigt att högintensiv träning i kombination med tävlingsmoment inte är bra för mig (t ex crossfit). Det ökar min stressnivå.

Överlag har jag blivit lugnare, tryggare, säkrare, gladare, lite tuffare och mer medveten, och det är ett fantastiskt resultat för mig. Lite -men hårt- arbete varje dag dessa år har gett resultat. Men jag har mycket kvar att utveckla och jag vill utveckla mitt mod, minska min oro, vill våga visa mig sårbar och se saker som möjliga och positiva. 

Tack alla ni som varit med på resan. Tack för att ni ihärdigt läst och kommenterat, hejat på, inspirerat och ställt saker på ända. Funnits här som de bästa av vänner. Tack för allt ni har hjälpt mig med. Tack för kärlek. All kärlek tillbaka till er! Vi hörs när vi hörs, på andra sätt och andra forum! 

Puss & kram Lotta




15 kommentarer:

  1. Tack för allt, Lotta! Jag kommer verkligen att sakna dig och dina kloka ord! Allt gott till dig! Kram Ulrika

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack snälla du, vad glad jag blir (och vemodig). Allt gott till dig med! Kram!

      Radera
  2. Jag gråter en skvätt, av glädje, av saknad, för att du berör, för att du är du.
    Kram och tack - själaglad att inte DU åker till Mars, utan att det bara är just denhär platsen som trillar bort.
    Sat Nam ❤️

    SvaraRadera
    Svar
    1. Äsch *rodnar*... Nä, just det, jag finns ju kvar, det är ju bara bloggen som blir tyst. Vi hörs på andra sätt. Tack, kram och Sat Nam tillbaka för allt, du vet <3

      Radera
  3. Vad härligt att du har fått alla de här insikterna under resans gång och att de verkar ha gjort dig så mycket lugnare och mer tillfreds :-) Även om jag inte kommenterat så ofta har jag alltid tyckt att dina inlägg har varit väldigt läsvärda och det har funnit ett ganska stort mått av igenkänning. Ha det riktigt riktigt bra framöver!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, Märta! När jag sammanfattar så känner jag att det har hänt väldigt mycket!. Ha det bra du med, och vi hörs hos dig! Kram!

      Radera
  4. Puss och kram tillbaka. Ledsamt att du försvinner men man ska alltid följa hjärtat. You go girl!! All lycka till dig och hoppas du håller i kundaliniyogan. Kram♥

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag försvinner ju inte riktigt utan du får dras med mig på din blogg och andra forum. Men hjärtat kände så här nu. Klart jag fortsätter med kundaliniyogan, skulle aldrig få för mig att sluta. KRAM <3

      Radera
  5. Så glad att jag hittade din blogg och har fått följa din resa. Du har också påverkat mig och mitt tänk. Önskar dig allt gott! Kram Agneta

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag säger detsamma, Agneta. Saknar dina inlägg med! Allt gott till dig med, kram på dig!

      Radera
  6. Åh Lotta!! <3 Jag blir både ledsen över att du slutar blogga, men glad för att jag ser att du mår bra!! Du har din anledning på något vis.
    TACK TACK TACK för allt du delat med dig av!! Jag har läst dig med känslan av att ha en vän därute, en vän med stort, varmt hjärta och ett öppet sinne. Du har resonerat om saker och ting, vridit och vänt, med stort tålamod beskrivit ditt livs alla vändor. Jag har läst allt även nu på slutet då jag inte sagt så mycket, inte nånstans egentligen, bara tagit in, låtit orden landa i mig. Jag har vandrat genom is och eld under drygt ett och ett halvt år och jag har fått så mycket värme via din blogg. Nu är jag levande igen.
    Jag önskar dig och din familj fina, kärleksfulla dagar, alltid.
    Världens största bamsekram till Dig!!! <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Alltid när du kommenterar så är det de finaste av ord. Jag läser dem om och om igen och suger in. Tack för allt du skrivit hos dig och kommenterat hos mig. Och jag blir så glad att du känner dig levande igen efter allt som var. Skulle du fortsätta blogga får du hemskt gärna kommentera hos mig, så att jag inte missar, jag saknar dina ord med! Önskar dig och storkillen värme, kärlek och lycka. Kram <3

      Radera
    2. Hjärtinnerligen tack Lotta! <3
      Jag lovar, jag ska blogga.../ Kram!!!

      Radera
  7. Lotta, jag vet ju att jag är en som ställt saker på ända, som du skriver. Och jag har insett att du inte vill att jag ska kommentera eftersom du inte svarar på det jag skriver. Men jag vill trots detta önska dig all lycka till med det som kommer i din väg. Du är mycket starkare än du tror, tror jag! Och du, ta tag i det där med det som du kallade för bäckenbotten, finns ingen som helst anledning att inte göra det. Vissa saker kan man helt enkelt inte lösa själv. Och du, njut av livet och den du är, fundera inte så förtvivlat över hur du fungerar - jag säger som Eva Dahlgren sa; vi är alla udda!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Lycka till själv och ha det gott!

      Radera