Uteliv

När jag var sjukskriven i tre veckor promenerade jag massor vareviga dag. Trampade runt i skogen, timme ut och timme in. När maken kom hem från jobbet gick vi tillsammans hela familjen på ytterligare en promenad. Jag gick åtskilliga mil under de där veckorna. Och trampandet är viktigt; det är mediterande, lugnande och ger en möjlighet att få ur sig tankar och vrida och vända på saker. När man kommer in känns allt lättare och man är härligt trött i kroppen.

Jag visste då att jag inte skulle kunna sluta med promenaderna när jag började jobba igen. Jag hade fått in nya vanor, nej ett nytt behov! Jag har ju varit ute och gått mycket tidigare, men nu måste jag ut längre och varje dag. Jag måste! Det är inte bara promenaden, det är den friska luften. Jag tycker inte ens det är svårt att få in. Jag tar mig tid, och ibland vill jag verkligen gå själv, men tar ofta med mig någon familjemedlem. 

På pappret såg helgen späckad ut, så till den milda grad att jag började stressa upp mig inombords. Men vi tog en sak i taget, och det blev en helg med många timmars uteliv. I fredags en lång promenad hem från stan med hunden. I lördags ett första  försök till trail-löpning i skogen. Trädgårdsarbete, höstfix med studsmatta och löv och sånt, och så hundpromenader förstås. Så söndag; familjeskogsmorgonpromenad och hundpromenad, och vips har jag kammat ihop ungefär 7 timmar utomhus, i regnet och löven. På en helg som var fulltecknad. Allt går, allt är möjligt. Jag får inte stressa upp mig. En sak i taget och prioritra bort, så hinns det som verkligen är viktigt med. Som att komma ut.